-
Man måste välja varje dag.
Välja mellan att ägna dagen åt tankarna på det där fettet som jag inte vill ha på min kropp. Och vad jag skulle kunna göra åt det.
Eller att ägna tankarna åt att vara närvarande i nuet, åt att göra mitt bästa i varje möte med en människa, åt att bli den jag vill vara, att njuta av livet, jorden, kärlek och människor.
Det är inte säkert att man orkar välja rätt till 100% varje dag.
Men jag försöker.
kärlek!
/ia.
så länge mina tankar hörs ska jag skriva ner dem
tisdag 13 december 2011
måndag 12 december 2011
hur har du lyckats ta dig hit, till mitt hjärta och till min saknad.
-
om man köper en påse nudlar för 3:- till middag, äter en halv portion, har man alltså fått en middag för 1,50:-....
nyttigt? inte speciellt skulle jag tro. Gott? sådär va... men är man lat och trött så är man.
och jag övar inför i vår och livet som ev. arbetslös då det kanske blir att leva på 0kr i månaden istället för hela 2700. en spännande utmaning;)
kärlek!
/ia
om man köper en påse nudlar för 3:- till middag, äter en halv portion, har man alltså fått en middag för 1,50:-....
nyttigt? inte speciellt skulle jag tro. Gott? sådär va... men är man lat och trött så är man.
och jag övar inför i vår och livet som ev. arbetslös då det kanske blir att leva på 0kr i månaden istället för hela 2700. en spännande utmaning;)
kärlek!
/ia
söndag 11 december 2011
Writing a black love song for the broken hearted
-
angående förra, nedanstående inlägg ("the drugs don't work"), kom jag att tänka på en text jag skrev för något år sedan. så den som vill läsa den mer poetiska sidan av den lite längre utläggningen jag gör nedan, varsegod, det är typ såhär jag menar:
jag har blod på mina fingrar
när tonårspojken sparkar på den som redan ligger
när pappan misshandlar sin nya fru
när vi vänder blicken från mannen på gatan
har jag blod på mina fingrar
när tonårstjejen svälter sig
när mamman dricker sin sista vodkadroppe
när barnsoldaten skjuter ihjäl de som var hans skolkamrater
har jag blod på mina fingrar
när trettonåringen tar en överdos amfetamin
när gruppvåldtäkten fullbordas
när girigheten brer ut sig över världen och polarisarna smälter
har jag blod på mina fingrar
när du skär dig i handleden
och tror att ingen ser
så får jag blod på mina fingrar
för vi har alla del i världens bortvändhet från dig
när tonårspojken sparkar på den som redan ligger
när pappan misshandlar sin nya fru
när vi vänder blicken från mannen på gatan
har jag blod på mina fingrar
när tonårstjejen svälter sig
när mamman dricker sin sista vodkadroppe
när barnsoldaten skjuter ihjäl de som var hans skolkamrater
har jag blod på mina fingrar
när trettonåringen tar en överdos amfetamin
när gruppvåldtäkten fullbordas
när girigheten brer ut sig över världen och polarisarna smälter
har jag blod på mina fingrar
när du skär dig i handleden
och tror att ingen ser
så får jag blod på mina fingrar
för vi har alla del i världens bortvändhet från dig
/ia 2009(?)
the drugs don't work
-
efter en helg med praktik på sjukan:
Utan att berätta några detaljer, med tanke på sekretess och så, så måste jag säga: mitt hjärta blöder. när jag ser dessa killar, flera år yngre än mig, som kommer in som intoxer. som överdoserar droger. som lever i missbruk sedan de var tonåringar. det gör så ont i mig. så, så fina unga människor. som är på väg att hamna totalt snett och förstöra sina liv. man ser dem så ofta, det är så vanligt. alldeles för vanligt. mitt hjärta går sönder för dessa killar. mitt hjärta går sönder för tjejerna som vill skära sönder sig själva. för jag kan nog ana... den där känslan på insidan.
det som är bra med det hela är att jag känner något. att jag inte blöder för mitt eget hjärta längre. att jag orkat lyfta blicken och se, verkligen se, andra. och känna något. och jag vill göra något, förbättra, förändra. och jag känner att jag i framtiden skulle vilja göra mer än att bara ta blodtryck, temp, puls på dessa patienter och ge dem nån medicin. Jag vill hjälpa på riktigt. Så de kan läka på riktigt. Bli fria. Utvecklas till de fina människor de är innerst inne. Att de ska se sin egen potential. Att de ska känna äkta livsglädje. Att de ska få känna sig älskade och sedda.... Att de ska veta att det finns en Gud som skapat dem övemåttat underbart. Att de ska veta att det finns människor som vill älska dem. Att de ska veta att livet är värt att leva.
och vet ni vad vänner? Det känns som om dessa problem blir allt vanligare. Att allt fler allt yngre människor mår dåligt. Och jag tror inte att det är en slump. Jag tror det beror på att vi vänt Gud ryggen. Och jag tror inte man med några enstaka punktinsatser kan göra något för att förändra situationen på riktigt. Jag tror att det behövs en radikal förändring av våra värderingar och våran samhällsstruktur. Jag tror vi måste bryta oss ur individulismen. Som fångar oss, vare sig vi vill det eller inte. Jag tror vi behöver gemenskap, kärlek, ömsesidigt beroende. Jag tror barnen behöver närvarande föräldrar som ger dem tid och kärlek, inte pengar och prylar som kompensation för den bristande närvaron. Jag tror vi behöver kontakt över generationsgränserna. Jag tror vi behöver bra skolor med bra lärare som får tid att se barnen. Jag tror vi behöver föreningar och gruppaktiviteter istället för fler dataspel och playstation. Jag tror vi behöver vuxna som vågar sätta gränser för sina barn.
och vet ni ännu mer vad? Jag tror inte denna förändring är möjlig om vi inte omvandlar oss själva på djupet och börjar tro på något större än oss själva. Tro på en Gud som har skapat världen, och som vill oss väl. Så länge vi bara tror att det är vi själva som ska skapa oss ett lyckligt liv så kommer vi bli krossade under alla krav. För det är det världen säger åt oss: Du är din egen lyckas smed. Och vi kämpar så hårt, hårt, hårt för att bli lyckade. Jag, min och mitt. Och tid blir en bristvara. Pengar, framgång. Men barnen då? Vem ska ha tid för barnen? När vi bara jobbar och jobbar...
Jag tror vi behöver en Gud för att bli mindre egocentriska. För att se att det finns nått mer efter detta liv. Ett högre mål. En himmel. Ett paradis. Som är så mycket mer än vi kan föreställa oss här. Jag tror vi behöver bli syskon med varandra, inte konkurrenter.
Och vet ni vad nr 3: Jag tror vi behöver ta reda på vem den där Jesus var, vad han sa och gjorde, hur han sa åt oss att leva, för att kunna hitta den där Guden, för att kunna leva tillsammans. För att kunna älska.
För att kunna hindra att unga människor stoppar kropparna fulla i gift för att de inte orkar med den här verkligeten. För att kunna hindra att människor skär sönder sina kroppar för att de inte klarar av ångesten som bor inuti.
Det här är vad jag tror. Och ni behöver inte hålla med. Men personligen är min fasta övertygelse att med mer Jesus, mer Gud i vårat samhälle så skulle vi få mer gemenskap och kärlek. Och jag tror att vi skulle få färre barn som går sönder.
Färre intoxer, mindre alkohol, mindre droger, mindre våld, mindre självskadebeteende, färre självmord, mindre våld i relationer, mindre otrohet, mindre barnmisshandel, mindre pedofili och barnporr, färre anorexifall osv osv osv.
Är det inte värt att testa?
För mitt hjärta blöder när jag ser den där pojken i den där sjukhussängen. Det hade kunnat vara annorlunda.....
Och kalla mig gärna naiv. kalla mig drömmare. Men jag tror man kan förändra världen. Bidra
med något positiv. Jag vill att mitt liv ska få betyda något för några. (och när jag funderat lite mer HUR jag ska göra kan jag ju återkomma ;)
kärlek!
