fredag 11 september 2015

Dag 1 på avdelning

Tisdag kväll hade jag mitt första inskolningspass, av två, på avdelningen jag ska jobba på här på Afrika Mercy. De var de första operationerna för den här säsongen som gjordes då i tisdags, förra veckan ägnades ju åt att ställa i ordning sjukhuset här på skeppet.

I tisdags var vi väldigt många sjuksköterskor, och inte riktigt lika många patienter, då det var första dagen och det är så många nya som ska skolas in. Men äntligen alltså! Åhh, nu känns det att det är på riktigt. Det är ju för att få vara sjuksköterska och hjälpa patienter som jag, vi, är här.

Det var ändå en bra början tyckte jag, med så mycket nytt, att det inte var helt fullproppat med patienter. Fast trångt är det, på dessa miniavdelningar där sängarna står så tätt, så tätt och vi dessutom var kanske 20 sjuksköterskor som sprang runt där :)  (Anhöriga till patienterna sover på en madrass under patientens säng, det ni! ) Jag hade hand om EN patient och det höll mig ganska sysselsatt en stor del av kvällen, tiden gick verkligen SÅ fort.

Det är mycket nytt, både patientkategorierna, hur de jobbar och så språket förstås. Jag är på en avdelning som kommer ha hand om mestadels plastikkirurgipatienter, mycket brännskador och sådant alltså, och det kommer vara mycket barn tror jag, brännskador är en vanlig åkomma bland barn här tyvärr. Men då plastikkirurgen inte kommer fören 21 september så är det 'generell' kirurgi där just nu, vilket innebär lite allt möjligt t.ex. bråck av olika slag.
Dessutom är dokumentationen ganska annorlunda här då vi inte har datajournal utan dokumenterar allt på papper, inklusive medicinerna, dropp etc. Det blir en massa papper! ;)

Första dagen var både exhalterande men också lite jobbigt. Jag tycker inte riktigt om att känna mig bortkommen och lite småkorkad, när man inte fattar allt och måste fråga hela tiden och har svårt att ta egna initiativ. Det är ju det jag trivs med så bra på jobbet hemma: jag känner mig trygg i min yrkesroll, att jag har koll och vet vad jag ska göra samtidigt som det fortfarande utmanar mig. Här känner man ju sig som världens nykomling, vilket jag ju är också, :) Men det är ju många andra som är i samma båt och de har bra system för att introducera oss nya tycker jag.

(Ärligt) Utdrag ur dagboken 2015-09-09
Kändes både upplyftande och nedslående efter första dagen. Kul att komma igång, se patienter; det är ju för deras skull vi är här. Vilka människoöden, vilka söta barn! 
Tyvärr kanske den stora bilden, att vi ska ge dessa människor del av Guds kärlek, den bilden skyms av min egen prestationsångest. Mina egna tillkortakommanden. Tror inte det är så det är tänkt att vara, att det är så jag ska tänka, jag tror det kommer från den motsatta kraften än Gud. Men det är svårt att inte tycka att alla andra är bättre sjuksköterskor än mig, är duktigare, bättre på engelska, finare, mer sociala och hanterar och älskar patienterna bättre än mig, är bättre på att tro på Gud, be etc. Bättre människor, bättre kristna och bättre sjuksköterskor helt enkelt.

Ibland längtar jag hem, är det alltid så det ska vara när jag är borta? Hem, till där jag känner mig bekväm och kan vara mig själv, prata med människor obehindrat, där jag kan mitt jobb och är trygg i att jag gör det bra....





Uppdatering: Idag efter min andra inskolningsdag känns det bättre, jag känner mig inte lika korkad och tror och hoppas det här kan bli rätt bra i slutändan. Men HU vad trött jag är!

Kärlek! /ia

Inga kommentarer: