kämpa FÖR inte MOT

det pratas/skrivs om att man skall kämpa mot olika saker.

folk kämpar mot stress, mot sin kropp, mot övervikt. mot allt gott som kan fresta oss. man kämpar mot de sämre sidorna av sig själv.
man kämpar mot cancern eller andra sjukdomar, mot sin ätstörning eller mot demonerna man har i sitt huvud.
vi kämpar mot ensamhet eller mot konsumtion, mot miljöförstöringar eller nått annat som hotar dig själv, ditt liv eller samhället, världen, det stora.


en tanke slog ner i mig.
är det inte så mycket enklare att kämpa FÖR sig själv, inte mot.

endast en lek med ord kan tyckas? 
men nä. för mig, personligen, blir det så mycket enklare att arbeta tillsammans med min kropp om jag arbetar för den istället för emot den. arbeta för att den skall må bra, vara stark, uthållig, praktisk och gärna utstråla nån sorts sundhet. försöka att sluta kämpa mot vikt, ångest, tankar, fobier.
jag vill kämpa för mitt välmående, inte emot det onda. det onda försvinner av sig själv när det goda tar över.

skall man kämpa emot sig själv blir kampen tuff och hård. jag tror inte på att man skall bekämpa sig själv. sluta kämpa, ge upp, överlämna dig till något större, låt det goda ta över.

detsamma i samhället. om man bara ser det som är fel, miljöförstöring, främlingsfientlighet, fattigdom och skall bekämpa det kanske man lägger för stor vikt vid det negativa. istället för att kämpa för en bevarad vacker natur, för allas lika värde och rättigheter, för rättvis fördelning av jordens resurser.

som sagt, vissa kanske tycker det kanske bara är en lek med ord. men för vissa kanske det skulle hjälpa enormt att arbeta FÖR sig själv, för det goda i världen, istället för att försöka bekämpa sig själv och det onda. 


och jag tror ju dessutom att man kan få lite himmelsk hjälp på vägen. slänga upp en kort, enkel men ärlig bön till Gud, säga: hjälp mig att arbeta, kämpa, för det goda. det goda för mig själv, för mina medmänniskor och vår värld. det goda för dig.

träffade syster-familjen i helgen. detta en bild från förra vintern.

kärlek! /ia

Rosa Parks sa aldrig att det ska vara lätt.

när man börjar på ett jobb och umgås med vuxna människor dagarna i ända så får man verkligen chansen att tänka efter. tänka efter på: hur vill jag bli.

för det går ganska snabbt att inse vilka som agerar som positiva förebilder och vilka som inte gör det. både i bemötande till patienter osv. men också vilken inställning de har till sitt arbete, till livet, till andra människor och så..

så, vad beundrar jag? hur vill jag bli "när jag blir stor? jag beundrar dem som klarar av att hantera stress, som vågar lämna över ouppklarade arbetsuppgifter till kollegor som kommer och tar över istället för att stressa ihjälp, skippa lunchen att slita ut sig själva totalt. vem kommer att tacka dig för att du kämpade så intensivt så du brände ut dig och gick i väggen? ingen. du själv kommer däremot få lida en livstid kanske. jag beundrar dem som gör sitt allra allra bästa, men sedan lämnar det och är nöjda med sin insats. jag beundrar dem som är viljestarka, engagerade, drivna, motiverade och handlingskraftiga. de som vågar ta tag i saker istället för att skjuta upp och dra sig undan. jag beundrar dem som är positiva och skrattar, som kan se det komiska i även jobbiga situationer. jag beundrar dem som har drömmar och gör något åt en livssituation de ej är helt nöjda med. jag beundrar dem som sätter patienternas bästa före sin egen bekvämlighet. jag beundrar dem som mäter livskvalité i andra värden än pengar.
en sådan sjuksköterska och människa och kollega vill jag bli.

jag beundrar INTE de som är negativa, ständigt missnöjda, de som ständigt klagar. jag beundrar inte de som vänder kappan efter vinden, håller först med den ena människan och sen i nästa samtal så håller man med någon annan med motsatt åsikt. jag beundrar INTE dem som försöker göra någon sorts rangordningsskillnad på sjuksköterskor och undersköterskor (avskyr när sköterskor ser ner på uskor och det blir ett vi-mot-dem-tänk!). jag beundrar inte dem som tycker synd om sig själva. jag beundrar inte dem som är veka och rädda för att misslyckas. jag beundrar inte dem som inte vågar ta egna beslut. jag vill inte bli en människa med ständigt rynkade ögonbryn och mungipor som jämt pekar nedåt.

för ja, det vet ni väl redan, jag tror ju inte på det där med att bara flyta med och "oj, livet råkade visst bara bli såhär" och "jag är den jag är det går inte att ändra på". Jag tror på aktiva val för att bli den man vill bli (jo, såklart man har en grundpersonlighet som man nog inte ska försöka rubba - men utöver detta så tror jag att vi ganska mycket själva väljer hur vi ska vara). Men ska man kunna göra detta måste man ju vara medveten om hur man är och hur man beteer sig. Försöka läsa av på omgivningens gensvar om man verkar vara någon som är med och skapar en positiv stämning och atmosfär, eller inte. Om patienterna verkar uppskatta och känna sig trygga med dig, eller om de blir oroliga och frånvända.

och jag tror inte detta är specifikt för sjuksköterskor. tänk efter: vad beundrar du hos människor i din omgivning? Försök härma dem!
vad ger dig dåliga vibbar? Gör allt för att inte bli likadan!

"Vad ni vill att människor ska göra för er det skall ni också göra för dem" Ganska smart livslogik va?

kärlek! /ia.

But I know, you will find secrets laying all around when you're dying from your self.

-
Nyårsafton ska spenderas på ett nygammalt sätt.

Kristen ungdomskonferens. (Officiellt åker jag med som ledare. Men jag känner mig mest som ett litet kid, jag med. )Visserligen bara över själva nyårskvällen. Men ändå. Så skönt. Sist, och enda gången, jag gjorde något liknande var 06/07 tror jag.

Jag ska skriva om det sköna nyårsfirandet för det gör att jag slipper dilemmat, det gamla vanliga dilemmat. Alkohol.
Ska jag dricka mig full?– för att det är ganska kul, för stunden iaf, men ganska olämpligt i mitt fall. Både fysiskt och i de "ståndpunkter" och värderingar jag vill stå för. Ska jag dricka alldeles lagomt måttligt?, ett glas vin eller max två, för att bli lite pigg och slippa ifrån den där frysenheten och tröttheten som så ofta drabbar mig kvällstid. Eller ska jag dricka inget alls? för att det är ganska smart, speciellt i min situation, då jag är så sjukt dålig på att vara, just det, måttlig?
”Och så blir det färre onödiga kalorier om du låter bli” – säger den där rösten (den där rösten som ska BORT! ni vet). Aja, poängen är ju nu att jag slipper det där dilemmat, som gör att nyår och alla andra såna sammankomster blir lite jobbigt, utan det blir helt och självklart en helnykter kväll. Helt i min smak, egentligen ju. Tror jag ska skriva ett inlägg om min syn på alkohol nångång. Som kristen, som nästan hängt mer på krogen än i kyrkan, som inom sjukvården sett en del av alkoholens biverkningar och med lite egna svagheter i generna, kanske jag har nått att säga.

Tänk vad enkelt det skulle vara om jag bara omgav mig med människor som inte drack. Men vem har sagt att livet ska vara enkelt? Och förresten, jag kan ju inte sluta hänga med mina bästa, fina fruar. Neverever.
Så jag får fortsätta kämpa med mina dilemman och svaga punkter. Men just nu är jag tacksam för att jag slipper, för en kväll. Och såklart ska det bli roligt på massa andra vis också att åka ut i dalarnas urskogar på lite hederligt nyårsfirande : ) jag ska ju bli ett konferensfreak och ta igen all min missade frikyrkouppväxt :) Eller?


så, lite Nyårslöften också kanske.

Eventuellt att jag ska sluta med mina svordomar här i bloggen, jag svär ju aldrig ”live” det är bara det att när jag blir lite sådär upprörd över nån orättvisa här i världen så vill jag gärna klämma i lite extra :) Men det låter inte så fint kanske.

Ett annorlunda träningsmål förutom att genomföra tjejvasan och vasaloppet på ett bra sätt, bara för ha nått annorlunda, en fix, rolig idé att genomföra:
Klara att göra 50 armhävningar i rad (ja, riktiga armhävningar på tå helt självklart givetvis.)

Kanske återkommer med fler löften. Kommer inte på nått mer just nu.

Vad ska vi mer säga om 2012?
Inför 2011 hade jag ju mina känningar, om att det skulle bli ett bra år, ett glädjens år. Läs om det här. Och då visste jag ju inte ens att Anna var gravid och att det skulle bli någon sorts brytpunkt i mina ätstörningar.
Så, 2012: Jag tror, hoppas, vill, känner på mig, att det kommer bli ett år där jag först och främst får tjäna. Tjäna Gud och tjäna människor. Både i min yrkesroll och vid sidan av det. Med allt jag är och allt jag har. Det är min dröm.
2012 känns också som ett öppet år. Jag är inte längre bunden till någonting. Vad som helst kan hända. Att inte ens ha nån aning om var man bor när året är slut känns… spännande. Att inte veta om livet har förändrats på vissa, avgörande punkter. Hmm.
Med mycket frihet kommer också mycket val och jag är expert på att ha beslutsångest. Över stora och små livsfrågor. Så kanske det även blir ett förvirrat år…??

Aja, nu ska jag sluta svamla om det och istället leva det där livet. Släppa rädslorna, släppa loss. Nu lyfter vi och flyger, ok?


Är det 2012 världen ska gå under. Helst inte, jag har för många punkter kvar på min "att göra innan jag dör" -lista. Så ge mig ett par år till va! :)

Kram! Och kärlek
/ia.

Som om det inte fanns nånting att förlora, som om det inte fanns nånting att förstöra

Jag hittade två färdigskrivna inlägg, ett alldeles nyligen och ett lite äldre, som handlade om samma sak. Rädsla.

Så eftersom det verkar vara något jag går och funderar lite över får ni ett två i ett inlägg här. Varsegod!

Del 1:
Ibland tänker jag såhär (obs jag är knäpp): Om man har lite förhoppningar och drömmar om något fint, varför ska man då riskera att de förhoppningarna grusas? Varför ska man riskera att drömmen spricker?
Och så skiter jag i att testa mina vingar, vågar inte ta chansen, vill inte förlora något. Rädd. Vill fortsätta leva i min lilla trygga värld. Med de människor jag är trygga med. De situationer jag är trygga med.
Jag vet inte om jag är såhär av naturen eller om det är sjukdomen som gjort mig sådan?? Att det att man vill vara trygg och ha kontroll över allt som har med mat och träning att göra även smittat av sig på alla andra områden av livet.
Men eftersom jag börjat släppa på den där kontrollen så kanske jag vågar bli lite mer… våghalsig?

Men det där ”man måste våga för att vinna” tycker jag är struntprat. Jag har faktiskt vågat, flera gånger. Och jag förlorade. Stort.


Del 2:
Och jag är rädd att förstöra allt, på det som inte ens har börjat.
Rädd - När alla de negativa tankarna tränger på.
De mänskliga tankarna. Det där om att jag ju jämt förstör allt.
Det där om att varför skulle det vara rätt nu.
Det där om att jag inte är menad att ha det enkelt, fint och bra.

Men vet ni vad? Rädsla och fruktan är verkligen inte något som kommer från Gud. Det är någon som vill få oss paralyserade och handlingsförlamade.

Så jag slutar vara rädd. Testar vingarna. Låter det flyta. Är glad och tacksam för det vi har. Och låter framtiden vara ljus, spännande och öppen.

Deal?
Men käre gode Gud, hjälp mig att vara positiv. Hjälp mig att släppa fruktan. Jag behöver din hjälp.

Kärlek! /ia.

Efter skimret, efter snön.

--
Det går ju mot ljusare tider nu. Dagarna blir längre, mörkret kortare. Yeah säger många. Nja.. säger jag. Jag tycker det är lite jobbigt. Jag älskar mörkret. (Min pappa skulle typ mörda mig nu om han läste detta, haha) Mörkret gör mig lugn. Mörkret gör mig snäll.
Ljuset gör mig rastlös.

Vårarna är alltid värst. I alla år, har mina sjukdomsperioder alltid varit värst på våren. Har jag haft viktnedgångsperioder är det alltid april, maj. För det är då man blir som mest rastlös. Rastlös av att sitta still. Rastlös av att vara ensam.
I december kan man kura ihop sig i en fåtölj, under en filt, tända ljus och läsa en bok och ändå känna: Jo men det är rätt ok att sitta härinne och mysa. Fastän jag kanske är ensam. När det blir mörkt vid tre känner jag ingen press av att vara hyperaktiv om jag själv inte har lust…

På våren… när det är ljust precis hela tiden, borde man göra saker. Det är då man borde göra massa häftiga saker med alla de där häftiga vännerna (man kanske inte har?). Det är då man borde ha romantiska picknickar med den där pojkvännen( man kanske inte har… ?) Det är på sommaren man borde resa på massa fantastiska semesterresor med familjen (som man kanske inte har?). Det är då alla förväntningar ska infrias. Det är då man ska leva livet (som man kanske inte har?). Det är då man ska planera den sköna sommaren med alla dess aktiviteter. Det är då man hade velat åka på alla de där konferenserna och festivalerna, om saker hade varit annorlunda. Om man hade passat in. Om man hade haft någon vän att åka med... Det är på sommaren man ska gå på fester och vara snygg och populär…

Det är på våren man borde ut och springa, träna, fastän man kanske inte har ork och lust. Det är då alla ska skaffa de där bikinikropparna.

Det är då jag har tusen myror i kroppen. Det är på våren jag kan bli rädd för döden. Det är på våren jag vill skita i allt och leva ett liv som kanske inte längre tillhör mig.

Därför älskar jag hösten. Vintern. Mörkret och lugnet. Och det skrämmer mig lite att vi är på väg därifrån….

Men. Gud har skapat sommar, höst, vinter, vår. Alltså måste det ju finnas en mening med allihopa, right? Och, ja, jag älskar ju solen, värmen. Så inget ont som inte har nått gott med sig, haha!

-----------

Och idag ska jag ju ha vilodag. Vilket innebär att jag måste planera min dag med någon form av sysselsättning, och sällskap, från morgon till kväll för att det inte ska bli jobbigt. Komiskt eller tragiskt? Jag vet inte. Men det är ju en lösning på ett problem i alla fall.
Så: Nu åker jag iväg och mellandagsrear/shoppar lite förhoppningsvis. Och sen vidare till Anna med familj för att hänga där resten av dagen. Lite Edvin-kärlek tar mig alltid ner på jorden och inser att mitt matintag/träningsnivå inte är det världen snurrar runt. Tack för att ni finns! <3.
Ses ikväll!

Kärlek!
/ia.

här släpper oron, allt vårt självförakt. vår rädsla för varandra mist sin makt.

-
På mitt kylskåp sitter en lapp (jag älskar att ha viktiga visdomar och tips om livet på kylskåpet!) där det står: Jag måste vilja bli frisk & må bra! – Det är värt det.

Och jag tror det ligger något sjukt viktigt i det där. Om man ska lämna ett dåligt mående, en psykisk sjukdom, ångest, självdestruktivitet osv, så måste man ha en äkta vilja att bli frisk. Och då kan man inte ha kvar känslan av att ens identitet ligger i sjukdomen, att man är det sjuka.

Jag tror jag var sån. Samtidigt som jag å ena sidan ville bli frisk, slippa ångesten, så tänkte jag: Vem vore jag om jag inte var sjuk? – det är det enda jag är. Min kropp är det enda jag är.
Farligt! För man vågar inte riktigt släppa taget. Man vill vara sjuk. Man vill vara ömklig, liten, ett offer, bli tyckt synd om. För man vet inget annat. Vet inte vem man skulle vara som frisk, stark och glad. Man tror att det man drömmer om allra mest är en famn att gråta ut i. Man vill vara ledsen – så att man kan bli tröstad. Att vara sjuk blir också ett sätt att slippa ifrån ansvaret för sitt eget liv. Ansvaret för hur man behandlar sina medmänniskor. Jag vill be ett uppriktigt förlåt till dem jag sårat, prioriterat bort, pågrund av min sjukdom. Kanske först och främst till min familj. Som fått stå ut med mitt nästintill ständigt dåliga humör. Min aggression. Min ledsenhet. Min livsleda.

För att kunna bli frisk kan man inte ha sin identitet i att vara sjuk. Jag började provsmaka på hur det var att må bra, på att vara konstigt glad bara sådär över ingenting. Jag provade att inte vara rädd för sociala sammanhang, även om det innebar mat och fika. Provade att lägga mindre fokus på mat. Och jag märkte: Det var värt det! Det var så roligt att vara glad! Det var så skönt att skratta! Man mådde bra av att vara lycklig! Det var inte farligt att låta bli att vara ledsen och sur och bitter jämt. Jag var någon ändå. Det fanns något ändå. Något mycket mer underbart. Något häftigt. Det var inte läskigt och hemskt att sluta tänka på sig själv, att sluta tycka synd om sig själv. Det var fantastiskt!

Och jag drömmer inte längre om att alla ska tycka det är synd om stackars lilla mig som är så sjuk och olycklig. Jag drömmer om att få sprida glädje och hopp. Jag drömmer om att jag ska tänka allt mindre på mig själv och allt mer på andra.
Ja att sluta bry mig så förbannat mycket om mig själv – hur jag ter mig i andras ögon – det är banne mig bland det bästa jag gjort.
Och vet ni vad, det är inte ett endaste dugg synd om mig – och det gör mig absolut ingenting!!

JAG ÄLSKAR LIVET OCH ATT FÅ LEVA ETT RIKTIGT LIV. Så var det sagt.

Kärlek!
/ia.