Ia

Jag har en sån konstig känsla av vemod. Men ja antar att det hör till när man packar och gör sig redo för att va borta länge. (Har man två hem eller inget hem???)

Och jag vill ju verkligen tillbaka till Betel. Saknar, längtar. Men ändå känns det som jag vill fly. Till ingenstans. Här hemma slipper man tänka, allt går på rutin. Slipper känna. Bara äter och sover. Nu måste jag snart koppla på både hjärna och hjärta igen.

Och jag tror också vemodskänslan kommer av att jag känner mig lite sorgsen. Jag har gått vidare, och det är jättebra. Samtidigt så tappar man sånt som var en del av ens liv. Ja jag sörjer nog det gamla, den gamla Ia, blir lite nostalgisk. Och rädd, för när man går vidare så lämnar man saker bakom sig.

Och vemod över att jag inte tycker jag lyckats. Kanske för höga krav på sig själv. Men jag åkte hem med känslan av att man vill vara en underbar person som räcker till för allt och alla. En glad förändrad tjej som hinner träffa alla, är trevlig osv. och sen sitter man här, och orkar knappt ta sig i kragen för att gå utanför dörren. Och mer sorgsen, irriterad, rädd och vemodig än glad. Ja, jag är besviken över att jag inte orkat ta tag i saker. Men samtidigt har det varit oerhört skönt att bara vara hemma och vilat.

Och vemodet är nog också osäkerhet. Det känns som jag lämnar och inte vet när, hur och på vilket sätt jag kommer tillbaka. Och hur det i såna fall ska bli, jag kan ju inte gå tillbaka till det som varit. Vemod över att det ”bara” är fem månader kvar på Betel och sen måste jag vara redo att stå ansikte mot ansikte med det stora skrämmande Framtiden. Var och med vad ska man sommarjobba? Var ska jag bo i höst? Vad ska jag göra? Vad ska jag plugga till? Vart? Ska jag plugga eller göra nåt annat? Vad vill jag göra med mitt liv?
Frågor som vi nog alla brottas med…

Ja jag har sån panik och är så rädd för framtiden att jag bara vill stortjuta just nu. Vart f** ska man ta vägen när det är dags att kliva ur bubblan? Ju fler band jag klipper av från det gamla, desto ensammare kommer jag bli utan Betel.
Och jo, man borde verkligen lämna allt i Guds händer. För då kommer det säkert ordna sig. Men hur lätt är det när man vill ha kontroll över allt?
Detta är vad Sartre skulle kallat den existentiella ångesten. Val skapar ångest. Så sant.
Men tack gode Gud så finns det en Gud.


Och va sjutton släpade ja hem så mycket saker och kläder för? Nu måste ju allt tillbaka till Sthlm. Drygt. Bävar redan för att släpa alla grejer mellan centralen, tunnelbanan, Brommaplan och Betel. Ja skulle vilja kunna knäppa med fingrarna så satt ja med alla grejer uppackade i rum 124. Undrar om mina blommor lever?

/ ia.