alltså det där med att vara tillfreds. jag är ju skapad så (eller det är vi väl alla, men vissa kanske är extra känsliga?) att om kroppen mår bra mår jag bra. om jag får träna, i lagom mängd - ej till slitenhet, sova, äta bra, lagomt med sysselsättning, stress och umgänge, och äter bra mat... ja då finns det väldigt bra förutsättningar för att jag ska tycka att livet är en cool och häftig grej att vara med om.
med maten... har jag upptäckt detta: ju mer fett jag vågar mig på att äta, desto bättre, mer tillfreds, känner jag mig. så jag exprimenterar mig fram nu, köper hem saker som förut alltid varit bannlyst i mitt kylskåp: matlagningsgrädde, dressing m.m.
och när jag känner mig sådär tillfreds efter att jag ätit så är ju söt- och sockersuget inte alls lika stort. så att saker som bröd, pasta, frukt i viss mängd minskar känns inte alls som någon "uppoffring" eller "bantningsmetod". både hjärnan och magen (mindre uppblåst!) mår ju bra av det. så nä, jag är inte någon LCHF:are, men däremot försöker jag prova mig fram till vad jag och min kropp mår bäst av.
mat är godhet, inte ondska. mat ska vara glädje, inte ångest.
länge har jag tänkt att det kanske är "fel" mot Gud att jag mest känner mig glad när jag är tillfreds i kroppen, när jag tränar ganska mycket, äter bra, undviker för mycket socker och så vidare. min glädje borde väl vara i honom bara? men... Gud har ju skapat kroppen. den är till för att ära honom. så det är väl ganska naturligt att man mår bäst när kroppen är i balans. och min kropp blir INTE i balans av att ligga på soffan och äta bullar.
såklart det är skillnad på att ta hand om sin kropp, och sitt psyke, än att vara helt styrd av en ätstörning. jag vandrar hela tiden på en smal gräns, där det är farligt att bara känna mig glad de dagar jag känner mig icke-tjock, icke-uppsvullen, icke-ful osv. men jag tror det är helt rätt att sträva efter balans i kroppen, äta det man mår bra av - godis om man verkligen vill, men inte på grund av ett osunt sug. jag mår bra av att träna - det handlar inte om ett tvång för att maniskt försöka hålla sig smal.
så min strävan är: ett liv där det finns rum för mycket träning och bra mat, att leva "hälsosamt" om man vill kalla det så. för att jag mår bäst av det. men utan tvång och utan ångest de gånger man tar avsteg från sina "sunda vanor". Detta tror jag är, MITT, bästa sätt att ära Gud med min kropp.
idag sprang jag intervaller på löpbandet. första gången sedan kanske... september? så himla jobbigt! min kondition är rätt i botten. men då finns det stora chanser till framsteg, eller hur? :) och. det är ju så himla skönt efteråt. den fina, lätta, uppiggande känslan i kroppen. när man pressat sig lite lagomt.
jag älskar träning. jag älskar min kropp som är frisk nog att låta mig träna. jag älskar Gud som har skapat min kropp.
och så älskar jag friskis&svettis i falun, haha
kärlek! /ia.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar