är ni med mig systrar bröder? dansa fastän hjärtat blöder.

förra året när jag var i Indien så volontärarbetade jag. det kan låta stort och 'duktigt' - men det var inte så, jag räddade inte världen, däremot såg jag världen mer och på ett annat sätt än vad jag gjort tidigare. jag lärde mig viktiga saker, om mig själv och omvärlden.

ni vet ju säkert många att jag tror på Gud. och jag tror inte på Gud som en avlägsen farbror utan någon som jag vill ska vara nära mig i mitt liv. 

denna gång, denna Indienresa, är ju 'bara' en turistresa. men jag ser det inte riktigt så. för jag vill bli använd ändå. alltid. på något vis. jag vill inte bara få och ta, ta, ta, utan jag vill ge något också, om jag kan.

jag ser resan som någon slags förberedelse. ett inhämtande av kunskap som kan komma till nytta sen. att lära känna kulturen, folket, landet. för kanske nästa gång, eller en annan gång, så kan jag resa dit med ett mer tydligt uppdrag att hjälpa. kanske som professionell, arbetande sjuksköterska. eller nått annat.

det finns en sådan stor glädje, ett stort hopp, i att känna sig älskad och funnen av Gud. det hoppet, den glädjen, den friden skulle jag önska att fler människor fick uppleva. i Sverige. i Indien. i världen.
många lever i ett hopplöst mörker, golvade av en stor knockout: livets orättvisa grymhet. sjukdomar, lidande, fattigdom, ensamhet, nöd.

jag gillar att leva ett glatt liv. och jag tror man får njuta, leka, ha roligt. men under vissa premisser: inte på andras bekostnad. och inte som en självklarhet. det ska vara med uppskattning och tacksamhet. 
jag tror många människor, kanske framförallt i vårt land, skulle må bättre av att vara mer varmhjärtade. öppna hjärtat, och (varför inte plånboken??)mer för andra människor. nära, eller långt bort.

jag har stora förväntingar på denna resa. att den ska göra något med mig som gör att jag kan göra något för andra. sprida lite Gudskärlek. medänsklighet.