Sommartid. Jag är tystnaden och vinden.

Hittade en liten poetisk-grej-text med som tydligen också var opublicerad. Bjuder på den nu istället. Tyckte väl kanske den var för personlig då när jag skrev den. Men det är över nu.

Jag drar mig själv
i smutsen.
Allt för detta enda:
Att undvika ensamheten.
Och det blir billigt.
Jag blir billig.
Det som skulle vara fint,
Och dyrbart.

Och jag låtsas.
Och blundar. Och med all min tankekraft
Kan jag få dina händer,
till att säga: du är underbar och fantastisk.

Men när jag vaknar upp
Ser sanningen. I det vita ögat
Så vet jag.
Vi reducerar kärleken.
Till kroppar.

Men att vara den som går.
Frivilligt gå från skratt till tårar.
Tillbaka till min ensamhet.
Frivilligt gå från värme till kyla.
Det krävs styrka.
Och jag är så svag.
Svagare än svag.
Knäsvag.
Hos dig.

/ia.

jooooo.....

Ibland blir jag så besviken på mig själv.

För att jag lägger krokben för mig själv. För att det är mitt eget dumma jag som hindrar mig från saker som jag skulle vilja hända. För att min rädsla för misslyckande är större än modet att våga chansa och vinna och att jag på så sätt lägger band på och begränsar mig själv.

Till exempel: En person jag väldigt gärna skulle vilja lära känna. Och det skulle vi nog kunna göra också, om jag bara hade vågat. För personen, X, tar lite initiativ till kontakt då och då. Men eftersom jag är så himla rädd för att göra bort mig, framstå som dum etc. så vågar jag inte ta nåra intiativ överhuvudtaget. Så X tror väl att jag är världens stramaste, otrevligaste människa typ. Men det är ju bara för att jag är så himla blyg och hellre betraktar på avstånd, för då kan jag ju inte göra bort mig i alla fall och kan då gå ur det hela med hedern i behåll. Åhh fuck denna ständiga rädsla för att göra bort sig. För jag tror knappast jag är den enda som har den. Speciellt vi svenskar kanske, vi är så himelens rädda och måna om vad folk ska tycka och tänka om oss. Att vara korrekta och inte göra konstiga saker. (Förutom på fyllan då, då verkar människor kunna tänka sig att bete sig precis hur som helst).

Andra gånger den dumma rädslan styr: När man låter bli att fråga folk om saker, t.ex. om man ska hitta på något, för man är mer rädd att få ett nej än man ser fram emot och tror och hoppas på ett ja.
Är det bara jag som kan vara så rädd för besvikelser att man försöker undvika att ha förväntningar och förhoppningar överhuvudtaget? Men hur kul är det liksom…? Ska man gå igenom hela livet på det viset kommer man ju inte vara med om mycket direkt. Ruttna bort kanske…
För att inte tala om vad rädslan för kilona, för vågen, för fettet gjort med mitt liv... Men den storyn hoppar vi just nu va, skulle bli lite långdraget.

Så ja, summan av kardemumman av detta inlägg: Jag är en blyg tönt. Haha.
Men jag ska försöka göra nått åt det… (bara det inte innebär att jag måste göra något utanför mina ramar som skulle kunna vara lite, lite pinsamt ;) )

/ fegis-ia! :)

Ps. jag gjorde en liten sån grej idag, vågade något och fick ett ja. Framsteg! Allt startar i tanken och beslutet.

puss!

Mina tankar är så klara nu, alla frågetecken rätas ut. När bomben faller vill jag vara där du är.

.
.
Tack Gud för vänner. Nya och gamla.
Tack för umgänge och gemenskap.
Tack för träning och glädje.
Tack för välmående och friska tankar.
Tack för det lilla livet som växer.

/ia.

I thougt about you in a candybar

.
Till den som alltid tror att jag är så himla "hälsosam" & "sund":

inte riktigt såhär då men....

Äter lite lösgodis såhär kl. 09 på en torsdagsmorgon. allt för att bli på litte bättre humör. Och det hjälpte! :) (fast kanske inte så smart i längden att käka godis varje gång man drabbas av tristress. men ibland får man - man måste ju tänka på att man kan vara hälsosam mot sin själ också, inte bara kroppen... Och just nu var själens sugen på socker.)

Varför inte toppenhumör? Gick upp kl. 6 för att åka till ett möte i Borlänge kl. 8... Det mötet tog ca 15min. Så sen var det bara att åka hem igen. Känndes rätt ovärt. Så då köpte jag lite tröstgodis på vägen:)

Annan anledning till tristress: Ledig och har inte mycket att göra. Det tycker jag inte riktigt om. Men... ska försöka utnyttja dagen bra ändå. Så nu ska det bli en hemmafrudag med matbrödsbakning + städning. Och så borde jag plugga lite också... Men sen i em. tror jag mamma kommer förbi på en liten kaffestund och sen träning+hemgrupp ikväll det blir nice.

Och just nu håller jag på att bokar tågbiljetter till en Stockholmsweekend senare i maj. Det är riktigt riktigt nice! Längtar så efter att gå på Stockholmsgator igen och att få kramas och mysa lite med Madde, Olivia & Erica igen. Sånna grymma brudar!

Jaha, det var min dag det.
/ia.

I say it best when I say nothing at all.

.

Psaltaren 36:8

Din nåd är dyrbar, o Gud,

i dina vingars skugga finner människor tillflykt

<3

/--

men ett enda ont ord om dig har alltid fått mig upp i ringen.

Jag tycker synd om den som ska bo ihop med mig en vacker dag. När jag får mina eftermiddags-blodsockerdippar är jag ett monster! Eller beteer mig som en 3-åring typ. Inte så smickrande, speciellt inte när man tittar tillbaka på det i efterhand. MEN lugn, det finns ett enkelt botemedel: Sätt en kopp kaffe och en smörgås/banan framför mig så blir jag så snäll och gullig såååå igen :)

Fast man börjar lära känna sin kropp iallafall. På kvällarna när jag får plötsligt insättande illamående har jag lärt mig att: äta något saltat med extra salt på. Då går det över. Så då borde det ju vara det som är anledningen och inte så farligt att äta lite extra salt väl? Det händer ju i princip alltid efter svettiga träningspass så då borde det ju vara vad kroppen behöver.

När vi ändå är inne på ämnet: Vi har ju anmält oss till Tjejmilen nu. Känns lite läskigt, men mest spännande och sporrande än så länge. Idag blev det årets första Jungfrubergs-tur. Gick inte överdrivet bra men inte överdrivet dåligt heller. Tror jag iallafall är bättre form än samma tid förra året, så det kan man ju glädjas åt.

Och idag har jag varit en duktig sjuksköterskestudent. Och på den fronten kan jag behöva allt självförtroende som nånsinn går att få. Så förbenat läskigt att det börjar närma sig eximinationsdagen... Men idag är jag nöjd och glad med min insats. Det kanske finns hopp för den blivande yrkeskarriären trots allt.


godnatt!
(och hoppas bara ingen går förbi mitt öppna fönster nu ikväll. för jag lyssnar på musik som jag skulle skämmas att erkänna att jag lyssnar på. Men Jessica skulle vara nöjd om jag säger så, haha.)

/ ia

Du har varit ute i världen i flera år när jag stannade på mitt rum och såg dagarna gå

"Alla andra har så roliga liv"

Jag tror faktiskt inte att jag är den enda som tänkt så. Varit avundsjuk på de där som reser världen över och gör massa roliga grejer. Eller de som hittar på massa här hemma, de som alltid är i full gång, har massor av vänner, underbara flick/pojkvänner som de jämt gör roliga romantiska grejer tillsammans med. Eller dom där som pluggar till de där coola yrkerna, som blir något speciellt, något som har bra anseende. De där som vågar bryta upp och flytta till nya häftiga ställen och träffar nya spännande människor. De där som verkar ha livet-är-en-fest inställning jämt. De där som verkar ha en bra relation till Gud och kan påverka människor i sin omgivning. Och så vidare... Ni fattar.

Har tänkt lite på det här och kommit fram till nåra saker:
- att alla andra jämt har roliga, spännande liv är nog inte en helt sann bild.
- ha tålamod, allt behöver inte hända nu
- se till att våga försöka förverkliga sina drömmar

Angående punkt ett sa min mor nåra kloka ord som gav mig en tankeställare. Typ såhär "tror du inte att det kan bero på facebook och alla bloggar och sånt som du tror att alla andra gör så roliga saker hela tiden" Och jo faktiskt, för ofta är det ju just när man gör något kul/spännande man delar med sig det till andra, t.ex. genom facebook-statusar. Och de flesta delar väl hellre en "Har bokat min drömresa till USA i sommar - det kommer bli awesome" -status än en "idag känns allt trist och jag känner mig ensam" -status. Och så tror vi att alla andra gör häftiga grejer hela tiden. Så om någon fått intrycket av mig att jag har ett coolt häftigt roligt liv pga facebookstatusar och liknande ber jag om ursäkt, jag lever ett helt vanligt mainstream liv som ibland är kul och ibland inte.

Punkt två: Jag drömmer om att resa, få se mycket av världen, andra länder, kulturer osv. Så då blir jag lätt så avundsjuk på de som reser nu. Och känner att jag inte gjort nånting vettigt av mitt liv och att jag bara har tråkigt. MEN, jag var efter studenten inte redo att ge mig ut i världen. Jag visste vad jag skulle vilja plugga till, så då började jag med det. Och just då var jag inte redo att flytta hemifrån heller. Och sedan när man väl börjat plugga blir man ju ganska fastlåst här. (Även om jag iallafall tog sabbatsår och hade mitt bibelskoleår i Stockholm - så fett värt! Och förresten trivs jag i Falun också för den delen.) Men grejen är ju den att jag har ju min chans sen. När alla de som varit ute och rest i nåra år bestämmer att nu måste de hem och plugga, då kanske det är jag som är ute och reser och tycker att jag har världens mest fantastiska jobb och kanske har träffat nån själsfrände och livet leker. Att ha tålamod att stå ut med att min bästa tid kanske inte är just nu, men jag håller på med en utbildning som kan ta mig mot mina mål... Och då kanske jag måste stå ut med att ha lite tråkigt just nu. Och kanske måste ha tålamod med Gudsrelationen också. Att de prövningar som man går igenom kommer leda till något bra såsmåningom, att man lär sig, formas, blir ödmjuk, Gudsberoende osv. Även om det ibland bara känns som man går vilse och går sönder.

Punkt tre: Man måste göra något själv också. Påminna sig om att man måste våga ta tag i saker för att kunna uppfylla det man drömt om. Det går inte alltid, man kan inte fixa allt själv, man kan t.ex. inte bestämma sig för när kärleken kommer. Men man kan tänka igenom vad det är man drömmer om och hur man skulle kunna göra för att komma dit. Vill man ut och resa så måste man ju ta tag i det också. Vill jag jobba utomlands måste jag fixa en del och våga släppa taget, lämna tryggheten. Vill jag träffa nya människor måste jag vara öppen för det.

Och jag tror det också är viktigt att inte ta på sig andras drömmar, vad man borde vilja göra i livet. Alla vill inte flytta till storstäder och ha coola välbetalade yrken. Alla vill inte skaffa villa, vovve, Volvo och barn. Alla vill inte ut och resa och se massa olika länder och kulturer. Alla vill inte göra karriär. Alla vill inte festa tre dagar i veckan. Alla vill inte ha 100 vänner. Alla vill inte kunna shoppa för tiotusentals kronor. Alla vill inte bli mest vältränade och ha snyggaste kropparna.

Vad vill du göra med ditt liv?
Ta reda på dina drömmar, våga försöka uppfylla dem. Men ha tålamod. "Living the dream" kanske inte funkar jämt, livet är inte sådant.


Argumentera gärna emot om ni tycker jag är helt ute och cyklar.

Kram
/ er ia.