Jag måste lära mig från grunden, jag måste omvärdera allt.

Livslögner.

Jag tror många lever med dem, i dem, för dem. Och jag tror att det är, rent ut sagt, skitdåligt och livsfarligt. Och för att kunna förklara hur jag menar så tänker jag ta exempel ur mitt eget liv. Även om det blir lite personligt (så om man inte vill veta kan man sluta läsa här!). Och, VIKTIGT, jag skriver inte detta för att jag vill ha en massa kommentarer som säger: nä men ia så är det inte du är så gullig/bra/värdefull whatever. Sånt behöver man höra, men inte genom en blogg. Så ni behöver inte försöka dementera mina livslögner åt mig här och nu. Jag jobbar själv med dem och försöker lära mig ta emot den hjälp som närmaste omgivningen kan ge. Jag skriver detta för att om det kan ge en endaste liten person därute någon som helst hjälp så är det värt det. Fett värt. Även om man kanske hänger ut sig själv.


Aja, hursomhelst, vad kan då en livslögn vara? Jo, något som man tror eller skyller på att stå bakom alla ”misslyckanden” eller motgångar i sitt liv, det ”onda” som gör att allt inte är bra eller lyckligt i ens liv. Det kan vara ”jag hade en sån taskig uppväxt så allt som går skit är mina föräldrars fel” Ja, man kan absolut ha haft det så, och att det har påverkat vem man blivit, beslut man tagit osv. MEN man får aldrig skylla sina egna dåliga handlingar på andra människor, man har själv ett val och är själv ansvarig för vad man gör.

En annan livslögn/livslögner, som i mitt fall, kan vara jag är för tjock/ful/misslyckad för att kunna bli lycklig, om jag bara vore smal och vacker så skulle jag må bra och allt skulle bli så himla perfekt. Jävlar vilken lögn, men så lätt att fastna i den! Jag gjorde det i flera år, och gör det fortfarande ibland. Men hell, inte sjutton var jag lycklig när jag var en 45-kilos fågelunge, hur blond och brun och smal jag än månne va. Jag tappade ju all livsglädje.

Du är för tjock för att få finnas till. Var kommer såna tankar från? Hur kan man släppa in såna lögner i sin hjärna. (När det dessutom är rent objektivt osant. Och vill poängtera här att de här tankarna handlar om mig. Att jag för den sakens skull inte ser ner på människor som rent objektivt är större än mig. Som jag brukar/brukade?? säga, jag är tjock inuti även om det kanske inte syns utanpå…) Var kommer tankarna ifrån? Ja jag tror inte de kommer från den goda sidan i alla fall. Vet att det nog inte är så många därute som tror att han den där djävulen finns. Men jag tror det, och jag tror att han älskar att placera lögner i våra hjärnor som får oss att bli nedbrutna och destruktiva. Och i förlängningen gör att vi mister förmågan att älska både sig själv och andra.

För ja det är vad det leder till. Ju mer värdelös jag tycker att jag är, desto mer självcentrerad blir jag, hur ska jag göra/betee mig, se ut för att kunna bli älskad. Och så går man och tänker på det så mycket att man alldeles missar att det finns en levande värld därute som behöver min glädje, min kärlek och inte mitt självförakt.

Vissa kanske känner igen sig. I de där dumma tankarna, vad de än kan vara, som bara drar ner en.

Det är helt ok att vara deppig ibland. Men jag vet nu, har lärt mig, att mycket av det som gör mig nere inte alls handlar om att jag är så äckligt tjock och ful att jag automatiskt blir värdelös. Nej det handlar egentligen om helt andra saker. T.ex. ensamhet. Känslan av att inte räcka till. Men inte om utseende.

Och jag är så himla stolt att jag lärt mig, upptäckt. Jag är på en resa och jag är knappast framme än. Jag kan fortfarande hata de där centimetrarna med fett. Men jag vet nu att de hemska tankarna om det och paniken är LÖGNER och att det egentligen är något annat som ligger till grund för det där. Otrygghet, ensamhet, djävuls-tankar?? Ja man får försöka lista ut det.

Så ja, jag har fortfarande deppdagar. Men att jag upptäckt min livslögn gör att jag i alla fall förstår att deppdagarna inte beror på att jag är för tjock, och att allt inte skulle bli bra bara man vore smal och vacker.

Så nej, att man inte får den där killen beror inte på ”ful&tjock.”

Att man känner sig ensam, saknar vänner ibland beror inte på ”ful&tjock.”

När man misslyckas med plugg så beror det inte på ”ful&tjock.”

När det känns som ens Gudsrelation kraschar, beror det inte på ”ful&tjock.”

När du blir lämnad beror det inte på ”ful&tjock. ”

När du bråkar med dina föräldrar, tycker illa om dig själv, beror det inte på ”ful&tjock.”

Inte för dig heller! Ok?!


Jag har avslöjat min livslögn.
Och borde ersätta den med liv. Försöker.

Har du nåra tankar du borde sluta upp med. Som bara förstör för dig? Värt att ta reda på! Jag lovar.

/ia.