Jag vill inte.
Jag vill inte. Jag vill inte bli vuxen, vill inte behöva ta ansvar över mitt eget liv. Jag vill inte göra viktiga, jobbiga val. Jag vill inte leva mitt liv i lögn och förnekelse. Jag vill inte bara följa med strömmen. Jag vill inte låtsas. Låtsas att allt är bra.
Jag vill inte lämna och vill inte bli lämnad. Jag vill inte vara ensam. Jag vill känna mig omtyckt och älskad.
Jag vill inte välja fel. Jag vill göra nått meningsfullt. Jag vill lägga min tid och min energi på rätt saker. Jag vill hjälpa andra, jag vill leva för andra, jag vill visa dem Gud. Jag vill inte bråka, jag vill inte få ett mossigt gammalt äktenskap där kärleken är borta och man bara skriker åt varandra. Eller tiger, men utan kärlek.
Jag vill inte stänga in mig, vill inte stänga ute dig. Jag vill inte vara så översållad i mina egna problem att jag glömmer att se de andra. Jag vill inte grubbla, fundera, analysera. Jag vill inte känna vemod och gråta tårar. Jag vill inte bli förminskad när jag gråter mina tårar, jag vill bli tröstad. Men vem kan ge mig det? Jag vill inte tvivla på mig och känna mig o-vacker. På insidan och utsidan.
Jag vill inte vara rädd.
Jag vill inte vara ledsen.
Jag vill inte vara ensam.
Ibland är livet i sådana där faser när allt INTE flyter på och man bara följer med och tycker att livet är fint. Inget har förändrats på utsidan, men inne i mig: tankar, känslor, tvivel, funderingar.
Det enda jag kan försöka göra när det känns så här: vara ärlig mot mig själv. Och jag tänker att det nog inte skadar att vara ärlig mot andra heller, att våga släppa lite på fasaden och visa att det finns mänsklighet här, och att vara människa innebär att ibland ha ont i hjärtat.
Jag lutar mig mot ett favoritbibelord, det som måste få bära mig nu, från psalm 61:2.
Kärlek! /ia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar