söndag 1 april 2012

jag klarar tystnad bättre än vem som helst det har jag lagt ner timmar på

-
det här med inställning och hur man hanterar sin situation skulle man ju kunna skriva hur många inlägg som helst om. Här kommer ett:

jag är nyutbildad. ny på jobbet. och det har gått bra, absolut. men i veckan hade jag några dagar som var lite jobbiga, tuffa, massa krångel. och det har vi väl alla på våra jobb/utbildningar/hemma ibland. och då är frågan, vad gör vi, hur bemöter och hanterar vi denna jobbighet? och vad gör vi med den efteråt?


vad gör jag när jag går hem från jobbet och känner: ånej, den där patienten och den där anhöriga fick inte en optimal vård, vi bemötte dem inte på bästa tänkbara sätt, det brast i kommunikationen mellan oss vårdpersonal och det är patienten som får lida för det (och jag framstå som ett okunnigt fån!). när jag kommer hem från en sådan dag är frågan: vad gör jag med det?

alternativ ett: tänker på det, ältar det hela kvällen och mår dåligt.
alternativ två: andas in tre djupa andetag, tänker efter: gjorde jag det bästa jag kunde för att lösa situationen? ja, det gjorde jag. det fanns inget mer jag kunde göra, det får vara bra så. jag släpper det, tänker inte mer på jobbet och har en fin kväll istället.

och det tänkvärda nummer två denna dag var detta: en patient kände sig illa bemött av en läkare. tänkte dra hem från sjukhuset fastän han inte var utskriven. gå hem och supa (han var en alkoholist som verkligen kämpade för att bli fri och hade varit ren ganska länge innan han nyss tog ett återfall.)hursomhelst, jag gick in till honom. tog mig tiden att sitta ner, se honom i ögonen, prata ut om vad som hände i mötet med läkaren. övertalade honom att det var bra att stanna kvar på sjukhuset tills han blev utskriven. lugnade honom. vi hade ett bra och fint samtal. om att ta till alkohol inte var rätt sätt att lösa svåra situationer. han berättade lite om sitt liv. om vad han fick motivation av, om att han verkligen ville komma tillrätta med sitt liv. och jag VET att han hade förtroende för oss övrig vårdpersonal. Och jag VET att han uppskattade att jag tog mig tid att prata med honom och lyssna på honom utan att döma.

hursomhelst: varför är vi människor så att det i denna situation, där jag gjorde något bra och något blev dåligt samma dag, att det bara är det dåliga somjag tar med mig hem? som jag minns? som jag fokuserar på när dagen är slut? det är så ofta det negativa som vi bär med oss. trycker ner oss själva, känner oss dåliga och otillräckliga. varför är vi så? för jag antar ni är många därute som är likadana. och såklart man ska kämpa för att bli bättre, att inte göra samma misstag två gånger, men ibland kanske man ska vara nöjd med sig själv också.

så vet ni vad. sträck på ryggen! alla nyutbildade sjuksköterskor, och alla andra: vi gör ett fantastiskt jobb. och har man gjort sitt bästa kan man faktiskt inte göra mer. ta inte på er allt! ta inte med er jobbet hem. ta tre djupa andetag och lämna jobbet i omklädningsrummet. annars kommer ni bränna ut er själva snabbare än snabbt och inte vara till särskilt mycket nytta och glädje för varken arbetskamrater eller patienter.

och till oss alla: Fokusera på det du gör bra. ändra sånt som är dåligt – om du kan. kan du inte, var nöjd. älta inte det gamla. DU ÄR BRA OCH GÖR DET DU GÖR BRA. jag vet det. så det så.



kärlek! /ia.

2 kommentarer:

maria sa...

Tack kära du. Man får återfall i det där grubbleriet också, och då är det bra att läsa såna här inlägg och påminna sig om att släppa saker. Jag jobbar på de sidorna av mig varje dag, och har gjort i flera år. Men ibland ramlar man dit igen.. Kram

Natha sa...

En väldigt bra bok som jag läser nu är "ledaren utan titel" som är för alla i alla yrken. Rekommenderas!