lördag 27 juni 2015

Semesterplaner

Tanken var från början att åka upp till Abisko/Nikkaloukta och vandra en bit av Kungsleden, förbi och eventuellt upp på Kebnekaise. Förra året hade vi ju liknande planer men då skadade sig Micke i knät så det blev inget av det (fast det blev en väldigt fin semester ändå!). Men i år,  då skulle det väl bli av...?!

Men.
Så hittade jag på Kungsledens Facebooksida (son tur var i och för sig) där det stog aktuell information och då visade det sig att det var mer snö kvar däruppe  än vad det hade varit såhär års på många, många år. Så åker man dit nu ska man typ ha snöskor och räkna med att pulsa runt i blöt snö.
Vi som inte alls är så vana vandrade kände oss inte riktigt redo för ett sådant äventyr och dessutom kanske det inte är så jättefint om växtligheten knappt har kommit igång utan det ser ut som aprilväder typ.
Så, inget Lappland, midnattssol och fjällvärld i år heller alltså. Men nästa år kanske, tredje gången gillt? ;)

Nu är reservplanen , troligtvis , såhär iallafall: Vandra Högakustenleden istället. Är grymt pepp på det med, vill åka norrut och Högakusten ska ju vara väldigt vackert sägs det. Kanske lite skönt också att inte behöva åka bil i femton timmar för att nå målet.
Har lånat ihop spritkök, tält och lite annan utrustning som vi inte har. Känner mig som sagt riktigt pepp och ska bli intressant att se om vi klarar av att vara friluftsmänniskor i några dagar:)
Stackars M. däremot verkar helt utarbetad och slut så det är jag som har fått stå för planeringen och packningen. Å andra siden betyder ju det än så länge att jag har fått bestämma typ allt också ;) Får se när han vilat upp sig ett par dagar om jag får avsäga mig min roll som semesterchef då :D

Hoppas på sol och värme, det skulle verkligen behövas för att semestern skulle kännas komplett.

Kärlek! /ia

torsdag 25 juni 2015

När det händer mycket och är pirrigt i magen

Ojojoj, det händer så mycket nu, så mycket att jag inte ens hinner skriva om det här, för mitt i alla händelser gör jag ju en väldigt intensiv nattjobbsvecka så jag sover, äter, tränar och jobbar bara i princip. Dagarna går fort iallafall.

Men visst är det konstigt att det känns som ibland händer ingenting i livet, allt står i stiltje och sen plötsligt händer allt på en och samma gång. Så har det varit nu. Det har både varit bra lyckorusande grejer, sådant som är tråkigt som allvarlig sjukdom i familjen samt sådant som bara gör att det pirrar något så ohyggligt i magen av läskig men ändå positiv spänning.
Det har varit intensivt och livsomvälvande, stora beslut som ska tas och snabbt ska det gå. Så när den här veckan är slut så är det nog en del som är annorlunda än när den startade.
När allt är spikat och klart ska jag prata klarspråk med er men kan säga så mycket att den där besvikelsen ni läste om i mitt förra inlägg har vänts till något annat.

En av alla händelser som hände i tisdags och var så bara sådär glatt lyckorusande var iallafall att mammas och pappas katt fick tre stycken små håriga, råttliknande miniungar. SÅ söta! Och jag är glad att allt gick bra och både mor och barn verkar må bra.:) Jag var där samma kväll och kikade på dem och de var helt bedårande små och söta, ja ni som vet hur mycket jag gillar katter förstår ju hur i eld och lågor jag är över detta. Så nu måste jag ju ut till Baggbo ofta och följa deras uppväxt :)


Sen är jag pirrig också för att inatt gör jag mitt sista pass innan semester, kan knappt fatta att det är sant och att ett år gått så fort, men det ska bli skönt och framförallt ser jag fram emot att jag och Micke redan nu till helgen drar iväg på lite äventyr. Sånt blir jag pirrig av, älskar ju resor och äventyr! ;) Men vi får se vad det blir, är inte helt bestämt än, men jag håller på och fixar och donar lite inför det också. Kul och spännande.
(Om någon har ett tvåmannatält som är i hyffsad kvalité för vandring och är villig att låna ut det kan ni ju höra av er till mig ;) )

