tisdag 25 oktober 2016

När demonerna jagar mig

Ibland känns det som om demonerna fortfarande jagar mig. Jag tycker inte om att det är så - men jag står ut med det.

Om det går några dagar och jag inte tränat eller ätit 'fel' så byggs det upp en stress inom mig. Jag blir orolig, rastlös, ledsen. Får en obehagskänsla i kroppen. Kan inte riktigt koncentrera mig men istället för att säga som det är till människorna runt omkring mig blir jag otrevlig, lättstött, gråtmild, stressad... ja inte så rolig att umgås med helt enkelt.

När demonerna rider mig så lyckas deras viskande små röster gräva sig in i min hjärna; du är värdelös och ful. Du kan ingenting och det är konstigt att någon människa vill vara med dig. Du är en dålig vän, flickvän, dotter, syster, kollega... ja en dålig värdelös människa helt enkelt. Gud hånskrattar åt hela din lilla uppenbarelse och alla taffliga försök till liv du ger dig på. Det är ett misstag att du ens finns till. 


























Jag skriver inte det här för att ni skall tycka synd om mig; det är inte synd om mig för jag kan hantera det och det finns ett botemedel - jag kommer till det snart. Det är inte synd om mig för det här är inte längre något jag lever med dagligen utan det kommer bara då och då. Det är inte synd om mig för jag vet att det här inte är sanningen om mig (även fast jag tror det när jag är mitt i det förstås). Men jag kan ta mig ur det, jag kan återfå mina sunda perspektiv igen.

Ni behöver inte heller vara orolig för mig. Det är inte så att jag är på väg tillbaka in i någon ätstörningsfas eller att jag mår jättedåligt eller att jag kommer göra mig själv illa eller något sånt. Jag ser det mer som en liten, liten rest som är kvar - trots att jag ser mig som helt frisk.


Det som är lite förvirrande med det hela är bara det att jag inte riktigt vet om detta är normalt? Just eftersom jag varit sjuk i ganska många år så tänker jag som sagt att det är en liten rest av det, en liten släng tillbaka i tiden, ett litet ärr som jag kanske alltid kommer att få leva med.

ELLER...

....så är detta helt normalt? Att alla människor har dagar då oron sliter i bröstet och man känner sig värdelös och helt under ytan. Jag vet faktiskt inte.



Men som sagt; det finns en enkel lösning: jag tränar. Det går ju över då. Kanske skulle någon säga att detta är ett dåligt sätt att bli av med demonerna eftersom jag då faktiskt lyder dem. Men det är ju så himla enkelt och får mig alltid på bättre humör och bättre tankar. Ibland försvinner det helt, ibland ligger en rest kvar men det blir ALLTID bättre.
Jag kämpar inte emot men tänker också att det kanske är något naturligt, vi mår ja bra av att röra på oss och träna och dåligt av att sitta still och äta för mycket mat. Så det kanske är en sund reaktion, en överlevnadsstrategi. Och nu förtiden så räcker det ju liksom med ett normalt träningspass, inga extremmetoder, för att få mig på banan igen, en löprunda, ett svettigt gympass eller något annat som får endorfinerna att komma igång. Efter det är jag normal igen - ingen vikthets, ingen bantning, ingen späkning - jag äter, är glad och mår bra.

Så jag får ångest - och jag springer, sen är det oftast bra igen. Det hade ju kunnat vara betydligt värre.

Nu vet ni hur det kan se ut för just mig, en före detta viktångest person. Jag vill som sagt inte ha en massa uppmärksamhet eller klappar på huvudet - jag vill bara ärligt visa att vi alla har bra och dåliga dagar, med och motgångar och att vi alla har något vi kanske kämpar med i tystnad. Fast just den där tystnaden ger jag egentligen inte så mycket för.




Kärlek! /ia

Inga kommentarer: