Det är aldrig roligt att ha ont. Varken ont som ont i kroppen, efter brutna ben, en förkylning eller magkramp. Det är heller aldrig roligt att ha ont i hjärtat, ont som i att bli sårad, att bli besviken, ont som i depression, sorg eller förluster.
Det är aldrig roligt att ha ont i själen. Ont i hjärnan av alla jobbiga, dumma, knäppa tankar man tänker. Ont som i psykisk ohälsa och diagnoser eller sjukdomar.
Men jag tänker att utan de där ont-et, så skulle vi inte vara dem vi är. Vi skulle vara människor som var osympatiska och med en mindre förståelse för dom andra. Alltså mindre medmänsklighet.
Jag tänker att det är i kontaktytan mellan sin egen brustenhet, sina egna sår, besvikelser och brister som man kan fästa och konnekta med andra. Att man måste ha upplevt något, smått eller stort, av sorg och besvikelser för att kunna förstå en annan människa i samma situation. Det är ju ganska simpelt egentligen. En person som själv upplevt migrän förstår ju mycket bättre hur en annan människa med migrän har det. Och det är lättare att sträcka ut en hjälpande hand och dessutom förstå vad det är en människa i den här migrän-situationen behöver. Till exempel.
Alla människor kan såklart inte gå igenom allt och det fina är ju att man inte ens måste ha upplevt exakt samma sak som den som har ont på något sätt men bara att den vetskapen, känslan i oss själva att vi vet litet om vad det innebär när det gör ont, att vi på nått litet vis kan förstå hur det är. Det skapar medmänsklighet, värme och empati.
Om man bara gått genom livet lätt som en plätt utan sorger eller besvikelser (vem har det egentligen?) tänker ja att man blir som en anka typ. Ni vet fjäderdräkten, den är så tät så att allt vatten rinner av. Lite så tror jag det då blir med andra människors sorger - har man inte själv upplevt hur det är att vara ledsen, ja då rinner andra människors sorger bara rakt av en. Det är ingenting man kan förstå eller ta till sig. Det är inget man vill ta till sig för det kan ju lägga en sorglig, smutsig hinna över sitt eget, till ytan, lyckade liv.
Varför är vi så rädd för sorger? Varför är vi så rädda för döden? Varför är vi så rädda för det mörka? Och framförallt, varför är vi så rädda för att PRATA om det?
Dock.... tyvärr verkar det också vara precis tvärtom ibland. Att de som gått igenom svåra saker inte riktigt känt sig förstådda och sedda, så att de i sin tur sedan blir som arga hundar. Som bits. Som skäller, på allt och alla. Som klankar ner på andra. Som blir bittra glädjedödare. Som absolut inte tål att se svaghet hos andra människor, som inte kan koppla det till sin egen sorg utan bara fnyser föraktfullt åt andra. Människor som skyller sina egna misslyckanden/sorger/tillkortakommanden på andra. Skyller på de där; de där invandrarna eller de där politikerna till exempel. Eller de där feministerna, eller de där stockholmarna eller de där judarna eller de där svartskallarna.
Ser ni inte att vi är ett? Ett människosläkte med samma behov att bli sedda och älskade, samma sorger, besvikelser och ensamhet.
Jag själv... jag kan ju inte direkt påstå att jag tycker det är roligt att ha ont. Det är inte roligt att gråta och det är inte roligt att var förtvivlad. Det var inte roligt att gå igenom år av ätstörningar och det är inte roligt när man känner sig osedd eller besviken, det är inte roligt att vara dålig stämning och bråk-överkänslig eller alldeles för konflikträdd för att inte låta sig trampas på.
När man är mitt i det där onda vill man bara kasta det av sig, bli fri, stark, frisk och glad igen. Man vill inte leva i svart och vill bara få hoppet tillbaka, att kunna se ljuset i tunneln.
MEN; det där är livet. Att det går upp och ner, att det kommer dagar av sorg och dagar av skratt. Att det ibland gör ont och att man ibland känner sig som världens lyckligaste. Det är ju så det är. Och även om det är sjukt svårt att tänka så när man är mitt i det så tror jag ändå det är i de svaga stunderna, i svårigheten, i tårarna, i skakningarna, i det svarta, i ångesten och rädslan, det är där vi får förmåga för empati. Förmåga att se och känna med andra människor.
Förstå, och kanske kunna hjälpa, någon annan som har ont.
Jag hoppas det är så. Vad skulle vi annars göra av allt lidande om det inte i slutändan hade förmågan att skapa något gott i oss?
Det är aldrig roligt att ha ont i själen. Ont i hjärnan av alla jobbiga, dumma, knäppa tankar man tänker. Ont som i psykisk ohälsa och diagnoser eller sjukdomar.
Men jag tänker att utan de där ont-et, så skulle vi inte vara dem vi är. Vi skulle vara människor som var osympatiska och med en mindre förståelse för dom andra. Alltså mindre medmänsklighet.
Jag tänker att det är i kontaktytan mellan sin egen brustenhet, sina egna sår, besvikelser och brister som man kan fästa och konnekta med andra. Att man måste ha upplevt något, smått eller stort, av sorg och besvikelser för att kunna förstå en annan människa i samma situation. Det är ju ganska simpelt egentligen. En person som själv upplevt migrän förstår ju mycket bättre hur en annan människa med migrän har det. Och det är lättare att sträcka ut en hjälpande hand och dessutom förstå vad det är en människa i den här migrän-situationen behöver. Till exempel.
Alla människor kan såklart inte gå igenom allt och det fina är ju att man inte ens måste ha upplevt exakt samma sak som den som har ont på något sätt men bara att den vetskapen, känslan i oss själva att vi vet litet om vad det innebär när det gör ont, att vi på nått litet vis kan förstå hur det är. Det skapar medmänsklighet, värme och empati.
Om man bara gått genom livet lätt som en plätt utan sorger eller besvikelser (vem har det egentligen?) tänker ja att man blir som en anka typ. Ni vet fjäderdräkten, den är så tät så att allt vatten rinner av. Lite så tror jag det då blir med andra människors sorger - har man inte själv upplevt hur det är att vara ledsen, ja då rinner andra människors sorger bara rakt av en. Det är ingenting man kan förstå eller ta till sig. Det är inget man vill ta till sig för det kan ju lägga en sorglig, smutsig hinna över sitt eget, till ytan, lyckade liv.
Varför är vi så rädd för sorger? Varför är vi så rädda för döden? Varför är vi så rädda för det mörka? Och framförallt, varför är vi så rädda för att PRATA om det?
Dock.... tyvärr verkar det också vara precis tvärtom ibland. Att de som gått igenom svåra saker inte riktigt känt sig förstådda och sedda, så att de i sin tur sedan blir som arga hundar. Som bits. Som skäller, på allt och alla. Som klankar ner på andra. Som blir bittra glädjedödare. Som absolut inte tål att se svaghet hos andra människor, som inte kan koppla det till sin egen sorg utan bara fnyser föraktfullt åt andra. Människor som skyller sina egna misslyckanden/sorger/tillkortakommanden på andra. Skyller på de där; de där invandrarna eller de där politikerna till exempel. Eller de där feministerna, eller de där stockholmarna eller de där judarna eller de där svartskallarna.
Ser ni inte att vi är ett? Ett människosläkte med samma behov att bli sedda och älskade, samma sorger, besvikelser och ensamhet.
Jag själv... jag kan ju inte direkt påstå att jag tycker det är roligt att ha ont. Det är inte roligt att gråta och det är inte roligt att var förtvivlad. Det var inte roligt att gå igenom år av ätstörningar och det är inte roligt när man känner sig osedd eller besviken, det är inte roligt att vara dålig stämning och bråk-överkänslig eller alldeles för konflikträdd för att inte låta sig trampas på.
När man är mitt i det där onda vill man bara kasta det av sig, bli fri, stark, frisk och glad igen. Man vill inte leva i svart och vill bara få hoppet tillbaka, att kunna se ljuset i tunneln.
MEN; det där är livet. Att det går upp och ner, att det kommer dagar av sorg och dagar av skratt. Att det ibland gör ont och att man ibland känner sig som världens lyckligaste. Det är ju så det är. Och även om det är sjukt svårt att tänka så när man är mitt i det så tror jag ändå det är i de svaga stunderna, i svårigheten, i tårarna, i skakningarna, i det svarta, i ångesten och rädslan, det är där vi får förmåga för empati. Förmåga att se och känna med andra människor.
Förstå, och kanske kunna hjälpa, någon annan som har ont.
Jag hoppas det är så. Vad skulle vi annars göra av allt lidande om det inte i slutändan hade förmågan att skapa något gott i oss?
 |
| Hösten må kanske vara en tid av förruttnelse och död. Men i mig skapar den frid och hopp. Människor och livet kan också vara vackert i tider av tillbakagång och nedbrytelse. |
Kärlek! /ia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar