--

En våg.

Ett halvt glasswienerbröd.

Och nåra timmar senare slutar det i tårar.

Och panik, och ilska, och besvikelse. På mig själv. På att jag känner mig så fet, ful, misslyckad, lat, otränad, äcklig. Och jag skulle bara vilja ta en kniv och skära bort allt äckligt fett på min kropp. I know, dumma fula tankar som jag inte borde tänka. Men ibland känns dom så inristade i hjärnan så att jag tror att de aldrig kommer försvinna. Tänk att det fortfarande finns där.

Trycket över bröstet. Svårt att andas. Svårt att sitta still.

Och jag gråter över att jag är så patetisk. Som inte klarar av det jag egentligen vill, bli frisk. Att det tar sån tid. Över att jag inte kan hantera mig själv och min situation. Över att jag tycker synd om mig själv. Över att jag inte kan vara den bra och glada tjej som jag vill vara. Över att jag blir otrevlig och egocentrisk. Över att jag blir en hemsk person. Över att tankarna tar så mycket enerig och glädje ifrån mig. Över att mitt problem inte ens är ett riktigt problem. Bara något som jag själv skapat i min egen hjärna.
Jag vill ju bara bli fri!

och jag tror, i dessa hemska, patetiska stunder, att om jag bara blev smal så skulle ja bli snygg och då skulle jag bli lycklig. Det är en livslögn!!!! Som ja inte vill ha i mitt liv.

Så. Varsegod, här fick ni en så otroligt osminkad och ärlig bild av hur en dålig dag för mig kan vara. För jag vill inte ha nån fasad av att vara en leende docka.
Men varför skriva om det? För jag tror och hoppas att om det bara kan få paniken att släppa lite av sitt grepp om mig, genom att låta alla fula tankar få komma upp i dagsljuset, om det så bara kan hjälpa lite, lite, lite grann så är det värt det.

Och notera, detta är en dålig dag.
Nuförtiden kan det ibland gå veckor innan dom kommer. Men när de kommer tar de fortfarande livsglädjen ifrån mig. Och jag vill inte ha det så.
(eller… ibland funderar jag på om det ska vara såhär. Att man måste ha nått som plågar en, en tagg i hjärtat som gör sig påmind ibland, för att man ska kunna glädjas och vara tacksam för det man har, för att kunna bli beroende av Guds nåd… är det så….? )

Det kanske inte syns utanpå. Det kan vara vackert och välsminkat.
Men där inne i hjärnan bor det små monster.

Men en sak lovar jag: jag reder mig. Och kämpar vidare, jag ska f** vinna över den skitsjukdomen och alla äckeltankar!

/ia.