Till hösten blir det nog en resa låååångt bort. Det är det som pirrar, resor gör mig glad och pirrig :)

Nu: sista jobbnatten.
Kärlek! /ia

måndag 22 juni 2015

Förunderligt

Det är förunderligt tycker jag. Hur man ena dagen kan tycka att livet är meningslöst, att allt känns piss, man gråter och mår allmänt dåligt.
Sedan, nästa dag vaknar man upp och det mesta känns helt ok, ja man till och med känner sig som en stark och glad människa, livet känns spännande och man ser med tillförsikt på framtiden.

Humörsvängningar kallas det kanske? 
Jag tror inte direkt nattjobbet där man blir helt dagvill och trött och lite knasig i huvudet hjälper till att hålla humöret balanserat och stabilt direkt.


Men så fick jag en liten uppenbarelse idag efter att jag läst Bibeln också (såklart!) ;
Den här världen behöver inte mitt navelskåderi. Det finns större saker än mig själv och mitt eget mående. Jag måste lyfta blicken från mig själv och se den stora bilden.
Jag vill finnas där, för andra. Om någon nån gång behöver min hjälp, min tro, min guidning på en väg mot Gud så måste jag vara beredd att finnas där och inte vara så upptagen med mitt eget att jag missar deras viskning eller rop på hjälp.

Jag hade kunnat vara en av dem, de som aldrig hört talas om eller brytt sig om Gud. Då hade jag önskat att någon fanns där och visade mig vägen när jag behövde det som mest.
Därför gäller det att jag är beredd, redo.

Och det gäller att inte blanda ihop saker. Det goda, kärleken, glädjen, festen, skrattet kommer från Gud, den gode, medan ondska är något helt annat som kommer någon annan stans ifrån. Alla som har känt glädje till livet har känt glädje inför Gud, det är bara det att de kanske inte själv vet om det eller känner till honom.

/ia, juni-15


Mina måndagsfunderingar.
Kärlek! /ia

torsdag 18 juni 2015

Drömmarna som inte gick uppfyllelse

Jag ville så mycket. Hade så stora drömmar.
Jag ville rädda världen. Jag ville känna mig älskad.
Istället sitter jag här. Fastvuxen.
Det känns som allt rinner bort, mina drömmar rinner som sand ur mina händer.
En kylig vind. Jag drömde om sol i mitt ansikte.

Och i nån sorts felställd inbillning tror jag att alla andra har det där. Drömmarna och lyckan. De har allt. Och jag har inte kommit en meter längre på tio år.
Jag vet att det inte är så. Att alla kämpar med sina olika kval och misslyckanden.
Jag vet att jag har så mycket att vara tacksam över.
Ändå.
En tår ner för min kind.
Var det så här det skulle bli, är det såhär det ska fortsätta?
Det räcker inte att vilja, det räcker inte att drömma.
Men jag som bett, hoppats och önskat. Faktiskt kämpat en hel del.
Varför kan inte lyckan le mot mig?
Kan du svara mig, Gud?

Men vad vet jag om dina planer för mig? Kanske du vill nått annat, nått större?
Kanske är det mina egna felval jag får betala priset för? Kanske finns en fiende som vill hindra människor från sin riktiga plats här i livet, som är rädd för den kraft vi skulle få om vi blommade ut?
Kanske är jag redan där jag ska vara, just här, just nu.

Jag förstår inte. Jag längtar efter något stort när allt känns grått.


------------------------------------------------------------------------------------

Jag skrev det här när jag kände besvikelse över en grej, en riktigt stor grej för mig, en dröm och en längtan, som inte verkar bli det jag hade hoppats på. Ni vet den känslan va, grusade förhoppningar, drömmar man ser flyga iväg bort med horisonten?

