söndag 28 augusti 2016

Ett år sedan, tusen mil sedan - jag saknar men ändå inte

För exakt ett år sedan så gjorde jag min första dag på Madagaskar, den första dagen av kommande två månader där.
Under vintern, våren och sommaren har jag inte tänkt och funderat så jättemycket på min tid på Madagaskar och på Mercy Ships, utan det har mer varit som en erfarenhet att ha i ryggraden och bakhuvudet, men nu, den senaste tiden när man liksom påmints och känt och kommit ihåg den här tiden förra året, när man gick i väntans tider, så har tankarna kommit.

Som jag skrev om i förra inlägget så var det saker där som var jobbiga och frustrerande. Sådana saker som gör att jag känner mig glad, trygg och lättad över att vara på hemmaplan och utföra mitt sjuksköterskejobb i tryggheten här i Sverige just nu. Jag har också känt att det varit himla skönt att slippa alla praktiska och mentala förberedelsebitar, att fixa med flygbiljetter, visum, pass, vaccinationer och sådant där. Och skönt att veta att man inte behöver säga hejdå, inte behöver sakna, inte behöver känna oro för att skiljas från dem man håller kär.

Så innan nyss har jag mest bara känt lättnad över att inte "behöva" åka i år.















































Men sakta har någon slags längtan och saknad också börjat vakna. En saknad av den fantastiskt fina stämning som råder på Mercy Ships och en saknad av vännerna jag fick där, de fina, djupa samtalen och gemenskapen, alla glada skratt och roliga utflykter.
Jag kan känna en saknad över att få vara en del av ett stort, viktigt helandearbete där människor får uppleva livsförvandlingar, ett arbete där människors liv räddas, både rent fysiskt men också att deras liv blir upprättade ur ett andligt och socialt perspektiv. Att få vara en del av den processen... det var häftigt.
Jag kan sakna det fina med att leva i en kristen community/gemenskap. Jag kan sakna gudstjänsterna, mötena, sången, bönen. Jag kan sakna att Guds närvaro var en sådan naturlig del av arbetet där, att vi bad innan varje arbetspass och att de flesta hade sin egen vandring med Gud som ett naturligt inslag i livet.
Jag kan sakna äventyret och beroendet av Gud. Att det var spännande och läskigt, att man fick lov att lägga sitt liv i hans händer, att man fick lov att vara ovetande om vad som väntade härnäst,
Jag kan sakna det spännande i att se nya platser och möta nya människor, mötet med en annan kultur och allt vad de innebär, det där äventyret. Den där drabbande insikten om hur väl vi lever här i Sverige, insikten om hur bra vi har det. Den enkla tacksamheten för det lilla, perspektivet man får på livet om vad som är viktigt och vad som bara handlar om materiellt överflöd.
(Jag hoppas dock att de minnena och den insikten skall få leva i mitt hjärta och inte dö ut, utan att jag kan komma ihåg och bevara det för resten av mitt liv.)

Mercy Ships är i ett nytt land nu och har lagt till i en ny hamn, i Benin på Afrikas västkust. Jag läser och ser från från min AFM-tid vänner på Facebook som lägger ut bilder eller skriver om hur det är att återvända till skeppet igen. Jag kan känna känslan, känslan av hur det är att gå på de där golven, äta i den där matsalen, jobba på det där sjukhuset. Det hade varit häftigt att få uppleva Mercy Ships i en ny hamn, ett nytt land, nya patienter, men jag känner samtidigt att jag inte har den där glöden man behöver för det just nu.

Ja, jag både saknar och längtar men är samtidigt glad att jag är hemma. Jag tänker att allt har sin tid, sin rätta tid, och förra året var det rätt att åka men i år känns det rätt att vara hemma. Vilken tur att det är så i alla fall :)



























Kärlek! /ia

fredag 19 augusti 2016

Att vara begränsad, att inte känna sig hemma

Jag har provat på det. Hur det känns. Frustrationen som språket kan skapa. Eller rättare sagt, bristen på språk, att inte kunna uttrycka det man vill, att bli någon annan än den man egentligen är, att känna sig förminskad, dum.

Jag har provat på att bli uttittad. Att vara den som avviker från mängden. Att vara där mitt blonda hår och ljusa skinn är något att titta på, något att prata om.
Jag har känt mig otrygg. För att jag varit i ett annat land där jag inte kan språket, kulturen eller koderna. Där jag varit utanför gemenskapen, den som inte passar in. Där mina joggingrundor i en indisk eller madagaskisk stad känts som ett hot istället för en njutning, där jag tänkt, 'det här är nog dumt,' 'Gode Gud gör så att inget otäckt händer'. Säkert har människorna inte alls varit mer elaka eller våld(täkts)benägna där än här hemma, det är bara det att jag inte kunnat läsa av dem, inte vetat vad de tänker, inte vetat om jag gör rätt eller fel.
Att vara i en främmande kultur. 


Snart är det ett år sedan jag åkte till Afrika och Mercy Ships. Just nu är jag ganska glad att detta år välja att vara hemma (tänkte skriva mer om det i ett annat inlägg) men en av de saker jag tyckte var allra tuffast med min tid på det stora sjukhusskeppet var språkfrustrationen. Det var den stora utmaningen och jag borde kanske bara ha gillat läget bättre, men jag tyckte det var jobbigt. Att bli ännu mycket tystare och blygare än vad man egentligen är bara för att man inte känner att man kan, vill eller vågar uttrycka sig i brist på ord, i rädsla för att säga fel. Att känna sig utanför i konversationer för att man inte hinner med i småsnackandet och samtalet som svänger hit och dit. Precis när man vet vad man ska säga så handlar plötsligt samtalet om något annat. Att vara rädd för att bli utskrattad (även fast det ju säkert bara är min känsla, tror ingen skulle skrattat egentligen!) Att bli tråkigt. Att ha svårt att få vänner. Att känna sig begränsad i sitt jobb. Att inte få vara sig själv.

Kanske är det det mina utlandsresor lärt mig? Hur det är att känna sig hemma. 




Varför skriver jag det här? Jo, för jag tänker på alla de som kommer hit till vårat land men som inte kan språket. Jag tänker på invandrare och flyktingar som måste känna sig så begränsade, förminskade, förlöjligade. De som inte kan uttrycka sig själva, de som känner sig dumförklarade fastän de egentligen är hur smarta som helst, de som inte kan ta del av sitt nya samhälle och sin nya kultur för att språkförbistringen ligger emellan.

I mitt arbete möter jag nästan dagligen patienter eller föräldrar till patienter där de nästan inte kan någon svenska alls. Och jag kan ju nästan ingen arabiska, (eller vilket språk det kan vara), alls heller. Och i en stressig stund kan jag sucka lite för att jag tycker det är jobbigt när vi inte riktigt förstår varandra, det sinkar mitt arbetstempo, det leder till onödiga missförstånd, allt blir mycket mer komplicerat och krångligt. Men hallå! Hur ego får man bli?

Hur måste de inte kännas för dem? De som är sjuka, och så otroligt utsatta, när ingen av de som ska vårda dem talar deras språk (jo självklart använder vi oss av tolkar men på en vårdavdelning som jag jobbar på är det ju omöjligt att ha tolk dygnet runt).
Stackars föräldrar, att dels både se sitt barn vara sjukt och den oron och rädslan det innebär men sen dessutom kanske inte förstå vad som händer, att förlora kontrollen, att vara helt utlämnad till andra människors välvilja. Eller illvilja... Hu!

Jag har provat på. I ett par två-tre månader. Sen fick jag åka hem till mitt svensktalande land igen. Känna mig hemma. Med kulturen, miljön, människorna, landskapet, språket. Många av de som kommer hit kommer aldrig kunna återvända till sitt hemma, sitt trygga, igen. De kommer att tvingas leva här och känna den här frustrationen, kanske livet ut? Jag kan nog inte ens fatta hur det är.

Lyssnade på ett intressant radioprogram häromdagen som handlade just om språk. HÄR kan ni hitta det.

Kärlek! /ia

tisdag 9 augusti 2016

Saker jag skulle vilja göra men som jag inte gör:

Del 1:

- äta mindre kött.


(Egentligen allmänt äta hälsosammare, inte som förr för att det bara är så smal som möjligt som gäller, utan för att jag vill göra det som är så bra som möjligt för min kropp, för miljön, för det etiskt mest riktiga på grund av den hemska djurhållningen)



Det skulle väl vara en enkel sak att göra egentligen, en insats och investering jag skulle vilja göra både för min egen, miljön och djurens skull. Inte så att jag direkt strävar efter att bli vegetarian på heltid men mindre kött och mer vegetariskt skulle vara något jag egentligen skulle vilja leva efter.


MEN: människan (dvs jag) är ju av sin natur ganska lat och bekväm av sig. Jag skyller lite på M, att han gärna och ofta köper och vill ha mat med kött och då liksom rättar jag mig efter det, det känns för jobbigt att göra annan mat om han redan köpt och fixat nått med kött. Sen kan jag ju tyvärr inte säga att jag ogillar kött rent smakmässigt, tycker det är ganska gott och väljer rätt ofta kött även när vegetariska alternativ finns.
Och sen har jag dålig matfantasi också. Om man var intresserad av matlagning och så och gillade att leta efter och testa nya recept så vore det kanske enklare och mer inspirerande att hitta goda vegetariska recept men tyvärr så blir det ju ofta att man kör gamla samma vanliga recept av ren rutin.



Aja, färdig babblat. Jag antar att bara jag ville tillräckligt mycket så skulle det inte vara så himla svårt med att äta mindre kött men tyvärr är det väl mer bekvämlighet, smaklökarna och stundens ingivelse som styr mina val än vad mina värderingar och etik gör. Som så mycket annat i livet finns viljan men köttet är svagt, haha.

Får väl ta en funderare på om jag iallafall kan försöka bestämma mig för, och genomföra mitt mål, så att det blir lite mindre kött (och i så fall bra kött, ekologiskt och sånt) och lite mer grönt.



Kärlek!/ ia

PS. I helgen när vi skulle äta pizza så valde jag iallafall en veggopizza. God! Ett litet steg i rätt riktning. DS.

måndag 1 augusti 2016

Semester - Att stå i tacksamhetsskuld till de som ordnat det så bra för oss

Oho, andra blogginlägget på två dagar, det här ledighetsmoodet med lite mer lös tid över hjälper verkligen min kreativitet :)

Det här med semester är ju en underbart finurlig uppfinning alltså! Jag njuter, och grämer mig lite smått över att det bara är en vecka till jag börjar jobba igen. Men, men, jag njuter av tiden som den är nu.

Från vår vandring, fotat av Mikael. 

Semester ja.
Jag tänker att det inte är en självklarhet, inte något att ta för givet. Dels för att jag själv jobbat hela somrar i många år, men framförallt för att semester inte är något allmängiltigt världen över. Jag tänker ofta på gruvarbetarna här i Falun, speciellt nu när jag bor så nära och ofta tar promenader runt koppargruvan. Jag tänker på hur de måste ha kämpat och slitit, på hur långa och hårda arbetsdagar det förmodligen var, hur mörkt, trångt, rökigt det måste ha varit att ha arbetat i gruvan. Fram tills förra århundradet var det nog ingen som kunde förstå hur bra vi skulle ha det idag, med fem hela veckors betald semester om året. Kunde de ens drömma om det, de som slet i gruvan eller andra industrier och kanske bara var lediga två dagar på ett helt år.

Jag tänker också på alla de människor världen över som just nu i år och idag inte ens skulle kunna drömma om att få ha semester. De som sliter hårt för dålig betalning under omänskliga arbetsvillkor. Alla barn som tvingas sluta i skolan för att hjälpa till med familjens försörjning. Alla flickor som tvingas lära sig om hemmets skötsel i tidig ålder och blir bortgifta, de som inte har någon möjlighet alls att bestämma någonting om sin egen framtid.

Det är en lyx att ha ett bra jobb med bra arbetsvillkor och en ännu större lyx att ha semester och få betalt för det.
När jag tänker på det här känner jag en stor tacksamhet och respekt för tidigare generationer som arbetat och stridit för arbetsrättsfrågor, de som stred för rätten att få bilda fackföreningar, de som strejkat och protesterat, de som kämpat för demokrati, allmän rösträtt och alla människors lika värde. De är lätt att glömma dessa kämpar där vi är idag och våra semesterbekymmer mest består i hur vädret ska bli, hur tiden ska räcka till och hur vi ska få pengar till den där ultimata drömresan.
Men utan de här tidigare generationernas kämpaglöd skulle vi inte ens ha de här bekymren att relatera till. Kanske skulle jag också gått till mitt arbete 12 timmar om dagen 363 dagar om året om inte generationerna före mig kämpat för bättre arbetsvillkor.
Hade inte direkt blivit någon Kebnekaisevandring då inte!

Jag kan känna lite sorg för det politikerförakt som råder idag. Visst, självklart ska man vara kritisk och granska de som har makten, visst finns det korruption och penninglystnad, visst finns det säkert politiker som försöker roffa åt sig hela kakan för egen del. MEN tänk om ingen engagerat sig politiskt i samhället? Tänk om tidigare generationer bara hade sprungit runt och letat Pokemons och jobbat på solbrännan? Var hade vårt samhälle varit idag då?
Jag säger: Hatten av för både tidigare generationer och de som idag engagerar sig, de som åtminstone försöker göra något för att förbättra det samhälle vi lever i. Jag beundrar människor som kämpar och står upp för det de tror på, de som faktiskt offrar lite av sin egen bekvämlighet för att göra något för att hjälpa oss, det stora kollektivet. Jag beundrar dem som faktiskt GÖR grejer istället för att bara ha stora och starka åsikter om saker och ting.


Ja, mitt ödmjukaste tack till er 1800-tals kämpar som har gjort det möjligt för oss att vara där vi är idag. Ni som gjorde det möjligt för mig att få ha semester. TACK. Jag skulle önska att ni hade sett oss idag, sett att ert slit gav resultat. Jag skulle önska att fler människor världen över fick den möjligheten som vi har här i Sverige idag.

Kärlek! /ia