häst

Nu ska jag berätta häst-storyn. Men den är lite obehaglig, för den med inlevelse förmåga. Så om du gillar hästar väldigt mycket, och gillar dom levande, och har anlag för att drömma mardrömmar, så bör du nog låta bli att läsa det här... (Nä nu tror jag att jag ska sluta med min ironiska ton och helt enkelt berätta vad jag var med om häromdagen. Sånt som tydligen kan hända på landet, som man slipper i Stockholm..)

Jag var ute och gick morgonprommenad. På väg hemåt så gick jag på en skogsstig, som jag ganska ofta går på. Den går alldeles bakom en gård, så man ser deras hus och så genom träden. Och så såg jag en man gick och hämtade deras häst i hagen. Trodde först att det var mannen i huset, men såg sen att det var en, för mig, främmande karl.
Sen när jag kommer ut på vägen, precis framför huset, så går karln med hästen precis framför mig. Och det står en lastbil där. Och så ser jag att det är en till man där, en gubbe med en stor ölmage. (viktiga detaljer va?). Och den tjocke mannen har nått svart sorts verktyg i handen. (Numera, efter info av min pappa, vet jag att det var en sk. slaktmask). Och då slår mig tanken: Shit de kanske är på väg att slakta hästen!
Men tänker att de kan de ju inte göra precis när jag är där, de väntar väl i så fall. Men... med en stegrande puls, och oro i hjärtat, så mycket riktigt, alldeles precis när jag gått förbi hästen, är max 5 meter framför, så hör man en hög knall. Vänder mig om, och ser hur den fina lilla (egentligen stora) hästen ramlar ihop. En häst som jag trots allt sett från och till i säkert tio år. Hemskt! och den ger en massa konstiga hemska ljud ifrån sig... Sen dog den väl antar jag.

Först vart jag mest obehaglig till mods. Och rädd. (barnet i mig fantiserade om hur de otäcka männen skulle åka efter mig och typ slakta eller skjuta mig med, för att jag hade sett det hela. Jo jag vet, lite paranoid kanske).
Men sen, och det är därför jag skriver om det här, blev jag förbannad. Och jag har dragit en liten politisk slutsats av detta, som jag tänker dela med mig av. Och påpeka gärna om ni tycker jag har fel. Men tror ni detta hade hänt om det var två kvinnor som skulle slakta hästen?? okej, för det första tror jag väldigt få kvinnor frivilligt skulle vilja bli slaktare. Och för det andra, jag påstår absolut inte att alla män är så kallsinniga och otajmade som dessa män. MEN, mina fördomar om, vad jag kallar jägarsläktet, det vill säga: män i medelåldern, som är lantisar ut i fingerspetsarna och tror de är tuffa och macho när de är råa och kallblodiga, har jag väldigt svårt för. Och nu ännu svårare!
Jag tycker inte det är fel i sig att de slaktade hästen. Den kanske var sjuk, eller gammal eller nått, vad vet jag. Men ser de att en människa kommer gående, på en allmän väg, en människa som dessutom är en rätt ung tjej (ofta ett ganska känsligt släkte), så kan de väl för farao tåla sig lite och vänta 2 min innan de har ihjäl den stackars hästkraken. Om de bara hade väntat nån minut så hade jag sluppit se och höra det hela, och en hel del obehag och en jobbig händelse/dag hade besparats. Vad tänkte kararlna med? Musklerna och snoppen kanske, inte kan de då ha vart med hjärnan eller hjärtat.

Det var nog första, och förhoppningsvis bland de sista gångerna, jag såg ett djur större än en insekt blev mördad. Det är ju inte direkt vad man förväntar sig av en vanlig morgonprommenad.
Det äckliga var liksom att ena sekunden var hästen livs levande, helt ovetande om sitt öde. Och sen helt plötsligt ett frustande, sprattlande vildjur, och sen död. Och jag såg. och hörde.

okej, nu är jag klar. Överdramatiserar jag? kanske. Men det var just så här det kändes. Obehagligt. Och jag vågar fortfarande inte gå förbi platsen det hände på. Vilket är lite tråkigt, eftersom antalet bra löp och promenadstigar redan är begränsat till antalet här hemma. Och nu är det en färre.


Och sen igår när jag var hos Jocke och vi hade tea-time så blev jag bjuden på smörgås. Med hästkorv på.
Ja tack sa jag, och åt. Lika gott som vanligt. Jag kanske är lite kallblodig jag med ändå...
Men nån medelålders okänslig mansgris kommer jag aldrig bli. Hur mycket jag än skulle försöka.
(okänslig och medelålders finns de ju risk för iofs)


helt annan grej: Hemma hos Jocke finns det en badanka som är en nunna. Med huvudduk och kors och allt. Den första kristna badankan jag sett. Sjukt festligt!


/ ia.