Jag kan knappt skriva längre. Tappar förmågan mer och mer för varje år, varje månad, varje vecka. Och jag vet ju varför.
Jag har tappat bort mig själv. I det där virrvarret av att inte längre vara ärlig. Inte ärlig mot mig själv, inte ärlig mot andra.
För när jag väl är det, då faller jag isär. Och vad kan vara värre än det?
Men kan jag inte vara ärlig, kan jag inte heller skriva, så enkelt är det.
En stor mörk hemlighet, på insidan, som en bomb, och för varje dag känns det som jag kommer närmare och närmare att brista, att explodera.
Men om du frågar mig hur jag mår så ler jag och svarar: 'Jo det är bra'. Vad skulle man annars göra? Säg mig, vad skulle man annars göra?
Jag orkar inte gå sönder, det känns inte som ett alternativ. Det gör för ont att ha ont. Det är bättre att bita ihop, kämpa, låtsas och le.
/ia.
Jag har tappat bort mig själv. I det där virrvarret av att inte längre vara ärlig. Inte ärlig mot mig själv, inte ärlig mot andra.
För när jag väl är det, då faller jag isär. Och vad kan vara värre än det?
Men kan jag inte vara ärlig, kan jag inte heller skriva, så enkelt är det.
En stor mörk hemlighet, på insidan, som en bomb, och för varje dag känns det som jag kommer närmare och närmare att brista, att explodera.
Men om du frågar mig hur jag mår så ler jag och svarar: 'Jo det är bra'. Vad skulle man annars göra? Säg mig, vad skulle man annars göra?
Jag orkar inte gå sönder, det känns inte som ett alternativ. Det gör för ont att ha ont. Det är bättre att bita ihop, kämpa, låtsas och le.
/ia.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar