little lion man

jag skulle vilja uppmana alla, och kanske mig själv framförallt, att inte döma så fort utan att ge alla människor en chans. en chans att visa vilka de är.
och, har man redan dömt, placerat i fack, tänkt dumma tankar osv. så har man ändå alltid chansen att omvärdera dem.

jag har en grym förmåga att få ångra och äta upp det första intrycket jag får av folk. det är typ alltid, i nya grupper och så, dem jag först tänker dåliga/elaka/dumma/fördomsfulla tankar om som det tillslut visar sig att det är dem jag sen kommer att gilla allra mest.

(Sofia F - jag var typ rädd för dig i början av första gymnasieåret... haha! och nu: en av de bästa och mest äkta kvinnorna jag känner!)

och: Indien var inget undantag.
det fanns en kille där, bland personalen, vars mina första tankar var: läskig, mysko, skum. när en av volontärernas dator blev stulen, och man misstänkte att det ev. var någon i personalen som tagit den, så var min första tanke: det är säkert xxx, för han ser ju så skum ut. och han röker (på) och dricker. och skryter om sitt partajande. därför är han säkert en 'dålig' människa... suck! - åt mig alltså. (hoppas det inte bara är jag som är så här hopplös..? det vore ju genant om jag visar upp alla mina hemska sidor och tankar och så är ni andra, mina läsare, alldeles fläckfria och alltid snälla och kärleksfulla? )

jag hade aldrig pratat med killen. bara dömt. på mitt första intryck.
mitt felaktiga intryck.

för sedan hände något. 
jag fick lov att umgås med den här människan. vi hamnade på samma projekt, barnhemmet. åh nej tänkte jag.
åh ja, vad bra det blev!
och jag hamnade typ jämt i samma lag som honom när vi skulle spela volleyboll. åh nej tänkte jag. åh ja vad bra det blev!

för han var ju visst rolig, denna kille, visade det sig. och trevlig. och inte minst: fantastisk med barnen. det fick mig definitivt att ändra inställning för jag fick se en annan sida av honom. och han var alltid den som peppade och pushade mig när vi spelade volleyboll.
jag, kille xxx och en annan volontärtjej hade så himla roligt ihop på barnhemmet en vecka. och vad kan vara mer förlösande än att skratta tillsammans? hur skulle man kunna fortsätta tänka fel sorts, dumma tankar, med någon som man skrattat tillsammans med? skratt från djupet av hjärtat. vad kan förena så som det?

och jag ändrade helt uppfattning. han såg ju inte alls skum ut. han var fin. och det gjorde lite ont i hjärtat att jag inte fick säga ett ordentligt hejdå.

så, vad ska vi, jag, nu lära av detta: DÖM INTE SÅ HIMLA FORT! placera inte människor innan du har lärt känna dem, umgåtts med dem. ha ett öppet sinne. våga omvärdera.

lättare sagt än gjort.
men värt ett försök! för man kan ju få så oerhört många fler positiva människomöten då.
(och tyvärr var inte S. den enda personen jag fick omvärdera mina tankar om på campen. hemska mig!)

 (mannen på bilden kanske har lite med texten att göra... :) )

kärlek! / ia