because I'm worth it?

om jag jämför mig med personer i min närhet (förutom mina vänner som också jobbar som sjuksköterskor då) så vet jag ingen som inte vet innan dagen börjar om de kommer få tid att ta sin lunchrast eller inte, om man kommer hinna äta eller inte. de behöver inte oroa sig för att få så lågt blodsocker att de känner att de inte kan tänka och arbeta.

de behöver inte fundera på om de kan sluta dagen i tid eller inte utan att sätta sina kollegor i klistret. de behöver inte få dåligt samvete om de går och kissar mer än en-två gånger på sitt arbetspass, rädd att missa den där doktorn man aldrig får fatt i, eller inte kunna svara på en rigning eller ett telefonsamtal bara för att man är på toa i två min.

de behöver inte få ont i magen för att de slänger i sig maten på tio min med tre telefonsamtal (med mat i munnen) under tiden.
de kanske kan sitta ner när de dricker kaffe, inte alltid vara på språng, alltid redo, alltid tillgänglig. alltid ställa upp för verksamheten. för patientena, såklart man gör det. 

de jag jämför mig med behöver inte vara rädda att döda människor, eller skada dem allvarligt, om de inte har hjärnan hundra procent med sig. om man feldoserar medicin eller missar något viktigt.

de jag jämför mig behöver inte jobba varannan helg eller på nätterna. de får vara lediga på röda dagar och får fira jul med sina familjer varje år. 

de jag jämför mig med tjänar FLERA TUSEN mer i månaden än vad jag gör. ofta med kortare utbildning.


och NÄ, jag säger inte att de inte är värda sin lön. det är bara det att jag tycker jag är värd lika mycket. jag vill inte vara bitter och jag älskar mitt arbete, men jag tycker det är så värdelöst att vi som jobbar med människor istället för maskiner och datorer blir så undervärderade.
jag tycker det är värdelöst att jag får mindre betalt för att jag är tjej/kvinna. 

och yes sure, pengar är inte allt och jag är glad att jag har ett jobb osv, osv MEN jag tycker det är orättvist. och nu kanske nån säger att man får skylla sig själv om man väljer dessa yrken för att man VET att det är stressigt, konstiga arbetstider och dålig lön. men bara för att man VET behöver man väl inte vara nöjd med det.

inte vara nöjd med att ha ett jobb som folk knappt klarar av att arbeta heltid i, för att det sliter så mycket? nöjd med att hela tiden höra om nedskärningar, personalbesparingar, effektivisera... hela tiden känna att vi kostar för mycket. och att det hela tiden är oss 'på golvet' det ska sparas på, aldrig läkarna eller de administrativa tjänsterna eller toppcheferna eller politikerna. det är vi som alltid ska ställa upp. medan de går på möten med feta arvoden och har mist trippla löner som oss.

och nej. det är inte stressigt jämt. och visst, vi hinner ibland fika och ha trevligt tillsammans. men man vet aldrig innan hur dagen ska bli. om man ska få äta eller inte. om man ska stressa ihjäl sig eller inte.

ibland när jag går hem från jobbet har jag så dåligt samvete för att jag känner att jag inte hunnit se patienterna såsom jag borde. såsom man önskar att man hann. jag är osäker på att jag gett alla mediciner som jag skulle. om jag checkade av alla listor ordentligt. om jag dokumenterade rätt.

vi torkar spyor, tårar, bajs.
vi tvättar döda kroppar.
vi riskerar att bli utskällda och stå till svars för hela vårdsystemet.
vi springer, stressar, anpassar oss.
ordnar, fixar och donar.
vi blir ständigt avbrutna i våra sysslor för att telefonen ringer.
vi svarar på frågor och finns tillgängliga.
vi möter glädje, sorg, förtvivlan.

jag tycker vi är värda mer. jag tycker vi är värda en skälig lön.

i veckan läste jag en artikel där några politiker i Lund uttryckte att lärarna och sjuksköterskorna var de yrkeskategorier som 'överskattade sina yrkesroller å det grövsta'

jag blir lite förbannad då.
för det handlar om människosyn. vad som är värt något.
/ia.