Livet rullar på och just ikväll var jag himla nära att skippa att skriva det här inlägget för att jag bara vill gå och lägga mig och sova, innan klockan ens slagit 21.
Om förra veckan var väldigt lugn ren jobbmässigt och gick i vilans tecken så är den här desto mer full fartig. Och då blir man trött.... Men jag gillar det också, att leva ett aktivt liv och lägga min energi på att försöka ta hand om mina patienter på bästa sätt och på ett så smidigt sätt som möjligt försöka lösa de problem som uppstår längs vägen. Och sen ha lite fritid också kanske ;)
På tal om jobb: Ibland undrar jag hur man kan möta allt vi möter i jobbet och ändå vara en fullt fungerande människa som skrattar och skojar på jobbet och som sedan går hem och lever ett vanligt, ganska lyckligt, vardagsliv? Fast å andra sidan, skulle man inte ha den förmågan så skulle man ju gå under och gå in i alla väggar som fanns för längesedan.
Nästan varje dag träffar vi cancerpatienter som på ett eller annat sätt såklart befinner sig i en livskris. Patienter som ser sin värld förändras, som får olika positiva och negativa besked. Patienter som i många fall får sin dödsdom. Frågan är inte om utan när det är dags att lämna det här jordelivet. Vi möter människor som går igenom tuffa cellgiftsbehandlingar, operationer och strålbehandlingar för att ändå kanske få sitt namn skrivet i en dödsannons några månader sedan. Och vi, vi bygger upp relationer till de där människorna som man sedan en morgon, vacker eller ful, ser den där dödsannonsen på.
Tidspressen, att kanske inte finnas till som ett bra stöd för de som behöver det allra mest, kanske är det den största frustrationen man kan möta?
Vi möter människor som försökt ta sitt liv, unga människor som varit med om ett trauma som gör att de är hjärnskadade och kanske blir sängliggande för resten av livet.
Andra patienter är höga som hus; man får sig en oförtjänt utskällning och undrar hur många sekunder till det tar innan man får en stor fet smäll.
MEN. Vi skrattar och har det bra på jobbet, trivs, skojar, skämtar, har det trevligt och försöker ta hand om varandra. På något vis måste man väl stänga av lite grann för att inte gå under. Vad skulle hända om man tog in varenda människoöde i sitt hjärta? Det går ju liksom bara inte.. Man skulle gått sönder för länge sedan. Samtidigt, en liten känsla av skam. Jag träffar människor varenda dag som går igenom sitt livs kris och ändå går jag och äter min lunch som att ingenting har hänt. Oroar för mig om jag ska hinna träna så många träningspass jag önskar denna vecka, vad som ska handlas till middag eller något annat som är ganska oväsentligt egentligen.
Jag har märkt att jag börjat ta med mig jobbet hem lite mer än vad jag gjorde förut. Jag har aldrig varit en sån som utvärderar min egen insats hela tiden, tänker på vilka piller jag delat ut och inte, om jag gjort något fel, om jag kommit ihåg allt etcetera. Jag litar liksom på min egen förmåga och mitt minne och mina kollegors förmåga att fixa till det om jag klantat mig med något, hehe. Än har jag inte fått några klagomål och jag hoppas någon säger till mig om jag nån gång på något sätt skulle missköta mitt jobb.
Men, patienternas livsöden har jag börjat ta med mig hem lite mer på senaste tiden. Och det gör mig på något konstigt sätt lite glad. För jag vill bli berörd. Jag vill inte vara en robot av stål som stänger av alla känslor och som skiter i vad som händer andra människor. Jag vill veta, se och känna en liten del av all skit som händer i världen och i människors hjärtan. Jag vill få smutsen under mina naglar, jag vill få blodet på mina kläder jag vill känna lite av den smärtan dessa människor känner. Jag vill inte vara en död fisk som vattnet rinner av, jag vill låta cancer och fattigdom, självmord och hjärnskador, flyktingströmmar och krig snudda vid mitt hjärta då och då. Att hela tiden leva nära liv och död, smärta och sorg, glädje blandat med rädsla. Kanske är det det som gör en själv levande? Kanske är det när man vågar ta in andra människors smärta som man kan bemöta dem på bästa sätt?
Jag vet inte.
Jag vet att jag har det oförskämt bra och att varje dag i fred, frihet och med hälsan i behåll är en dag att glädja sig över.
Om förra veckan var väldigt lugn ren jobbmässigt och gick i vilans tecken så är den här desto mer full fartig. Och då blir man trött.... Men jag gillar det också, att leva ett aktivt liv och lägga min energi på att försöka ta hand om mina patienter på bästa sätt och på ett så smidigt sätt som möjligt försöka lösa de problem som uppstår längs vägen. Och sen ha lite fritid också kanske ;)
På tal om jobb: Ibland undrar jag hur man kan möta allt vi möter i jobbet och ändå vara en fullt fungerande människa som skrattar och skojar på jobbet och som sedan går hem och lever ett vanligt, ganska lyckligt, vardagsliv? Fast å andra sidan, skulle man inte ha den förmågan så skulle man ju gå under och gå in i alla väggar som fanns för längesedan.
Nästan varje dag träffar vi cancerpatienter som på ett eller annat sätt såklart befinner sig i en livskris. Patienter som ser sin värld förändras, som får olika positiva och negativa besked. Patienter som i många fall får sin dödsdom. Frågan är inte om utan när det är dags att lämna det här jordelivet. Vi möter människor som går igenom tuffa cellgiftsbehandlingar, operationer och strålbehandlingar för att ändå kanske få sitt namn skrivet i en dödsannons några månader sedan. Och vi, vi bygger upp relationer till de där människorna som man sedan en morgon, vacker eller ful, ser den där dödsannonsen på.
Tidspressen, att kanske inte finnas till som ett bra stöd för de som behöver det allra mest, kanske är det den största frustrationen man kan möta?
Vi möter människor som försökt ta sitt liv, unga människor som varit med om ett trauma som gör att de är hjärnskadade och kanske blir sängliggande för resten av livet.
Andra patienter är höga som hus; man får sig en oförtjänt utskällning och undrar hur många sekunder till det tar innan man får en stor fet smäll.
MEN. Vi skrattar och har det bra på jobbet, trivs, skojar, skämtar, har det trevligt och försöker ta hand om varandra. På något vis måste man väl stänga av lite grann för att inte gå under. Vad skulle hända om man tog in varenda människoöde i sitt hjärta? Det går ju liksom bara inte.. Man skulle gått sönder för länge sedan. Samtidigt, en liten känsla av skam. Jag träffar människor varenda dag som går igenom sitt livs kris och ändå går jag och äter min lunch som att ingenting har hänt. Oroar för mig om jag ska hinna träna så många träningspass jag önskar denna vecka, vad som ska handlas till middag eller något annat som är ganska oväsentligt egentligen.
Jag har märkt att jag börjat ta med mig jobbet hem lite mer än vad jag gjorde förut. Jag har aldrig varit en sån som utvärderar min egen insats hela tiden, tänker på vilka piller jag delat ut och inte, om jag gjort något fel, om jag kommit ihåg allt etcetera. Jag litar liksom på min egen förmåga och mitt minne och mina kollegors förmåga att fixa till det om jag klantat mig med något, hehe. Än har jag inte fått några klagomål och jag hoppas någon säger till mig om jag nån gång på något sätt skulle missköta mitt jobb.
Men, patienternas livsöden har jag börjat ta med mig hem lite mer på senaste tiden. Och det gör mig på något konstigt sätt lite glad. För jag vill bli berörd. Jag vill inte vara en robot av stål som stänger av alla känslor och som skiter i vad som händer andra människor. Jag vill veta, se och känna en liten del av all skit som händer i världen och i människors hjärtan. Jag vill få smutsen under mina naglar, jag vill få blodet på mina kläder jag vill känna lite av den smärtan dessa människor känner. Jag vill inte vara en död fisk som vattnet rinner av, jag vill låta cancer och fattigdom, självmord och hjärnskador, flyktingströmmar och krig snudda vid mitt hjärta då och då. Att hela tiden leva nära liv och död, smärta och sorg, glädje blandat med rädsla. Kanske är det det som gör en själv levande? Kanske är det när man vågar ta in andra människors smärta som man kan bemöta dem på bästa sätt?
Jag vet inte.
Jag vet att jag har det oförskämt bra och att varje dag i fred, frihet och med hälsan i behåll är en dag att glädja sig över.
Kärlek! /ia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar