lilla syster.

  

usch. idag har jag haft en såndär dag på jobbet där man känner sig så himla otillräcklig och oerfaren. (som man kanske har i början, men som jag varit förunnad att ha rätt få av). som att man har noll koll på vad man gör. som att man inte hinner med. som att man ställer till det. som att man inte gör allt man ska. som att alla andra ska tycka att man är en helt värdelös syrra. som att man ska ha ihjäl sina patienter typ. som att man vill dra ett täcke över huvudet, grina och byta yrke.

men så är det väl ibland kanske. och SÅ illa gick det inte, alla levde, var glada och mådde bra när jag gick hem.

men tack Gud att jag inte ska dit imorgon.

och när man känner sig stressad och otillräckig på ett område så smittar det liksom av sig på allt annat också. som att jag käkar tårta jag inte ens är sugen på bara för att jag är så uppe i varv. och som att jag sen känner mig som världens fetto. jag borde lära mig att hantera stress bättre.

men men. sovdags snart och sen tar vi nya, positiva, tag imorgon.

--------------------------------------------------------------------

så: nu har jag skrivit av mig och vi återgår till något trevligare. de tre enda bilderna jag tog i går. från varpan:

kärlek! /ia.

what a beautiful morning?

-
klockan är 05.07. om två timmar slutar jag jobbet och får gå hem och lägga mig. ladda för ett skivstångspass + intervall i nyvaket tillstånd där vid fyra tiden. yeah, vi får allt se hur det går.

kärlek! /ia.

I was a fool for a while

-
jaha, då sitter man här på sjukan på natten igen, en till 21-07 inskolning. och jag må ju säga att man känner sig lite lätt knäpp av att vända på dygnet såhär. när man vaknar klockan fyra, och sen känns det i kroppen som det är förmiddag och så kollar man på klockan och då är hon halv sju på kvällen.
men jag klagar inte, kul att variera dag och kväll lite.
OCH dessutom lite positiva jobb nyheter: imorse fick reda på att jag fram till mitt sommarvik börjar inte längre ska vara timvikarie, utan anställd på 80% (och 100% sen till sommarn då).
och detta innebär ju att jag är:
- garanterad jobb
- garanterad lön (och får lite bättre förmåner). Perfekt.

åh vad jag liksom känner att allt löser sig så bra hela tiden. och jag är HELT säker på att Gud har sin vakande hand över hela mitt liv. det känns tryggt. och så tacksamt!


vet inte om jag har så mycket mer roligt att berätta om. men till helgen är det tre röda hjärtan målade i min kalender. ett på fredag, ett på lördag och ett på söndag. för jag ska ju på weekend. kärleksweekend. tjej-kärlek. då får jag säkert massa inspiration till roliga saker att skriva.

och förresten kan jag ju berätta om dagens "typiskt-ia" händelse: skogspromenad på min "förmiddag" (klockan sex typ). trött som ett as. och kissnödig. så jag hukar mig lite snabbt bakom lite stora träd (varför vara kissnödig när man så lätt kan göra nått åt saken liksom?) och ja, sen när jag precis är klar så att säga ser jag att det kommer en orienterare och springer förbi. (man i 25-30 års åldern) som nog sett det mesta och måste tyckt jag var lite illa funtad i huvudet, haha. fast jag var så trött att jag inte ens hade ork att bry mig eller bli generad. hoppas det inte var nån jag kände, haha.

nä, nu fortsätter vi nattvakan. pigg och glad. lite speedad kanske.
kärlek! /ia.

I’ve seen this thing before

-
idag har jag verkligen tränat på att vara sjuksköterska. från halv sju på morgonen till halv tio på kvällen närmare bestämt. och har sprungit som en skållad råtta typ non stop, tror jag kommer ha träningsvärk i mina ben imorgon. och mina hjärnceller - återkommer när jag kan tänka igen. välkommen till vårdlivet ia!

kärlek till alla fina ni! / ia.

jag klarar tystnad bättre än vem som helst det har jag lagt ner timmar på

-
det här med inställning och hur man hanterar sin situation skulle man ju kunna skriva hur många inlägg som helst om. Här kommer ett:

jag är nyutbildad. ny på jobbet. och det har gått bra, absolut. men i veckan hade jag några dagar som var lite jobbiga, tuffa, massa krångel. och det har vi väl alla på våra jobb/utbildningar/hemma ibland. och då är frågan, vad gör vi, hur bemöter och hanterar vi denna jobbighet? och vad gör vi med den efteråt?

vad gör jag när jag går hem från jobbet och känner: ånej, den där patienten och den där anhöriga fick inte en optimal vård, vi bemötte dem inte på bästa tänkbara sätt, det brast i kommunikationen mellan oss vårdpersonal och det är patienten som får lida för det (och jag framstå som ett okunnigt fån!). när jag kommer hem från en sådan dag är frågan: vad gör jag med det?

alternativ ett: tänker på det, ältar det hela kvällen och mår dåligt.
alternativ två: andas in tre djupa andetag, tänker efter: gjorde jag det bästa jag kunde för att lösa situationen? ja, det gjorde jag. det fanns inget mer jag kunde göra, det får vara bra så. jag släpper det, tänker inte mer på jobbet och har en fin kväll istället.

och det tänkvärda nummer två denna dag var detta: en patient kände sig illa bemött av en läkare. tänkte dra hem från sjukhuset fastän han inte var utskriven. gå hem och supa (han var en alkoholist som verkligen kämpade för att bli fri och hade varit ren ganska länge innan han nyss tog ett återfall.)hursomhelst, jag gick in till honom. tog mig tiden att sitta ner, se honom i ögonen, prata ut om vad som hände i mötet med läkaren. övertalade honom att det var bra att stanna kvar på sjukhuset tills han blev utskriven. lugnade honom. vi hade ett bra och fint samtal. om att ta till alkohol inte var rätt sätt att lösa svåra situationer. han berättade lite om sitt liv. om vad han fick motivation av, om att han verkligen ville komma tillrätta med sitt liv. och jag VET att han hade förtroende för oss övrig vårdpersonal. Och jag VET att han uppskattade att jag tog mig tid att prata med honom och lyssna på honom utan att döma.

hursomhelst: varför är vi människor så att det i denna situation, där jag gjorde något bra och något blev dåligt samma dag, att det bara är det dåliga somjag tar med mig hem? som jag minns? som jag fokuserar på när dagen är slut? det är så ofta det negativa som vi bär med oss. trycker ner oss själva, känner oss dåliga och otillräckliga. varför är vi så? för jag antar ni är många därute som är likadana. och såklart man ska kämpa för att bli bättre, att inte göra samma misstag två gånger, men ibland kanske man ska vara nöjd med sig själv också.

så vet ni vad. sträck på ryggen! alla nyutbildade sjuksköterskor, och alla andra: vi gör ett fantastiskt jobb. och har man gjort sitt bästa kan man faktiskt inte göra mer. ta inte på er allt! ta inte med er jobbet hem. ta tre djupa andetag och lämna jobbet i omklädningsrummet. annars kommer ni bränna ut er själva snabbare än snabbt och inte vara till särskilt mycket nytta och glädje för varken arbetskamrater eller patienter.

och till oss alla: Fokusera på det du gör bra. ändra sånt som är dåligt – om du kan. kan du inte, var nöjd. älta inte det gamla. DU ÄR BRA OCH GÖR DET DU GÖR BRA. jag vet det. så det så.

kärlek! /ia.

den evigt viskande vinden

-
en sak som jag är SÅ TACKSAM över:

att jag får jobba. har ju nu gått ca fem veckor sen jag var färdiginskolad. fem veckor som timvikarie, där jag i praktiken inte varit lovad ett enda pass, där jag hade kunnat haft noll dagar jobb. rädslan jag hade i vintras, att gå arbetslös - lite för pengarnas skull men allra mest för tristressen, det skrämde mig så, tanken på att inte ha någon sysselsättning, att bara gå hemma.
MEN det har löst sig så bra! jag får jobba 4-5 dagar i veckan. helt perfekt. jag har hela tiden fått bra pass dessutom, mycket dagtid och ganska lite kvällar och helger. bättre kan man ju inte önska sig.

och visst, det känns jättefint att få hem, en i mina ekonomiska mått mätt, väldigt fin lön men FRAMFÖRALLT är jag så tacksam för att jobbet innebär utveckling, man lär sig saker. och jag vill ju bli en bra sjuksköterska! OCH att vara del av en arbetsplats, en arbetsgrupp, att vara del i en gemenskap. det gör väldigt gott och är väldigt viktigt för mig.

jag trivs som bara den och tackar min Gud att han ordnar så bra och har omsorg om mig.

ha en bra dag nu vänner, jag går till jobbet.
kärlek! /ia.

en hand i himlen, en hand nån annanstans

-
jag har slutat skaka. och jag klarar så mycket mer än jag tror. <3
min första egna kväll som sjuksköterska var hektiskt. minst sagt. men jag rodde det i land. och jag växer.

kärlek! /ia.

Rosa Parks sa aldrig att det ska vara lätt.

när man börjar på ett jobb och umgås med vuxna människor dagarna i ända så får man verkligen chansen att tänka efter. tänka efter på: hur vill jag bli.

för det går ganska snabbt att inse vilka som agerar som positiva förebilder och vilka som inte gör det. både i bemötande till patienter osv. men också vilken inställning de har till sitt arbete, till livet, till andra människor och så..

så, vad beundrar jag? hur vill jag bli "när jag blir stor? jag beundrar dem som klarar av att hantera stress, som vågar lämna över ouppklarade arbetsuppgifter till kollegor som kommer och tar över istället för att stressa ihjälp, skippa lunchen att slita ut sig själva totalt. vem kommer att tacka dig för att du kämpade så intensivt så du brände ut dig och gick i väggen? ingen. du själv kommer däremot få lida en livstid kanske. jag beundrar dem som gör sitt allra allra bästa, men sedan lämnar det och är nöjda med sin insats. jag beundrar dem som är viljestarka, engagerade, drivna, motiverade och handlingskraftiga. de som vågar ta tag i saker istället för att skjuta upp och dra sig undan. jag beundrar dem som är positiva och skrattar, som kan se det komiska i även jobbiga situationer. jag beundrar dem som har drömmar och gör något åt en livssituation de ej är helt nöjda med. jag beundrar dem som sätter patienternas bästa före sin egen bekvämlighet. jag beundrar dem som mäter livskvalité i andra värden än pengar.
en sådan sjuksköterska och människa och kollega vill jag bli.

jag beundrar INTE de som är negativa, ständigt missnöjda, de som ständigt klagar. jag beundrar inte de som vänder kappan efter vinden, håller först med den ena människan och sen i nästa samtal så håller man med någon annan med motsatt åsikt. jag beundrar INTE dem som försöker göra någon sorts rangordningsskillnad på sjuksköterskor och undersköterskor (avskyr när sköterskor ser ner på uskor och det blir ett vi-mot-dem-tänk!). jag beundrar inte dem som tycker synd om sig själva. jag beundrar inte dem som är veka och rädda för att misslyckas. jag beundrar inte dem som inte vågar ta egna beslut. jag vill inte bli en människa med ständigt rynkade ögonbryn och mungipor som jämt pekar nedåt.

för ja, det vet ni väl redan, jag tror ju inte på det där med att bara flyta med och "oj, livet råkade visst bara bli såhär" och "jag är den jag är det går inte att ändra på". Jag tror på aktiva val för att bli den man vill bli (jo, såklart man har en grundpersonlighet som man nog inte ska försöka rubba - men utöver detta så tror jag att vi ganska mycket själva väljer hur vi ska vara). Men ska man kunna göra detta måste man ju vara medveten om hur man är och hur man beteer sig. Försöka läsa av på omgivningens gensvar om man verkar vara någon som är med och skapar en positiv stämning och atmosfär, eller inte. Om patienterna verkar uppskatta och känna sig trygga med dig, eller om de blir oroliga och frånvända.

och jag tror inte detta är specifikt för sjuksköterskor. tänk efter: vad beundrar du hos människor i din omgivning? Försök härma dem!
vad ger dig dåliga vibbar? Gör allt för att inte bli likadan!

"Vad ni vill att människor ska göra för er det skall ni också göra för dem" Ganska smart livslogik va?

kärlek! /ia.

I'm a fool but so are you

-
Det som är så roligt med min avdelning är den blandade ålderskategorin på patienter som man inte stöter på nån annanstans. Vi har allt från ettåringar till gamla dementa damer. MEN det finns en nackdel med detta: att råka på att vårda bekanta/vänner i sin egen ålder. Och av någon anledning har det hittills bara varit manliga bekanta. För i en liten stad som Falun har jag rätt många manliga bekanta i min egen ålder. (och det där lät ju jättebra, haha) Men jag menar såhär: träning. Rör man sig i träningskretsar så känner man till en del folk (=män) . Jag har dömt fotboll, så i princip varenda kille som sysslat med det i bjursås, grycksbo vet ju vem jag är och jag vet vilka de är. jag har tränat ett killag i fotboll. Jag tränar ju inte så ”kvinnligt” på Friskis (= gympa pass) utan har hängt x antal timmar i gymmet. Så alla falunkillar som gymmat någorlunda frekvent på friskis sedan -08 känner jag ju till. Och de känner igen mig. Och förutom dessa killar så är det är inte så roligt att få killar som man dejt-nej-tackat, av olika anledningar, som patienter.

Det är inte kul för de och mig att t.ex. fråga om de kissat innan operation, om de kissat efter operation osv. det är inte så roligt för dem när jag får se dem ynkliga, okaxiga och ha ont efter operation. Jag tycker inte om att sticka och sätta nål på dem, jag blir rädd att misslyckas och göra illa dem. Och det minst av allt roligt skulle ju vara OM de inte kan kissa efter operation och man måste tappa dem/ sätta kateter. (om sjukhusspråket inte är klart nog: stoppa upp en tunn plastslang i deras snopp upp till urinblåsan). NEJ NEJ TACK! (har inte hänt ännu iaf tack och lov) Så vad gör man: jo, man är ärlig mot sina kollegor och säger: Jag känner den här patienten, kan du ta hand om den åt mig? Schysstast i alla lägen. ,

Idag har jag vårdat helt fantastiska barn. Ofta är det de ”speciella” barnen som också gör mest intryck.
Nog sjukhussnackat.


två speciella barn...? haha :)

kärlek! /ia