Då finns besvikelsen där. Det spelar liksom ingen roll att jag egentligen har det bra, trivs bra, lever ett fint liv, har tusen saker att tacka för.... jag ville ju liksom det här! Det andra, äventyret. 
Särskilt besviken blir jag när det liksom känns som det är drömmarna som Gud har lagt i mitt hjärta som inte går att genomföra. Ibland känns det som om hela mitt liv varit så... Varför? Som att jag drömmer om storslagna saker tillsammans med Gud, att det är det jag vill, och ändå hamnar verkligheten i en trist gråskala där vardagen bara blir nån sorts kamp och navelskåderi....
Har jag själv satt mig i den situationen?
Slänger jag bort mitt liv på ingenting?
Jag ville så mycket mer.

Det här blev ju väldigt pessimistiskt skrivet. Men så är det ibland. När man känner så så måste man faktiskt tillåta sig lite besvikelse också.

Jag talar kanske lite i gåtor om vad det här handlar om, för er som inte vet, men jag tänker att jag kanske kan skriva om det i lite mer klarspråk snart, så fort jag pratat med vissa viktiga, involverade personer.
Och förresten, det är liksom inte ett helt och definitivt nej jag fått, bara det att det inte var ett solklart ja. Så än finns det hopp, än kan jag, och ni, be. Det är bara det att just när man får beskedet känns allt så himla hopplöst + att jag då börjar tvivla på massa andra saker och relationer i mitt liv också.


Kärlek! /ia

tisdag 16 juni 2015

Djur-kul.

Har jobbat natt och bland annat roat mig med att göra ett av alla de där tusen roliga, men ganska fåniga, Facebook-testen. Det handlade om vilket djur man hade inom sig typ, och jag hade väl hoppats på en katt eller nått annat kattliknande djur kanske. 

Svaret jag fick tyckte jag var rätt roligt, men kanske också en hel del sanning i det... Så det är bäst ni passar er!  ;))


"Inom dig finns

en honungsgrävling!

Du är en lurig gammal hund. Du verkar för andra vara ganska ofarlig och fredlig, nästan osynlig. Men när du väl bestämt dig för något, så ska ingen komma och stå i vägen för dig. Du hittar alltid ett sätt att få det du verkligen vill ha.."

Hihi, kanske kan ligga nån sanning i det där:)

Fast just nu verkar det faktiskt som jag inte får det jag vill ha... Ska man vara ledsen och besviken eller lättad...? Eller bara be mer och vilja det lite till? Vara lite grävling helt enkelt..!

Kärlek! /ia

söndag 14 juni 2015

Tystnaden som inte är vad den kanske verkar vara

För några år sedan brukade jag skriva flera blogginlägg om dagen och många av dem handlade om Gud och min tro.
Jag bloggar allt mer sällan nu, och jag skriver inte lika många inlägg om Gud som förut.
Man skulle ju kunna tro att det beror på att min tro inte är lika viktig för mig längre, att jag kommit ifrån Gud eller att jag inte vågar stå för min tro så offentligt längre.

Men det är nästan precis tvärtom.
Jag grubblar så mycket mindre nu (på gott och ont, ibland kan det nog vara bra att grubbla på Gud och inte tro att man är 'klar' i sin tro, och så genererade det ju många blogginlägg också ;) MEN jag känner mig så oerhört mycket mer trygg och självklar i min relation till Gud än vad jag gjorde för ett par år sen. Ja, jag är ju så oerhört mycket tryggare överhuvudtaget som människa och i mig själv och det avspeglar ju sig i tron också, såklart.

Jag har skrivit några gånger genom åren hur jag liksom aldrig tvivlat på Guds existens, eller Jesus försoningsverk för oss människor men att jag liksom tvivlat på mig själv och min egen förmåga till att tro och till att vara en efterföljare. Eftersom jag på andra plan i livet hela tiden brottades i kampen att jag duger inte, så var väl det också något som avspeglade sig i min relation till Gud. Jag hade mycket prestationsångest där också, och trodde inte att min tro dög och räckte till.
Jag ÄR inte bättre nu, är inte en 'bättre' kristen än för några år sedan men jag FÖRSTÅR så mycket bättre nu att jag är älskad och accepterad som jag är. Av Gud och av människor. Jag har på ett annat sätt accepterat mina fel, brister och svagheter och förstår mer vem jag är, och jämför mig mindre med andra. Vilken befrielse! Själva poängen med Jesus död på korset var ju liksom att han dog för oss, för mig, fastän vi inte förtjänade det.

Visst funderar jag en hel del fortfarande, men jag försöker att liksom ha en dialog med Gud och be över sådant som jag tänker på. Nu funderar jag snarare på HUR jag på bästa sätt ska göra för att ära honom, göra det som han vill och har tänkt för mitt liv. Jag tror på att jag duger som jag är men däremot har jag en egen önskan att som gensvar till hans kärlek göra något gott och bra med mitt liv, det som ligger i linje med både min egen längtan och mina drömmar, men också med Guds plan för mitt liv och min del i hans plan för mänskligheten.

Nog finns det att fundera på alltid, men jag har ett helt annat lugn och en annan frid nu. Amen på det!

Prinsessbröllopsfirandet igår :)

Kärlek! /ia

torsdag 11 juni 2015

Löpning - för alla!

I januari började jag min nysatsning på löpning. För några år sen sprang jag en del och det kändes rätt bra men sen tror jag att jag blev lite lat, satsade på annan träning samt att jag hade en del problem med halsen i nästan 1,5 års tid. Allt det här = dålig löparkondition. Jag kallar det löparkondition för jag har märkt att även om jag orkar bra på andra grejer t.ex längdskidor, spinning, gympapass och sånt så är det nåt helt annat med löpningen.

Så det kändes som jag började på nästan noll. När jag började där i januari, inomhus på löpbandet på Friskis, så sprang jag 1 km. Haha! Men det var det som krävdes/räckte för att jag skulle kunna bygga upp nån sorts förmåga till löpning igen. Sedan har jag successivt ökat och kunnat träna bra förutom en period med förkylning i april och lite problem med benhinnorna nu på slutet.
Runt påsk sprang jag min första mil för i år (och förresten, hela tiden när jag säger löpning eller springa kan ni nog i objektiva mått mätt översätta det till jogga, jag springer inte fort) och i slutet av maj var jag med på Blodomloppet i Borlänge och klarade mitt mål att springa milen under timmen. 
Allra senaste veckorna har jag börjat satsa på att klara av att springa lite längre sträckor, med eventuellt mål att så småningom kanske kunna ställa upp i nån sorts långdistanslopp (ska ju förresten springa en sträcka i Vasastaffeten i slutet av augusti på 12,4 km, ojoj), och igår slog jag personligt rekord (tror jag, mätte aldrig mina sträckor när jag sprang mycket för några år sedan) och sprang 15 km.
Nöjd tjej, hej! :)

Svettig (och stum i benen!), men nöjd efter gårdagens 15 km. 

Varför skriver jag detta? Jo för att peppa dig som är sugen på att börja springa/komma igång med träning men som tänker 'nej jag kan inte, jag är inte löpartypen', eller 'nej, jag har för dålig kondition' eller nått annat hinder som ni tycker står i vägen.
Jag är inte heller löpartypen och jag hade också dålig kondition.

Men på relativt kort tid, ca 5 månader, har jag gått från att kunna springa 1 km till att nu springa 15.
Det enda som gäller är regelbunden träning (utan att vara extrem på något sätt!) och nyckeln för mig tror jag för mig är att jag försöker variera min löparträning med i princip tre olika sorters träning; distanspass (ca 8-15 km löpning i ett tempo som känns 'bekvämt', tempopass (ca 4-6 km där jag försöker utmana mig rejält konditionsmässigt och pressa min minuttid per km) samt intervallpass där jag kör ca 6-10 intervaller eller 5 km med blandad intervallträning för att träna upp min fart och maxhastighet.

Så OM du vill, sätt igång bara! Kan lova att när man väl kommit över den där första tröskeln, de första träningspassen, när allt känns jobbigt så är det så värt det. Komma ut i naturen, endorfinkicken, 'runners high'... ja, det är skithärligt! :)

Kärlek! /ia

måndag 8 juni 2015

Tanketräsket

Det är inte alltid det är enkelt, eller roligt eller bra. Det är inte alltid allting går som på räls.
Men det är väl just det som är livsvillkoret för att vara människa?

Ibland ser jag ner på mig själv. Tycker att jag är ful, dum och lite äcklig. Ibland kommer ångesten och jag nyper mig själv i hullet på magen och önskar att jag bara kunde ta en kniv och skära bort det. De dumma, nedsättande tankarna om sig själv. 
Oron i kroppen, krypningarna, känslan av att vilja sätta nått hårt och vasst i sin egen hud så att det blöder. Göra illa sig själv. Såklart kan den känslan komma. (Ett överskott av socker i min kropp gör sällan något bra för mina tankar eller för känslan i kroppen.)

Men jag gör det inte. Såklart. Jag har lärt mig skillnaden på tanke och handling. Man behöver inte agera så som tankarna och känslorna vill.
Jag har lärt mig att känslan och obehaget i kroppen går över av sig själv bara man har tålamod nog att vänta ut det. Ibland kan man behöva vänta på en helt ny, bättre dag för att få det att gå över. Ibland hjälper en springtur. Ibland hjälper en puss av Micke. Ibland är det bästa en kopp te, en filt och lite god läsning.

Ett träsk. Vissa dagar är bara som att trampa runt i leran utan att komma någonvart.
Foto: ia, maj-15.

Poängen med det här inlägget är inte att ni ska bli oroliga för mitt välmående och min hälsa, för det behöver ni inte. Poängen är att visa att en dålig dag tillhör det mänskliga och att en dålig dag inte betyder ett dåligt liv. 
Och även om man inte alltid kan välja eller rå för vad man tänker och känner så kan man ändå välja hur man agerar på det man känner. Man behöver inte alltid lyda känslorna, speciellt inte om de vill leda en mot något destruktivt. Med lite tålamod och insikt om att det är så här ibland kan du låta de svarta tanke-fåglarna flyga ovanför ditt huvud utan att låta dem bygga bo i ditt hår.

Så lugn, om du har en dålig dag idag så kommer det en bättre imorgon. Eller någon annan dag. Agera inte alltid utifrån dina mörka, destruktiva känslor. Låt dem flyga förbi.

Kärlek! /ia

måndag 1 juni 2015

Det är inte hur man har det utan hur man tar det

Efter den här helgen skulle jag vilja säga att det viktigaste är inte vad det är för väder utan det viktigaste är att omge sig med människor man tycker om.

Som typ Mikael. Och hans mamma, och min familj. Guldkornsungarna!

Här är jag och Edvin för några veckor sen när vi plockade vitsippor i Baggbo

Sen skulle det väl inte skada med lite sol heller. Bara tanken på att få ligga vid en sjö/havet och känna solen värma huden..... åh, längtar och saknar. MEN det är inte det som är det viktigaste, även om solen är en riktig humörhöjare.

Om fyra veckor tar vi semester, två för min del, 4 + 1 för M. Jag hoppas sommaren är här då.

En riktig försommarfrukost för några dagar sedan. Gröt såklart, den godaste och bästa frullen! :)

För övrigt kan jag säga att bästa stunden på dagen tycker jag är när jag tränar, eller strax efter att jag tränat. Mår så himla bra då! Älskar att träna, att puscha mig lite och sen få belöningen för det :)

Efter en skön löprunda :)

Och idag har jag fått reda på massa olika spännande saker olika vänner har på gång. Resor, bäbisar, flytt och sånt där. Man blir ju alldeles längtig själv, mest efter att resa kanske ;)

Gårdagens fantastiska regnbågar. Efter regn kommer sol :)

Kärlek! /ia