fredag 31 maj 2013

luften smakar som en jordgubbspaj en solig dag i maj

några bilder från Baggbo i söndags, en väldigt fin dag. 



Edvin!


Jag tackar Gud för det fina vädret. För lycka i bröstet. För närhet, kärlek, värme. För ett förändrat liv. För Sverige. För människor i min närhet.
För att jag har det så sjukt oförskämt bra. 
Vi har det bra!
kärlek! /ia

onsdag 29 maj 2013

Är lchf etiskt försvarbart?

på senare år har ju det här med LCHF blivit en populär diet/livsstil/viktminskningsmetod. alltså att man äter mindre av kolhydrater och mer fett.

eller snarare är det väl så att det är protein som blivit väldigt på tapeten. protein, protein, protein. i vissa (tränings och fitness mest kanske) kretsar verkar protein blivit som en jäkla religion. proteinpannkakor, proteinfluff, proteindrinkar, proteinpulver, proteinsnacks/godis osv osv.

och vi äter mycket kött. 
och det kan säkert vara bra. protein är bra. men det är dyrt också. och då menar jag inte dyrt som i pengar, utan det är dyrt med tanke på jordens resurser.

jag har själv provat lchf, i light version. (jag blev ju förut helt kåt i allt som kunde ge viktminskning. heh. tragiskt. ) och visst, man kan säkert gå ner i vikt och må bättre av en lchf-anpassad kost. och är man överviktig och för sin hälsas skull behöver gå ner, ok fine med mig. som något temporärt.

för faktum är ju att LCHF knappast är det enda sättet att gå ner i vikt, om man nu behöver göra det. det handlar ju om kalorier in och kalorier ut. och många tror jag framförallt skulle må bättre av att röra på sig mera.


så, varför min lchf-kritik? (och jo, jag erkänner, jag är själv fortfarande kvar lite i tänket)

Jo.
för att (återigen): alla kan inte göra som vi. 
vi i västvärlden.

det kostar oerhört mycket mer energi att producera kött än spannmål. för då ska ju liksom kossan först äta upp det där spannmålet, som hade kunnat vara människoföda, för att sedan omvandlas till kött som vi ska äta. och massvis av energi går till spillo. (det finns siffror på det här men jag kan dem inte. skulle kunna vara att det typ går åt tio kilo spannmål för ett kilo kött??)

människor i världen svälter ihjäl.
tänk om alla människor, (t.ex. hela Indiens befolkning där nästan alla är vegetarianer), skulle börja äta kött. det skulle vara helt ohållbart! 

så därför skulle jag vilja sticka ut hakan lite och säga att LCHF är ganska egoistiskt. det är kortsiktigt tänkt, det funkar ju liksom inte i längden. det kanske är bra för mig, men inte bra för världen/jorden/naturen/resurserna/andra människor.

(men vårat tänk är väl ganska präglat av: jag gör vad jag kan göra. det är min rättighet)

därför övar jag mig faktiskt lite på att klara av att äta kolhydrater igen. inte för min egen skull, utan för andras. för att kolhydrater är så mycket mer klimatsmart att producera.

en annan grej som är lite komisk tycker jag (och jo, jag är ju inkluderad i den här kategorin, också ). det är ju att när vi sedan proppat oss fulla med kött och energi, så vad gör vi: jo, går till gymmet. för att göra allt för att bli av med energin igen. utan att något egentligt 'riktigt arbete' utförs. energi som svettas ut i maskiner. till, egentligen, ingen nytta alls för någon annan eller för vår värld. (jo klart vi ska träna, vi mår bra av det, behöver det)

som sagt, jag gör det med. det är kul. och nyttigt, för mig.

MEN jag tänker på arbetarna jag såg i Indien. männen som mitt på blanka dagen i stek-sol och nästan 40gradig värme sliter som djur för att gräva ut ett dike. för hand. de är smala och seniga. 
och jag tänker på vad de skulle tänkt om vår livsstil: proppa i oss överflöd av kött för att sedan gå till ett gym och göra av med all energi igen. jag tror de hade kallat oss för idioter. 

visst är det liiiite konstigt/snedvridet? 




jag och M. diskuterade lite om det här med pengar och rika och fattiga och svält och sånt för någon dag sedan. och precis som han sa: det är egentligen konstigt och sjukt att vi klarar av att skicka astronauter och raketer till rymden, men att vi inte klarar av att se till att alla människor på jorden har mat för dagen.

jag tror att vi kan om vi VILL. inte utrota all svält och allt ont kanske. men jag tror vi kan mer och bättre än såhär iallafall. 

(idag har jag ätit köttfärs och kebab.
 heja mig! - fröken stor i mun och liten i handling, haha) men försöker att inte äta så extremt mycket kött.

kärlek! /ia

tisdag 28 maj 2013

You're a shape of love

när jag hade mina ätstörningartrodde jag inte det berodde så mycket på tidningar och medier.
smal-idealet som finns och skriks ut jämt och ständigt. och det  kanske inte berodde på det, men matade mig, spädde på. för när jag väl trillat dit, i kaloriräknandet, vikthetsen, träningsångesten osv så sög jag glupskt i mig av allt som gick att läsa om sånt.
jag tog in budskapet: blir du smal så blir du lycklig.

man kan säkert få ätstörningar av tusen olika orsaker. men i grund och botten, precis som för mig, så bottnar det nog ofta i dålig självkänsla.

att man inte känner sig värdefull och älskad som man är, utan måste vara på ett visst sätt för att få uppskattning. vara duktig. jag växte upp med en nästan ständig känsla av att min personlighet, det som var jag, inte var bra nog. tillslut, som tonårstjej, tog den bristande självkänslan sig uttryck i utseendet. ätstörningar var bara som ett yttre symtom på en liten ledsen tjej som bodde där inuti.
jag klarade av att plåga mig själv, att vara ständigt hungrig, eftersom jag tyckte att jag inte var värd bättre.

det har tagit många år att bygga upp den där självkänslan. jag har fått rätta till relationen till mig själv, till Gud, till mina vänner och till min familj. 


tillräcklig. och betydligt lyckligare än 45-kilos ia. ! 

och nu är jag mer klarsynt. och det jag skulle komma fram till i detta inlägg är att när jag nu ser alla löpsedlarolika tidningar så inser jag hur idiotiska många är.

hur de matar oss med att vi måste bli smalare. snyggare. beachsäsong. tillfälliga dieter. smal = lycklig. hur man går ner x antal kilo på så få veckor som möjligt.
när det egentligen bara är att leva enkelt och sunt. inte äta för mycket, inte alltför onyttigt. välja sina tillfällen, inte äta allt jämt. men unna sig. och röra på sig. i vardagen och träna nån gång i veckan sådär.

och jag har lärt mig den viktiga läxanman blir inte lycklig av att vara smal. man blir lycklig av att omge sig med människor som älskar dig som du är.


jag vill kräkas lite. skvallertidningar med bilder på olika kändisars kroppar.
som värderas. man zoomar in folks stjärtar och celluliter och sänder ut budskapet om hur misslyckat det är. bilder på kändisar som håller på att gå under i anorexi och vilka som anses 'för tjocka'. skamligt!


det är såå sjukt! det borde vara förbjudet med sådana tidningar. det är hälsoskadligt. unga tjejer tar åt sig, såklart de gör. eller inte bara unga kanske. alla.

jag kan bli extra irriterad på att det är speciellt kvinnokroppar som exponeras på det här viset. ta bara en sådan sak som bikini jämfört med badbyxor.
ett utav plaggen är utformade för att man ska se bra ut i dem. det ska vara sexigt, exponerat. sedan om bikinin överhuvudtaget sitter kvar vid ett dyk var väl en annan fråga.
medan killars badbyxor är desto mer funktionella. går faktiskt att bada i. utan att riskera att visa allt så fort man rör på sig. 
men så är väl tanken att tjejer ska va snygga och killar ska ha roligt. skit-påhitt. 
jag kanske vill ha KUL och vara snygg!


vi matas med så mycket budskap. för min hälsas skull väljer jag bort att läsa om sånt där. fitness. mode. kändisar. skvaller. osv.


en grej på samma tema: reklam. jag vill inte bli påverkad av den så jag inbillar mig att jag måste köpa, köpa, köpa för att bli lycklig . därför har jag valt (vi har alltid egna val vänner, att välja vad man påverkas av) att de få gånger jag ser på tv, vrida ner eller stänga av ljudet under reklamen. jag väljer att inte utsätta mig för risken att bli påverkad, för jag tror inte det gör något gott med mig.

däremot tror jag tystnad, fin musik, promenader i skogen, fin natur, bön, träning, bibelläsning, umgänge med vänner, kaffe, lugn och ro, skrivande, att dansa och skaka rumpa närhet, kärlek, kramar gör något gott med mig. 

därför prioriterar jag det i mitt liv.

kom ihåg: det finns alltid ett val! man behöver inte bli påverkad av dåliga saker. 


gårdagen hos Camilla. sånt där vackert. 


































kärlek! /ia


we’re born with millions of lights
 shining in the dark 
and they show us the way 
one lights up, every time you feel love in your heart


kärlek! /ia

skapa er en bra dag. inställningen i ditt huvud, du vet!

måndag 27 maj 2013

Tack Gud, solen, Frallan, Johanna, Mikael, familjen och alla andra inblandade som gjort detta till en kanonhelg. Ledig, fint väder, massa umgänge. Känner mig lyckligt lottad!

Men nu är det regnigt och back to work. Så måste det ju också få vara.
Kärlek! /ia

lördag 25 maj 2013

God knows that I've failed but he knows that I've tried.

jag inser att jag aldrig kan aldrig leva upp till kraven.
framförallt inte till kraven jag har på mig själv. kraven andra har på mig. kraven (jag inbillar mig?) Gud har på mig.

jag tänker att om jag levt på Bibelns tid hade tex. Paulus hånskrattat åt mig och mitt liv, mitt bristfälliga sätt att vara lärjunge. åt vad jag prioriterar. hur lite jag ber. hur lite tid jag lägger på församlingen. hur viktigt träning och massa andra 'värdsliga' saker är för mig. att jag helst inte vill lida för min tro om jag slipper. att jag mest vill leva gott och lyckligt.

(ett litet exempel: igår skulle jag undervisa lite på ungdomssamlingen i kyrkan. med temat miljö, pengar, konsumtion osv. att det är en utmaning som svensk kristen att tänka på ett medvetet sätt runt detta. och vet ni vad jag ägnade dagen åt igår, innan samlingen?
- Jo, shoppade kläder. som väl knappast var livsnödvändiga att ha. dubbelmoralens kvinna? )


som jag känner finns det två alternativ att välja på när jag känner såhär:

1. jag tänker att jag skulle vilja skita i allt. sluta sträva. sluta försöka nå dit jag aldrig kommer nå.
om jag slutar försöka kan ju ingen anklaga mig för att misslyckas. gå in i livet med inställningen att bara vara så lycklig som möjligt och ta allt det goda jag kan få. inte ens försöka leva upp till kraven.
Ge upp, inse att uppdraget som kristen lärjunge var för svårt för mig.

men finns ett annat alternativ också.

2. berätta för Jesus hur jag känner. att jag inte pallar kraven. att jag misslyckas. att jag kanske inte är den jag borde vara. att jag känner oro, rädsla, skuld.
inte tillräckligt duktig. Att jag INTE VILL vara duktig. att jag ibland vill skita i allt och bara vara, glömma. gömma mig. 
strunta i mitt uppdrag och min kallelse.

jag väljer att berätta ärligt hur jag känner. och att det är just därför jag behöver honom, Jesus. för att jag inte orkar själv på egen hand. att jag behöver hans befrielse från prestationen. att jag behöver någon som inte dömer mig när jag misslyckas.

Och jag tror faktiskt inte Jesus hade skrattat åt mig eller mitt liv.

Han sa ju såhär, (jag får hela tiden gå back-to-basic)

Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ. Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt.” Matt 11:28-30



--------------------------------------------------------------------------------------------------------

förresten vill jag säga en sak.
denna blogg har jag främst vigt åt att skriva om tro och sånt, 'seriösa' saker. mina lite djupare tankar.
så om det alltid verkar som jag är lite tungsint eller as-djup så är det inte riktigt så. men det är den sidan av mig jag väljer att visa på just den här plattformen.

mitt flamsiga vardagsliv lämnar jag utanför. den vanliga glada tjejen.  (finns lite mer om sånt på twitter,  @ialindstrm  , om man vill läsa om hur jag är rädd att få en Anja Pärson röv och sånt, haha) 

kärlek! /ia

onsdag 22 maj 2013

'She said she try to be different but she just like the rest of these bitches'

min önskan är ju att min tro ska ha någon sorts inverkan i mitt liv, påverka mig.
men ibland känns det inte så. 

det känns som man lever sitt liv precis 'som alla andra' och rusar på och tänker mest på sig själv, deppar över myr-problem, oroar sig för petitesser och skitsaker. ser inte storheten. återspeglar inte Gud.
när önskan var att få vara annorlunda.

önskan att vara en motkraft till det onda. önskan att göra gott och dela med sig och sprida glädje. önskan om att vara mindre egoistisk och mer öppenhjärtad. önskan om att återspegla lite av den personlighet som Jesus hade.

för jag tror ju faktiskt det är meningen att tron ska visa sig i vår vardag och i vår livsföring, i val av livsstil.

ett litet exempel på detta, ur en Bibeltext jag läste i morse.

'Bär då sådan frukt som hör till omvändelsen.. '............'... Folket frågade honom (Jesus): Vad ska vi då göra? Han svarade: 'Den som har två skjortor ska dela med sig åt den som ingen har, och den som har bröd skall göra på samma sätt'. Luk 3:8-11


MEN nu kommer tvisten i detta inlägg: jag tror att mycket som jag (vi?) gör, tar som självklarheter i våra liv, faktiskt bottnar i vår tro. att mycket i livsföringen och livsstilen har sin grund och botten i Guds ord utan att jag reflekterar över det. att jag är mer påverkad än jag kanske tror.

några exempel:
jag ser det ju som en självklarhet, helt otänkbart, att jag någonsin skulle bruka våld mot någon annan människa (eller ett djur). självklart inte! nu tror jag väl liksom inte det direkt ligger i min natur att vara våldsam, men ändå. mina värderingar att inte göra någon annan illa, varken fysiskt eller psykiskt (försöker att inte tala illa om folk osv. ) har såklart blivit påverkat av att jag i stort sett varje dag läser om hur Gud/Jesus tycker man ska behandla andra människor.
Tack för det!

en del av Guds skapelse.

jag shoppar inte ihjäl mig. jag är inte enormt materialistisk. prylar är inte jätteviktigt för mig. såklart man skulle kunna vara mer oberoende av dem, men.... det jag strävar efter i livet är ju liksom inte att var den coolaste, snyggaste mode-tjejen. jag försöker att inte köpa grejer jag inte behöver. vill inte slösa för mycket på jordens resurser. försöker tänka på dem som nästan inget har.

jag försöker vara miljömedveten och ekologisk. jag försöker hantera mina pengar på ett sätt som skulle kunna ära Gud. inte se dem som endast mina, utan som ett medel som kan hjälpa andra. jag försöker att vara generös och inte snål.

- självklart har detta sin botten i att jag läser om hur Gud/Jesus vill att man ska förvalta jorden, sina materiella ägodelar och pengar. 


jag drömmer om att göra något vettigt och meningsfullt med mitt yrkesliv. jag tror inte det var en slump att jag valde att utbilda mig till sjuksköterska. jag tror inte det är en slump att jag älskar att vårda, prata, ta hand om människor. och jag tror det är meningen att jag ska använda denna önskan och längtan på ett vettigt sätt.

såklart min tro har haft inverkan på min längtan att hjälpa människor. min dröm om att åka till katastrofområden och få vara en hjälpande hand, göra nytta. min önskan om att få ta hand om människor på olika sätt. om det så är missbrukare, anorexia-tjejer, indiska barn, krigsoffer, psykiskt sjuka eller vad det nu kan bli.


aja. ni fattar.

varför skriver jag det här? för att berätta om hur otroligt duuuuuuktig jag är? NÄ. knappast. jag är ju inte där än. där jag vill vara. och ända fram når man nog aldrig. det är bara att acceptera.

MEN jag har kommit en liten bit på väg.
jag är lite mer den jag vill vara än för några år sen. och jag skriver det här för att påminna mig själv, och andra, att vi faktiskt är helt okej som vi är.

att det goda kanske påverkat oss mer än vi vet om. att vi inte ska se ner på oss själva och tänka 'men jag gör ju inget.'

jag skriver för att påminna oss att Gud påverkar oss så länge vi vill det och låter honom göra det. för att påminna oss om att det är viktigare och nyttigare än vi kanske förstår att så ofta som möjligt försöka fylla oss med Guds ord. 

det påverkar oss. till det bättre. till en bättre värld.


kärlek! /ia. 

måndag 20 maj 2013

I'm shaking and you shaking it's just the way it got to be

som sagt: soligt väder = dåligt bloggande. får vara helt ok tycker jag. det är ju något man gör för att man har lust och vill, inte för att man borde och måste. (måste påminna mig om det ibland bara....)


ibland blir jag lite förvirrad och trött.
på att vara en sån känslomänniska. 

jag kan bli förvirrad och trött av mina humörsvägningar. vad är det som händer då liksom? är det bara fysik och blodsocker och endorfiner och för lite sömn det handlar om?
eller är det psyke och själ och ande och hjärta?
jag kan bli förvirrad av av kroppen och tankar. som svänger hit och dit. om mat och träning och sånt där. lite tröttsamt. även om det allra oftast är hanterbart och går bra.

jag kan bli förvirrad av vädret och glädjespratten av solen och samtidigt rastlösheten den skapar. oron i kroppen: jag kan inte sitta still. jag kan inte stanna inne. 'alla andra' har så jätteroligt utan mig en sån här fin sommarkväll när jag är hemma/jobbar. 

det här vädret och våren kan få mig att vilja gråta för att det är så vackert. det kan få mig att vilja skratta och skrika högt av glädje. våren rör mig.
ja, det är härligt men det är tur att det inte är vår jämt för då skulle jag nog gå sönder och sprängas. känslostormar. 
det är nog därför jag har en sådan kärlek till hösten - den kommer med lugn och harmoni. 

utsikten från gårdagens löprunda. helt okej!


jag kan bli förvirrad av kärleken. känslor som strömmar och rusar hit och dit.

jag kan bli förvirrad av Gud.
superpeppen ibland. tröttheten, litenheten och likgiltigheten ibland. när man inte vill och orkar stå upp. när man inte känner inspirationen att ropa ut från hustaken. när man inte vet vad som är rätt och fel och vilken väg man ska gå. när man glömmer bort nåden och kärleken och det blir en prestation.


OCH nu lät ju det här lite deppigt och negativt.

men så är det inte.
mer så att jag så ofta är så himla glad och lycklig nuförtiden att jag blir alldeles förvirrad och förvånad när jag inte är det.
som att allt ibland bara rusar på superfort och man knappt hinner stanna upp och tänka (men hellre det än grubblerietoch ensamheten)

Och jag har FRID. för jag vet att jag är på rätt väg. jag vet att det är rätt när man känner livsglädjen bubbla i bröstet.
Tacksamheten. kärleken. viljan att vara glad och göra gott. det kan aldrig vara fel.
jag vet att jag inte behöver 'prestera' hela tiden inför Gud. att han älskar mig 100% varje sekund ändå. att i Jesus kan jag vara fri. att jag får vara tyst, lyssna inåt och inte hela tiden babbla om honom utåt. man får akta sig för att bli urholkad och säga tomma ord. 

Ja, för kanske hundratusende gången:  
TACK. tack för livet, våren, vädret, Sverige, mat på bordet, min familj, Mikael, lägenhet, katter,vänner,  ett religions- och tankefritt land, kyrkan och husgruppen, bloggar, jobb, att få vara ute, kroppen, träningen.
Ja allt så vackert i det fina livet.

men man måste inte vara 100% pepp precis jämt.... ibland räcker det  med 99. ;)

en av lediga dagens aktiviteter.  yeah!


kärlek! /ia

lördag 18 maj 2013

Visst gör det ont när knoppar brister

Våren.
Jag får abstinens på att vara ute så fort jag är inomhus och solen skiner. På gränsen till rastlöshet.
Våren.

Så nu måste jag gå ut. Och sen jobba.
Bloggandet får vänta på regn eller mörker.

Jag har blivit med longboard också. Ännu en uteaktivitet man kan ägna sig åt. Perfekt! Har redan smakat lite asfalt, haha. Man ska härdas för att bli hård.

Kärlek! / ia. 

torsdag 16 maj 2013

workout and rest

jag föll för den sista frestelsen när det gäller sociala medier. tillslut. höll ut länge, men....

... nu har jag börjat twittra. ska se om det är något jag gillar, misstänker det starkt :)

om du är en twittrare eller vill följa så finns jag på: @ialindstrm  (obs, inget ö eller o alltså, haha)


jag har haft en bra dag, morgonprom i solen, städning, håååård träning med Johanna (på riktigt, först intervaller på löpbandet och sen cirkelfys, jag blev illamående och spyfärdig av ansträngning - bra jobbat på oss!)

vi firade med en slö eftermiddag på Bryggcafét, solade och njöt. välförtjänt. fint med ledig dag.
och sen springa runt på stan en kortis, pussas med Mikael en kortis och nu är jag tillbaka till städningen. har köpt årets första jordgubbar. och en bikini. det får väl bli sommar nu då.

snart kommer husgruppen hit (det är därför jag städar). det blir bra och intressant, de ska få hjälpa mig att klura på svåra livsfrågor och tankenötter..


TAKE CARE! och be blessed.

kärlek! /ia.

onsdag 15 maj 2013

jag bär din luft i mitt bröst

är ju hem-hemma i Baggbo idag.

och nu när jag bott i stan i lite över en månad uppskattar jag det. miljöombytet.
(har märkt att jag typ får ångest av att gå på stan. iallafall gå på stan och prova kläder. bläääää! - jag börjar bli en riktig lantistjej tror jag, praktiskt och rejäl som storasyster Anna)

men landet.
lugnet. friden. speciellt nu på våren, så sjuuuukt vackert tycker jag. ljusgrönt. soligt. fåglarna kvittrar. vitsippor överallt.

dricker kaffe med mamma.
sol-vilar lite på uteplatsen.
och jag går ner i vitsippeskogen. min gamla barndomsskog. och jag får så mycket minnen. känslor.


och där. jag börjar nästan gråta av tacksamhet och lycka. blir känslig. när jag tänker på hur jag känner och hur jag har det. nu.
skillnaden är så enorm. att äntligen, efter många år, igen (fast ännu mycket mer än förr) känna sig FRI.
jag kan njuta av livet och våren. vara glad och lycklig. och det känns så stort, så stort. ja så stort att jag blir tårögd.

jag känner mig till typ 95% (?) fri från mina ätstörningar. och det gör livet så fritt och vackert. och så mycket enklare. jag är så glad att ångesten inte fångar mig längre, inte håller mig i sina klor.

och det är liksom inte så att jag är som tillbaka som den jag var innan sjukdomen. nä. det är bättre än så. känner mig liksom 100% starkare och friare och gladare och lyckligare nu än innan. som att jag var en o-fri liten rädd flicka, och  nu är en stark, ganska klok och mogen ung kvinna. (ibland är jag fortfarande som en jäkla barnrumpa, haha).

yes.
all skit förde med sig något mycket gott till slut.

visst.
ibland är det fortfarande jobbigt efter att jag ätit. speciellt om man ätit 'för mycket' eller något 'onyttigt'. MEN jag låter inte ångesten besegra mig eller ta över mig längre. jag lyder den inte. jag sticker inte ut och går/springer direkt efter maten för att jaga bort den. jag vill inte vara destruktiv mot mig själv. jag tar inte ut min ilska på andra.

nä, istället stannar jag kvar. i kroppen. vilar. sitter still. väntar ut..... och vips, efter en stund är den borta. den där ångesten. och jag kan återigen känna mig glad och lycklig och tacksam.
ta min promenad, min inte för att jag känner mig jagad, utan för att jag har lust och för att jag vill.



ja, jag är så lycklig där jag går. i vitsippeskogarna. för jag är fri.

och jag är ok med mig själv. jag har frid med Gud. prestationsångesten är borta. min känsla av otillräcklighet inför föräldrarnas förväntningar är borta. det är vår. det är varmt. jag är kär. det är VACKERT.

livet är vackert och jorden är vacker.

vårkänslor. i allra högsta grad.
fina känslor.

jaha, man skulle kunna sammanfatta såhär: ibland känner jag mig som att jag måste vara jordens lyckligaste tjej.

vilken lyx och vilket privilegium att få känna så.

kärlek! /ia

i tveksamhetens tid, i frågornas land




förra veckan gjorde jag (vi) en bra grej.

jag har ju mycket funderingar och tankar och så. som ni som känner mig och läser den här bloggen säkert märkt.

en sak som jag ju, (naturligt eftersom det är väldigt väldigt viktigt för mig, ) funderar mycket på är ju saker som har med Gud, tro, Jesus, kristendom, kyrka, församling, samhälle, bibel/bibelsyn och sånt att göra.

det kan verkligen få mitt huvud att glöda. ibland på ett bra och givande sätt, med pepp och så, men ibland också lite fööör mycket tankar. det kan bli jobbigt, man blir trött och vet inte vad som är rätt och fel och kanske dömer sig själv för hårt eller inte bryr sig alls om vad som kanske är Guds vilja. 

är det ju bra att inte bara älta tankarna för sig själv. utan ventilera dem med någon, gärna någon som man kanske tror och litar på har bra svar. eller som man liksom vet är påläst och nära Gud och klok och så.

och det finns ju folk som har som jobb att förmedla Guds ord. som har avsatt tid till att läsa Bibeln och be. sådana som jobbar i kyrkan/församlingen borde ju ha lite insikt i hur den fungerar. de brukar vara pålitliga. och pålästa. pastorer.

och jag känner en sån som jag verkligen litar på. eftersom han också är min vän. och bland de ödmjukaste (viktigaste egenskapen ever??) människorna jag vet.

så jag ställde mina frågor till honom.

och vi hade ett bra samtal.
det var bra, för jag var inte rädd att bli dömd.

fick lufta mina funderingar kring svåra frågor.

Livsstil. Kriterier för medlemskap i församlingen. Uteslutning. Alkohol och homosexualitet och kyrka och bibelsyn.
Samboskap och sex.
Och samhälle och bibeln. Varför vissa frågor tycks vara så viktiga och andra glöms bort. varför vissa 'bud' tycks vara livsviktiga att följa och andra struntar man i. om man måste tycka lika som sin församling för att få  vara med. 

kanske jag kan skriva nått inlägg om min syn på någon av alla dessa stora frågor.

men poängen var denna: älta inte dina funderingar med endast din egen hjärna som sällskap.

Lufta dem med någon.
Kanske inte din bästis.
Utan någon som du vet har kunskap. som du litar på. som är nära Guds hjärta. 

FETT BRA OCH VÄRT.


Och nu vill jag önska dig en bra dag, jag drar till Baggbo! :) 
Kärlek! /ia

tisdag 14 maj 2013

jag tror mitt hjärta blöder,

åh dessa människor, alla dessa människor...

.... som har hål i hjärtat. som är så olyckliga. mår så dåligt.

det gör SÅ ont i mig. 
men jag älskar ändå när de öppnar sig, berättar. jag vill veta. vill se in i mörkret, i verkligheten, inte blunda.
skulle vilja hjälpa, om jag bara kunde.

det är så mycket trasigt.
hela tiden.

nån är yr i huvudet och lite blå runt ögat och jag frågar hur det är. och det visar sig vara sambon som slagit/sparkat. vad säger man då liksom? öhh oj.??
men jag försöker iallafall. försöker lyssna, peppa, trösta. vara en vän. nån som bryr sig.

och jag träffar honom. en sån där ung kille som bara biter sig fast i hjärtat på mig. som säger att han ev. flippar ur och slår ner mig när jag ska sticka honom i armen. men när man inte backar, inte visar rädsla utan istället är öppen och vågar sitta kvar där framför honom.... ser honom, intresserar mig för honom,
...visar han sig vara världens trasigaste människa.
som ursäktar sig för sina rispor i handleden.

och jag kanske går långt utanför min yrkesproffesionalitet när jag istället för att bara ta de där proverna och lämna grabben i väntrummet så sitter jag kvar och lyssnar.
lyssnar på hans livsberättelse. 
och frågar. saker jag kanske inte har att göra med. men jag frågar om hans liv.

och det gör fucking ont i hjärtat när en 20 åring har testat alla tunga antidepressiva medel som finns. som har x-antal suicidförsök i bagaget. som blir tvångsintagen. som blev lämnad som 11-åring. som har varit i diverse idiotiska fosterhem. 

och tjejerna med ätstörning. med det stora, stora svarta hålet i hjärtat. ångesten. och föräldrarna som inte orkar. otillräckligheten. kampen.


och jag känner att jag bara vill vara som en stor fluffig hönsmamma och ta alla stackars trasiga människor under mina vingar. 
jag vill bara krama och omsluta och säga: heeey, det blir bra, det blir bättre. jag vill säga: det finns ett hopp, det finns en ljusning. det finns en Gud. 

jag vill berätta om allt vackert i livet. om hur bra det kan kännas. även om det en gång varit svart. jag vill dela med mig.

varför mår människor så dåligt? varför kan inte alla bara få vara lyckliga? älskade och omtyckta.


och framförallt skulle jag vilja berätta om en Gud och om en man. han heter Jesus. jag skulle vilja säga att de är älskade och skapade av någon som tycker de är perfekt vackra, eftersom de är efter hans vilja och hans avbild. jag skulle vilja säga att de är värda så mycket mycket MER och bättre än att bli slagna, än att trycka i sig tabletter och skära sig, än att svälta och hata sig själva.

jag vill säga att det finns frid och lugn. harmoni. att VETA att man är en älskad människa bra som man är.
att det finns en mening med livet. att det finns någon som skapat dig med en fantastiskt stor och vacker plan för ditt liv.

jag skulle vilja få människor att våga drömma stort. stort och vackert.


men jag kan inte allt det där.
jag kan inte stoppa in alla människor under mina tunna vingar.
jag räcker inte till.
jag är feg och rädd.

men jag ber att Gud ska täcka upp där jag själv brister.
där jag själv inte vågade kläcka ur mig om hans storhet så ber jag att den unga killen ska få se den ändå.
eller att jag ska få en ny chans..

men kanske det ändå betyder något. att jag försöker lyssna och se människan. 



mitt hjärta blöder när jag ser all trasighet. 
men åtminstonde märker jag vad jag brinner för. och jag är glad att jag bryr mig. 

kärlek! /ia

söndag 12 maj 2013

jag kan inte reglerna i spelet

Är ju lite inne på det här med Astrid Lindgren-citat just nu. eller framförallt Bröderna Lejonhjärta. tycker det är en vacker och klok film. lite läskig, haha.

Skorpan säger såhär till Orvar när Jonathan inte vill vara med och kriga mot Tengils soldater:


"’Men jag kan inte döda någon’, sa Jonatan, ’det vet du, Orvar!’ […] ’Om alla vore som du’, sa Orvar, ’då skulle ju ondskan få regera i all evinnerlighet!’ Men då sa jag att om alla vore som Jonatan, så skulle det inte finnas någon ondska."


vackert.
och så tänker jag med.

man pratar om att Sverige måste rusta upp sitt försvar osv osv. men heey.... har det inte alltid varit så att våld föder våld?
om inga fler vapen tillverkades, om inga fler soldater utbildades, om inga fler människor valde våld... så skulle krigen ju dö ut tillslut.

jo, jag är naiv. och ja, det är en utopi. (och nej, jag är inte superinsatt)

MEN, det var ju i upprustningstider som 1:a världskriget bröt ut. länder kände sig hotade av varandra.
nu upprustas det med kärnvapen från olika håll i världen.
det är läskigt. 

men jag tror INTE att svaret är mer upprustning från annat håll. mer våld. mer vapen. mer krig.

jag tycker Sverige borde ägna sig åt något annat än vapenindustri. jag tycker det är skamligt, av Sverige, när ett land som Sydafrika lägger massvis med pengar på att köpa svenska stridsflyg när det är ett land i kris, ekonomiskt, brottslighet osv. när barn svälter, och så köper man stridsflyg för pengarna. svensk-tillverkade. usch! 


jag tror på mer kärlek. mer snälla människor som aldrig skulle tänka sig att döda en annan människa.
inte fler vapen och fler krig.


lite mer broderlighet och systerlighet tack! färre maktgalna muppar!


kärlek! /ia

Lover of the light

livet är så fantastiskt fint. 
världen är så fantastisk fin, våren är så fantastisk fin.

jag njuter av varje ögonblick jag klarar av att känna såhär. har gått miste om det i så många år.

jag känner mig varm i hjärtat. glad i hjärtat.
som att allt ont sakta och tillslut har lämnat min kropp. att varenda por faktiskt kan få vara uppfylld av lycka och kärlek. att vara hel.


mina vänner är så fantastiskt fina. min familj. Falun. katterna. lägenheten. Mikael. att få cykla till jobbet i gryningen. Bjursås och Baggbo.  ljuset. att ha en stark kropp. äta gott. sommarvärme. få vara med i kyrkan och gemenskapen.

det är fint, fint, fint.



och min bön till Gud är: låt mig verkligen ta vara på den här stora gåvan som livet är. hjälp mig att vara genuint tacksam för allt och inte ta det för givet. hjälp mig att inte bara roffa åt mig av det goda i livet utan att tänka på andra, dela med mig.
låt livets gåva bli andra till glädje också, hjälp mig att sprida ditt ljus och din godhet. 

jag vill ta vara på livet.

vad har du att vara tacksam över idag? jag är säker på att det finns något, vi har det så bra!
kärlek! /ia

fredag 10 maj 2013

Friday I'm in love

Jaha, ibland har man sämre dagar och ibland bättre, det är bara att konstatera. Mänskligt.

Tack alla som uppmuntrar och bryr sig, ni är guld värda.

Nu är jag ledig och i Bjurs (saknar det lite, lite - naturen är så fin här) och njuter.
Känner mig glittrig i ögonen och pirrig i magen och jag vet precis vem och varför det beror på.
Det är stort och lyxigt att få känna såhär.
Tacksamhet.

Kärlek! /ia

onsdag 8 maj 2013

Blä?

Mm vilken bra dag. Som förr.
Har ätit en bit tårta och kan därför inte äta middag. Känner suget i kroppen och skulle vilja skita i allt och bara trycka i mig en massa choklad. (Men det gör jag inte såklart)  Ser avundsjukt på alla smala snygga tjejer och tänker om att jag bara går ner några kilo i vikt kommer jag bli mycket lyckligare.
Skäms och vill skära bort allt överflöd på min kropp. Och skära ut hjärnan på samma gång kanske.
Odisciplinerad och hopplös.

Piss när jag töntar mig på det här viset.
Ska träna hårt och skiten ur mig. Då kommer allt kännas bättre. Såklart. Glad-endorfinerna man behöver, ni vet.

Ärligt blev det här. För ärligt. så inlägget ryker nog snart...
 att känna såhär är otroligt bortskämt när man har det så bra. Skärpning på mig!

Kärlek! /ia.

måndag 6 maj 2013

jag vill inte vara någon liten lort (som Skorpan skulle ha sagt)

i fredags pratade de lite om Dawit Isaak på nyheterna, relaterat till att det var pressfrihetens dag. en dag där FN uppmärksammar och hedrar de som kämpar för pressfrihet, rätten att uttrycka sig, världen över.

Dawit, som alltså är en svensk medborgare, har snart suttit fängslad i Eritrea i snart 12 år.
TOLV ÅR! det är helt sjukt. utan rättegång, utan rättigheter, utan dom. bara fängslad. förmodligen torterad och väldigt illa åtgången. han har diabetes och får troligen inga mediciner. han och de andra fångarna får inte ta emot några besök.
varför, vad straffas han för?: han använde ordet och sin skrivande penna. skrev fritt och kritiskt. mot en regim som inte tål sånt.



(här kan intresserade läsa mer: http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/dawit-isaak-har-varit-fangslad-4240-dagar_8140910.svd )

vi ska vara SÅ tacksamma att vi bor i ett land som Sverige. där det, än så länge, är någorlunda fritt att tänka, tycka, uttrycka vad man vill. även om man kanske får några sneda ögon på sig så blir man iallafall inte fängslad och torterad. så ser det inte ut i alla delar av världen. 

och jag, som själv tycker om, älskar, att skriva och som har några avlägsna journalistdrömmar, blir så illa berörd.
pressfriheten är oerhört viktigt.! jag drömmer om att kunna ha en vass tunga, vass penna, mot det man tycker är fel. mot orättvisor, förtryck och våld. det borde få vara en rättighet att uttrycka sig som man vill. (så länge det inte handlar om personliga påhopp och så då!). 


jag beundrar honom, Dawit. liksom jag beundrar t.ex. Martin Schibbye och Johan Persson, journalist och fotograf som nyligen var fängslade i Etiopien i 14 månader. liksom jag beundrar Martin Luther King, Moder Theresa, Jesus.



de är/var beredda att offra något för det de tror på. för någon annans skull. de är beredda att bli fängslade för pressfriheten, för att skriva om makt och diktaturer. för att hjälpa och belysa situationen för de små, förtryckta människorna. beredda att ta ett skott i bröstet. beredda att dö. för mänsklighetens skull.

och jag skulle också vilja vara sådan. en människa fylld med mod och handlingskraft. någon som vågar stå upp. någon som vågar göra det den tror på. någon som vågar säga nej till orättvisor och förtryck. någon som gör något mer med sitt än att pilla sig i naveln.
jag drömmer naivt och stort. om att någon gång får vara där det bränns. att kanske våga stå i en krigszon med kulorna vinande runt huvudet. eller att våga leva bland kackerlackor och löss på världens mest avlägsna plats. att våga åka till katastroferna och se skiten i vitögat.
och få betyda något gott. 

men jag är rädd för det också, såklart. älskar, älskar det fina vardagslivet. den enkla lyckan. rädd att gå miste, rädd att offra, rädd att bli olycklig.

men jag är minst lika rädd för att dö och veta att jag inte gjorde det jag borde ha gjort med mitt liv. rädd att inte lyssna till hjärtat. 

så Gud, min bön är att få  'rädda världen' i lite lagom dos. det vore väl bra, hehe ;)

"Men då sa Jonatan att det fanns saker som man måste göra, även om det var farligt. ’Varför då’, undrade jag. ’Annars är man ingen människa utan bara en liten lort’, sa Jonatan."

kärlek! /ia

om du går ut i solen, och sätter dig en stund

åh äntligen lite finväder och vårvärme. så himla härligt! eller hur? 

efter jobbet igår fick jag skynda mig att svira om kläderna direkt när jag kom hem för att hinna skynda mig ut i finvädret på en liten eftermiddagspromenad. tänkte jag. den 'lilla' promenaden blev spontan och lite längre än beräknat, 2,5 timme (!). men då inkluderades diverse sms-och-sola-stopp och när jag tog en sväng runt mina gamla hoods på Knoppen blev det även en drop-in pratstund på familjen Bergs altan med Kikki och Niklas. Trevliga människor! :)

Östanfors

och sen fortsatta den oplanerade kvällen med hitta-på-grejer och jag och Johanna bestämde oss för bio. Och OJ alltså. The Impossible. Om ni tål att se något riktigt riktigt tungt (men bra) se den! Jobbig film. Handlar om en familj som åker till Thailand för att fira jul, och så kommer tsunamin och ja..... blodigt. tragiskt. gråt-igt (till och med för mig som faktiskt inte är den mest film-lättgråtande människan.)

gråtkvällen för oss igår följdes upp med en löprunda i förmiddags - det är bra att ha sällis när man har usel kondition och är rätt omotiverad.
6 km iallafall, får väl duga. :)

smalbenen fick lufta sig litegrann för första gången i år :)
(och lilltårna - ofrivilligt, haha!)


så att ha hunnit med detta och ett fika besökSkyttepaviljongen och en fredagskväll på Pitchers samt spinning och hemmafix tycker jag är rätt bra jobbat ändå för en jobbhelg.

Nu på lediga dagen har jag dammsugit och käkat lunch och tänkte överge lyan en stund för att gå ut och sätta mig i solen. 
Lovely!

kärlek! /ia

lördag 4 maj 2013

only know you love her when you let her go

jag klarar saker som jag inte klarade förut.

jag var rädd för att vara ensam. framförallt var jag rädd att vara ensam på en lördagkväll. för det var ju då 'alla andra coola människor' gjorde en massa häftigt roliga saker. det kändes just.... ensamt att vara ensam på en lördagkväll.

idag:
jag känner den där välbekanta lilla antydan till panik när jag cyklar hem från gymmet efter jobbet. 16.30. och jag har inte en enda plan för kvällen. hur ska jag få timmarna att gå? ska jag höra av mig till nån så jag slipper vara själv?
det första jag gör när jag kommer hem: spotify på högsta volym på mobilen. pillar lite och kollar Instagram. sätter på datorn. och Tv:n. och plockar fram en bok. så: jag ser på Tv samtidigt som jag sitter vid datorn, äter, sms:ar, lyssnar på musik och läser en bok.....
...heey vaddå rädd för tystnaden och sysslolösheten.

multitasking-lite-för mycket-kanske.


men jag lugnar mig.
inser: nä, jag måste inte höra av mig till nån, måste inte göra något. har träffat folk, ofta flera stycken, varje kväll och dag denna vecka. kanske kan jag erkänna för mig själv att det är lite, lite skönt att vara ensam ett tag. fastän det är lördagkväll.

visst älskar jag att ut och skoja med tjejerna på lördagkvällen. middagar och bubbligt. visst tycker jag om att kolla film med vänner, fika snacka prata. visst tycker jag om att ut och gå med sällskap. visst längtar jag efter att mysa med Mikael.

MEN ibland kan det nog vara bra att inte ständigt vara på väg till nästa aktivitet. att det är helt ok att det tar nästan två timmar att äta, duscha, måla tånaglarna och sätta igång en tvätt. utan någon som helst tidspress. visst kan det vara skönt att få vara bh-lös under kläderna. att vara naket osminkad. 
att få 'slösa' bort en timme på att spana på bekantas-bekanta bilder på fejan och Insta.
att få landa i tankarna. dricka te och läsa en bok.
inte känna att jag måste blogga en massa för att 'prestera'. att jag inte behöver be eller läsa Bibeln just precis nu utan kan vara nära Gud ändå. i andetagen, luften jag andas. i tankarna. i lugnet. friden. 

umgås med mig själv och mina egna tankar och inse att det är inte så farligt ändå. att jag inte blir knäpp av det. snarare ganska klok....
.... inse att det är helt ok att drömma stort. 

jag har varit ensam hemma en lördagkväll och typ njutit av det.
det ni!

nu: tidig läggdags. sovlarmet har ringt två gånger redan, haha. uppstig 05.30. jobbet, som jag, ofta, älskar. 


kärlek! /ia. 

fredag 3 maj 2013

jag tänker att Gud säger ungefär såhär till oss:


när du är på botten, i det svarta slemmet, då vill jag dela ångesten med dig.

när du är kungen av universum, på toppen av din förmåga, vill jag glädjas åt din framgång.

när du gråter dina ensamma tårar och tror att ingen ser, så vill jag vara där och dela din sorg.

när du är lyckligast i världen, när kärleken spränger i hjärtat och lusten i kroppen, vill jag dela glädjeruset med dig.

när du tackar mig för skapelsen så gråter jag av glädje

när du vill halshugga hela världen, så vill jag dela din frustration, vara ett starkt fadersbröst som tåls att boxas på.

när du i vrede och tvivel undrar vem och var jag är, och du bara orkar viska: varför?, så kommer jag ändå aldrig vända dig ryggen.


jag vet att det är sådan han är.
det är det som kallas godhet. det är det som inte kallas mänskligt utan är Gud.


kärlek! /ia

torsdag 2 maj 2013

Tame the ghosts in my head that run wild and wish me dead


dimman spricker och du hittar inte ut,
syret ditt tar slut
och du undrar: kan nått gott existera, allting är så svart
vart finns det dag i denna natt?

- men mitt barn, jag är ljuset för dig. 
spikad upp på ett kors, så du får dagen genom mig
en gång för alla, döden, jag mätte ut ett slut
så du får sjunga ut


när oron jagar i hjärtat. är jag glad att jag vet ett botemedel.
Jesus. 
kärlek! /ia

onsdag 1 maj 2013

yeah

på cirka 6 hemma-timmar (efter en lång, (ofrivillig?-hehe) sovmorgon) hann jag med att: storhandla, städa, diska, tvätta, baka matbröd samt ut och springa&promenera med Johanna. och blogga, duscha, äta.
effektiv-hemmafru är mitt nya mellannamn:)


och sen en fotbollskväll hos Patrik med Champions League, Bayern mot Barca. Nice att se lite bra fotboll i trevligt sällskap.

död katt? ;)
puss och godnatt!

när allt inte är som man har tänkt kanske det är precis som det var tänkt


' folk viskar om oss, säger att vi inte hör ihop
bry dig inte om dom, titta rakt fram och inte runt om,
se in i mina ögon
vi kan gå vår egen väg


 ta aldrig handen från nån som älskar dig
nej, håll dig tätt intill mig,
för vi kan gå vår egen väg '

kärlek! /ia

Fri tillslut

i Psaltaren (en av böckerna i Bibeln) står det mycket kloka ord om Gud. Det är som en bönbok med mycket känslor inför Gud: tacksamhet, glädje, frustration, ilska, tvivel osv.

för några dagar sedan var det några ord som liksom drabbade mig extra, extra mycket.
För jag kände: det där är mitt liv. Det är det där som hänt, det är precis det där Gud gjort för mig.
Såhär stod det:

Gud ger de ensamma ett hem
och de fångna frihet och lycka. Ps 68:7


så stora ord. när man vet att de inträffat i sitt eget liv. för det är ju precis så.

ska försöka säga det relativt kortfattat.
rad 1: Gud ger de ensamma ett hem.
jag kände mig ofta ensam. och jag tror att det var den ensamhetskänslan som gjorde min sjukdom, ätstörningarna, ännu värre. jag kände mig ensam och isolerad eftersom jag hade ett stort svart hål på insidan som jag inte kunde dela med mig av till någon. jag kunde inte berätta om alla de sjuka tankarna kring vikt, kilon, kalorier, mat, kropp, träning, ångest, självdestruktivitet som hela tiden rusade runt i mitt huvud. 

Men nu har Gud gett mig ett hem. 
På ett sätt också rent materiellt/fysiskt. Det känns helt annorlunda att bo själv denna gång jämfört med förut. Jag trivs. Jag är inte alls på samma sätt rädd för mitt eget sällskap. Jag kan bjuda hem folk. Jag har mycket vänner att umgås med. Jag har en famn som ger mig närhet och värme.
Det var ju lite struligt innan jag fick den här lägenheten. Och man skulle kunna kalla det 'slump' att det blev som det blev. Men jag tror inte det. Allt löste sig så bra. Katter, läget, 2:a, snabb inflytt, möblerat osv osv.

Ja. jag tror att Gud såg att det var min ensamhet som plågade mig allra mest. Och efter tre intensiva månader i Indien där man var omgiven av människor hela tiden, och jag insåg hur bra jag mådde av det, så har Gud fortsatt att rädda mig från den där ensamheten. Gång på gång på gång. Han välsignar mig, och det gör mig så TACKSAM.


rad 2: och de fångna frihet och lycka. 

ja mycket står ju här ovanför. Såklart man känner sig super-fången när man har en ätstörning, och lite annan ångest (prestation, att inte räcka till osv osv). man är dels fången i sin egen otillräckliga kropp, som man avskyr. Man är totalt fången och o-fri i tankarna. Ekorrhjul som inte går att stoppa. Negativa tankar som snurrar hela, hela tiden. Man är fången i ensamheten, att ingen vet vem man är (eftersom man inte visar det). Ibland känner man sig fången inför Gud, eftersom man tror att man inte räcker till.
Det var svårt att känna frihet och lycka.

Men det kan jag göra nu. Helt och fullt. Till 100%. Inte alltid såklart, men jag kan göra det. Jag kan njuta av livet och vara glad.
Mat är nästintill okomplicerat. Frihet. Jag är så tacksam för livet. För vänner, jobb, familj, träning, kärlek, mat, vardagsglädje osv osv.

'ett glas vin och en vän...'

Härligt va? :)

kärlek! /ia