jag fick mig en tankeställare förra veckan.
var på väg upp till jobbet, lite småstressad som vanligt (obotlig tidsoptimist!) och en man i rullstol försökte knöla in sig i en av de små hissarna, men det var i princip omöjligt.
när det kom en stor hiss till mig, sa jag att han kunde åka med den, väntade på att han skulle kunna vända runt, höll in hissen tills han var inne, frågade var han skulle, tryckte på rätt våning, väntade medan vände om och rullade ut.
tyckte att jag var allmänt ganska snäll och hjälpsam (sådär som jag älskar att vara, så den osynliga, inbillade, hjälte-glorian kan få sig en liten upputsning)
MEN. den där lilla glorian fick sig en liten törn när den där mannen inte sa tack. gav mig inte ens ett litet leende. glodde mest ganska surt på mig.
hmfp! tänkte jag först. här har jag 'offrat min dyrbara tid' och man får inte ens ett TACK.
MEN
som sagt, det var en viktig tankeställare.
för det första: om jag var ute i lite bättre tid skulle jag inte behöva bli stressad av att vänta i två min på en rullstolsburen man, det är ju inte hans fel att jag är nästan-sen till jobbet.
sen: varför gör man 'goda gärningar'? är det för att få Tack, leenden och känna sig duktig? är det för att jag inbillar mig att jag ska bli ängelsnäll och att det snart ska växa ut vingar på ryggen på mig?
eller?
är det värt det ändå? för gärningen i sig.
värt det, utan tack och utan uppskattning. det måste få vara så. annars lever vi farligt. om vi bara gör goda saker för vår egen vinning, för att känna oss duktiga, kommer visluta med det, om vi inte tycker vi får tillräckligt med uppskattning.
kanske
Men
om vi gör de goda gärningarna ÄNDÅ.
utan att förvänta oss tack, bara för att vi vill, och se tack och uppskattning som en bonus, då tror jag att de där kärleksfulla handlingarna kommer sprida sig som ringar på vattnet.
man blir inspirerad av människor som gör gott!
och vem vet, den där mannen kanske var jättetacksam utan att han sa det? eller så hade han en sån pissig dag att han bara inte orkade slänga av ett leende till mig? han kanske har mött massa snorkiga sjuksköterskor i sitt liv och räknade automatiskt in mig som ännu en?
vem vet.
men det var värt det ändå. utan tack.
viktig insikt.
kärlek! /ia
var på väg upp till jobbet, lite småstressad som vanligt (obotlig tidsoptimist!) och en man i rullstol försökte knöla in sig i en av de små hissarna, men det var i princip omöjligt.
när det kom en stor hiss till mig, sa jag att han kunde åka med den, väntade på att han skulle kunna vända runt, höll in hissen tills han var inne, frågade var han skulle, tryckte på rätt våning, väntade medan vände om och rullade ut.
tyckte att jag var allmänt ganska snäll och hjälpsam (sådär som jag älskar att vara, så den osynliga, inbillade, hjälte-glorian kan få sig en liten upputsning)
MEN. den där lilla glorian fick sig en liten törn när den där mannen inte sa tack. gav mig inte ens ett litet leende. glodde mest ganska surt på mig.
hmfp! tänkte jag först. här har jag 'offrat min dyrbara tid' och man får inte ens ett TACK.
MEN
som sagt, det var en viktig tankeställare.
för det första: om jag var ute i lite bättre tid skulle jag inte behöva bli stressad av att vänta i två min på en rullstolsburen man, det är ju inte hans fel att jag är nästan-sen till jobbet.
sen: varför gör man 'goda gärningar'? är det för att få Tack, leenden och känna sig duktig? är det för att jag inbillar mig att jag ska bli ängelsnäll och att det snart ska växa ut vingar på ryggen på mig?
eller?
är det värt det ändå? för gärningen i sig.
värt det, utan tack och utan uppskattning. det måste få vara så. annars lever vi farligt. om vi bara gör goda saker för vår egen vinning, för att känna oss duktiga, kommer visluta med det, om vi inte tycker vi får tillräckligt med uppskattning.
Men
om vi gör de goda gärningarna ÄNDÅ.
utan att förvänta oss tack, bara för att vi vill, och se tack och uppskattning som en bonus, då tror jag att de där kärleksfulla handlingarna kommer sprida sig som ringar på vattnet.
man blir inspirerad av människor som gör gott!
och vem vet, den där mannen kanske var jättetacksam utan att han sa det? eller så hade han en sån pissig dag att han bara inte orkade slänga av ett leende till mig? han kanske har mött massa snorkiga sjuksköterskor i sitt liv och räknade automatiskt in mig som ännu en?
vem vet.
men det var värt det ändå. utan tack.
viktig insikt.
 |
| förra året, Indien. |
kärlek! /ia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar