jag tror mitt hjarta bloder

jag har, pa bade gott och ont, en formaga att kunna stanga av ratt mycket kanslomassigt. ibland kan jag nastan kanna mig kall och hard. det ar inte sarskilt ofta som jag ar speciellt sentimental.

nu nar jag ar har i indien kanns det som man ibland mest kor pa. volontararbetet blir ocksa till en vardag, det ar inte alltid man tanker sa mycket. man bara gor och tyvarr uppfylls ju min hjarna latt av sjalvcentrerade tankar pa saker sasom mat, traning, vikt och utseeende, killar, uppmarksamhet, anseende osv. inte sa roligt att erkanna, man sa ar det.
och skulle man ta in precis allt man ar med om har, vartenda manniskomote, ja da skulle man nog brinna upp och ga sonder.

men for mig ar det nog ocksa bra att ta dagar for att tanka till, pa vad jag gor, var jag ar och hur manniskorna har faktiskt har det. och da kanns det som om hjartat kan ga sonder...jag tror det ar enklare att borja tanka pa sadant nu nar man varit har ett tag, i borjan ar ju allt bara nytt och spannande och fantastiskt. kanske att jag kommit till punkten dar jag slutar se allt med facinerade 'turist' ogon och borjar tanka: hur vore det om detta var min vardag? om jag INTE hade sverige som hemland utan vore en av dessa hundratals miljoner manniskor som ska leva sitt liv har med dessa villkor och forhallanden?

t.ex. nar jag tanker den 15-ariga flickan med TBC som vi behandlar pa vardcentralen. helt seriost sa ar henens overarmar mycket smalara an mina handleder. hon ar sa sjuuuuukt tunn. hon ler svagt mot oss, men man ser hur paverkad hon ar av sin sjukdom.
eller den 54-ariga mannen (ingen alder i sverige ju) som varje dag kommer for omlaggning av sitt bensar som ar flera handflator stort och knappast verkar bli battre.

eller killen jag forsoker undervisa pa barnhemmet. han har precis flyttat in, forflyttad fran ett cancersjukhus. han har nagon form av hjarntumor, jag vet inte om den ar obotlig eller inte. han ar iallafall ganksa paverkad av den eller av de medicinerna han ater emot det. hans mamma ar dod. hans pappa jobbar pa annan ort. han ar 18 ar, men ser ut som en trettonaring.
eller alla de andra ca 90 barnen pa barnhemmet, som visserligen ser ganska glada ut, de leker och harjar. men 90 barn som far vaxa upp med nagra fa, fa vuxna som knappt hinner se dem... hur ska det ga for dem?

och chaufforerna som jobbar har pa campen... killar i min alder. de ar gifta och nagra har barn, men lever sa langt ifran sina familjer. de kommer nastan alla fran Rajasthan, i norra Indien, men jobbar har i Goa for att fa lite mer betalt. pengar som familjen behover. man att de flesta manaderna om aret vara ifran sin familj..? vad hade du och jag tyckt om det? som fru? som barn? som den som ar borta? en av killarna berattade har om kvallen att hans forsta barn foddes den 15augusti i ar. det ar ju alldeles nyss! barnet ar nyfott och pappan befinner sig har, hundratals mil ifran... vad hade en svensk nybliven pappa kannt infor det?

istallet befinner de sig har och skjutsar runt oss vasterlanningar nar vi vill leka 'radda varlden' och samtidigt fa sola, bada, ata gott och shoppa for inga pengar alls.... jag skamms nastan. a andra sidan, denna 'turism', som det ju faktiskt ar, hjalper ju kanske manniskorna har att fa lite battre levnadsforhallanden nar vi kommer och sprider lite pengar runtomkring oss....

men skillnaderna i levnadsvillkor kanns sa stora ibland. och sa orattvisa. vad har manniskorna har for val? val att leva sitt liv pa ett annat satt an de gor? an att resa ifran sina familjer? an att bli placerade pa barnhem nar deras foraldrar dor eller inte kan ta hand om dem?

men vi, vi har ett val. vi har massor av val, vad vi ska gora med vara liv. och det skapar ju mest angest hos oss.... om jag valjer fel och blir olycklig, ja da ar det ju mitt eget fel....?

och vad kan jag gora i allt detta? visst, det kanns val bra att plastra om lite sar och hjalpa barn med engelska och matte. men det kanns som att jag skulle behova gora mer. inte just nu, pa denna resa. men sen, i min framtid, med mitt liv. inte bara bota symtom, utan forsoka forandra monster, monster av orattvisor, fran grunden. stort och svart, men jag vill. stora drommar...

ordet manskilga rattigheter kom till mig sa starkt for nagon dag sen nar jag bad. kanske var det ett ord/ en tanke given av Gud. kanske ar det det jag ska gora, sa smaningom...
den som lever far se.
och jag kan inte saga annat an: Gud, jag lagger min vilja, mina drommar, i din hand. ske i din vilja.


amen och karlek! / ia.