där elden falnar men fortfarande glöder

idag har jag ju min tysta dag. musik-tystanden. (här, om ni inte minns) tisdagar.  det är ganska jobbigt faktiskt. men nyttigt. 

jag är ledig ganska mycket vardagar just nu. ledig lite för mycket för min smak kanske. ni vet det där att jag inte riktigt gillar att ha tid att tänka och umgås med min egen hjärna. men ok, det är skönt att vara ledig också. och ibland bra att tänka. jag kan faktiskt tänka snälla, fina tankar också, hehe. och komma fram till kloka saker.

och det mera bra med att vara vardags-ledig: man tar tag i såna där saker man tänker man ska ta tag i men aldrig orkar/hinner när man bara är ledig en dag eller så mellan jobb.

nu gör jag det där jag tänkt sen jag kom hem från Indien: sorterar i mina ihop-hafsade flyttlådor. att jag är lite extra peppad på det nu.... kan jag kanske berätta om en annan gång :) Men jag har ju hela tiden sagt att jag ska bo här hemma hos mor&far under vintern. Men nu börjar ju vintern ta slut....? (även fast det inte känns så och jag personligen mycket hellre har -10 än +10 i mars  -skottpengar på mitt huvud nu när jag säger så eller? haha)

hursomhelst.
det jag tillslut skulle komma fram till var detta:
I en av alla lådor, den fylld med böcker, så hittade jag en poesibok, tror jag fick den i studentpresent eller så. Den är utgiven av SL faktiskt, heter Poesi på väg och dikter som alltså suttit uppe i Stockholms länstrafik, tunnelbanan, pendeltågen osv.

slog upp den här, som jag tyckte var fin och ville dela med mig: 

'Ja tack'

En varm hand.

Ett varmt bo.

En varm kofta

att trä på de isande tankarna.

En varm kropp

att trä på kroppen.

En varm själ

att trä på själen.

Ett varmt liv

att trä på det isande livet. 

(Sonja Åkesson 926-1977)

Ja, den talade till mig.                                                                                                                                                                                                                                                                                            

Om att våga säga Ja till kärlek, glädje och lycka. Oavsett vad kanske andra tycker och säger.

Om att våga ta emot det fina i livet när det kommer till en, utan tusen tankar av oro om framtiden. 

Att våga säga Ja, våga må bra, våga släppa alla tankar om dåligt samvete.

Att våga ta emot, våga skratta, våga njuta. Att tacksamt ta emot den hjälp man kan få, även om den kommer från oväntat håll, på oväntat sätt. 

I mitt letande bland lådorna hittade jag också en del texter jag själv skrivit. Jag slås av att de är rätt bra, de fångar känslor. Väldigt svarta och mörka känslor. Det påminner mig och gör mig så oerhört TACKSAM för allt jag har nu, får vara med om. För att jag får må så bra, ha sån frid i själen och i kroppen, inte tusen demoner som ständigt jagar mig.

Jag slås också av att jag nästan aldrig skriver några poetiska texter mer. Jag har ingen inspiration. Jag trampar inte runt i det där svarta längre och då har jag inte heller något att skriva om.

Och vet ni vad.... om 'priset' jag får betala för att må bra är att inte kunna skriva lika bra längre.... då betalar jag mer än gärna det priset. Svarta texter släng er i väggen, nu LEVER jag åtminstone. Kan andas och skratta. Det är värt SÅ MYCKET MER. 

Tack Gud för befrielse. Och värme.

kärlek! /ia.