/ia.
efter en helg med praktik på sjukan:
Utan att berätta några detaljer, med tanke på sekretess och så, så måste jag säga: mitt hjärta blöder. när jag ser dessa killar, flera år yngre än mig, som kommer in som intoxer. som överdoserar droger. som lever i missbruk sedan de var tonåringar. det gör så ont i mig. så, så fina unga människor. som är på väg att hamna totalt snett och förstöra sina liv. man ser dem så ofta, det är så vanligt. alldeles för vanligt. mitt hjärta går sönder för dessa killar. mitt hjärta går sönder för tjejerna som vill skära sönder sig själva. för jag kan nog ana... den där känslan på insidan.
det som är bra med det hela är att jag känner något. att jag inte blöder för mitt eget hjärta längre. att jag orkat lyfta blicken och se, verkligen se, andra. och känna något. och jag vill göra något, förbättra, förändra. och jag känner att jag i framtiden skulle vilja göra mer än att bara ta blodtryck, temp, puls på dessa patienter och ge dem nån medicin. Jag vill hjälpa på riktigt. Så de kan läka på riktigt. Bli fria. Utvecklas till de fina människor de är innerst inne. Att de ska se sin egen potential. Att de ska känna äkta livsglädje. Att de ska få känna sig älskade och sedda.... Att de ska veta att det finns en Gud som skapat dem övemåttat underbart. Att de ska veta att det finns människor som vill älska dem. Att de ska veta att livet är värt att leva.
och vet ni vad vänner? Det känns som om dessa problem blir allt vanligare. Att allt fler allt yngre människor mår dåligt. Och jag tror inte att det är en slump. Jag tror det beror på att vi vänt Gud ryggen. Och jag tror inte man med några enstaka punktinsatser kan göra något för att förändra situationen på riktigt. Jag tror att det behövs en radikal förändring av våra värderingar och våran samhällsstruktur. Jag tror vi måste bryta oss ur individulismen. Som fångar oss, vare sig vi vill det eller inte. Jag tror vi behöver gemenskap, kärlek, ömsesidigt beroende. Jag tror barnen behöver närvarande föräldrar som ger dem tid och kärlek, inte pengar och prylar som kompensation för den bristande närvaron. Jag tror vi behöver kontakt över generationsgränserna. Jag tror vi behöver bra skolor med bra lärare som får tid att se barnen. Jag tror vi behöver föreningar och gruppaktiviteter istället för fler dataspel och playstation. Jag tror vi behöver vuxna som vågar sätta gränser för sina barn.
och vet ni ännu mer vad? Jag tror inte denna förändring är möjlig om vi inte omvandlar oss själva på djupet och börjar tro på något större än oss själva. Tro på en Gud som har skapat världen, och som vill oss väl. Så länge vi bara tror att det är vi själva som ska skapa oss ett lyckligt liv så kommer vi bli krossade under alla krav. För det är det världen säger åt oss: Du är din egen lyckas smed. Och vi kämpar så hårt, hårt, hårt för att bli lyckade. Jag, min och mitt. Och tid blir en bristvara. Pengar, framgång. Men barnen då? Vem ska ha tid för barnen? När vi bara jobbar och jobbar...
Jag tror vi behöver en Gud för att bli mindre egocentriska. För att se att det finns nått mer efter detta liv. Ett högre mål. En himmel. Ett paradis. Som är så mycket mer än vi kan föreställa oss här. Jag tror vi behöver bli syskon med varandra, inte konkurrenter.
Och vet ni vad nr 3: Jag tror vi behöver ta reda på vem den där Jesus var, vad han sa och gjorde, hur han sa åt oss att leva, för att kunna hitta den där Guden, för att kunna leva tillsammans. För att kunna älska.
För att kunna hindra att unga människor stoppar kropparna fulla i gift för att de inte orkar med den här verkligeten. För att kunna hindra att människor skär sönder sina kroppar för att de inte klarar av ångesten som bor inuti.
Det här är vad jag tror. Och ni behöver inte hålla med. Men personligen är min fasta övertygelse att med mer Jesus, mer Gud i vårat samhälle så skulle vi få mer gemenskap och kärlek. Och jag tror att vi skulle få färre barn som går sönder.
