För exakt ett år sedan så gjorde jag min första dag på Madagaskar, den första dagen av kommande två månader där.
Under vintern, våren och sommaren har jag inte tänkt och funderat så jättemycket på min tid på Madagaskar och på Mercy Ships, utan det har mer varit som en erfarenhet att ha i ryggraden och bakhuvudet, men nu, den senaste tiden när man liksom påmints och känt och kommit ihåg den här tiden förra året, när man gick i väntans tider, så har tankarna kommit.
Som jag skrev om i förra inlägget så var det saker där som var jobbiga och frustrerande. Sådana saker som gör att jag känner mig glad, trygg och lättad över att vara på hemmaplan och utföra mitt sjuksköterskejobb i tryggheten här i Sverige just nu. Jag har också känt att det varit himla skönt att slippa alla praktiska och mentala förberedelsebitar, att fixa med flygbiljetter, visum, pass, vaccinationer och sådant där. Och skönt att veta att man inte behöver säga hejdå, inte behöver sakna, inte behöver känna oro för att skiljas från dem man håller kär.
Så innan nyss har jag mest bara känt lättnad över att inte "behöva" åka i år.
Men sakta har någon slags längtan och saknad också börjat vakna. En saknad av den fantastiskt fina stämning som råder på Mercy Ships och en saknad av vännerna jag fick där, de fina, djupa samtalen och gemenskapen, alla glada skratt och roliga utflykter.
Jag kan känna en saknad över att få vara en del av ett stort, viktigt helandearbete där människor får uppleva livsförvandlingar, ett arbete där människors liv räddas, både rent fysiskt men också att deras liv blir upprättade ur ett andligt och socialt perspektiv. Att få vara en del av den processen... det var häftigt.
Jag kan sakna det fina med att leva i en kristen community/gemenskap. Jag kan sakna gudstjänsterna, mötena, sången, bönen. Jag kan sakna att Guds närvaro var en sådan naturlig del av arbetet där, att vi bad innan varje arbetspass och att de flesta hade sin egen vandring med Gud som ett naturligt inslag i livet.
Jag kan sakna äventyret och beroendet av Gud. Att det var spännande och läskigt, att man fick lov att lägga sitt liv i hans händer, att man fick lov att vara ovetande om vad som väntade härnäst,
Jag kan sakna det spännande i att se nya platser och möta nya människor, mötet med en annan kultur och allt vad de innebär, det där äventyret. Den där drabbande insikten om hur väl vi lever här i Sverige, insikten om hur bra vi har det. Den enkla tacksamheten för det lilla, perspektivet man får på livet om vad som är viktigt och vad som bara handlar om materiellt överflöd.
(Jag hoppas dock att de minnena och den insikten skall få leva i mitt hjärta och inte dö ut, utan att jag kan komma ihåg och bevara det för resten av mitt liv.)
Mercy Ships är i ett nytt land nu och har lagt till i en ny hamn, i Benin på Afrikas västkust. Jag läser och ser från från min AFM-tid vänner på Facebook som lägger ut bilder eller skriver om hur det är att återvända till skeppet igen. Jag kan känna känslan, känslan av hur det är att gå på de där golven, äta i den där matsalen, jobba på det där sjukhuset. Det hade varit häftigt att få uppleva Mercy Ships i en ny hamn, ett nytt land, nya patienter, men jag känner samtidigt att jag inte har den där glöden man behöver för det just nu.
Ja, jag både saknar och längtar men är samtidigt glad att jag är hemma. Jag tänker att allt har sin tid, sin rätta tid, och förra året var det rätt att åka men i år känns det rätt att vara hemma. Vilken tur att det är så i alla fall :)
Kärlek! /ia
Under vintern, våren och sommaren har jag inte tänkt och funderat så jättemycket på min tid på Madagaskar och på Mercy Ships, utan det har mer varit som en erfarenhet att ha i ryggraden och bakhuvudet, men nu, den senaste tiden när man liksom påmints och känt och kommit ihåg den här tiden förra året, när man gick i väntans tider, så har tankarna kommit.
Som jag skrev om i förra inlägget så var det saker där som var jobbiga och frustrerande. Sådana saker som gör att jag känner mig glad, trygg och lättad över att vara på hemmaplan och utföra mitt sjuksköterskejobb i tryggheten här i Sverige just nu. Jag har också känt att det varit himla skönt att slippa alla praktiska och mentala förberedelsebitar, att fixa med flygbiljetter, visum, pass, vaccinationer och sådant där. Och skönt att veta att man inte behöver säga hejdå, inte behöver sakna, inte behöver känna oro för att skiljas från dem man håller kär.
Så innan nyss har jag mest bara känt lättnad över att inte "behöva" åka i år.
Men sakta har någon slags längtan och saknad också börjat vakna. En saknad av den fantastiskt fina stämning som råder på Mercy Ships och en saknad av vännerna jag fick där, de fina, djupa samtalen och gemenskapen, alla glada skratt och roliga utflykter.
Jag kan känna en saknad över att få vara en del av ett stort, viktigt helandearbete där människor får uppleva livsförvandlingar, ett arbete där människors liv räddas, både rent fysiskt men också att deras liv blir upprättade ur ett andligt och socialt perspektiv. Att få vara en del av den processen... det var häftigt.
Jag kan sakna det fina med att leva i en kristen community/gemenskap. Jag kan sakna gudstjänsterna, mötena, sången, bönen. Jag kan sakna att Guds närvaro var en sådan naturlig del av arbetet där, att vi bad innan varje arbetspass och att de flesta hade sin egen vandring med Gud som ett naturligt inslag i livet.
Jag kan sakna äventyret och beroendet av Gud. Att det var spännande och läskigt, att man fick lov att lägga sitt liv i hans händer, att man fick lov att vara ovetande om vad som väntade härnäst,
Jag kan sakna det spännande i att se nya platser och möta nya människor, mötet med en annan kultur och allt vad de innebär, det där äventyret. Den där drabbande insikten om hur väl vi lever här i Sverige, insikten om hur bra vi har det. Den enkla tacksamheten för det lilla, perspektivet man får på livet om vad som är viktigt och vad som bara handlar om materiellt överflöd.
(Jag hoppas dock att de minnena och den insikten skall få leva i mitt hjärta och inte dö ut, utan att jag kan komma ihåg och bevara det för resten av mitt liv.)
Mercy Ships är i ett nytt land nu och har lagt till i en ny hamn, i Benin på Afrikas västkust. Jag läser och ser från från min AFM-tid vänner på Facebook som lägger ut bilder eller skriver om hur det är att återvända till skeppet igen. Jag kan känna känslan, känslan av hur det är att gå på de där golven, äta i den där matsalen, jobba på det där sjukhuset. Det hade varit häftigt att få uppleva Mercy Ships i en ny hamn, ett nytt land, nya patienter, men jag känner samtidigt att jag inte har den där glöden man behöver för det just nu.
Ja, jag både saknar och längtar men är samtidigt glad att jag är hemma. Jag tänker att allt har sin tid, sin rätta tid, och förra året var det rätt att åka men i år känns det rätt att vara hemma. Vilken tur att det är så i alla fall :)
Kärlek! /ia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar