your faith have to be stronger than your fear

Man kan ju konstatera cirka hundra gånger per vecka att jag är ganska instabil. Känslosam. Lättpåverkad.

vad jag ännu inte konstaterat helt och hållet är om detta är bra eller dåligt? jag är glad att jag kan känna känslor. allt det mörka gör ju att man uppskattar ljuset så mycket mer. jag är glad att allt inte är grå vardag där allt liksom rullar på och man känner exakt samma stämningsläge hela tiden.

men… att ja, på i princip samma dag kunna känna följande kan också vara lite påfrestande, förvirrande, energikrävande, och göra att man tvivlar på vad man egentligen känner.

en dag kan se ut såhär:
världens glädje över att finnas till. glädjetårar av tacksamhet till livet, som är det mest underbara som finns. Man känner sig tight med Gud, att man verkligen vill ge hela sitt liv till honom. man känner sig pepp på att berätta för människor om jesus.

samma dag: Ångest. tryck över bröstet. det liksom kryper i kroppen, och man vet knappt varför. Man känner ett sånt obehag att man nästan önskar man slapp vara med något mer. man vill inte ha det såhär. vill hem till Gud.

samma dag: man hinner känna sig förälskad (ja på ett helt, vanligt värdsligt sätt) och tills nästa dag har det gått över eller bytt föremål.

samma dag: känner mig fin, fräsch, ganska fit och smal i kroppen. nästan för bra självförtroende liksom. och vips…. tio minuter senare känner man sig så ful och äcklig att man inte vill visa sig ute och tänker att man inte har rätt att leva när man ser ut såhär.

samma dag: man vill inte alls prata om sin tro. vet knappt vad man tror på. tvivlar på hur man nånsinn ska kunna vara en efterföljare till jesus, på hur man på någon minsta prick ska kunna likna honom. Man skäms och känner sig falsk för att man ena stunden lovprisar honom och sedan nästan skäms för att man är kristen.

samma dag: man känner sig fylld av kärlek till människorna. Fylld av tålamod och snällhet och förståelse och förlåtelse… sen… känner man sig så arg och irriterad och elak att man blir rädd för sig själv och sina egna känslor – och känner sig askass som känner såhär.

samma dag: man känner sig självsäker. fylld av äventyrslusta och att man klarar sig bra på egen hand. ingen längtan efter tvåsamhet. det är bäst såhär. man vill utforska hela världen, se hela världen, uppleva allt med alla. beredd att ge sig av, vill dela med sig och hjälpa hela världen…
…. sen vill man bara vara så, så liten. längtar efter en famn att krypa in i. någon som ser, tar hand, om bara mig. älskar bara mig. någon som bekräftar mig. någon som älskar mig allra mest. närhet, kroppar.


Ibland kan det vara så enkelt (och hemskt) som att jag mår helt kasst och sen går och tränar och mår super-toppen-överspeedat efteråt. Eller så enkelt (och hemskt) som att en snygg pojke/kille/man pratar lite extra med mig på gymmet så blir jag superglad. Superytlig.

ibland blir jag nästan euforiskt lycklig av att gå ner i vikt. ibland blir man istället jätteglad av att ha ätit massa energigivande och uppiggande serotoningivande (ett må-bra-hormon) kolhydrater.

ibland (eller typ alltid) känner jag mig helt och hållet hel, uppfylld, 100% närvarande, genomäkta när jag sjunger lovsång. som att det är det hela livet var skapat för, att det är därför jag finns till.

ibland kan jag längta efter att ha sex. ibland kan jag bli spyfärdig av tanken av att någon skulle ta på mig.

ibland kan jag inte stå ut med att vara ensam. ibland är min enda längtan att få ha tid för mig själv, i fred.

Öhh. ja nu kanske jag varit så öppenhjärtig att ni redan satt diagnosen schizofreni på mig… eller så är jag bara en vanlig människa…?

Vad tror ni? Ska man kämpa för att bli en lite mer stabil människa? Eller ska man acceptera sina humörsvägningar, sina känslostämnings berg- och dalbanor och se det positiva i det? att jag känner saker? Att de djupa bottnarna gör att jag uppskattar det bra så mycket mer?

Är jag skapt på detta sätt? Är det biologiskt? Är det ett sätt för Gud att använda mig eller gör dessa känslostormar att jag bara blir som ett fladdrande löv i vinden utan någon rot?
Jag vet inte.

Mer än att det är så underbart häftigt att vara på toppen. Och så ångestfyllt att vara i botten.

                                                ibland är livet en en fest. och ibland INTE.

Frid och kärlek! /ia.