tomhet och saknad....
... det ar lite vad den har veckan i Indien handlat om. men inte bara, for som alltid har, nar man standigt ar omgiven av manniskor, sa bjuder vardagen pa mycket gladje och skratt.
MEN det ar lite annorlunda nu. som om tiden har inte langra tillhor mig, utan de nya volontarerna. mitt 'gang' ar ju liksom forsvunnet, alla har akt harifran, utom jag. I mandags foljde jag med Lene till flygplatsen i Goa och vinkade av henne.... och vips, sa var jag ensam. Till och med R, varan chauffor kommenterade det "nu nar Lene har akt ar ju du helt ensam.... men du har ju oss i personalen iallafall" haha.
och riktigt sa illa ar det inte! jag har ett harligt gang med folk som jag kan hanga med har, mest bestaende av brittiskor, t.ex. var vi fre-lor ivag till en strand i norra Goa, Palolem, och stannade dar over natten. ett sadant sjukt fint stalle!
MEN att alla ur det ganget som jag kom tillsammans med, blev tajtast med, har akt kanns saklart sorgligt. har liksom ingen att dela minnen med pa samma satt. inga att skvallra med ;) ingen att trana tillsammans med. inte riktigt samma sak helt enkelt.
och detta gor ju att man inser att det ar manniskor som betyder allt, som gor upplevelsen. for aven om Indien ar fantastiskt, att jag varit med om mycket bra har, sa hade det ju varit ingenting om det inte var for den gladjen det innebar att dela det med andra manniskor. ensam ar inte stark, ensam ar inte glad eller lycklig, ensam ar bara...... ensam.
och visst ar varmen skon, och det ar intressant att se en annan kultur MEN det jag kommer bara med mig allra langst i hjartat ar motet med alla fina manniskor.
darfor kanns det extra sorgligt nar man sager hejda. nar jag sa hejda till er vanner darhemma visste jag ju att det handlade om en tidsperiod, att vi snart ska ses igen. nar man sager hejda har vet man att med de flesta sa kommer man ju aldrig, aldrig mer att motas.
samtidigt som just det faktum att mina 'orginal-vanner' akt gor att jag kanner att jag ocksa kanner mig redo for att lamna campen har i Goa, sa fylls jag aven med storre och storre vemod ju narmre dagen kommer da jag ska saga hejda och aka harifran. sjalvklart ser jag fram emot att komma hem och traffa familj och vanner igen, men jag kommer sakna ALLT har.
kanske ar det framforallt livsstilen jag kommer sakna. den vardagen jag har nu. dar mina storsta livsbekymmer typ ar att jag ibland tycker jag underpresterar i volleyboll, haha.
men jag ar inte stressad har. jag mar inte daligt har, jag kanner mig inte ensam har. arbetsdagarna ar korta och utan sa mycket eget ansvar for min del (jag ar supernervos for att borja jobba igen, kanner mig som en grongoling ju!).
man slipper ga upp klockan fem pa morgonen. solen varmer alltid sa skont och gor en glad, lycklig och fylld av harlig livsenergi.
nastan varje dag moter man nagon frammande manniska som ar jattetrevlig och borjar prata med dig (ahh kunde det inte vara lite mera sa i sverige ocksa!)
ingen traningspress har. far tre serverade mal om dagen, sa jag slipper tanka pa att handla/laga mat.
bor tillsammans med underbara manniskor sa man ar aldrig ensam utan hittar pa roliga saker allt som oftast.
det ar billigt att shoppa och ata ute:)
Ja, ALLT kommer jag sakna. (eller nej forresten, inte att bli myggbiten!)
karlek! /ia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar