För några år sedan brukade jag skriva flera blogginlägg om dagen och många av dem handlade om Gud och min tro.
Jag bloggar allt mer sällan nu, och jag skriver inte lika många inlägg om Gud som förut.
Man skulle ju kunna tro att det beror på att min tro inte är lika viktig för mig längre, att jag kommit ifrån Gud eller att jag inte vågar stå för min tro så offentligt längre.
Men det är nästan precis tvärtom.
Jag grubblar så mycket mindre nu (på gott och ont, ibland kan det nog vara bra att grubbla på Gud och inte tro att man är 'klar' i sin tro, och så genererade det ju många blogginlägg också ;) MEN jag känner mig så oerhört mycket mer trygg och självklar i min relation till Gud än vad jag gjorde för ett par år sen. Ja, jag är ju så oerhört mycket tryggare överhuvudtaget som människa och i mig själv och det avspeglar ju sig i tron också, såklart.
Jag har skrivit några gånger genom åren hur jag liksom aldrig tvivlat på Guds existens, eller Jesus försoningsverk för oss människor men att jag liksom tvivlat på mig själv och min egen förmåga till att tro och till att vara en efterföljare. Eftersom jag på andra plan i livet hela tiden brottades i kampen att jag duger inte, så var väl det också något som avspeglade sig i min relation till Gud. Jag hade mycket prestationsångest där också, och trodde inte att min tro dög och räckte till.
Jag ÄR inte bättre nu, är inte en 'bättre' kristen än för några år sedan men jag FÖRSTÅR så mycket bättre nu att jag är älskad och accepterad som jag är. Av Gud och av människor. Jag har på ett annat sätt accepterat mina fel, brister och svagheter och förstår mer vem jag är, och jämför mig mindre med andra. Vilken befrielse! Själva poängen med Jesus död på korset var ju liksom att han dog för oss, för mig, fastän vi inte förtjänade det.
Visst funderar jag en hel del fortfarande, men jag försöker att liksom ha en dialog med Gud och be över sådant som jag tänker på. Nu funderar jag snarare på HUR jag på bästa sätt ska göra för att ära honom, göra det som han vill och har tänkt för mitt liv. Jag tror på att jag duger som jag är men däremot har jag en egen önskan att som gensvar till hans kärlek göra något gott och bra med mitt liv, det som ligger i linje med både min egen längtan och mina drömmar, men också med Guds plan för mitt liv och min del i hans plan för mänskligheten.
Nog finns det att fundera på alltid, men jag har ett helt annat lugn och en annan frid nu. Amen på det!
Jag bloggar allt mer sällan nu, och jag skriver inte lika många inlägg om Gud som förut.
Man skulle ju kunna tro att det beror på att min tro inte är lika viktig för mig längre, att jag kommit ifrån Gud eller att jag inte vågar stå för min tro så offentligt längre.
Men det är nästan precis tvärtom.
Jag grubblar så mycket mindre nu (på gott och ont, ibland kan det nog vara bra att grubbla på Gud och inte tro att man är 'klar' i sin tro, och så genererade det ju många blogginlägg också ;) MEN jag känner mig så oerhört mycket mer trygg och självklar i min relation till Gud än vad jag gjorde för ett par år sen. Ja, jag är ju så oerhört mycket tryggare överhuvudtaget som människa och i mig själv och det avspeglar ju sig i tron också, såklart.
Jag har skrivit några gånger genom åren hur jag liksom aldrig tvivlat på Guds existens, eller Jesus försoningsverk för oss människor men att jag liksom tvivlat på mig själv och min egen förmåga till att tro och till att vara en efterföljare. Eftersom jag på andra plan i livet hela tiden brottades i kampen att jag duger inte, så var väl det också något som avspeglade sig i min relation till Gud. Jag hade mycket prestationsångest där också, och trodde inte att min tro dög och räckte till.
Jag ÄR inte bättre nu, är inte en 'bättre' kristen än för några år sedan men jag FÖRSTÅR så mycket bättre nu att jag är älskad och accepterad som jag är. Av Gud och av människor. Jag har på ett annat sätt accepterat mina fel, brister och svagheter och förstår mer vem jag är, och jämför mig mindre med andra. Vilken befrielse! Själva poängen med Jesus död på korset var ju liksom att han dog för oss, för mig, fastän vi inte förtjänade det.
Visst funderar jag en hel del fortfarande, men jag försöker att liksom ha en dialog med Gud och be över sådant som jag tänker på. Nu funderar jag snarare på HUR jag på bästa sätt ska göra för att ära honom, göra det som han vill och har tänkt för mitt liv. Jag tror på att jag duger som jag är men däremot har jag en egen önskan att som gensvar till hans kärlek göra något gott och bra med mitt liv, det som ligger i linje med både min egen längtan och mina drömmar, men också med Guds plan för mitt liv och min del i hans plan för mänskligheten.
Nog finns det att fundera på alltid, men jag har ett helt annat lugn och en annan frid nu. Amen på det!
 |
| Prinsessbröllopsfirandet igår :) |
Kärlek! /ia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar