Under andra resor när jag varit borta ett tag, eller ja, under kortare resor också för den delen, så har jag ofta längtat hem för att jag vill träna, äta sunt, återta en bra livsstil. Mitt fokus när jag har varit borta har varit att jag har varit rädd att gå upp i vikt och att 'när jag kommer hem då ska jag fixa till min kropp och mina levnadsvanor igen' typ. Punkt.
Denna resa är annorlunda.
När jag nu längtar hem (vilket jag faktiskt gör förvånansvärt lite, trivs så bra i den här stora, kärleksfulla Mercy Ships-familjen - håller på att filar på ett inlägg om den speciella atmosfären här som ni ska få läsa snart hoppas jag) så är det andra saker jag ser framför mig och längtar efter: hur jag ska kunna återgå till mitt jobb och bli en mer stöttande, uppmuntrande, gladare och mer kärleksfull kollega. Hur jag längtar efter att försöka ta hand om mina patienter på ett mer passionerat och engagerat sätt än förut. Jag drömmer om att vara lite mer aktiv i kyrkan hemma och mer bli någon som har något att ge ut istället för att bara vara en mottagare av andras omtanke och kärlek (även om det är bra fint det med! - man kan ju ha både delarna :) ). Jag drömmer om att krama om min familj och mina systersöner på ett mer kärleksfullt sätt, för att jag älskar dem och för att de är så älskade av Gud, inte för att jag behöver deras kärlek för att må bra.
Jag drömmer om att bli en bättre flickvän till Micke, en som fokuserar lite mer på hans behov och på hur jag kan göra honom glad istället för att hela tiden förvänta sig att han ska vara så som jag vill att han ska vara och tolka varje tecken på motsatsen till ett 'han älskar mig inte'. Jag VET att Micke tycker om mig och jag vill bli tryggare i den förvissningen så att jag också vågar vara mig själv på ett annat sätt.
Jag drömmer om att bjuda hem mina vänner på fika och middagar, att det ska få bli en plats och stunder för innerlig närvaro, öppna samtal där man kan få tala ut och vara ärlig med någon som lyssnar. Fokuserat, utan att hela tiden tänka på sig själv och sina egna bekymmer.
Jag drömmer om att försöka vara mer engagerad i mina medmänniskor som jag ännu inte känner, mer engagerad i det samhälle jag lever i. Att min tid och mitt engagemang ska räcka till fler än mig själv och min lilla livsbubbla. Att jag ska orka ge något till andra, att det ska finnas något inom mig som räcker till och flödar över.
(För allt det här behöver jag Gud, jag kommer inte klara det på egen hand!)
SEN kanske jag också tänker att det är bra om jag fortsätter att hålla igång och träna, att jag är vardagsaktiv och tar promenader. Visst vore det bra om jag försöker äta lite hälsosamt och inte vräka i mig onyttiga saker och jag skulle ju inte dö av att gå ner nått enstaka kilo i vikt. MEN: det är inte det som är mitt fokus inför hemkomsten. Det är inte det jag drömmer om och planerar. Det är inte det som upptar mina tankar nu, som får mig peppad på hemkomst. Nä, det är bara en liten, proportionsenlig bit. För hälsa är bra. Men bra hälsa är minst lika mycket att ta hand om sina relationer, att se till att trivas på jobbet, att ha en själslig och andlig hälsa som också är bra. Att vara i balans, att ingen del i livet, t.ex. träning eller en kärleksrelation, får uppta all betydelse. Den enda som kan få ha all betydelse är Gud, för då kommer liksom kärleken till andra och respekten för sig själv automatiskt.
Jag blir så glad när jag inser att mitt fokus har förändrats. DELS tror jag det beror på att jag kommit ännu längre i min resa mot friskhet från mina ätstörningar. I många år var det ju det som var problemet: jag var inte underviktig och jag åt och tränade 'bra' men mitt fokus var hela tiden på min egen kropp. Att se att jag faktiskt kan fokusera på andra saker och inte vara så upptagen av ekvationer kring mat, träning och vikt är en oerhörd befrielse.
DELS tror jag att det här nya fokuset jag känner beror på vilken sorts resa det är jag är ute på nu. En resa där det faktiskt inte handlar så mycket om mig, utan mer om gemenskapen, kollektivet, missionen, det gemensamma målet att försöka hjälpa andra. Människor här är inte självupptagna utan oerhört utgivande och trygga i sig själva, och det smittar av sig på mig. Jag uppfylls av Guds kraft på ett sätt som det var länge sedan jag varit med om, om någonsin, och det allra allra bästa med att vara i Guds närvaro och i gemenskap med andra troende är denna: Det gör mig mindre egocentrisk.
Och DET, det är ju min stora, stora längtan här i livet. Att KUNNA se till andra människors behov och inte hela tiden ha sig själv och sina egna 'livsproblem' i tankarna.
Jag är glad, SÅ glad över den här nya friheten.
Och jag ber till Gud, han som skapat mig och han som har kraften att befria mig från min egoism, att han ska bevara den här längtan och viljan att orka finnas till för andra människor. Jag ber att nu när jag äntligen hittat rätt fokus och perspektiv på livet: Gode Gud, låt det vara kvar.
Denna resa är annorlunda.
När jag nu längtar hem (vilket jag faktiskt gör förvånansvärt lite, trivs så bra i den här stora, kärleksfulla Mercy Ships-familjen - håller på att filar på ett inlägg om den speciella atmosfären här som ni ska få läsa snart hoppas jag) så är det andra saker jag ser framför mig och längtar efter: hur jag ska kunna återgå till mitt jobb och bli en mer stöttande, uppmuntrande, gladare och mer kärleksfull kollega. Hur jag längtar efter att försöka ta hand om mina patienter på ett mer passionerat och engagerat sätt än förut. Jag drömmer om att vara lite mer aktiv i kyrkan hemma och mer bli någon som har något att ge ut istället för att bara vara en mottagare av andras omtanke och kärlek (även om det är bra fint det med! - man kan ju ha både delarna :) ). Jag drömmer om att krama om min familj och mina systersöner på ett mer kärleksfullt sätt, för att jag älskar dem och för att de är så älskade av Gud, inte för att jag behöver deras kärlek för att må bra.
Jag drömmer om att bli en bättre flickvän till Micke, en som fokuserar lite mer på hans behov och på hur jag kan göra honom glad istället för att hela tiden förvänta sig att han ska vara så som jag vill att han ska vara och tolka varje tecken på motsatsen till ett 'han älskar mig inte'. Jag VET att Micke tycker om mig och jag vill bli tryggare i den förvissningen så att jag också vågar vara mig själv på ett annat sätt.
Jag drömmer om att bjuda hem mina vänner på fika och middagar, att det ska få bli en plats och stunder för innerlig närvaro, öppna samtal där man kan få tala ut och vara ärlig med någon som lyssnar. Fokuserat, utan att hela tiden tänka på sig själv och sina egna bekymmer.
Jag drömmer om att försöka vara mer engagerad i mina medmänniskor som jag ännu inte känner, mer engagerad i det samhälle jag lever i. Att min tid och mitt engagemang ska räcka till fler än mig själv och min lilla livsbubbla. Att jag ska orka ge något till andra, att det ska finnas något inom mig som räcker till och flödar över.
(För allt det här behöver jag Gud, jag kommer inte klara det på egen hand!)
SEN kanske jag också tänker att det är bra om jag fortsätter att hålla igång och träna, att jag är vardagsaktiv och tar promenader. Visst vore det bra om jag försöker äta lite hälsosamt och inte vräka i mig onyttiga saker och jag skulle ju inte dö av att gå ner nått enstaka kilo i vikt. MEN: det är inte det som är mitt fokus inför hemkomsten. Det är inte det jag drömmer om och planerar. Det är inte det som upptar mina tankar nu, som får mig peppad på hemkomst. Nä, det är bara en liten, proportionsenlig bit. För hälsa är bra. Men bra hälsa är minst lika mycket att ta hand om sina relationer, att se till att trivas på jobbet, att ha en själslig och andlig hälsa som också är bra. Att vara i balans, att ingen del i livet, t.ex. träning eller en kärleksrelation, får uppta all betydelse. Den enda som kan få ha all betydelse är Gud, för då kommer liksom kärleken till andra och respekten för sig själv automatiskt.
Jag blir så glad när jag inser att mitt fokus har förändrats. DELS tror jag det beror på att jag kommit ännu längre i min resa mot friskhet från mina ätstörningar. I många år var det ju det som var problemet: jag var inte underviktig och jag åt och tränade 'bra' men mitt fokus var hela tiden på min egen kropp. Att se att jag faktiskt kan fokusera på andra saker och inte vara så upptagen av ekvationer kring mat, träning och vikt är en oerhörd befrielse.
DELS tror jag att det här nya fokuset jag känner beror på vilken sorts resa det är jag är ute på nu. En resa där det faktiskt inte handlar så mycket om mig, utan mer om gemenskapen, kollektivet, missionen, det gemensamma målet att försöka hjälpa andra. Människor här är inte självupptagna utan oerhört utgivande och trygga i sig själva, och det smittar av sig på mig. Jag uppfylls av Guds kraft på ett sätt som det var länge sedan jag varit med om, om någonsin, och det allra allra bästa med att vara i Guds närvaro och i gemenskap med andra troende är denna: Det gör mig mindre egocentrisk.
Och DET, det är ju min stora, stora längtan här i livet. Att KUNNA se till andra människors behov och inte hela tiden ha sig själv och sina egna 'livsproblem' i tankarna.
Jag är glad, SÅ glad över den här nya friheten.
Och jag ber till Gud, han som skapat mig och han som har kraften att befria mig från min egoism, att han ska bevara den här längtan och viljan att orka finnas till för andra människor. Jag ber att nu när jag äntligen hittat rätt fokus och perspektiv på livet: Gode Gud, låt det vara kvar.
 |
| Att få vara liten, men ändå så betydelsefull i Guds ögon |
 |
Visst är det vackert? |
Kärlek! /ia
1 kommentar:
Underbart älskade Ia <3 <3 <3
Skicka en kommentar