Färre intoxer, mindre alkohol, mindre droger, mindre våld, mindre självskadebeteende, färre självmord, mindre våld i relationer, mindre otrohet, mindre barnmisshandel, mindre pedofili och barnporr, färre anorexifall osv osv osv.
Är det inte värt att testa?
För mitt hjärta blöder när jag ser den där pojken i den där sjukhussängen. Det hade kunnat vara annorlunda.....
Och kalla mig gärna naiv. kalla mig drömmare. Men jag tror man kan förändra världen. Bidra
med något positiv. Jag vill att mitt liv ska få betyda något för några. (och när jag funderat lite mer HUR jag ska göra kan jag ju återkomma ;)
kärlek!
/ia.
lördag 10 december 2011
om du äter upp mig ska jag hämta mina bröder
-
och jag kan som vanligt inte låta bli att hinta när jag har nått stort på gång. och nu kanske jag ev. står inför en utav livets största utmaningar. åtminstonde den fysiskt största utmaningen. läskigt och spännande i såfall, och det är väl så det ska vara.
jag återkommer när definitiva beslut är tagna, måste bl.a. diskutera lite ekonomi, logi och utrustning osv. med mitt vallateam, ha :) Men tar jag det här beslutet så lovar jag att ni ska få följa mig. och i såna fall vill det till lite hårdträning i vinter.
och jag kanske inte behöver säga mer än såhär för att de flesta ska fatta vad det handlar om: första söndagen i mars...
och jag kan som vanligt inte låta bli att hinta när jag har nått stort på gång. och nu kanske jag ev. står inför en utav livets största utmaningar. åtminstonde den fysiskt största utmaningen. läskigt och spännande i såfall, och det är väl så det ska vara.
jag återkommer när definitiva beslut är tagna, måste bl.a. diskutera lite ekonomi, logi och utrustning osv. med mitt vallateam, ha :) Men tar jag det här beslutet så lovar jag att ni ska få följa mig. och i såna fall vill det till lite hårdträning i vinter.
och jag kanske inte behöver säga mer än såhär för att de flesta ska fatta vad det handlar om: första söndagen i mars...
snö, snö, snö. Jag älskar snö.
kärlek!
/ia.
it's a little bit funny, this feeling inside
Man ska ju ta till sig av kritik, både positiv och negativ, av lagom mängd, och då jag fick en kommentar angående mitt kärleksinlägg då personen i fråga inte höll med om att det skrivs för mycket om kärlek utan snarare om sex och att man borde skriva mer om kärlek som motvikt och att man inte behöver utlämna några detaljer… så vill jag dels försvara mig lite, lite grann. För även om det skrivs om kärlek på ett bra sätt tror jag det är farligt när man tror, speciellt som singel kanske, att kärlek (av det romantiska slaget ) är det enda som räknas, det enda som gäller för att man ska bli lycklig. Har sett det så många gånger och jag tror det är farligt. MEN främst blev jag inspirerad av kommentaren att skriva mer om kärlek, på ett positivt sätt, kopplat till mig men utan att det handlar om mig och mina upplevelser. Och då dök det genast upp ett par i mitt huvud, som betytt oerhört mycket för min tro på kärlek. Min syster, Anna, och hennes man Mats. (och som vanligt skriver jag om personer utan att fråga om lov först – ni får väl skjuta mig på julafton om ni vill;) )
För ett par år sedan trodde jag inte alls på äktenskapet. Förstod inte det fina i det, det heliga. Förbundet. Jag ville inte ha några barn heller. Tyckte det vore alltför egoistiskt och elakt att sätta barn till en ond värld. Riskera att de skulle må dåligt. Jag var rädd för att bli världens sämsta förälder. Jag såg mig själv som en ensam, stark kvinna. Som satte all min tid, all energi, åt karriären. Springa runt på gator i New York, sitta i en skyskrapa och lägga all min energi på att jobba för en bättre värld, mänskliga rättigheter, utsatta barn. Osv. bli FN-diplomat kanske.
Jag tycker fortfarande att det är fina drömmar. Men jag tror inte längre att kärlek är lögn.
Det är många som bidragit till att jag fått min åsikt ändrad under vägen. Tänkte alltså nämna några av de första, och viktigaste personerna till att jag fick tillbaka min tro på kärleken. Och på äktenskapet. Min syster Anna. Och hennes man.
Hon har aldrig som jag strulat runt (alltså jag menar inte ”strulat runt” på DET sättet utan hon har inte varit lika besvärlig på detta område som jag då, om man säger så.) Och sen har hon inte strulat runt så heller, inte träffat en massa olika killar hit och dit. Men så, strax innan Anna skulle fylla tjugo tror jag, matchar Anna & Mats gemensamma vänner ihop dem på en resa till IKEA, kärlek vid första ögonkastet typ ? och cirkus 1, 2 (?) veckor senare är de ett par. Några år senare flyttar ihop, förlovar sig, nått år till och de gifter sig, sedan köper de hus och nu har de en liten 3-månaders Edvin! <3. Och hela tiden med kärlek och respekt. Hela tiden snälla mot varandra. Aldrig hårda ord, aldrig förakt, aldrig nedlåtande. Vad jag vet aldrig bråk. Husfrid. De arbetar gemensamt. Med varandra. Inte mot varandra. De delar på vardagens bördor. Stöttar och hjälper varandra. De är ett team. Ett oskiljaktigt team. Och passar som handen i handsken för varandra. Gjorda för varandra. Skapade för varandra. Menade för varandra. Bra för varandra.
Och att Mats blev en del av vår familj känns som en av de största välsignelser Gud har gett oss. För att se någon som gör min älskade syster glad är det bästa man kan tänka sig.
2009-07-25
Så: Tack för att ni får mig att tro på kärlek! <3
kärlek!
/ia.
fredag 9 december 2011
unrecognizable to myself - så glad!
Lite vardagsbabbel:
Saker jag är stolt över:
* Eftersom jag påtalat lite av min oduglighet i hushållet, så vill jag bara påpeka att jag alltid bäddar min säng. Varje dag!
* Fredagar är vägningsdag. Idag är det fredag – och jag har inte vägt mig. Har inga planer på det heller.
* Att jag äntligen tagit tag i tanken jag haft i flera år om att skaffa mig ett fadderbarn. Jag ger ju redan mer pengar till sånt än vad det kostar i månaden att ha ett fadderbarn så då kan det ju vara lite roligare med något man kan engagera sig lite mer i, personlig kontakt osv. Och kanske åka och hälsa på såsmånigom… Så väntar med spänning för att få se vad det blir för liten flicka/pojke/krumilur som ska bli mitt lilla hjärtebarn, förutom Edvin då, åren framöver..
Lillhjärtat <3
*Och på tal om Edvin, den fina killen har jag pratat lite telefon med idag. Han gurglade och skrattade så fint så åt moster :)
*Det snöar så fint att jag blir alldeles lycklig i hjärtat.
* Träningen går alldeles utmärkt bra, det känns skönt och tacksamt att kunna träna på utan sjukdom. Och det känns som jag utvecklas, i alla fall styrkemässigt, konditionen är det väl lite sisådär med;) Och nu längtar jag bara så mycket efter att få dra på sig lite trikåer, spänna fast pjäxorna i skidorna och sen bara köra järnet, kroppen, kraften, snön…. Åh jag längtar!
Och, som vanligt: Jag är så tacksam. Tacksam till Gud att jag får prova på hur det är att leva med massa livsglädje och energi. Vad sjutton kommer all denna energi ifrån egentligen…? Jag älskar det i alla fall.
Kärlek!
/ia.
*Det snöar så fint att jag blir alldeles lycklig i hjärtat.
* Träningen går alldeles utmärkt bra, det känns skönt och tacksamt att kunna träna på utan sjukdom. Och det känns som jag utvecklas, i alla fall styrkemässigt, konditionen är det väl lite sisådär med;) Och nu längtar jag bara så mycket efter att få dra på sig lite trikåer, spänna fast pjäxorna i skidorna och sen bara köra järnet, kroppen, kraften, snön…. Åh jag längtar!
Och, som vanligt: Jag är så tacksam. Tacksam till Gud att jag får prova på hur det är att leva med massa livsglädje och energi. Vad sjutton kommer all denna energi ifrån egentligen…? Jag älskar det i alla fall.
Kärlek!
/ia.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)