++

En text jag INTE skrivit själv. Men som jag förälskade mig i redan första gången jag läste den, typ 2006. Att läsa den berör mig fortfarande och jag tycker den är lika bra idag.
Så då måste jag ju bjuda med mig;


Du måste finnas

När jag var liten var min vanligaste bön
”Tack för att du finns Gud”
En enkel bön fylld med trygghet
och hopp följt av ett leende.
Men Gudsbilden förändras med åren,
av erfarenheter, möten med människor
och insikten om mig själv.
Nu somnar jag med den skräckslagna
”Du måste finnas Gud”

Jag faller och det finns ingen som tar emot.
Inget någonstans som ens avslutar min tomhet.
Håller mig i kramp hårt hårt fast i Hans mantel.
Skriker nej, nej, nej.
Du måste finnas!

Vet att om jag en dag verkligen inser att Gud inte finns,
att jag då för alltid kommer låta mig vaggas in i det
lugna mörkret av meningslöshet.
Tänker att där min ångest och andnöd blir
en naturlig del av omgivningen,
där jag kan få vila.

Men trots att det är verkligheten som gör mig så illa
så är det också den som får mig att andas. Igen.
Att dra ett ytligt andetag
trots att det gör så ont så ont.

När det inte finns någon framtid eller
hopp eller mening
då går man sönder.
Det är därför jag måste tro.
Inte som en verklighetsflykt.
Nej, just på grund av att jag har sett verkligheten
och lever i den, måste jag tro.
Det måste ju finnas en framtid.

Glimrande evighetsstunder.
Vackra toner som pärlar.
Lilla livet långt där inne.
Fjällutsikter och
kärlekssmekningar på min hud.
Det måste finnas!
Du måste finnas!


/ ia.