Hej!
Det finns ju säkert massa jag skulle kunna skriva här, det händer nya saker och nya intryck hela tiden, men just därför känner jag att jag vill smälta allt lite grann innan jag skriver alltför mycket tvärsäkra åsikter om saker och ting. De kan nog komma att omvärderas många gånger, hehe. Men jag trivs, tror jag absolut, så mycket kan jag ju säga så att ni slipper oroa er.
Sen har det varit så att en annan sak har legat tungt på mitt hjärta så jag har liksom inte kunnat koncentrera mig på Mercy Ships fullt ut, utan varit ledsen och tänkt på annat; min (katt)bäbis Santos har ju varit försvunnen. Micke hade inte sett honom sen fredag eftermiddag, samma dag som jag åkte, och ju fler dagar som gått desto mer har det känts som nånting hänt och jag har varit rädd att jag aldrig skulle få se honom igen. Det är ju mardrömmen, lämna en kär familjemedlem (för det är det han är till mig..) i ett avsked som man tror ska vara två månader, känna att man sviker lite, och sedan känslan och oron av att aldrig få se honom igen. Och att inte kunna vara med och leta. Usch!
Men TACK GUD så är han tillbaka hemma igen och mår bra.
Och ett stort tack till Micke och hans kompis Jocke som engagerat sig så och polisanmält, delat på Facebook och letat i kvarteren runt om (det var de som hittade honom instängd i ett garage) medan jag varit borta och lämnat mina katter :(
Och nu ska ni få höra, och så får ni göra er egen bedömning av det jag berättar nu:
Jag är ju på ett ställe där Gud och det kristna är en väldigt närvarande del av livet här, jag befinner mig ju just nu i ett 'Community of faith' (skall förklara det mer utförligt en annan gång) men ja, som ett kristet kollektiv då typ. Och då är det ju ganska naturligt att be, för att vi tror på en Gud som hör oss.
Så när jag förstod att Santos var borta mycket längre än vanligt så tänkte jag att det enda jag kan göra här på andra sidan jorden är ju att be till Gud att han skall hittas, för jag kunde ju inte delta i att leta rent praktiskt, hur gärna jag än skulle velat. Så det har jag gjort i någon dag. Men kände rätt intensivt att eftersom jag nu lever på ett ställe med flera hundra andra kristna så skulle jag våga mig ur min bekvämlighetszon och be någon (som jag ju inte känner så väl än eftersom jag bara varit här två dagar) annan person att också be tillsammans med mig. Det kan ju kännas lite fjantigt eftersom det 'bara' är en katt, och här är människor så fattiga och sjuka, men eftersom Santos är familj för mig och för att jag inte kunde glädja mig riktigt åt att vara här när jag tänkte på honom så tänker jag att Gud säkert bryr sig om det eftersom han bryr sig om mig. Och i Bibeln står det att där två eller tre kommer tillsammans i Guds namn och ber, så lyssnar Gud på det (ja, han lyssnar ju när man ber själv också, men det kanske blir ännu mer effektivt om man är flera).
Hursomhelst, jag berättade för en vän från Nya Zeeland som jag lärt känna lite grann i alla fall, och som verkar vara en sån person som litar helt på Gud, om vad jag var bekymrad över, och vi bad tillsammans för att Santos skulle komma hem välbehållen. Detta var väl vid ca kl 15-16 tiden på eftermiddagen idag. Och sen runt kl 18 idag skrev Micke att han var hittad! Halleluja.
Alla får själva bestämma vad man tror och tycker, att det var en slump att Santos blev hittad just då och att det hade hänt utan vår bön eller att Gud ville bevisa för mig att det lönar sig att be och att man skall lyssna på sin intuition, som i det här fallet var att jag skulle be någon annan att be för Santos.
Ja, som ni kanske förstått är jag alltså ombord på skeppet, kom igår efter en riktigt vindlande, hel-galen färd på en massa slingrande serpentinvägar i de Madagasiska bergen. Men vi överlevde, jag spydde inte även om den impulsen fanns och nu har vi varit här i lite över ett dygn.
Som sagt, mycket tankar och känslor så jag tror att jag ska spara dem till en annan dag när det hunnit landa lite mer.
Idag fick det bli historien om Santos, den återfunna katten.
Det finns ju säkert massa jag skulle kunna skriva här, det händer nya saker och nya intryck hela tiden, men just därför känner jag att jag vill smälta allt lite grann innan jag skriver alltför mycket tvärsäkra åsikter om saker och ting. De kan nog komma att omvärderas många gånger, hehe. Men jag trivs, tror jag absolut, så mycket kan jag ju säga så att ni slipper oroa er.
Sen har det varit så att en annan sak har legat tungt på mitt hjärta så jag har liksom inte kunnat koncentrera mig på Mercy Ships fullt ut, utan varit ledsen och tänkt på annat; min (katt)bäbis Santos har ju varit försvunnen. Micke hade inte sett honom sen fredag eftermiddag, samma dag som jag åkte, och ju fler dagar som gått desto mer har det känts som nånting hänt och jag har varit rädd att jag aldrig skulle få se honom igen. Det är ju mardrömmen, lämna en kär familjemedlem (för det är det han är till mig..) i ett avsked som man tror ska vara två månader, känna att man sviker lite, och sedan känslan och oron av att aldrig få se honom igen. Och att inte kunna vara med och leta. Usch!
Men TACK GUD så är han tillbaka hemma igen och mår bra.
Och ett stort tack till Micke och hans kompis Jocke som engagerat sig så och polisanmält, delat på Facebook och letat i kvarteren runt om (det var de som hittade honom instängd i ett garage) medan jag varit borta och lämnat mina katter :(
Och nu ska ni få höra, och så får ni göra er egen bedömning av det jag berättar nu:
Jag är ju på ett ställe där Gud och det kristna är en väldigt närvarande del av livet här, jag befinner mig ju just nu i ett 'Community of faith' (skall förklara det mer utförligt en annan gång) men ja, som ett kristet kollektiv då typ. Och då är det ju ganska naturligt att be, för att vi tror på en Gud som hör oss.
Så när jag förstod att Santos var borta mycket längre än vanligt så tänkte jag att det enda jag kan göra här på andra sidan jorden är ju att be till Gud att han skall hittas, för jag kunde ju inte delta i att leta rent praktiskt, hur gärna jag än skulle velat. Så det har jag gjort i någon dag. Men kände rätt intensivt att eftersom jag nu lever på ett ställe med flera hundra andra kristna så skulle jag våga mig ur min bekvämlighetszon och be någon (som jag ju inte känner så väl än eftersom jag bara varit här två dagar) annan person att också be tillsammans med mig. Det kan ju kännas lite fjantigt eftersom det 'bara' är en katt, och här är människor så fattiga och sjuka, men eftersom Santos är familj för mig och för att jag inte kunde glädja mig riktigt åt att vara här när jag tänkte på honom så tänker jag att Gud säkert bryr sig om det eftersom han bryr sig om mig. Och i Bibeln står det att där två eller tre kommer tillsammans i Guds namn och ber, så lyssnar Gud på det (ja, han lyssnar ju när man ber själv också, men det kanske blir ännu mer effektivt om man är flera).
Hursomhelst, jag berättade för en vän från Nya Zeeland som jag lärt känna lite grann i alla fall, och som verkar vara en sån person som litar helt på Gud, om vad jag var bekymrad över, och vi bad tillsammans för att Santos skulle komma hem välbehållen. Detta var väl vid ca kl 15-16 tiden på eftermiddagen idag. Och sen runt kl 18 idag skrev Micke att han var hittad! Halleluja.
Alla får själva bestämma vad man tror och tycker, att det var en slump att Santos blev hittad just då och att det hade hänt utan vår bön eller att Gud ville bevisa för mig att det lönar sig att be och att man skall lyssna på sin intuition, som i det här fallet var att jag skulle be någon annan att be för Santos.
Ja, som ni kanske förstått är jag alltså ombord på skeppet, kom igår efter en riktigt vindlande, hel-galen färd på en massa slingrande serpentinvägar i de Madagasiska bergen. Men vi överlevde, jag spydde inte även om den impulsen fanns och nu har vi varit här i lite över ett dygn.
Som sagt, mycket tankar och känslor så jag tror att jag ska spara dem till en annan dag när det hunnit landa lite mer.
Idag fick det bli historien om Santos, den återfunna katten.
 |
| Min finaste lurvis! |
Kärlek! /ia
2 kommentarer:
Vad glad jag är över att din katt kom hem hel och säker. Det är fruktansvärt att vara sådär utom sig av oro när man ändå inget kan göra :(
Vad roligt att höra :)
Jag har ju också bett att Santos skulle komma tillaka, som jag lovade...
Ha det så bra nu, och KRAAM från mamma
Skicka en kommentar