make love, not war

 
idag var vi alltsa lediga for att Mahatma Ghandis firas som en helgdag har i indien. vi hade dock inte fritid hela dagen utan personalen har hade ordnat med cermonier och lekar osv. for att vi skulle fa ta del av dagen. Gillar det! Nar man anda ar i landet vill man ju passa pa att ta del av deras kultur och traditioner sa mycket som det gar. (forresten vill jag papeka att jag knappast ligger pa stranden och pressar hela tiden medan jag ar har. har hant en enda eftermiddag faktiskt, pa tva veckor. sa an sa lange ar jag definitivt ingen brunbrand pepparkaka, men det ar ju heller inte meningen med denna resa. fast kanske kan bli en positiv bi-effekt, haha. dessutom har det borjat regna en del de senaste dagarna. lite oktobervader har med alltsa. molningt pa dagarna och sen framat kvallen kommer det nagon galen stortskur. mysigt dock! )

Vi var uppmanade att bara vita klader, sasom Ghandi gjorde, till hans ara. Simi holl ett tal.
Sedan skulle vi gora posters och fick lite olika teman kopplat till Ghandi. Min grupp valde 'brotherhood' och vi kom pa andra pris i tavlingen for den och fick darmed en vit ros, haha. Sen hade vi Ghandi-quiz ocksa.


















Pa eftermiddagen var jag ute och sprang en vanda. Fick sadana daliga tankar i huvudet innan, ni vet, sjuk-tankar. for att jag ater sa forbannat mycket och inte ser riktigt klok ut och inte kanner igen mig sjalv i min egen kropp nar jag inte far trana.
och det bra/daliga? ar att det blir ju alltid sa himla mycket battre sa fort man tranat lite. nar ma-bra endorfinerna far landa i kroppen. racker ju med ca 40mins jogging, sa finns den skona kanslan dar. och jo, det ar ju bra, att det finns ett enkelt botemedel mot de tankar som gor mig deppig. och kroppen ar ju gjord for arbete och rorelse, sa det ar klart att den ska ha sitt och fa komma ut och rora pa sig. och att jag gor detta ca 2-3ggr veckan nu nar jag ar borta maste val ses som helt sunt och normalt. 

samtidigt blir jag lite skramd. att jag sa helt uppenbart ar beroende. att det kanns som jag maste trana for att ma riktigt 100%. sa vad hander nar jag absolut inte kan trana? kommer jag ma jattedaligt da? och ar det "fel", mot typ Gud, att ha ett sadant uppenbart fysiskt beroende? borde jag inte kunna leva helt av honom, att hans narvaro och ord borde racka for att fa bort de onda tankarna och att jag ska kunna ma bra? spar jag pa min sjuka sida nar jag ju faktiskt lyssnar och lyder rosten 'du maste trana nu nar du atit sa mkt". a andra sidan, nufortiden ar det ju for ma-bra kanslan i sig jag tranar, for att kroppen, sjalen, psyket, anden mar bra av det, inte for att jag tror att en joggingrunda mer eller mindre paverkar min vikt sa himla mycket. men jag kanner mig sa mycket bekvamare i min egen kropp nar jag far trana. och det ar ju Gud som skapat kroppen och vill att den ocksa ska leva och blomstra. och da borde det val inte vara sa fel att jag maste trana lite da och da?

haha, ah vad jag alltid tanker alldeles for mycket,! 

har ar varan plansch

men mar bra nu iallafall, far se hur lange endorfinkicken racker..... vill ju ma bra anda, ocksa...
det har blev valdigt svamligt kanner jag.

karlek! /ia.