'Ma ni alltid vara fyllda av livsmod'

man ar med om sa mycket hela tiden, sa mycket tankar och saker jag tanker: det dar kan jag blogga lite om. men sen eftersom internet aldrig fungerar sa flyger tankarna sin vag, och nu, nar man for en gangs skull kommer in sa kanns det som man inte kommer pa en enda sak att skriva.

men...en haftig sak. en san dar sak som ni sakert kallar slump eller att det bara beror pa mig sjalv, och jag sager att det beror pa Gud:
om ni minns 'klagade' jag lite for ca en vecka sedan pa att jag kande mig trakig och o-social, att jag kanner mig hotad av nya manniskor, inte vagar ta kontakt med manniskor osv.
det komiska var att jag redan forsta morgonen med detta nya 'hotande' gang har pa campen borjade prata med en av dem. (okej, han borjade prata med mig, om man ska vara arlig. men vi kan val latsas att det var for att jag sag oppen och social ut, haha!). och han blev min van. schysst kille fran kanada, traningsintresserad, pluggat till natt PT-likande, sag bra ut och sant.....men heeeey, ni kan vara lugna, de akta harifran idag sa jag kommer troligtvis aldrig mer se killen i hela mitt liv. jag tanker forbli den eviga singelkvinnan you know ;)

hursomhelst, poangen var alltsa denna: dagen efter att jag ropat ut min bon till Gud om att jag inte vill kanna mig trakig, ful, osocial, blyg osv, sa "valjer" en ny manniska har pa campen att konnekta med just mig. och jag har i en vecka fatt kanna mig sedd. det var ett bonesvar! valbehovligt. sjalvkanslan vaxte lite.

citerar lite ur dagboken igen, sa far ni lite av mina tankar och kanslor:
Pa slutet har jag ofta haft kanslan av att jag inte rusar upp i vikt iallafall, har kant mig ok-fin, och livet blir sa himla mycket lattare da. Tack Gud for fornyelsen av mina tankar. Att jag kan leva ett sant har liv, relativt fritt, friskt, glatt, angestfritt, AS-fritt. Underbart! Allt som kravs ar lite normalt, sunt leverne bara :)

Och sen har jag kommit fram till att nar jag kommer hem skulle jag helst inte vilja bo ensam. jag tror inte manniskan ar gjord for det. mar sa mycket battre nu av att ha manniskor omkring mig helatiden. finns liksom inte sa mycket tid och plats for en massa dumma knapp-tankar. sa: for den som ar sugen pa att kollektiv-bo med mig, (typ Jocke och Chellan!), sa ar jag grymt, seriost, pa riktigt sugen.

MEN allt ar inte alltid jattebra har, saklart. och aven om jag alskar att bo sa tatt ihop, ha manniskor omkring mig hela tiden, sa kan det leda till en hel del FRUSTRATION. Men aven om jag tycker det ar skitjobbigt nar den val innfinner sig, sa ar val det ocksa nagon sorts utvecklande traning av karaktaren pa nagot vis. Jag far trana mig i att ha talamod. Jag far trana mig i att kompromissa och inte alltid fa min vilja fram. Jag far lara mig att kontrollera upprorda kanslor och vakta min tunga. Jag far lara mig att satta andras behov framfor mina egna. Riktigt bra saker att trana pa, tror jag.

en sista tanke for denna dag: ibland blir man lite avundsjuk pa de som bara backpackar runt. det verkar sa skont, att bara vara inriktad pa att se och uppleva sa mycket som mojligt. volontararbetet ar ratt, psykiskt, slitande, faktiskt. men en sak som jag tror man far av att vara har pa samma plats sa lange, som backpackarna missar, ar att man far tid till att bygga upp relationer till lokalbefolkningen. T.ex. har personalen pa vardcentralen borjat kannas som vanner, de berattar saker om sitt privatliv, t.ex. en syster som berattade att hon ar gravid i 15 veckan, forsta barnet, har fatt missfall forut. matte det ga bra denna gang! och vi jamfor levnadssatt och livsstilar indien vs. vast.  Jag alskar det! alskar alla manniskomoterna jag far vara med om har.

slut for idag.
karlek! /ia