--

när man inte har nån lust att skriva själv kan man läsa andras verk.
En liten dikt jag klippte ut ur DN häromdagen:


Jag vill måla min tavla
med hjärtats pensel nu
men strecken blir inte
som jag vill
ditt hårda grepp rycker
tag
och skvätter
fläckar pryder mitt verk
om ätstörningar
och jag börjar om på en ny duk
men så kommer du igen
skrattar så det ekar
rycker penseln ifrån mig
och skapar en fruktansvärd
obehaglig
ful
motbjudande
vidrig
tavla
som du hänger framför
mitt hjärta.


Inte mina egna ord som sagt. Men...


Får nåra veckor sen på en andakt fick jag mig en riktig funderare, som en stekpanna i huvut egentligen (Tack Olivia!) Och jag undrar vad jag håller på med? När man får höra att Almas stora mål här i livet är att kunna springa igen så drabbar verkligeheten mig. I 21 år har jag haft en kropp som bär mig dit jag vill, fungerar, som gör att jag kan gå, springa, sitta, dansa, spela fotboll, träna, förflyttta mig... jag måste lära mig att sluta hata den. och vara tacksam för att den fungerar som den ska (nästan iallafall.)
att gå från hat till acceptans till kärlek, det är den vägen jag vandrar på. nåra steg fram, nåra tillbaka.
ett år, tre år, fem år, tio år, tjugo år. det skrämmer mig, tankarna skrämmer mig. men jag ska inte ge upp!

/ ia.