Har kommit att tänka på en sak… Om man inte vill snacka skit om folk blir man rätt ofta tyst. Känner ibland att ja sluter mig som en liten mussla och blir tyst torr och tråkig, men så får de faktiskt va för jag finner inget nöje i skitsnacket… okej, självklart är ja inte prickfri och säger aldrig ett ont ord om någon, och ja jag tycker om att skvallra såklart (är ju tjej). Men för mig är de en stor skillnad på att skvallra och snacka skit om personer som man egentligen inte har en aning om hur de är eller varför de gör på ett visst sätt eller ser ut på ett visst sätt. De är en sak om nån gjort något man tycker är dumt/elakt, då kan man väl diskutera det, men att bara snacka skit rakt upp och ner vill jag inte. Vet inte varför, men de känns bara fel och jag får en dålig olustig magkänsla. Ja vill ju inte att nån snackar skit om mig så då vill ja försöka låta bli att snacka om andra. Ibland får man lust att bara skrika: Men låt folk sköta sina egna liv för *** !
Vad vill ja ha sagt med det här? Att folk inte får snacka skit? Absolut inte. Det är upp till en själv och ja vill inte vara nån moralpredikare som klankar ner på folk och tror ja är bättre själv. Såklart ja också snackar skit ibland. Poängen är att för mig känns de inte bra så därför låter ja hellre bli och det innebär att ja blir lite tystare och osocialare än vad ja redan är. Men de är ett val jag gör, som känns rätt för mig.
Dagens tanke: Varför snackar vi skit om folk runt omkring oss? Är det för att vi är avundsjuka (är jag ofta, erkänns gärna), är det för att hävda oss själva och få mindre mindrevärdeskomplex eller är det helt enkelt för att vår omvärld är fylld av ett pack inkompetenta, dumma, fula idioter? Hoppas inte på det sista alternativet illafall…
Och för att vara lite kläm-check (hur stavar man??) så här på slutet: vore de inte lite trevligare om man sa en massa bra saker om varandra istället för att leta fel överallt?
/Ia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar