helt bara bra

igår sprang jag upp på 45:an (min gamla arbetsplats - öron-näsa-hals avdelningen) en sväng innan jag skulle träffa johanna på stan. och åhhhhh vad jag gillar det stället. eller, människorna på det stället, rättare sagt. får man världens varmaste välkomnande av världens bästa arbetskamrater så kan man ju inte bli annat än alldeles varmt i hjärtat. och glad att få komma tillbaka. för japp, då var det kirrat: på måndag börjar jag jobba igen och gör comeback som sjuksköterska. ska bli spännande och roligt. fast lite nervigt, har ju drömt, medan jag var i Indien, om när jag skulle börja jobba igen. och allt var kaos. haha. så därför fick jag min en 'inskolningsdag' till att börja med, på måndag kväll. perfekt! är ju 'bara' timmis' men tror och hoppas det ska lösa sig med tillräckligt med jobb. det gör det. 

som sagt, så glad att få komma tillbaka till en arbetsplats där jag trivs så så bra. att ha sådana bra arbetskamrater, trevliga (mestadels, hehe) patienter och en bra chef... ja en sån arbetsplats får man försöka hålla hårt i. (fast fast tjänst- nej tack. då kan jag ju inte ut och resa och fara som jag vill, och som är min plan för närmaste året. så att vara timmis/vikarie passar mig utmärkt för tillfället. bor ju hemma hos mamma och pappa så jag kan spara lite pengar också. lilltjejen :) )

och sen fika med johanna-vännen. och allt är liksom som vanligt, man tar vid där man slutar och skrattar, skvallrar och pratar strunt. (och djupt) så som det ska vara tjejer emellan ;) 

och sen ytterligare en efterlängtad comeback: friskis! mitt kära, älskade friskis. körde ett spinningpass och åhhh vad kul det var. svettigt, härligt, jobbigt och ROLIGT. är så himla träningsglad och träningspepp nu. att bygga upp kroppen igen. inte för att mota någon ångest, utan för att må bra och bli stark, både fysiskt men också mentalt. mår ju så himla bra av att få träna ordentligt. endorfinerna behövs för att bli pigg och glad. ska dock akta mig från att träna för mycket. inte slita ut mig. bli duktigare på att vila emellan passen. det är mitt mål. (och att komma i bra form till Tjejvasan i februari, så kondis och uthållig styrka är målet)

och nästa anhalt på min falun-resa (det är väl så det kommer bli nu när jag bor i Baggbo - att försöka maximera varje tillfälle jag åker in till stan) var iallafall ett Jocke-besök i Stennäset. åh så underbart att träffa min bästa skratt-och-djupt-filosofernade-bästis. tänk att ha en vän som allt liksom klaffar med så himla bra. som man kan skratta ihjäl sig med. som man kan vara ärlig med. att man kan driva med varandras svagheter. som man kan prata Gud, kärlek, relationer, vänskap, jobb, framtid, ALLT med. det är lyxigt att få ha en sådan VÄN.

öh ja, man kanske helt enkelt kan säga: att vara tillbaka i vardagslivet är bra fint. älskade min resa till Indien, och älskar att vara hemma igen. finare kan man ju inte ha det. TACKSAMHET!

kärlek! / ia

little lion man

jag skulle vilja uppmana alla, och kanske mig själv framförallt, att inte döma så fort utan att ge alla människor en chans. en chans att visa vilka de är.
och, har man redan dömt, placerat i fack, tänkt dumma tankar osv. så har man ändå alltid chansen att omvärdera dem.

jag har en grym förmåga att få ångra och äta upp det första intrycket jag får av folk. det är typ alltid, i nya grupper och så, dem jag först tänker dåliga/elaka/dumma/fördomsfulla tankar om som det tillslut visar sig att det är dem jag sen kommer att gilla allra mest.

(Sofia F - jag var typ rädd för dig i början av första gymnasieåret... haha! och nu: en av de bästa och mest äkta kvinnorna jag känner!)

och: Indien var inget undantag.
det fanns en kille där, bland personalen, vars mina första tankar var: läskig, mysko, skum. när en av volontärernas dator blev stulen, och man misstänkte att det ev. var någon i personalen som tagit den, så var min första tanke: det är säkert xxx, för han ser ju så skum ut. och han röker (på) och dricker. och skryter om sitt partajande. därför är han säkert en 'dålig' människa... suck! - åt mig alltså. (hoppas det inte bara är jag som är så här hopplös..? det vore ju genant om jag visar upp alla mina hemska sidor och tankar och så är ni andra, mina läsare, alldeles fläckfria och alltid snälla och kärleksfulla? )

jag hade aldrig pratat med killen. bara dömt. på mitt första intryck.
mitt felaktiga intryck.

för sedan hände något. 
jag fick lov att umgås med den här människan. vi hamnade på samma projekt, barnhemmet. åh nej tänkte jag.
åh ja, vad bra det blev!
och jag hamnade typ jämt i samma lag som honom när vi skulle spela volleyboll. åh nej tänkte jag. åh ja vad bra det blev!

för han var ju visst rolig, denna kille, visade det sig. och trevlig. och inte minst: fantastisk med barnen. det fick mig definitivt att ändra inställning för jag fick se en annan sida av honom. och han var alltid den som peppade och pushade mig när vi spelade volleyboll.
jag, kille xxx och en annan volontärtjej hade så himla roligt ihop på barnhemmet en vecka. och vad kan vara mer förlösande än att skratta tillsammans? hur skulle man kunna fortsätta tänka fel sorts, dumma tankar, med någon som man skrattat tillsammans med? skratt från djupet av hjärtat. vad kan förena så som det?

och jag ändrade helt uppfattning. han såg ju inte alls skum ut. han var fin. och det gjorde lite ont i hjärtat att jag inte fick säga ett ordentligt hejdå.

så, vad ska vi, jag, nu lära av detta: DÖM INTE SÅ HIMLA FORT! placera inte människor innan du har lärt känna dem, umgåtts med dem. ha ett öppet sinne. våga omvärdera.

lättare sagt än gjort.
men värt ett försök! för man kan ju få så oerhört många fler positiva människomöten då.
(och tyvärr var inte S. den enda personen jag fick omvärdera mina tankar om på campen. hemska mig!)

 (mannen på bilden kanske har lite med texten att göra... :) )

kärlek! / ia

you're gone

skrev ju bara en enda 'dikt' under tiden i indien. läste den idag och tycker den är helt ok och fångar något. så därför publicerar jag den igen. denna gång med å, ä och ö. det blir ju lite mer lättläst då :) 

hud mot hud

cell mot cell

det magiska

när någon får hjärtat att slå

hud mot hud

svart mot vitt

gränser omöjliga att korsa

murar höga som himlen och tillbaka 

  

hud mot hud

värme,

jag som ville vara kall

inte brinna upp

hud mot hud

och kanske bara ljusbrunt mot mörkbrunt?

kanske bara människor, allesammans?

kanske är jag bara kropp, fysik och längtan?

men hud mot hud

varar inte mer än ett ögonblick

för det är oceaner emellan

avstånd omöjliga att överstiga

avstånd som aldrig bör, aldrig får, aldrig ska och aldrig kommer att överstigas

hud mot hud

ett ögonblick, en sekund

innan de olika världarna skiljs åt

att jorden, världen skulle vara en, 
det ar lögn 

den är två

den är tusen

rik och fattig

svart eller vit
som möts i ett kort, kort ögonblick
hud mot hud

kärlek! /ia

teaser

NU ar jag hemma. I mitt ny-gamla boende: hos mor och far i Baggbo. kanns riktigt fint for en period, vill INTE bo sjalv efter denna mega massa-manniskor-omkring-dig-hela-tiden upplevelse de senaste tio veckorna i Indien. (som ni kanske ser maste jag träna pa att komma ihåg att anvanda å, ä, och ö. jag lovar, snart sa ska ordningen i hjarnan vara återställd. )

resan hem tog ju ca 36h, jamfort med 18 timmar dit, med mycket väntan mellan flighterna, sa det var ganska segt. kunde dessutom inte sova mer an ca en timme på natt-flyget, och med indiska tidskillnaden har jag snart varit vaken i 2dygn... dags att sova alltsa!

innan dess vill jag bara saga: jag har massor att saga om indien. det har ju inte varit sa latt att blogga därborta, med dålig uppkoppling, stress nar jag använt datorerna och brist på motivation. som tur var har jag skrivit dagbok varje dag (Tack Patrik. den perfekta presenten!) sa jag ska minnas bade vad vi gjort och hur mina tankar/kanslor var kring allt. Så nu nar jag ar hemma igen vid min egen dator ska jag forsoka formulera mig lite, kanske inte precis allt om vad jag gjort, utan mer om insikter, tankar, erfarenheter och livsvisdomar. lagga upp lite foton.

ar sugen på att gora om min bloggdesign men är så usel på sånt så vi får se hur det blir med den saken. kanske kan få expert hjälp av någon.?

men hursomhelst, NU måste jag sova (i hundra timmar?) så uppdateringen får komma gradvis framöver. är så oerhört TACKSAM att vara hemma välbehållen och att ha en sån fin och minnesvärd resa bakom mig.

SÅ: håll utkik efter indien-inlägg. vill ni inte läsa om det.... så blir det kanske inte så mycket att läsa om den närmaste framtiden ; )

karlek! /ia
(ja, just der ä var det ja... kääääääärlek!) 

byebye

om 1,5h lamnar jag campen. om fyra timmar gar mitt flyg Goa-Mumbai. Sen ska jag vanta i ca 9h (suuuck..!) till mitt flyg Mumbai-London gar, 02.45 lokal tid. 10h flygning, kommer sedan till Heatrow kl 7imorgon engelsk tid. 3,5h vantan, sedan flyg London-Sthlm. Landar (forhoppningsvis!) pa Arlanda kl 14, svensk tid imorgon.
Sa ja man kanske kan rakna med att vara hem-hemma i Baggbo kl sex eller sju imorn kvall...

Sa nu vet ni vad jag ska agna kommande 36 timmar at.
be garna att jag ska komma hem valbehallen, ar lite nervig. jag har ju aldrig varit flygradd forut men ju mer vardefullt jag tycker livet ar, desto raddare blir man ju for att do. och nu vill jag HEM!)

(tank.pa.praktiska.saker. bara gor. fokusera. snart hemma. tank inte sentimentala, kanslosamma tankar om Indien och att just denna tid av mitt liv ar slut idag, resan over, och kommer aldrig igen. bit ihop, var hard, inte blodig. borja inte grata. punkt. ) 


karlek! /ia

sista kvallen.

jaha, sa sitter man da har. sista kvallen i indien.  indienaventyret ar da alltsa alldeles snart over. sa sjukt!
kanns pa ett satt som tiden gatt jattefort, samtidigt kanns det som man varit har i evigheter.

pa ett satt vill man aka hem, langtar efter mycket olika grejer och personer dar hemma. (detta star, forutom familj och vanner pa langta listan: lyssna pa 'min' musik pa spotify, anvanda min dator igen. kunna lasa och blogga vettigt. kora bil. baka, laga mat, stada, sortera, pyssla (!!!). ata fil. gora julmysigt, lyssna pa julmusik, tanda adventsljustakar/stjarnor osv. ja JUL-myset helt enkelt. ga pa promenader utan att vara radd for hundar. trana ordentligt igen (aspepp!). kopa en iphone. aka snowboard. langdskidor saklart! planera nya resor, stora som sma. halsa pa vaner. ga pa mysiga fik. kunna prata svenska med mina patienter. )

pa ett satt kanner man att man blir sentimental och kommer sakna sa mycket har. 
man hade kunnat gjort manga saker annorlunda. samtidigt ar jag sa oerhort tacksam.

 sa det ar med en stor kansla av tacksamhet som jag lamnar detta land med.

tacksam for att jag inte blivit hundbiten, ormbiten, fiskbiten, stangad av nagon tjur (ja som ni ser gillar jag ju inte djur! forutom katter da ) tacksam for sol och varme, bad i havet, fina strander, glatt humor.
tacksam for friskhet (forutom denna forkylning da) men tio veckor i indien utan ett endaste litet magproblem tycker jag ar ratt bra jobbat. heja min  kropp!  tacksam att jag (hittills - ska ju bli skjutsad till flygplatsen imorn ocksa..) overlevt den indiska trafiken.
tacksam for tusen olika saker, man absolut framforallt: alla UNDERBARA MANNISKOR jag mott. bade de andra volontarerna och den indiska befolkningen. minnen for livet. sa himla fantastiskt bara. skulle kunna skriva spaltkilometrar om det men sparar det till en annan gang.


idag har jag utnyttjat dagen till att ligga pa stranden hela dagen (forkylningen har vant till det battre, tack och lov!). suga ur det sista av solen och beachlivet, antar det kan behovas i vintersverige. kanns so overkligt att ni darhemma har det gratt och kallt nar det alltid ar stralande stek-sol har. och jag antar att nar man kommer hem sa kommer allt detta med indien sakert kannas avlagset, som en konstig drom.

hursomhelst sa kanns det anda, trots sentimentaliteten, bra att aka imorgon. kanner mig klar med campen och Goa. kanske angrar lite, lite att jag inte ska resa runt i indien. att jag fegade ur. men kanske har Gud en plan med det med. jag vill komma tillbaka!

nu borde jag fortsatta packa vaskan. och se om den forhoppningsvis kanske eventuellt ska kunna ga att stanga, haha.

syns snart sverige! 
karlek! /ia 

icke-karleken

det skrattretande, det typiska, det manskliga:

man tanker pa nagon man inte borde tanka sa mycket pa, innan man aker. for det ar anda omojligt, onodigt, oatkommligt, osunt.

sa aker man till indien och efter nagon vecka tankar man: ahh vad skont, jag tanker mindre pa den dar personen jag inte borde tanka pa. jag drommer mindre, bade dagdrommeriet och nattdrommarna. ersatts. tanker pa annat. tanker logiskt. ser allt det dar omojliga. att man ju egentligen inte ens vill. och absolut inte borde. av tusen (iallafall 3 !) olika anledningar. bara har fatt ett forvridet hjarta och knapp hjarna.

men....
sen narmar sig hemkomsten. man borjar slappa indien och mentalt stalla in sig pa sverige igen... och vad hander da? jo, vips sa ar han dar i tankarna igen. mer och mer for varje dag som gar. typiskt! inte sjutton hjalpte 2,5manader for att komma over den upphangdheten. 
hur blir det forsta gangen vi ses igen? kommer det kannas likadant? mer? mindre? kommer vi fortfarande vara vanner? 

varfor sjutton hanger jag alltid upp mig pa helt fel personer? ( och varfor sjutton bloggar jag om detta for??? ) vet inte hur manga ganger jag fatt fragan har i indien om jag ar gift eller om jag har nan pojkvan? och nar svaret ar nej fragar de ofta varfor (att vara singel vid 24 ar ju liksom lite i aldsta laget har) har fatt lite forslag pa vad som kan vara fel, t.ex. att jag ar for blyg... och det kan ju visserligen vara sant. och senast idag sa lovade jag en indisk bar/restaurangagare att ha med min pojkvann nasta gang jag kommer. (och da sa jag att det kunde droja innan han fick se mig igen, haha!)

hursomhelst sa tror jag inte anledningen till att jag ar singel ar att jag ar for blyg eller inte har utseendet eller natt sant. problemet ar: jag foralskar mig alltid i fel personer.!! det har liksom hittills varit ett helt genomgaende tema i mitt liv.

men heeey, ett tillagg till detta: jag ar oerhort nojd med att vara singel ocksa. for jag har ju liksom the time of my life. sa vad sjutton ska jag da med en pojkvann till?

min forsta, enda, kyss-kamrat i indien: denna tjur...! romantiskt varre! ;)

karlek! /ia

med tungan, lite mer, ratt i munn.

har i Indien har jag inte gatt pa nagra gudstjanster, inga hemgrupper, ingen kristen gemenskap. har last bibeln och bett mindre an vanligt.

MEN jag har upptackt att det finns sa manga tillfallen varje dag, i vardagssituationer, dar jag kan valja (om jag ar narvarande och medveten om vad jag tanker, sager och handlar) att ara Gud genom mitt agerande, eller att kora over det jag vet att han egentligen skulle vilja att jag skulle gora.

man kan nastan hela tiden valja att endera agera sasom man vet att Gud vill: med karlek och respekt till alla manniskor, behandla andra sasom du sjalv vill bli behandlad osv. satta andra i forsta hand, inte sig sjalv.
men tanker jag inte pa detta, utan bara kor pa, handlar efter slentrian, da blir det ju sa enkelt sa att mitt ego styr: jag vill bli sedd, bekraftad. jag vill ha MIN vilja igenom. jag tycker att jag har ratt att bli sur eller att tala illa om andra personer.

en san enkel sak som att skvallra. ratt oskyldigt, MEN det innebar ju att jag pratar om andra personer for att folk i min narhet ska tycka att jag har nagot att saga, nagot roligt/smaskigt. MEN ar det helt schysst mot den jag pratar om? Nej, jag tycker inte det.

vet inte hur manga ganger pa denna resa jag varit pa vag att saga nagot om nagon, bara for att ha nagot att komma med, men i sista stund hejdat mig med tanken: Varfor ska jag saga detta? ar det bara for att framhava mig sjalv? da later jag bli!

sakert har jag flera ganger aven sagt saker jag inte borde. Men de ganger jag hejdat mig. de ganger jag slutat vara sur nar jag lyft blicken fran mitt eget ego. de ganger jag handlat osjalvikst. de ganger jag glajdt mig med andra..... allt for att jag VILL gora Guds vila
... det tror jag faktiskt, ar lardomar som ar minst lika 'bra' eller viktiga som att ga pa gudstjanst, be eller lasa bibeln (sjalvklart behover man det med, for att fyllas pa av goda saker, ) men aktiv kristendom kanske utovas bast i det verkliga, vardagliga simpla, svara, harliga livet?

karlek! /ia

uppdatering

igar sag jag en orm som var alldeles for stor for att det skulle vara bra for min mentala halsa.

jag har ont i halsen, ev. lite feber och tycker da som vanligt synd om mig sjalv och att allt blir trakigt och jobbigt. har inte kunnat trana pa en vecka, saknar ma-bra-endorfinkicken och langtar mest hem nu.

inatt dromde jag att jag nar jag tagit mig till mumbai och skulle flyga till london sa insag jag att jag glomt mitt pass i goa och inte kunde flyga hem. panikkanslor!


men: jag njuter av sista tiden med massa god mat (har inte atit kott pa 10 veckor och saknar det inte alls, sa kanske man ska ta och bli vegitarian? ) varme och sol. men det har blivit sa kallt pa kvallarna och natterna har nu, sakert darfor massa folk, inkusive mig da, blivit forkylda,...

puss och kram, dags for lunch.
karlek! /ia

time to say goodbye

tomhet och saknad....

... det ar lite vad den har veckan i Indien handlat om. men inte bara, for som alltid har, nar man standigt ar omgiven av manniskor, sa bjuder vardagen pa mycket gladje och skratt. 

MEN det ar lite annorlunda nu. som om tiden har inte langra tillhor mig, utan de nya volontarerna. mitt 'gang' ar ju liksom forsvunnet, alla har akt harifran, utom jag. I mandags foljde jag med Lene till flygplatsen i Goa och vinkade av henne.... och vips, sa var jag ensam. Till och med R, varan chauffor kommenterade det "nu nar Lene har akt ar ju du helt ensam.... men du har ju oss i personalen iallafall" haha.
och riktigt sa illa ar det inte! jag har ett harligt gang med folk som jag kan hanga med har, mest bestaende av brittiskor, t.ex. var vi fre-lor ivag till en strand i norra Goa, Palolem, och stannade dar over natten. ett sadant sjukt fint stalle!
MEN att alla ur det ganget som jag kom tillsammans med, blev tajtast med, har akt kanns saklart sorgligt. har liksom ingen att dela minnen med pa samma satt. inga att skvallra med ;) ingen att trana tillsammans med. inte riktigt samma sak helt enkelt.

och detta gor ju att man inser att det ar manniskor som betyder allt, som gor upplevelsen. for aven om Indien ar fantastiskt, att jag varit med om mycket bra har, sa hade det ju varit ingenting om det inte var for den gladjen det innebar att dela det med andra manniskor. ensam ar inte stark, ensam ar inte glad eller lycklig, ensam ar bara...... ensam.
och visst ar varmen skon, och det ar intressant att se en annan kultur MEN det jag kommer bara med mig allra langst i hjartat ar motet med alla fina manniskor.

darfor kanns det extra sorgligt nar man sager hejda. nar jag sa hejda till er vanner darhemma visste jag ju att det handlade om en tidsperiod, att vi snart ska ses igen. nar man sager hejda har vet man att med de flesta sa kommer man ju aldrig, aldrig mer att motas. 

samtidigt som just det faktum att mina 'orginal-vanner' akt gor att jag kanner att jag ocksa kanner mig redo for att lamna campen har i Goa, sa fylls jag aven med storre och storre vemod ju narmre dagen kommer da jag ska saga hejda och aka harifran. sjalvklart ser jag fram emot att komma hem och traffa familj och vanner igen, men jag kommer sakna ALLT har.

kanske ar det framforallt livsstilen jag kommer sakna. den vardagen jag har nu. dar mina storsta livsbekymmer typ ar att jag ibland tycker jag underpresterar i volleyboll, haha.

men jag ar inte stressad har. jag mar inte daligt har, jag kanner mig inte ensam har. arbetsdagarna ar korta och utan sa mycket eget ansvar for min del (jag ar supernervos for att borja jobba igen, kanner mig som en grongoling ju!).
man slipper ga upp klockan fem pa morgonen. solen varmer alltid sa skont och gor en glad, lycklig och fylld av harlig livsenergi. 
nastan varje dag moter man nagon frammande manniska som ar jattetrevlig och borjar prata med dig (ahh kunde det inte vara lite mera sa i sverige ocksa!)
ingen traningspress har. far tre serverade mal om dagen, sa jag slipper tanka pa att handla/laga mat.
bor tillsammans med underbara manniskor sa man ar aldrig ensam utan hittar pa roliga saker allt som oftast.
det ar billigt att shoppa och ata ute:)

Ja, ALLT kommer jag sakna. (eller nej forresten, inte att bli myggbiten!)

karlek! /ia

lite ren och skar livsgladje. i bilder.

bilder lanade fran Emliy. (mina egna far fortfaranda vanta tills hemkomst...)

firande av Emilys 19-arsdag pa italinesk pizzarestaurang.

jag och Emily pa nattklubben Titos (efter att jag blivit puttad i poolen....hehe) 

karlek!/ia

hej kroppen tack att jag kan lita pa dig.

jag ar ju lite dalig pa att blogga har, jag vet. men nar jag val sitter framfor datorn kanner jag mig sa stressad att jag inte kan uttrycka mig om natt vettigt. sa darfor tankte jag citera ett mejl rakt av (sa slipper jag skiva natt nytt, haha) som jag skickade till min mamma haromdagen. det handlar om mina tankar kring mat, vikt och atstorningar och sa medan jag ar har i indien. och det ar GLADJANDE lasning kan jag meddela :)
aven om inte allt kanns jattebra jamt sa ar det sa mycket battre an vad jag trodde det skulle vara. Tack snalla kroppen som inte a\har svikit mig utan visat att den gar att lita pa och tack snalla Gud som skapat mig och som hort mina boner:

har kommer det:


hejsan mamma!

tankte bara beratta lite gladjande saker jag har markt/tankt pa har i indien:
det kanns som jag ater mycket mer mat an hemma. stor frukost, ratt mycket till bade lunch och middag.och det ar mycket kolhydrater, ris, pasta, vitt brod osv. ater ute da och da, ofta med dessert efterat. forsoker att inte ata jattemycket 'onyttigheter' men nan chokladbit eller glass aker ner da och da, forsoker att ata nyttigt men samtidigt inte kontrollera mig sjalv for hart.
 
jag tranar ju litegran har, men mindre an hemma. joggar ca 30-60min 2-4ggr i veckan, ej sa langt eller i jattehogt tempo. bara for att rora pa mig lite.
och innan jag akte hit var jag ju sa radd for att ga upp jattemycket i vikt och inte kunna ha samma klader osv, ga upp 10kg, att folk inte skulle kanna igen mig lange, men sa ar det INTE! trots att jag lever sahar, utan strang kontroll, sa gar jag inte upp i vikt! 
kan ha samma klader som nar jag kom. och det kanns sa skont, som att jag kan lita pa kroppen. att den tar hand den mat jag stoppar i den. att jag inte behover trana 6ggr vecka for att halla vikten. 

jag och Lene var ute och joggade lite tillsammans igar, och efterat pratade vi lite om halsa och sa. det var sa skont, for det kandes som vi puschade varann att ha sunda varderingar. (leva halsosamt men inte overdrivet!) vi svenskar och norskar ar nog de enda som tranar har, sa det ar nog sant att vi ar ett halsosoamt folk
och hon sa att hon tyckte att det snarare sag ut som jag gatt ner i vikt an upp nar jag varit har. och det ar lite sa jag kanner ocksa, aven om jag knappt vagar tro det (sa mycket som jag ater!) hehe. kanske ar det att jag forlorar muskler, men det gor inte sa mycket. 

sa mamma kanske har du ratt i att jag atit for lite mat och att jag fatt battre forbranning nu nar kroppen vant sig med mkt mat eller natt. ska foroska fortsatta med det nar jag kommer hem , ata ordentligt med mat men inte smaata sa mycket,

visst later det ganska bra? att overvinna sina radslor, det ar stort tycker jag. jag VAGADE trotsa AS-tankarna som sa at mig att inte aka till Indien. jag vagade, och jag VANN. ha! skit pa dig fula atstornings-sjukdom! nu ar det den riktiga ia som ar tillbaka, som vagar ata, vagar vara glad, vagar njuta av livet, vagar slappa angest och kontroll.
SA VART DET.
sa om du ar i samma situation som jag var i forut. vaga! prova att leva! prova att slappa kontrollen.
du kommer inte att angra dig.

karlek! /ia
(och alltid nar jag skrivit natt sant har blir jag radd och tanker att jag maste ljuga nasta gang jag har en dalig as-dag och allt kanns tjockigt och pissigt. MEN det maste jag inte alls det. man far, ska, vara arlig men JUST NU kanns det sa himla bra!)

hjartats lovsang

idag ar det sondag, gudstjanstdag. dagen da jag hemma nastan alltid brukar ga till kyrkan.
men det gor jag inte har.

men jag har redan fran forsta borjan kant en stark kansla av att koppla av, njuta av livet, gladjas, ma bra, njuta av sol, strand, bad, umgange....och ja LIVSGLADJE helt enkelt. och da kanna en san stor, stor tacksamhet till Gud, som skapat allt detta, som later mig vara med om detta, som vant mitt liv till sa mycket battre och positivare an forut...
... ja att kanna den TACKSAMHETEN och lovprisa Gud i sitt hjarta, for mig ar det ocksa en sorts gudstjanst. det far bli min gudstjanst nu nar jag ar i Indien. Tanka pa allt bra och tacka Gud lite extra pa just sondagar.

men ar det nagot jag saknar lite extra mycket fran forsamlingsgemenskapen och livet hemma (ja, forutom alla fantastiska manniskor och vanner da) sa ar det att sjunga lovsang. det ar nagot speciellt med det. nagot som gar utanfor hjarnan och forstandet och drabbar hjartat och kanslorna. jag saknar det. det dara gensvaret pa Guds karlek.

ha en bra dag, det ar jag saker pa att jag kommer fa. som sa ofta pa just sondagar: en heldag pa beachen vantar, bra uppladdning infor veckan :)

karlek. och varme, kann hur jag sander den till just DIG.
/ia.

sjukhusbesok, igen.

som vanligt lite beslutsangest. som att jag borde aka till Dehli om tva veckor men att jag vill aka hem. ska bestamma mig i borjan av nasta vecka.

gardagen var lang. lite annorlunda. intensiv. den borjade namligen med att jag 5min efter uppstigande (helt nyvaken alltsa) hode ett hart bankande pa var rumsdorr och att Jauqulin skrek "ia...ia! you have to come, Sarah is sick!).
sa det var bara att rusa ivag och pa de ca 20sek det tog att komma till Sarah i recreation-room sa hann det ga en del tankar om vad jag egentligen skulle kunna gora at saken. bara for att man ar sjukskoterska sa ar det ju knappast som jag ar expert pa sana har akut-situationer, speciellt inte som man ar alldeles nyutbildad. Men EN viktig sak hann jag tanka: behall lugn, forsok fa de andra lugna, en overblick over situationen...
nar jag kom fram till Sarah blev jag ratt radd, for hon lag ororlig pa madrasserna och var totalt gra/vit/gron i ansiktet. MEN som tur var (tack Gode Gud!) sa vaknade hon fran sin svimning fort och borjade ma battre. Men hade ont i hjartat sa istallet for volontararbete pa vardcentralen sa blev det ytterligare ett sjukhusbesok (var ju dar som sallskap till Kate for 2 veckor sen).
Val dar blev Sarah omhandertagen fort, de tog EKG och sa, och det var helt normalt och hon madde ju battre ocksa, sa det kandes nastan mest som en 'rolig' utflykt - eller larorikt for mig iallafall att se hur ett indiskt privatsjukhus kan se ut.
Men sen skulle hon traffa ytterligare en doktor, gora ultraljud pa hjartat osv. Sa det  tog sin lilla tid, men Arun, Camp-chefen, som var med oss var sa snall och bjod oss och Rajeev, chaufforen, pa te/kaffe, muffins, jucie osv.

sen fick vi aka hem igen, sara med lite magmediciner med sig och allt var frid och frojd igen, sa eftermiddagen spenderade vi pa en annan strand an var vanliga, jag Sarah och Lene. VAr sa fint och harligt att bada igen, var ju nastan 2veckor sen sist.
och pa kvallen var vi ut och at igen, i Colva pa var favoritrestaurang, sista kvallen for Sarah, hon aker ju idag.

nu ska vi ata frukost, sen ar det nog en halv-dag pa stranden som vantar, sen foljer jag och Lena Sarah till flygplatsen.

nu fick ni en liten insikt i vad jag har for mig.
det blir nog en bra dag :)

karlek! /ia.

magkanslan

ibland kanner jag mig feg. trakig. som att jag inte utnyttjar mina chanser.

jag ar ju i indien nu. och som det ser ut for tillfallet kommer jag inte ta chansen att resa runt i landet utan aka direkt hem till sverige harifran Goa nar min volontartid ar slut (om ca 2,5 vecka)

varfor?
min sjalvanklagande sida sager alltsa att det beror pa att jag ar feg, trakig, ingen aventyrsmanniska, lat, osocial, hemmakar, trygghetsberoende osv osv.

min lite mer 'lyssna pa ditt hjarta och magkansla' -sida sager: inte nu. det ar inte darfor du ar har, just nu, denna gang.
FOR: grundtanken med denna resa var ju forst och framst inte att jag skulle uppleva sa mycket som mojligt (fast oj, vad jag upplevt!), se sa mycket som mojligt, av indien. tanken var att volontararbeta. och en annan gang SKA jag resa runt i Indien pa ett mer turistigt satt, besoka olika sevarda och kulturella platser osv.

jag vill inte resa runt ensam.
trots allt, detta ar min forsta resa pa egen hand, min forsta resa utanfor europa. jag ar ingen van backpacker, annu, som kanner mig jattetrygg med allt. skulle jag resa runt sjalv skulle jag nog mest bara vara nervos hela tiden, och hur kul blir det da? och inte sa roligt att resa sjalv heller ju, ingen att dela alla upplevelser med.

norskorna jag umgas ratt mycket har ska resa runt i indien i tre veckor efter denna vecka och vill att jag ska folja med. efter mycket velande fram och tillbaka har jag, nog, bestamt mig for att inte bli med utan stanna kvar har pa campen mina tio veckor som jag bestamt i forvag. varfor? varfor inte ta chansen att resa runt med det basta sallskap jag kan tanka mig?
pa grund av pliktkansla/magkansla.

jag vill slutfora mitt arbete har. har jag sagt att jag ska volontararbeta i tio veckor, sa vill jag gora det i tio veckor ocksa. inte avbryta for att jag ska uppleva saker. vill inte missa mina tva sista veckor hos barnen pa barnhemmet for att jag ska turista istallet.

dessutom trivs jag valdigt bra har nu, igen. kanns som jag liksom kommit igenom den dar dippen av hemlangtan jag hade. har varit valdigt bra senaste veckan, mycket harlig gemenskap osv.
nu aker ju de flesta jag umgas mest med hem efter denna vecka. men tva veckor kvar kanns ganska latt att genomfora.

och det finns en bra sak med om jag INTE reser runt i Indien nu. Da MASTE jag ju ut och resa och atervanda hit snart igen, for att besoka norra (det mer 'riktiga' - kulturella )Indien osv.
Om det gar som jag tanker (och Gud vill) sa blir det en san resa om ca ett ar kanske, nasta host. 
Kanns skont att aka hem och planera det ordentligt forst, hur jag vill lagga upp det, vad jag vill se osv.
VAndring i Himalaya, besoka JAipur, Taj Mahal, Dehli osv star nog pa kartan. Och sen avsluta med lite sol, bad, beach, relax i Goa. Visst later det bra? :)

ja lite sa tanker jag.
jag tror det ar bra att lyssna pa hjartat och magkanslan. inte gora det du tror att andra manniskor tycker att du ska gora. det brukar ju alltid bli bast sa. jag ar glad att jag lart mig att vara ganska uppmarksam pa min 'inre rost'. forsoka lata Gud leda mig ratt.

karlek! /ia.

gammalt groll

ibland tanker jag att jag ska skriva ett inlagg och uppdatera er gamla kara vanner om hur det gar det dar med maten och traningen och atstorningarna och tankarna och angesten och vikten och kroppsynen... och ja, allt det dar. 

MEN det ar svart att skriva om hur det kanns. inte for att jag tycker det ar svart att skriva, prata, beratta om det. utan for att jag inte vet hur jag kanner. for att det varierar sa mycket fran stund till stund, dag till dag.

ena stunden kanns allt ok. som att det liksom funkar. andra stunder kanns det som jag ater groteskt och jag kanner mig som en stor elefant...

kanske utvecklar amnet mer ingaende en annan dag. MEN det funkar, det gor det. det ar helt ok. AS-tankarna ar inte nagot som helt formorkar min vardag. bara lite da och da. 

karlek! /ia.

test

provade att sno en bild fran Emilys blogg. sahar kan det se ut nar man gar ut och partajar i Indien... (ja, vi ar i en pool!)  :)

jag & sarah

karlek och ha en bra dag! /ia

hej.

lite kort vad som hant sen sist:

har INTE varit pa beachen (bara for att jogga) eller badat. det har varit lite regningt vader nagra dagar, men nu tror jag det ar battre igen. det var inte nagra helgdagar eller festivaler forra veckan, sa en vanlig 'hard' arbetsvecka. kanns ju bra, det ar ju faktiskt volontararbetet man ar har for.... fast allt det andra, fritiden, solen, vannerna, utflykterna ar en STOR STOR bonus som jag nog inte hade raknat med sa strarkt. och det kommer jag nog sakna valdigt, valdigt mycket. detta kollektivliv, att alltid vara omgiven av manniskor, ata tillsammans, gora saker tillsammans med, alltid nagon att prata med..

i lordags kvall/natt var vi ute pa en nattklubb har i Goa. ett himla harligt gang som var ute, 9st var vi, och da blir ju allt roligt. klubben var valdigt 'vasterlandsk' men det var mest indier dar... och den lag i ett hotell, som utanfor hade en pool.... som nagon knuffade i mig i. som tur va sa sallskapade Sarah mig i poolen, se sen var vi tva stycken som fortsatte dansandet pa klubben TOTALT genomvata. inte nagot man skulle gora i Sverige direkt, och ett minne for livet! och jag var nastintill torr nar vi kom hem (ca fem pa morgonen....) sa det tycker jag var bra dansat av mig ;) hursomhelst, en sjukt rolig natt och det kanns sa fint att fa dela den har tiden med sadana fina manniskor har. man blir liksom vanner pa ett annat satt an hemma. pa ett satt ytligare, for man berattar inta allt for varandra, vet inte sa mkt om varandras forflutna osv. pa ett satt djupare, for samtidigt delar man sa mycket, rum, maltider, vardag, vi lever sa tatt ihop. och att vi delar LIVET pa detta satt gor att det kanns som man kommer sa nara varandra pa sa kort tid. och fastan vi ar sa olika, sa lar man sig att verkligen tycka om, ja alska, manniskorna har.


och nu borjar alltsa en ny vecka. ocksa denna full, utan helgdagar och ska ev. aven jobba fredag + lordag em, fast jag skulle helst ligga pa stranden da. livet ar hart ;) och denna vecka maste jag bestamma mig vad jag ska gora med mitt liv. eller rattare sagt: med min fortsatta resa. ska jag andra mina flygbiljetter och aka hem efter mina 10veckor har pa campen? ska jag stanna 12 veckor, alltsa fem veckor from. nu? ska jag from. nasta vecka resa runt i norra indien tillsammans med Lene och Kristin (norskorna,) ?
Gud, led mig i detta sa att det blir din vilja och inte bara mina onskningar. det ar ju darfor jag ar har.

kram och karlek!

ps. igar tvattade jag haret med schampo for forsta gangen pa ca 1man. och drack INTE kaffe och fick INTE huvudvark eller abstinens. vad konstig jag blivit! ;)  d.s

/ia. 

nar lammet onskar att hon var ett lejon

man far bli arg ibland. speciellt om man blir arg pa ratt saker.
en sak som gor mig arg, har i indien och hemma i sverige ocksa, ar manniskor som inte kan plocka upp sitt skrap efter sig. (en petitess kanske bland alla orattvisor har i varlden, men att jag blir sa arg pa det har pa campen beror pa att jag tycker att det handlar om attityder, attityder som ar helt felaktiga. nu ska jag forklara varfor:)

har pa campen ar det tankt att alla diskar sin egen disk, stadar sina egna rum, plockar ihop efter sig, osv. det ar ju liksom inget hotell vi bor pa, utan mer som ett kollektiv.
dock finns det en kille har, han kanske ar i ca 15-ars aldern, som verkar ha som arbetsuppgift att hjalpa till, plocka ihop, stada, diverse smasaker...

MEN jag skams, over mig sjalv och de andra har, som alla ar vuxna manniskor, nar det hela tiden lamnas odiskad disk i 'uppehallsrummet', nar det ligger skrap overallt efter att vi spenderat en kvall dar. som han far plocka upp.
haromdagen firade vi lite halloween har, hade en lagerbrasa osv. jattemysigt! en del personer drack, och morgonen darpa nar jag var uppe ganska tidigt gjorde det sa ont i hjartat nar jag ser den indiska 15-aringen som far plocka ihop alla olflaskor och askfat efter oss, sa forbannat bortskamda, vasterlanningar. jag skamms, som sagt! det befaster liksom den dar langt tillbaka historiska grejen att de morka ar 'slavar' at de vita. i mitt hjarta kanns det sa iallafall.
och jag undrar vad indierna tanker om oss nar vi vita, vuxna, manniskor kommer hit och inte ens kan plocka upp efter oss sjalva...

ibland tanker jag att jag inte ska ta hand om andra manniskors disk och skrap for att de ska lara sig att plocka upp efter sig sjalva.. men jag tror att vissa manniskor aldrig lar sig...? och jag VET ju att om jag inte hjalper till att plocka upp sa ar det iallafall inte de manniskor som skraper ner som kommer fa gora det, utan den indiska personalen har.
sa for att skammas lite mindre, forsoka radda varat anseende, mitt eget skinn (sa egentliegn ar det ju en ganska sjalvisk orsak )diskar jag med gladje andras disk, plockar ihop skrap osv.

men skammes ta me ***! hur svart kan det vara att slanga godispapper i en papperskorg istallet for pa golvet.
grrr!

karlek, speciellt till alla manniskor som har ansvar nog att plocka upp sitt skrap! haha
/ordningspolisen ia (fast jag sager saklart inte natt till nagon, det ar jag for feg for. suck!)

goa vs. sverige

som vanligt kommer jag inte pa nagot att skriva nar jag val sitter har framfor datorn och kan blogga.
men jag forsoker:

en sak jag tankt pa:
det ar inte sa himla vackert har. visst det ar harligt med palmer och strander, och stranderna och havet ar vackert. solnedgangarna. MEN miljon, landskapet, ar alldeles for enformigt for min smak. platt. jag alskar ju berg, kullar, dalar. skulle valdigt garna besoka alperna igen, och svenska fjallen mera, garna norr-norrut, har ju inte varit ovanfor sundsvall, det ar en skam. att utforska norr-sverige star hogt pa rese-agendan. en roadtrip eller natt, nan som ar sugen? :) och sa vill jag besoka de indiska bergen, Himalaya. men inte pa denna resa kanske. vill planera det lite battre, ha ratt utrustnig osv (detta kommer jag nog aterkomma till i ett annat inlagg) jag visste ju att indien ar stort, men hur stort kanske jag inte riktigt fattat anda. att aka tag harifran till Himalaya skulle troligtvis ta mig ca 2-3 dygn (!). kolla pa en karta, sa ser du at goa ar som en liten fjart i havet av hela indien.
sa, vanner, det ar bara att valja: boka in en tripp med mig till endera norr-sverige, alperna eller Himalaya. vilket ar du mest sugen pa? (pengar, tid, praktiska detaljer... sant gar alltid att losa bara man VILL nagot tillrackligt mycket, det har jag lart mig!)

hursomhelst. har i Goa ar det ganska platt, och valdigt, valdigt gront. (och gront ar ju min icke-gilla farg, haha. den typ sista fargen jag skulle kopa ett kladesplagg i. och anda har man i sexton ar spelat fotboll i bjursas ik, och gissa vilken farg vara matchklader hade.... gront saklart. suck! tur jag slutat, haha). landskapet ar lite tropiskt/djungel-aktitg. och det grona ar liksom i samma nyanser hela tiden. och jag antar att det ar ganska lika aret runt.
en indier fragade mig pa en buss en gang (sa harligt att folk i detta land vagar prata med varandra och med framlingar!) vilka som var de tre basta sakerna med Sverige. och jag svarade att en av dem var arstidsvaxlingarna. alskar det. Sverige AR verkligen ett vackert land, tank bara hur landskapet totalt forandras fran var, sommar, vinter, host. och tank vilka farger t.ex. hosten bjuder pa. jag saknar det lite, men det kommer ju fler sverige-hostar for mig.
maste saga, aven om jag gillar sommarklimatet, sa tycker jag absolut att hosten och vintern ar sveriges vackraste arstider.

vad tycker ni?

sa njut av sverige ni dar hemma, sa njuter jag av varmen har sa lange.
snart syns vi, i vinterkylan. jag kommer frysa ihjal mig... far kanske bli extra mycket mys i vinter, raggsocke- och understallsmys, varmeljus, glogg, varm choklad... ah! vill ni vintermysa med mig ar det ocksa valkommet :)

kraaam och karlek! /ia