Skrev ju HÄR om att jag tänkte skriva lite om min 'nya' syn på mitt sjuksköterskejobb här hemma efter att jag har varit i Afrika och jobbat på Mercy Ships.
Det sämsta hade ju varit om jag efter en sådan volontärresa till Afrika skulle tyckte att mitt jobb härhemma kändes meningslöst, att svenska patienter bara är bortskämda, att vi gör oviktiga saker etcetera.
Men så har det inte blivit, snarare tvärtom.
Innan jag åkte till Afrika var det lite olika kollegor som uttryckte det som att de var inspirerade för att jag gjorde något meningsfullt, något som var på riktigt och hade betydelse etc.. Och så kan det väl kanske vara, men jag skulle vilja lyfta fram att det jobb vi alla gör här hemma också är så himla betydelsefullt och fyllt av mening.
Varför ville jag åka till Afrika? Jo, för att jag ville hjälpa människor. Och jag ångrar absolut inte att jag åkte, jag fick uppleva massor med bra och lärorika saker, fick nya erfarenheter och perspektiv och patientmöten jag inte skulle vilja vara utan. Men tanken som ändå slagit mig nu såhär efteråt: Jag hjälper människor här hemma i Sverige också, dagligen. Mitt arbete är viktigt här med. Jag måste inte åka till Afrika för att göra något betydelsefullt, jag möter människor varje dag som jag kan göra mitt bästa för att hjälpa och bemöta på ett bra sätt.
Jag tänker att en lidande människa i Sverige är lika mycket lidande som en lidande människa i Afrika. Kanske på olika sätt. Vi har bättre materiella förutsättningar här. Patienterna på Madagaskar kanske är mer drabbade av sin sjukdom, har svårare att få hjälp. Det kanske påverkar dem mer i deras sociala liv och de har inga skyddsnät i samhället att falla tillbaka på ekonomiskt.
Men ändå. Till exempel en cancersjuk människa är utsatt, så otroligt utsatt. I Sverige också. Sjukdom drabbar oss hårt, oavsett materiell standard.
Och kanske kan jag faktiskt hjälpa en sjuk och lidande människa bättre här hemma i Sverige än vad jag kunde i Afrika. Jag kan ju dela språket med de flesta av mina patienter här. Jag kan förstå kulturen och sammanhanget de lever i bättre än när jag vårdar en människa från en annan kultur. (Även om såklart språk- och kulturskillnader är en del av den spännande utmaningen när man åker utomlands och jobbar.)
Jag har flera års erfarenhet av det jag håller på med här, en erfarenhet och kunskap som bara kan växa fram av tid; timmar, dagar, veckor, månader och år där jag har blivit specialiserad på öron-näsa-hals sjukdomar. På Mercy Ships kom jag till något helt nytt där jag inte hade några erfarenheter att luta mig tillbaka på.
Missförstå mig inte. Om någon är sugen på att åka ut någonstans och volontärarbeta, gör det! Det är viktigt och det är en insats som blir till ett minne för livet. Men jag vill komma ifrån tanken att man måste göra något sånt här för att göra nytta. Man kan göra nytta hemma också. Inte minst nu med den flyktingström vi haft den senaste tiden. Man får ju möta hela världen här hemma i Sverige.
En kväll på Mercy Ships satt jag och några av de norskar jag umgicks mycket med och pratade om just detta. Jag berättade om mina nya tankar om att det ju är sjuksköterskebrist i Sverige, och därmed kanske ingen som kan ersätta just min plats men att det faktiskt är ett överskott på sökande sjuksköterskor till Mercy Ships just nu, det vill säga: Det finns massor med människor som kan ersätta min plats på skeppet. Speciellt eftersom jag inte har någon särskild erfarenhet av det jag håller på med.
Min kloka pojkvän Micke hade ju redan räknat ut det här för länge sedan, innan jag skulle åka till Afrika. Han har så annorlunda perspektiv på saker och ting än mig ibland, som jag först kan förvånas över och kanske tycka låta dumma, men allra oftast så är det ju en ny, smart input han kommer med som jag inte hade kunnat komma på själv.
Hursomhelst, när jag och Micke innan min resa pratade om det och jag berättade att det var ett överskott på sjuksköterskor som sökte till Mercy Ships frågade han simpelt: Varför ska du åka då om det finns andra som kan göra det?
Jo, jag tyckte det var bra att jag åkte, jag tror det var det Gud ledde mig till i mitt liv just då. Och Micke stöttade mig helt och fullt i det. Men nu har jag fått lite nya insikter och tänker snarare: Om det är akut brist på sjuksköterskor på Mercy Ships eller någon annan stans och de verkligen behöver min hjälp och om jag just då är överflödig här hemma, då är det bra att jag åker.
Men om det inte är så, om det är sköterskebrist i Sverige och överflöd på Mercy Ships, då kanske jag gör mer nytta här hemma? Kanske är det här Gud vill ha mig. För att möta människorna här, de jag kan prata med och dela hela livet med? (Skulle kunna skriva en hel del om språkfrustration och vilken betydelse det har för mig, med det får bli ett annat inlägg tror jag)
Hoppas ni hängde med i mina resonemang.
Jag är glad att jag tycker att det jag gör här hemma känns mer betydelsefullt nu än innan Afrikaresan. Bland det värsta jag vet är att känna att mina dagar fylls av saker som inte är meningsfyllda.
Jag hoppas denna känsla håller i sig, men kan ju gissa att när min otålighet, iver, nöd för alla världens drabbade och min res-och äventyrslängtan slår till så kommer jag väl längta ut i världen igen. Och när jag väl är där längtar jag hem. Håhåjaja.
JUST NU är jag i alla fall en väldigt nöjd sköterska hemma i Falun.
Kärlek! /ia
Det sämsta hade ju varit om jag efter en sådan volontärresa till Afrika skulle tyckte att mitt jobb härhemma kändes meningslöst, att svenska patienter bara är bortskämda, att vi gör oviktiga saker etcetera.
Men så har det inte blivit, snarare tvärtom.
Innan jag åkte till Afrika var det lite olika kollegor som uttryckte det som att de var inspirerade för att jag gjorde något meningsfullt, något som var på riktigt och hade betydelse etc.. Och så kan det väl kanske vara, men jag skulle vilja lyfta fram att det jobb vi alla gör här hemma också är så himla betydelsefullt och fyllt av mening.
 |
| Skeppet som var mitt hem i september och oktober förra året |
 |
| Vi i sjukhusteamet september -15 |
Varför ville jag åka till Afrika? Jo, för att jag ville hjälpa människor. Och jag ångrar absolut inte att jag åkte, jag fick uppleva massor med bra och lärorika saker, fick nya erfarenheter och perspektiv och patientmöten jag inte skulle vilja vara utan. Men tanken som ändå slagit mig nu såhär efteråt: Jag hjälper människor här hemma i Sverige också, dagligen. Mitt arbete är viktigt här med. Jag måste inte åka till Afrika för att göra något betydelsefullt, jag möter människor varje dag som jag kan göra mitt bästa för att hjälpa och bemöta på ett bra sätt.
Jag tänker att en lidande människa i Sverige är lika mycket lidande som en lidande människa i Afrika. Kanske på olika sätt. Vi har bättre materiella förutsättningar här. Patienterna på Madagaskar kanske är mer drabbade av sin sjukdom, har svårare att få hjälp. Det kanske påverkar dem mer i deras sociala liv och de har inga skyddsnät i samhället att falla tillbaka på ekonomiskt.
Men ändå. Till exempel en cancersjuk människa är utsatt, så otroligt utsatt. I Sverige också. Sjukdom drabbar oss hårt, oavsett materiell standard.
Och kanske kan jag faktiskt hjälpa en sjuk och lidande människa bättre här hemma i Sverige än vad jag kunde i Afrika. Jag kan ju dela språket med de flesta av mina patienter här. Jag kan förstå kulturen och sammanhanget de lever i bättre än när jag vårdar en människa från en annan kultur. (Även om såklart språk- och kulturskillnader är en del av den spännande utmaningen när man åker utomlands och jobbar.)
Jag har flera års erfarenhet av det jag håller på med här, en erfarenhet och kunskap som bara kan växa fram av tid; timmar, dagar, veckor, månader och år där jag har blivit specialiserad på öron-näsa-hals sjukdomar. På Mercy Ships kom jag till något helt nytt där jag inte hade några erfarenheter att luta mig tillbaka på.
Missförstå mig inte. Om någon är sugen på att åka ut någonstans och volontärarbeta, gör det! Det är viktigt och det är en insats som blir till ett minne för livet. Men jag vill komma ifrån tanken att man måste göra något sånt här för att göra nytta. Man kan göra nytta hemma också. Inte minst nu med den flyktingström vi haft den senaste tiden. Man får ju möta hela världen här hemma i Sverige.
En kväll på Mercy Ships satt jag och några av de norskar jag umgicks mycket med och pratade om just detta. Jag berättade om mina nya tankar om att det ju är sjuksköterskebrist i Sverige, och därmed kanske ingen som kan ersätta just min plats men att det faktiskt är ett överskott på sökande sjuksköterskor till Mercy Ships just nu, det vill säga: Det finns massor med människor som kan ersätta min plats på skeppet. Speciellt eftersom jag inte har någon särskild erfarenhet av det jag håller på med.
Min kloka pojkvän Micke hade ju redan räknat ut det här för länge sedan, innan jag skulle åka till Afrika. Han har så annorlunda perspektiv på saker och ting än mig ibland, som jag först kan förvånas över och kanske tycka låta dumma, men allra oftast så är det ju en ny, smart input han kommer med som jag inte hade kunnat komma på själv.
Hursomhelst, när jag och Micke innan min resa pratade om det och jag berättade att det var ett överskott på sjuksköterskor som sökte till Mercy Ships frågade han simpelt: Varför ska du åka då om det finns andra som kan göra det?
Jo, jag tyckte det var bra att jag åkte, jag tror det var det Gud ledde mig till i mitt liv just då. Och Micke stöttade mig helt och fullt i det. Men nu har jag fått lite nya insikter och tänker snarare: Om det är akut brist på sjuksköterskor på Mercy Ships eller någon annan stans och de verkligen behöver min hjälp och om jag just då är överflödig här hemma, då är det bra att jag åker.
Men om det inte är så, om det är sköterskebrist i Sverige och överflöd på Mercy Ships, då kanske jag gör mer nytta här hemma? Kanske är det här Gud vill ha mig. För att möta människorna här, de jag kan prata med och dela hela livet med? (Skulle kunna skriva en hel del om språkfrustration och vilken betydelse det har för mig, med det får bli ett annat inlägg tror jag)
Hoppas ni hängde med i mina resonemang.
Jag är glad att jag tycker att det jag gör här hemma känns mer betydelsefullt nu än innan Afrikaresan. Bland det värsta jag vet är att känna att mina dagar fylls av saker som inte är meningsfyllda.
Jag hoppas denna känsla håller i sig, men kan ju gissa att när min otålighet, iver, nöd för alla världens drabbade och min res-och äventyrslängtan slår till så kommer jag väl längta ut i världen igen. Och när jag väl är där längtar jag hem. Håhåjaja.
JUST NU är jag i alla fall en väldigt nöjd sköterska hemma i Falun.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar