kämpa FÖR inte MOT

det pratas/skrivs om att man skall kämpa mot olika saker.

folk kämpar mot stress, mot sin kropp, mot övervikt. mot allt gott som kan fresta oss. man kämpar mot de sämre sidorna av sig själv.
man kämpar mot cancern eller andra sjukdomar, mot sin ätstörning eller mot demonerna man har i sitt huvud.
vi kämpar mot ensamhet eller mot konsumtion, mot miljöförstöringar eller nått annat som hotar dig själv, ditt liv eller samhället, världen, det stora.


en tanke slog ner i mig.
är det inte så mycket enklare att kämpa FÖR sig själv, inte mot.

endast en lek med ord kan tyckas? 
men nä. för mig, personligen, blir det så mycket enklare att arbeta tillsammans med min kropp om jag arbetar för den istället för emot den. arbeta för att den skall må bra, vara stark, uthållig, praktisk och gärna utstråla nån sorts sundhet. försöka att sluta kämpa mot vikt, ångest, tankar, fobier.
jag vill kämpa för mitt välmående, inte emot det onda. det onda försvinner av sig själv när det goda tar över.

skall man kämpa emot sig själv blir kampen tuff och hård. jag tror inte på att man skall bekämpa sig själv. sluta kämpa, ge upp, överlämna dig till något större, låt det goda ta över.

detsamma i samhället. om man bara ser det som är fel, miljöförstöring, främlingsfientlighet, fattigdom och skall bekämpa det kanske man lägger för stor vikt vid det negativa. istället för att kämpa för en bevarad vacker natur, för allas lika värde och rättigheter, för rättvis fördelning av jordens resurser.

som sagt, vissa kanske tycker det kanske bara är en lek med ord. men för vissa kanske det skulle hjälpa enormt att arbeta FÖR sig själv, för det goda i världen, istället för att försöka bekämpa sig själv och det onda. 


och jag tror ju dessutom att man kan få lite himmelsk hjälp på vägen. slänga upp en kort, enkel men ärlig bön till Gud, säga: hjälp mig att arbeta, kämpa, för det goda. det goda för mig själv, för mina medmänniskor och vår värld. det goda för dig.

träffade syster-familjen i helgen. detta en bild från förra vintern.

kärlek! /ia

save us, save me.

imorgon är det fredag och det är student.
jag ska jobba på dagen och där har vi alltid fredagsfika på fredagsförmiddagarna. och sedan ska vi ha fika med kakbuffé på eftermiddagen. och sen när jag slutat ska jag runt på åtminstone tre studentmottagningar. på kvällen ska jag nog kika fotboll med ett gäng vänner.

åh, vilken nice dag kanske ni tänker. jo visst, det ska bli kul, fullt upp och sånt gillar ju jag. men ni som verkligen känner mig fattar väl kanske mina andra känslor också. rädsla, ren och skär rädsla. jag har varit rädd för denna dagen i flera veckor. av den stilla anledningen att jag bävar och undrar hur högt ångestnivån kommer ligga på imorgon kväll. hur många timmar, dagar, veckor, månader i efterhand jag kommer kunna spela upp för min inre syn hur mycket jag ätit och banna mig själv för min dåliga karaktär och för att jag får skylla mig själv att det blir som det blir.
(ja för sånt kan jag. jag kan tillexempel berätta för er vad jag åt på min egen student, 5 år och 1 vecka senare. varje gång jag äter en fikabit etsar det sig fast i mitt minne i år framåt. det är när man inser sånt som man känner sig o-frisk. som man inser att det kanske är ok att känna sig helt utpumpad i huvudet och slut i själen ibland. )

men nä, ingen negativ inställning. jag SKA försöka njuta. det SKA bli mindre och mindre av sån här rädsla och mer och mer umgänges-livsnjutarglädje i mitt liv. jag SKA bli allt snällare och snällare mot mig själv. jag SKA må mindre och mindre dåligt av ät-tankar. jag måste bestämma mig för att må bra istället för att må dåligt, jag måste välja goda tankar.

jag är på rätt väg. jag SKA, jag VILL.

njut av dagen studenter! det gjorde jag...faktiskt! 

 kärlek! /ia

man övar sig och långsamt blir man bättre på att se skillnad mellan sanningar och lögner

  

jag läste något så bra i min Bibel idag. ord som jag bör/ska/försöker ta till mig:

”Lycklig är den som inte måste döma sig själv

och som aldrig ger upp hoppet. ”

och något liknande lite senare i samma text:

”Är man hård mot sig själv, mot vem kan man då vara god? ”

samt
”Neka dig inte en glad dag. Ge och ta och njut av livet. ”

jag skulle ju säkert kunna skriva världens längsta utläggning om det här. men jag ska försöka låta bli. det jag vill ha sagt är väl den att jag tror att jag/vi måste sluta döma oss själva så hårt. man kanske dömer sig själv inom olika områden i livet. karriär, skola/betyg, utseende/vikt, beteende osv.

jo, självklart går min första tanke, i mitt eget liv, att jag måste sluta döma mig själv så hårt när det gäller kroppen. inte en endaste kotte, förutom jag själv, ser väl/bryr sig om ett halvt kilo hit eller dit. därför är det är ju bara jag som förstör för mig själv, förstör mitt liv och mina dagar med att bry mig om sådant. för hundrafemtioelfte gången: jag måste välja vad jag tänker om mig själv.

OCH att det jag tänker om mig själv påverkar hur jag tänker om andra. tänker jag dumma och elaka saker om mig själv är det lätt att behandla andra på samma sätt. är man glad och nöjd och kan acceptera sig själv så är det lättare att göra så mot andra människor med.

så även om det inte vore för min egen skull, så måste jag vara snäll mot mig själv för andra människors skull. för jesu skull. jag vill prisa honom med allt jag gör i mitt liv. att tänka elakt om mig själv är inte att ära honom.
därför måste jag låta hela hans kärleksström omfamna mig. så att jag blir hel och fri.

och jag tackar för sådana här perioder när jag blir klarsynt och ser skillnad på sanningar och lögner. när jag vet åt vilket håll jag måste kämpa. när jag vet vad verkligt liv innebär.

Döm inte dig själv du heller!
Ge inte upp hoppet!
Var inte hård mot dig själv eller andra!
Ha glada dagar och njut av livet!

Amen.



sånt här blir jag glad av

kärlek! /ia.

"ser jag tjock ut i den här?"

-
jag skriver inte så jättemycket om mina ätstörningar längre. det kan nog ses som ett friskhetstecken. inte det att mina tankar inte kretsar kring det, men jag vill inte ge det så mycket utrymme.
jag har insett att ett utav de bästa sätten att ta steg mot friskhet är att ignorera tankarna om det. jag tror inte längre på att tänka mig frisk, kämpa mig frisk, att KBT:a mig själv eller nått (eller jo lite, klart man ska tänka på att man ska tänka på ett bra sätt). MEN jag har märkt att de perioder som verkligen gått bra, fört mig framåt, är ju när jag tänker på annat. fokuserar på andra saker, på drömmar, framtid, Gud, andra människor, skriveri, jobb, vänner osv. osv. och helt enkelt försöker strunta i kroppen och elaka tankar. skjuter bort dem.

en hjälp till att få distans till det hela är också att inse att det handlar inte om kroppen. om att jag är för tjock. det handlar om sjuka tankar.
för, till exempel, såhär såg jag ut vid samma tidpunkt förra året, och då tyckte jag ju att jag var för stor, för mycket fett.


och här hade jag mat- och träningstankar, rädd för att vara för tjock:


och här lite ångest om att jag åt för mycket och tränade för lite, att jag snart skulle gått upp extremt mycket i vikt.

och här lite olust känslor, att man inte vill visa sig ute bland folk, att man inte står ut i sin kropp för den är så äcklig och fet och tjock.

ja det räcker nog där. ni fattar, och jag fattar, det handlar inte om kroppen. man blir aldrig nöjd hur smal man än skulle bli.

det handlar om att acceptera. sig själv. det är det jag försöker göra.

så, läget just nu: hmm, sådär. har inte vägt mig på ca 1 vecka nu och bara det gör ju det hela mycket lättare, mindre stress och mindre antal otrevliga tankar, mindre frustration.

ibland är jag helt och hållet avslappnad till det hela. ibland får jag panik över hur jag har låtit min kropp förfalla, hur jag kan tillåta mig att se ut som jag gör, hur jag ska göra för att gå ned i vikt osv. men på det stora hela, helt ok. även om perioden sen jul varit tuff.

men som sagt, det allra bästa: det finns saker som betyder mer. gud och människor och kärlek och vänskap och drömmar och framtiden och världen. och så länge jag fokuserar på det så kan jag strunta i det där andra, det dumma.

kärlek! /ia.

Det dåliga bandet, jag tycker inte om er, men ni täcker över ljudet av sms som inte kommer

ahhhahaha. grrr blä ###k%%% ff.

-
den dagen jag kan fira helg, äta "för mycket" (så som kanske de flesta gör såna här tider?) utan att.... ja, bli såhär. äcklad. arg. självföraktig. .... så kan vi ju alla gå och köpa en trisslott och vinna en miljon eller nått va? för när kommer den dagen???????

men glad påsk hörrni! jag är glad att klockan står på 05.15 - upp och göra lite nytta istället för att ha tankar som går i cirklar kring meningslösheter. detta navelskåderi - jag måste sluta med det. hur slutar man? jag har banne mig försökt i fem år nu.

kärlek! /ia.

förresten. för att lätta upp stämingen lite, vet ni vad jag drömde höromnatten? att jag höll på med stavhopp. haha, sjukt komisk dröm. vad fick jag det ifrån liksom? eller är det en hint om en framtida karriär? ;)

puss.

tell me this night is over

-
jag tycker lite synd om min familj. i ett annat liv där det där med att äta inte vore så komplicerat, förbundet med så mycket skuld, och skam och ångest, så lovar jag att bara vara hälften så sur, och hälften så ledsen.

men ibland är jag iallafall en trevlig prick. tror jag.

(men jag undrar om det finns ett slut på detta? det känns så förbannat hopplöst i ärlighetens namn)
kärlek! /ia.

mina fötters lykta och ett ljus på min stig

-
När jag bestämt mig för att ge något och någon den mest ärliga chans jag någonsin gett något så tänker jag stå fast vid det beslutet.

Eftersom jag bestämt mig att jag vill bli frisk och leva ett fritt liv, så måste jag fortsätta att vilja det, kämpa för det, inte ge upp. Slita lite, helt enkelt. Att inse, och erkänna för sig själv, att man har problem kanske är en första del av lösningen?

Jag har bestämt att följa Jesus. Det beslutet var noga överlagt när jag valde att döpa mig. Då måste jag tro på att han är vid min sida även de dagar jag inte orkar se.

Eftersom jag bestämt mig att jag vill vara en ödmjuk människa, inte sätta hårt mot hårt, så måste jag följa det beslutet och aldrig ge mig åt stolthet och hårdhet.

Eftersom jag bestämt att jag vill att min blogg ska mestadels sprida något positivt, vara peppande, men samtidigt ärlig, så måste jag kämpa och tänka ”nej” varje gång jag vill posta något om mina upp-och-ner-känslor, om känslan av att misslyckas osv. Det blir bättre sen - andas bara lugnt.

Eftersom jag vill kunna älska mig själv måste jag sluta noja, sträcka på ryggen igen, vara stolt och nöjd över den jag är och det jag gör. Oberoende av andra människors bekräftelse.

När jag är ledsen ofta måste jag fråga mig: Slarvar jag med maten? Eftersom det så ofta är den enkla anledningen till att jag blir sån.

När självförtroendet sviktar måste jag lära mig lita på alla som bekräftat att jag kan skriva, att jag är bra på det, att det kanske är en gåva. Sluta skämmas över att jag har ett ”behov” att blogga. Sluta tänka ”allt du skriver kan misstolkas och missförstås, allt du säger kan vändas emot dig”.

När det är tungt måste jag sluta låtsas, erkänna: Livet är inte perfekt, här och nu. Jag tycker att det är jobbigt att vara ensam och känna mig ensam. Jag kan tycka det är jobbigt att vara singel i en församling där alla andra är par. Jag kan tycka det är jobbigt att ha många kvällar ensam hemma. Det är inte fult att känna så.

När det stormar måste jag lära mig att vila tryggt i Guds famn. Veta att han bär mig. Du som bar mig igenom, bär mig igen, bär mig nu och bär mig ända hem. Jag måste ha min källa till glädje där. Inte vackla så mycket.

När jag vet att jag är så oerhört sårbar, så naken, så kanske jag måste lära mig att skydda mitt hjärta. Ibland. För tillfället.

När jag mår bra på morgonen, förmiddagen, dagen och det bara blir jobbigt framåt kvällen och natten så måste jag lära mig att lägga mig och sova.

Viljebeslut är skönt, och ett måste om man flackar hit och dit som jag så ofta gör. Så länge jag är pigg och utvilad funkar jag. När jag blir trött, slarvar med sömn, mat osv. blir jag ett känslomonster. Det tar energi. Men det är ok att känna känslor också..


Käre gode Gud, gör mig lite mer stabil.

Kärlek! /ia.

Why do you sing hallelujah if it means nothing to you?

-
Ibland kan man önska sig något annat än det man har. En annan vardag än den vardag man står i. Och det är inte fel att drömma sig bort ibland, drömma stora drömmar om lycka: när jag är där och där och jobbar med det och det och är tillsammans med han eller hon och det finns tid för oss och när jag har tid och pengar, och när jag kan resa osv osv.
Men: Tänker du vänta att ditt liv, att det riktiga livet, ska börja tills du utbildat dig färdigt? Tills du fått drömjobbet? Tills du fått barn? Tills du skaffat hus? Tills du har flickvän/pojkvän? Tills du flyttar till en annan stad? Tills du har hittat en församling du verkligen trivs i och kommer till din rätt i? Tills du blivit tillräckligt snygg? Tills du blivit tillräckligt duktig på det du håller på med? Tills du har de rätta vännerna? Tills relationen till dina föräldrar blivit bra? VILKET SLÖSERI MED TID! Det kommer ändå alltid finns något mer att längta efter. Du kommer aldrig bli 100% nöjd. Och tur är väl det : )

Jag kan inte leva mitt liv någon annanstans, på någon annan plats i tanken, vid något annat tillfälle. Det bästa jag kan göra är att leva mitt liv HÄR & NU. Närvarande i Falun 20februari 2012. Och göra det allra bästa åt situationen., här och nu. Att vara närvarande, i mitt sammanhang, mitt liv, min stad, bland mina vänner, IDAG. Vårda de relationer, på plats eller med distans, som betyder något. Klyschan man hört tusen gånger men som banne mig är bland det sannaste som finns: Man kanske inte kan göra något åt situationen (kan man det – gör det!) men man kan ALLTID göra något åt sin inställning till situationen.

NEJ, jag vill inte leva mitt liv utan att vara närvarande. Det bästa jag kan göra med min dag är att bemöta mina patienter på det bästa tänkbara sätt just jag kan bemöta dem på. Se till att lära mig så mycket som möjligt. Vad tjänar det till att vara opepp? Vad tjänar det till att tänka: ”det blir aldrig tid för det och det, för oss.” Gör det bästa av din dag oavsett vilka kollegor / pluggkompisar du möter just idag. Och NEJ, jag vill inte sitta instängd i min lägenhet och vänta på att jag själv ska anse mig tillräckligt smal för att ha rätt att se människor i ögonen. (japp, så tänker jag ibland!) Vilket slöseri med potential! (Precis dit Herr Ond vill få oss!) NEJ, jag tänker inte vänta med att försöka bli helt frisk tills jag får det stödet jag tror mig behöva för att klara det. Jag måste kämpa även de dagar jag tycker jag kämpar ensam. De dagar jag tycker jag ger mer än jag får. Självklart är livet så ibland. Vips, så är det jag själv som får så oändligt mycket mer än jag gjort mig förtjänt av.

Vad gör du med din dag? Väntar du på bättre tider? Sluta! Din tid är NU!. För ärligt, visst är det jättebra att drömma, tro och hoppas om framtiden. Jag har superstor tro och fina förhoppningar om en jättefin framtid med massor av kärlek, MEN man vet aldrig! Ärligt (våga inse!) ditt och mitt liv kan ta slut idag! Eller imorgon. Eller om åttio år. Men ta inte förgivet att det tar slut långt efter pensionsålder. Vi ÄR INTE odödliga. Läskigt? Nä. Realitet? Ja. Vänta inte med allt. Res, lär, älska. Nu.

Du som är kristen: Tänker du vänta med att försöka bli kristuslik tills du är lite mer ”färdig”. Du blir aldrig ”färdig”! Du blir inte så mycket godare, bättre, frommare, duktigare än vad du är idag. Vill du ens bli lik honom? Eller vill du ha det "gött" bara? Tänk på hur du vill leva, vara, uppfattas, göra av ditt liv IDAG. Hur du vill att Jesus ska få påverka ditt liv och synas i dig IDAG. Kanske handlar det om att hämta ett extra glas vatten åt en patient utan att se sur ut. Kanske handlar det om att inte hänga med i fruktlöst prat om ditten och datten, som varken för dig eller dina vänner, de som ser dig som en förebild, egentligen, närmare Gud. Hur förbannat många timmar ni än råkar hänga i kyrkan. Och diskutera. Visst, diskutera är fint. Men agera då? Kanske ska just DU le lite extra åt nån ruggig tant på ICA, vem vet vad det betyder i hennes liv?
Kanske handlar det om att sluta se ner på dig själv och älska dina fel och brister, för att kunna acceptera andras fel och brister?

Till alla: Vilken sorts vän/kollega/student/dotter/son/förälder vill du uppfattas som idag? Som någon som är egoistisk, bitter och trött på livet? Eller som någon som sprider något gott? Med eller utan Gud som drivkraft. (Jag tror ju att det är enklare med något som sporrar, men men….)

Och ni fattar va? Att jag utgår från mig själv? Vad JAG behöver jobba med. Och kanske ni med… vad vet jag om era liv? Men det är därför jag delar med mig. Jag VET att jag är väldigt svajig och man kan säga till mig: ”Ska du säga, som vissa dagar bara navelskådar och nojar och tycker synd om dig själv och skriver om hur det funkar med en sådan banal sak som att äta”. JAG VET. Men jag vill vara ärlig, och jag jobbar på’t. ok? Jobbar på't de dagar jag orkar. Ibland är jag bara ledsen, men fine, det är ok det med.Man är svag och stark, pepp och omotiverad om vartannat.

Men jag vill peppa dig och jag vill peppa mig! Till att bli mer än mainstream. Till att ha power från himlen. Omöjligt? Nä, fullt möjligt. Jag vill vara en röst i öknen. Som banar väg för honom som ska komma. Som ger vatten till dem som törstar. Som vågar vara rak i ryggen och se människor i ögonen. Är du med mig?

Kärlek! /ia.

eyes wider then before

-
Och idag blev det ingen lunch. Och visst ingen middag heller..det var inte planerat så, men råkade bli och vips så mådde jag bra igen. Känner mig ren.
DET skrämmer mig lite.

Och jag undrar: Tar vissa resor aldrig slut?

Men: Jag tror på en man som till och med kan besegra döden. Självklart är det inte omöjligt att bli fri. Jag vägrar räkna mig själv som hopplöst fall.

Och man måste inte alltid vara stark. Man kan vara svag och brinna för Gud, samtidigt.

kärlek! /ia

ps. tack Johanna&S.Fahlström för en bra dag! d.s.

looking for a place to hide away

-
Igår gick jag på stan med mina vänner, de skulle luncha tillsammans. Jag älskar egentligen sånt. På ett sätt. Men då ska man kunna sitta still och koppla av. Jag hade tänkt gå och träna. Och bara tanken på hur jag skulle må, vilka tankar jag skulle få om mig själv om jag struntade i ett träningspass för att äta lunch ute på stan, får ju mig att rysa. Så nej, det blev inget med det.

Imorn ska mina vänner ha en heldag med hotellfrukostbuffé, spa-dag, lunch, middag, drinkar, utgång. Tror ni jag kan vara med? Nej. Dels måste jag ju träna för vasaloppet. Men jag hade tänkt vara med på hotellfrullen först. Nu känns det otänkarbart. Buffé. Jag pallar inte. Pallar inte tanken på hur jag skulle må efteråt, hur många mil jag skulle anse mig tvungen att åka för att "sona mina synder". Skulle jag kunna koppla av och njuta av en sån där heldag, där det går ut på att unna sig, äta gott, umgås, vara stilla och lugn? Nej, otänkbart. Just nu i alla fall.

Ikväll skulle vi bowla med ungdomarna i kyrkan. Jag hade tänkt vara med. Men dels tröttheten, att jag varit borta ca 12h/dag hela veckan gör att jag inte orkar. Dels det, men också tanken på att behöva klä mig i jeans. Eller nått annat som sitter tajt. Jag pallar inte. Kanske jag går ner till kyrkan senare när man kan gömma sig i mjukisbyxor och stora tröjor. (Jobbet funkar tack och lov helt okej eftersom man har stora, lösa, bekväma sjukhuskläder på sig. I de känner man sig inte gravid i alla fall.)

Och allt jag äter innan och efter jag åker skidor plågar mina tankar. Jag vill att det j**** vasaloppet ska vara över snart!

Jag läser i Bibeln: ”ty det man blir underkuvad av är man slav under” och det skrämmer mig. När jag inser att vissa tankar fortfarande styr mitt liv.
Min mage är uppblåst, spänner och gör ont och har krånglat hela veckan – det får mig att känna mig gravid och äcklad.
Jag hinner aldrig gå ut på mina rogivande morgonpromenader - det får mig att känna mig som en lat människa utan karaktär.
Jag blir arg varje gång jag ser mig i en spegel på gymmet - vilket förfall.
Jag blir ledsen på min kropp när den inte verkar fatta vad ämnesomsättning är. Vissa dagar äter jag ganska lite, tror jag iaf, och jag blir ändå inte hungrig, det är bland det värsta jag vet. Att inte vara hungrig och ändå äta får mig att känna mig olustig och illa till mods.
Och jag vill leva på sallad och ägg. Inga kolhydrater och socker som bara gör mig stressad.

Och nu sitter jag, som vanligt, och tänker att jag måste skriva någon klok ursäkt för att posta ett sånt här inlägg. Be om förlåtelse för mig själv och för att jag inte är på topp just nu. Jag tänker att jag är patetisk som bloggar om detta. Som att jag sviker när jag inte orkar vara positiv. Som att jag borde säga ”förlåt för att jag mår dåligt ibland och för att jag bloggar om det”

Men banne mig. NEJ. Jag vill inte be om ursäkt för att jag har haft en sjukdom som är svår att ta sig ur. Jag vill vara stolt att jag trots allt kommit dit jag kommit. Jag vill inte skämmas för att jag ibland skulle vilja skrika högt och banka huvudet i en vägg. Det kanske finns fler som jag. Fler som inte orkar må toppen varje dag. Och jag vill förmedla: Det är ok…!

Och jo visst. Min starka önskan och längtan vore att ha någon jag kände det var självklart att höra av sig till och prata med när det blir såhär jobbigt. Att jag skulle våga. Eller bara nån att hänga med när jag inte orkar med mig själv och att vara ledsen själv. . Men nu är det inte så.. Det känns som jag borde ta mig i kragen och rycka upp mig istället. att jag bara är fånig.

Så om detta att skriva om det får mig att kunna hantera mina tankar något lite bättre så tänker jag inte skämmas. Det är väl bättre än att jag paniktränar? Bättre än att hyperventilera? Bättre än att tänka att man skulle vilja stoppa tusen knivar i kroppen på sig själv? (Jag gör inte det!!) Right?

(jag vägde mig igår, märks det att jag inte kan hantera sånt?? haha ..)

Kärlek! /ia.

Och heey! FÖRUTOM detta är jag glad, positiv och lycklig. Det är en STOR SKILLNAD från förr då det mesta var svart. Nu är det ”bara” lite ätstörningsåterfall.

att vilja. längta. hoppas. bli besviken.

-
Brev till Gud (jo han behöver säkert ett blogginlägg för att höra mig, haha...):
Jag hoppades, och försökte, igen. Tänkte att denna gång kanske. Kanske det skulle ske, det där jag väntat på i så många år. Det där som inte varit ok sedan jan-07. Över fem år sen alltså... Och jag har drömt om hur jag skulle berätta för alla hur jag bett till dig och du skulle göra mig frisk. Och jag har tänkt att det vore det enda, sista steget till att jag kanske skulle helt kunna friskförklara mig själv. Men något fattas. Den fysiska biten. Och jag har hoppats. Och bett. Och blivit bedd för...
Men tillslut orkar man inte mer. Man orkar inte bli besviken, gång på gång på gång. Undra: varför händer det aldrig? När jag ber. När andra ber. Man låter det gå några månader, nått år, och försöker igen. Men det händer absolut ingenting. Nu har jag börjat blivit rädd. Läskiga framtidstankar. Om hur jag förstört mig själv, min kropp, för all framtid? Och det var ju det man varnade mig för…
Så nu Gud, har du ca 10h på dig, 10h på fem år, innan jag ger upp, igen. Kanske sista gången, för som sagt, man orkar inte hur mycket besvikelse som helst. Jag tänkte "till jul". Som blev till "när skolan börjar igen", till "efter examen". Men nä, nu får det vara slut på tidsfristen. Jag ger upp, blir en duktig flicka och lyder läkarna. Jag trodde du var större än dem.

Men, dina vägar är outgrundliga. Jag förstår inte allt. Kanske det finns någon mening i detta också. Kanske inte.



men jag är din. oavsett och för alltid.

kärlek! /ia

jag är svag men ändå stark. arm och fattig, ändå rik. jav var blind, men nu jag ser. allt som du gjort, allt som du ger.

-
Åh vad jag älskar att INTE stressa! Att ha obokad, oplanerad tid i kalendern till att göra ingenting. Göra det man känner för.

jag har i så många år, så många dagar, utan paus, varit konstant.stressad.hela.tiden. För det var alltid: borde träna mera. borde äta mindre. hela, hela tiden. aldrig avslappnat, aldrig lugn och ro, aldrig frid i själen och kroppen. aldrig nöjd. borde hela tiden göra mer. vara bättre. (plus att jag pluggade på heltid, med bra betyg givetvis, jobbade extra i princip varje helg, spelade fotboll, dömde fotboll, tränade ett pojklag i fotboll, tränade extra på sidan av, var i kyrkan, umgicks med vänner...en sån duktig flicka!)

Så, nu när jag äntligen börjat släppa på kraven, stressen, så märker jag hur överkänslig, allergisk jag blivit mot det. Att jag blir orolig och stressad av att ha för mycket saker inplanerade. Och jag försöker lyssna på mig själv och kroppen på ett bättre sätt.

Och jag har kommit fram till att jag faktiskt kan tänka mig att göra vissa förändringar för att uppnå ett mindre stressat liv. T.ex. har jag kommit fram till att det är ok för mig att leva ett liv där jag inte nödvändigtvis måste träna 6-7dagar i veckan, utan kan faktiskt dra ner på det något. Jag kan tänka mig att ibland tacka nej till att umgås med vänner, att inte ha varje kväll + helg uppbokad. Jag kan tänka mig att tjäna mindre pengar genom att inte jobba 100%. Om jag inte klarar av det, kommer jag försöka få jobba mindre. Och NEJ, vet ni vad, jag skäms inte ett dugg över att säga: Jag är 23 år, singel, bor själv i en liten lättskött etta och jag vet ändå inte om jag vill jobba 100%. Jag vill orka ha ett liv utanför jobbet, oavsett om det innebär att jag inte får lika mycket pengar att röra mig med. Pengar är INTE liv!
(Så kan inte nån ge mig lite betalt för att skriva och blogga, fatta vilket drömliv, haha! )

Lugna vinterpromenader, tända ljus, böcker, kaffe, vänner, film, lagomt med träning, ett stimulerande jobb som inte äter upp en? Tid till Gud, att umgås och lyssna till honom? JA tack.

Sönderstressad, utbränd, rastlös själ som aldrig är nöjd. som inte orkar se andra. som får ett fett sparkonto. som lever på gränsen till att falla samman. Som tappar min gudsrelation utan att ens märka det? NEJ tack.

kärlek!

/ia

holy holy wild

något från förr:

Som en skärva av glas
En fjäril som just kläckts ur sin kokong
Så känner jag mig bräcklig, ömtålig. Och jag kisar mot ljuset.

Som en fjäder, som lätt följer varje vindpust, utan egen vilja.
Som en gummibåt mitt ute på ett stormande hav.
Ett hav av känslor, behov, spruckenhet.
Det gamla. Det nya.
Nya vanor, gamla mönster.
Bojor. Fastfängslad. I en mörk gammal fängelsevägg.
I mina tankar.

Och jag skakar.
Varje liten blick, liten beröring, riskerar att putta ut mig för den svarta branten.
Men om jag tiger, så blir jag aldrig räddad.
En hand. Som för mig upp på gröna ängar. Till en oas. Att vila tryggt.

Jag är en sprucken skärva av glas.
Men jag lever. Andas. Är inte en död sten.
Stendöd?
Jag har kisat mot ljuset. Sett det stora klara skenet.
Och en dag så kommer ja våga mig ur skuggan.
Helt och fullt.
Den mörka smutsiga fängelsehålan ska inte längre vara min tillflykt.
Jag ska inte rymma tillbaks.
Jag ska vara din. Helt och fullt.

och kanske har jag kommit dit nu. När jag tillhör Gud helt och fullt. Där ingen sjukdom längre stjäl mig, stjälper mig, fängslar mig. Samtidigt som min öppenhet i vägen mot tillfrisknande också gör det allt svårare att visa och berätta om dagar, stunder, när det inte är så lätt. För jag är rädd att göra människor besvikna. Var jag inte starkare än så, bättre än så, än att jag fortfarande fängslas i tankar ibland... Men vems väg är spikrak egentligen? Vem snubblar inte och faller? Jag gör. Jag är en människa.

kärlek! /ia.

Beauty queen of only eighteen, she had some troubles with herself. He was always there to help her, she always belonged to someone else

-
Att lite olika personer ibland hör av sig till mig, via vad de läst på bloggen, angående lite hjälp med tankar kring träning/överträning, mat, vikt, ätstörningar osv. gör mig jätteglad! För om jag bara kan, på något enda vis, hjälpa någon, vara ett stöd, ett bollplank, ge pepp att ta sig ur saker, ge kraft att inte komma in i skiten, så gläder det mig enormt! Och FRÅGA GÄRNA, jag känner mig så pass frisk att jag absolut klarar av, och gärna ställer upp om någon vill.

Och detta vill jag skicka med redan nu:
Om du är i en ätstörning: Det är SÅ, SÅ VÄRT att göra allt för att ta sig ur det. NEJ, att bli frisk innebär inte att bli tjock eller gå upp 10kg i vikt på tre dagar! Att sluta se ner på sig själv, hata sin kropp, sluta tänka dåliga, destruktiva, tankar, kommer BEFRIA dig något så enormt. Att VÅGA äta fett kommer att göra dig mindre trött, ledsen, energilös, deprimerad osv. Man måste äta för att orka vara levnadsglad! Jag säger absolut INTE att det är enkelt. Att det bara är att bestämma sig, så blir man frisk. MEN man måste, helt och hållet och ärligt, bestämma sig för, själv: Vill jag bli frisk? Vill jag släppa den här identiteten som det innebär att vara ätstörd. Om svaret är ja, så går det! Det kanske blir världens tuffaste kamp, men VILL du bli frisk KAN du bli frisk. Men det gäller att våga. Våga äta.

Om du är på väg in i något ätstörningsaktigt, träningsberoende, vikthets osv: Gör ALLT du kan för att inte halka in i det. Var observant på dig själv, när börjar det gå för långt. Om du försöker gå ner i vikt som ett uttryck för att det är andra saker som får dig att må dåligt (that's my story!) – ta reda på vad de verkliga problemen är – och ta tag i dem. Jämför dig inte med andra. Tro inte att du blir lycklig bara av att gå ner några kilo – och se till att stoppa innan det är för sent. Lyssna på kroppen, vad den orkar med. Tänk över hur du vill att ditt liv ska bli – glad och nöjd och med en helt normal vikt, eller undervikt med depression, ledsenhet, ilska, tappade sociala kontakter, oro, negativa tankar osv.

Och hej, JAG VET VAD JAG PRATAR OM! (men – det är olika för alla. Så om jag klivit någon på tårna nu, förlåt! Jag pratar bara utifrån mina egna erfarenheter)

Kärlek!
/ia.

och ja, detta är en skräck-bild. (finns ju mycket värre dock!)

Och jag har aldrig sett ut så!

Men om jag så skulle kunna skrämma någon till att inte få en ätstörning så gör jag det gärna!

/.

du älskar mig hel, igen och igen

-
häftig grej i helgen, del.. 4 (?):

jag kände mig inte tjock en enda gång. trots en massa ätande av diverse godsaker. (smörgåstårta....mums! ). Vem har tid att förstöra sina dagar med massa onödiga tankar när man har fullt upp med att vara glad? (och nån sorts röst börjar få fäste i mig: Jag ÄR INTE tjock. faktiskt.)

nu till Sörskog! <3

kärlek!
/ia.

You don't even know what you're asking me to do

-
Jag vill inte att den här bloggen ska framstå som någon framgångssaga, som att allt bara hux flux blir enkelt och fint. Så funkar inte livet. Så därför tänkte jag berätta lite om de där mindre framgångsrika sidorna, för att dela det lite jobbiga också. Det är skillnad på att dela negativa vibbar, och att visa att man inte är perfekt.

Jag skäms.
För lite alla möjliga olika saker. Och det vet vi väl alla, att det är inte vidare roliga känslor. Ibland kanske man ska göra något åt det där man skäms för, ibland kanske man bara ska acceptera sig själv och sluta skämmas…

Vad jag skäms över?
Vissa grejer skäms jag för så mycket att jag skäms för att prata om det. Så det hoppar vi!

MEN vad jag kan berätta om angående skammen så är det ju så att jag visserligen känner mig 100 gånger friskare nu, just för att jag inte har så mycket ångest och tvångstankar runt mat och träning längre, och det är SÅ tacksamt och GULD värt! MEN jag har fortfarande inte ett normalt förhållande till mat och träning. Och det skäms jag för.
Jag skäms när jag tycker det är jobbigt att träffa människor när jag hellre hade velat träna. Jag skäms när människor ser när jag äter. Jag skäms åt sådana vanor jag utvecklat, och folk skrattar lite åt, t.ex. att alltid äta halva smörgåsar. (fast ofta två halvor, så då hade jag ju lika gärna kunnat äta en hel – men som sagt, sjukdomen är helt och hållet psykologisk och sitter i hjärnan). Jag skäms över mina blodsockersvägningar som kan förvandla mig till en elak, surig, häxa. Jag skäms över att jag, genom att utsätta min kropp för vad jag gjort, får så oerhört svårt att kontrollera hunger. Är jag superhungrig kan jag t.ex. äta rester utan att orka värma dem i micron först. För att min hjärna typ skriker: Äter du inte nu svälter du ihjäl.. fastän jag egentligen vet att man inte gör det. Och sen efteråt känner jag mig äcklig, ofräsch.

Jag skäms över att jag är rädd för hetsätningar och bulemi. Jag skäms över att jag tycker att godis och fikabröd är gott, att jag kan få sockerkickar och sockersug och det känns som jag skulle kunna äta hur mycket som helst av sånt där. Jag skäms över mina onda cirklar som innebär att eftersom jag försöker hålla igen med så mycket som möjligt med mat och fika och sånt här hemma så får jag en ”det gäller att passa på” tanke när jag är på andra ställen, t.ex. hos föräldrarna, så då ”passar jag på” att äta allt det där jag inte ”får” äta annars: Rostmackor med pålägg, sylt, fikabröd, pasta osv. Och jag MÅSTE äta mycket när jag åker skidor flera timmar om dagen, för att orka. Jag vill orka. Men sen skäms jag för att jag ätit så mycket, blir rädd att gå upp i vikt, och håller återigen igen så mycket jag kan hemma i min frizon, min lägenhet, de dagar jag inte åker skidor. Och så rullar livet på. Och kan ibland tycka livet vore enklare om jag inte tränade så mycket, för att jag skulle kunna slarva mycket mer med maten då..
Jag skäms när jag går på kalas och tar om av maten och fikat. Jag skäms när jag inte kan sluta äta fastän jag inte är hungrig längre, att jag alltid äter upp allt på tallriken, -> GLUPSK tjej. Jag skäms när jag pratar om ätstörningar och hur mycket jag tränar för att jag då tror att folk ska tro att jag är vältränad och smal vilket jag inte alls är.

MEN framförallt, som jag snuddat vid nu, skäms jag för mitt hem. Alltså hem som i lägenheten. Just eftersom detta är min fredade zon, där jag kan ha mina konstiga matvanor i fred utan att någon lägger sig i, så blir det så svårt att släppa in folk i den zonen. Jag skäms när jag har folk hemma hos mig, vilket jag oftast alltså inte har, eftersom jag inte har ett ”riktigt” hem. Har man ett riktigt hem ska man kunna bjuda hem folk på fika och mat, man ska kunna bjuda på bullar och fikabröd, man ska kunna bjuda på smörgåsar och pålägg, man ska ha mat att laga hemma. Jag kan inte ha det. Det är för farligt, gör mig för rädd, illa till mods. För jag är rädd att äta upp alltihopa själv nån gång. (Även fast jag nu börjar inse att skulle jag få bulemi skulle jag fått det för längesedan). Men jag önskar ju fortfarande att gå ner i vikt, det är ingen hemlighet. Så nej, inga mackor hos mig. Inget fikabröd. Inga kakor. Inga pålägg (jo ägg förståss, ;) ) .

OCH i ett riktigt hem ska man ha en TV att glo på. Och massa snygg inredning. Och allt jag inte har…Man ska kunna underhålla människor.
Det är lite jobbigt. För jag vill ju ha ett gästfritt, öppet, mysigt hem där människor ska kunna trivas. Men jag är världens sämsta underhållerska. En dålig husmoder, haha.
MEN jag lovar. Det finns alltid kaffe (eller te!), alltid 70%choklad, och alltid två öron som lyssnar uppmärksamt på vad du har att säga. Och det kanske räcker så, tills vidare. Tills jag kommit lite längre än jag kommit idag.

Varför berättar jag detta?
Jag dels är det nog helt enkelt en liten egositisk anledning, att jag vill be om acceptans för mitt beteende och vanor angående det här med mat och att äta. Mat är inte enkelt, ännu. Jag vill be om ursäkt, en förklaring, varför jag inte bjuder hem mina vänner oftare än jag gör. Men det är svårt, ännu. Och jag vill dela med mig av mina skämmigheter, för jag vet att andra, ni, har säkert saker ni skäms över. Helt andra saker säkert. Men det är när skämmigheterna aldrig få dras upp i ljuset som de kan bli riktigt jobbiga för oss. Jag vill hjälpa mig själv och andra att sträcka på ryggen, vara ok med oss själva, trots alla svagheter, brister och skämmigheter vi bär på. Sluta bär allt själv! Sluta skäms!


Fika... Jag antar att jag tyckte det var jobbigt. Jag var hungrig. Men vem vill framstå som glupsk....?
Suck! / ia-fia, hopplös unge.

Kärlek!

Och du undrar hur kan nått gott existera, allting är så svart, var finns det dag i denna natt?

-

När jag skriver och berättar historier ur mitt liv som ätstörd vill jag bara förtydliga att det inte är för att ni ska tycka synd om mig. Det är inte ett dugg synd om mig!
Jag skriver för jag vill berätta om den förvandlingen som skett. Om vad jag lärt mig och vill dela med mig av. Visa på hur Gud kan förändra liv. Men också min egen vilja. Man måste vilja må bra!


2012-01-09

Så idag tänkte jag berätta om ett litet exempel på hur mitt liv, tror det var i våras, kunde vara och hur jag inte tänker gå tillbaka dit igen:

Jag och mamma skulle åka och hälsa på Anna&Mats. Hans lillebror, som också är en god vän till mig, var där med.
Vi åkte och i bilen kom allt bara upp. Mamma har en sån förmåga, att se rakt igenom mig. Jag kan inte dölja. Och jag bara grät, och grät och grät. Över mitt liv. Mamma bad mig till och med att stanna för att hon trodde inte jag kunde köra bilen trafiksäkert i mitt ”tillstånd.”
Jag grät. Dels för att man gör det när man inte äter ordentligt. Man blir trött, slut, orkeslös, ledsen, deprimerad. Jag grät för att jag tyckte mitt liv var så tråkigt. För att jag kände mig ensam, jag har absolut ingen. För att de vänskapskontakter jag hade kände jag inte gick på djupet. Jag kunde inte vara mig själv, inte dela mitt liv, inte berätta hur jag mådde. Kyrkan var fin, men det var ju bara en timme nån söndag. Jag ville ha mer. Jag ville ha gemenskap. Jag ville ha någon som såg mig, ville vara med mig. Jag tyckte alla par bara umgicks med varann och aldrig bjöd in mig. (mmm, vad fina tankar ia!) .
Och: när vi kom till anna&mats så var jag fortfarande i halvt upplösningstillstånd. Och skämdes. För mina söndergråtna ögon. Och ville inte visa mig. Orkade inte umgås, vara trevlig. "Kan inte du också försöka vara lite trevlig nån gång" är en kommentar som, kanske välförtjänt, fällts över mig alltför många gånger. Sant, men man blir inte direkt gladare av det. Bara ännu mer ledsen för att man misslyckas så totalt, inte bara med sig själv, utan att man också förpestar omgivningen för andra...
Hursomhelst:Så istället för att umgås med dem, och med Mats bror, (ingen av dem träffar jag ju jätte, jätte ofta) måste jag gå upp och lägga mig i anna&mats säng och bara gråta, samla ihop mig själv. Sov lite kanske… Innan jag tillslut kunde samla mod nog, ork nog, att en liten stund gå ner och vara människa bland andra människor.

Och jag vill inte att mitt liv ska vara så! Jag vill aldrig mer behöva gå och lägga mig i en säng och gråta istället för att umgås. Det har redan hänt för många gånger. Det får vara slut med sånt nu.
Jag vill älska, umgås, dansa, skratta. Gråta av sorg, inte av utmattning och missnöjdhet. Jag vill vara mitt i det. Mitt i det röda, bultande livet. Inte ligga undangömd i ett hörn, i en säng, med ett trasigt hjärta.

Och jag är tacksam, idel tacksam, för denna nya ia som skrattar så mycket mer än hon gråter. Fint betyg på ett liv va? (fast man SKA gråta när man behöver det!). Och jag är glad, för min egen skull, att jag kan möta världen på ett nytt sätt. Och jag är glad för andras skull, för den ia ni nu möter är en helt ok person tycker jag. Ganska glad, ganska snäll.



kärlek!
/ia.

om du repar upp historien fast den är så dum. om att klia tills det blöder, på en och samma punkt.

-
Jag känner mig ofta sugen på, och skulle kunna skriva hur många inlägg som helst om kost, träning, min syn på mat/socker osv.. Det finns i mig. Om allt ”äta ordentligt” tjat jag blir utsatt av och vad jag anser om det. Om hur skönt det kan vara att komma till lägenheten och inte bli tvingad att äta middag om man inte känner för det. Om hur mycket bättre jag faktiskt mår när jag inte försöker svälta mig själv. Om dilemmat att vilja göra en vasaloppssatsning och samtidigt gå ner i vikt och inse att det är en väldigt svår, och kanske inte så smart, kombo. Om hur underbart det kan vara med träning och hur imponerad jag blir av alla fantastiska längdskidåkare. Om Marit Björgens kropp. Om hur jag kan tänka: jag står inte ut.

MEN jag vet ju vilka inlägg jag tycker ger en god eftersmak. Vad jag blir stolt över och vad jag inte blir stolt över. Vad jag vill att den här bloggen ska genomsyras av. Vad jag vill att den här bloggen ska förmedla: inspiration, tröst, hopp, glädje. Jag vill att den ska vara ett stort kärleks- och inspirationsbrev, från vår Gud, till er, med en liten mellanlandning i mina fingrar.

Visst. Lite träning då och då, det är ju en del av mitt liv och mitt intresse. Och bloggen ska alltid vara ärlig, jag ska inte visa upp mig själv ädlare och finare än vad jag är, sårbarheten och svagheten gör att Gud kan få verka.
Men man ska inte alltid skriva ut sina negativa tankar, låta dem få plats. Det är bättre att försöka, om det går, hitta personer som kan stötta, hjälpa, uppmuntra, utanför den här bloggen.

Så: När jag börjar tappa. När det blir allt fler och fler inlägg som handlar om mat, träning osv, säg åt mig! Påminn mig när jag börjar skriva en massa inlägg som doftar unket av missnöjdhet över mig själv och mitt liv. Pusha mig att fortsätta inspirera och uppmuntra när jag tappar greppet. Påminn mig om vilken kärleksfull Gud vi har när jag själv verkar glömma bort det. Fråga hur jag mår när om jag börjar falla. Tyck om mig när jag inte orkar tycka om mig själv.



en annan tid. i ett annat liv.

kärlek!
/ia.

(och nu blir jag rädd att ni ska tro att det är jobbigt nu. att jag inte mår bra nu. det gör jag. detta är bara ett inlägg i förebyggande syfte. ha! )

kärlek x2!
kram.

Jag fattar alltihop.

-
Fick den här kommentaren av Maria, angående detta inlägg.. Så då ska jag väl försöka ge ett, någorlunda kortfattat svar (man kan vara hur långdragen som helst i dessa frågor).

"Det är så konstigt att höra att du mådde så dåligt då.. Vi hade ju ingen aning, inte jag i alla fall! Det onda bröstet känner jag igen, panikångest! Blä! Hur gjorde du när du väl tagit beslutet? Berättade du för nån? Fick du hjälp? Hoppas julmaten fått smaka i helgen och att du vågat äta! Kram"

Så: Största anledningen till att jag ville bryta, bli frisk var ju för att jag blev rädd när jag hade ont i bröstet/hjärtat hela tiden (har ju nu förstått att det var ångest + panikångest, men då trodde jag seriöst att jag skulle få en hjärtinfarkt vilken dag som helst… läskigt! – men det är då man inser att man verkligen inte vill dö i alla fall). Bestämde att jag måste prata med någon och en nära vän, Jessica, som jag umgicks väldigt, väldigt mycket med och som är expert på att lyssna, låg närmast till hands. MEN jag tyckte att det vore taskigt, egoistiskt, av mig att berätta för henne men inte ta tag i det på något annat sätt, det vore att lägga för mycket ansvar på en vän. Så jag gjorde en deal med mig själv och med J. att om jag berättade för henne skulle jag även gå till skolsyster och prata lite. Så det gjorde jag. Och hon/jag fixade även tid på vårdcentral till min vanliga läkare.

Och sen samma vecka blev det också, ett bra, besök på akuten. Det var studentkryssning, och att hälla massa, alldeles för mycket, ren starksprit i en kropp som är utmattad och utmärglad, och dessutom inte sova eller kunna äta… blev lite för mycket. Men jag ville bort. Och jag är glad att det inte gick värre än det gjorde.MEN, den söndagen, efter två såna nätter med nästan ingen sömn och massa sprit så var min kropp helt slut. Den värsta, rent fysiskt, dagen i mitt liv. Efter att ha spytt magen ur sig (tur nog!) en hel natt och så fort du försökte få i dig nått så vände sig magen ut och in. Minns att jag var totalt skakis, och kunde knappt stå på benen. Och att släpa ut mig själv och bagaget till bussen var nog en större utmaning än alla vasalopp jag kan tänkas åka i mitt liv. Och när alla andra stannade och åt stannade jag och spydde. Igen. Så ynkligt. (nu blev det långdraget – och en helt annan story nästan, men men, nu har ni hört om min värsta dag också…)
Och aja, det jag skulle komma fram till var att jag trodde jag skulle dö den dagen. För ontet i bröstet var såklart värre än någonsinn förr. Och så när man äntligen kommer hem, till ett tomt, ensamt hus, och inser att man måste sitta på golvet och äta/ringa för att man inte kommer upp på benen, ja då blir man rädd. Och blir man rädd kan man knappt andas. Och tror man ska dö. Så därav mitt enda besök på akuten som patient nånsinn. Där man tog ett EKG och förklarade för mig att jag inte alls hade något fysiskt fel på mitt hjärta. Vilken sten som lossnade då. Jag kunde släppa den stora, stora rädslan att dö… Så det var bra att få göra det och veta att mitt hjärta var friskt, då vågade jag slappna av igen.

Och ja, sen fick jag komma till min vårdcentralläkare som gav mig träningsförbud ett tag framöver. Vilket jag tyckte mest var skönt, för jag orkade ju egentligen inte träna, men kunde skylla beslutet på en läkare.
Och sen vart jag remitterad till öppenvårdspsyk, vuxen, där jag gick på samtal tre gånger innan jag kom fram till att jag tyckte jag var för frisk för att förtjäna någon hjälp jag såg ju inte ut som något benrangel. Så då tyckte jag att jag slösade på skattebetalarnas pengar och hoppade av. Dumt? Kanske.
Ja och sen… kämpade jag på egen hand i 4,5 år och sen kom jag på att jag måste vilja bli frisk och att Gud kan hjälp mig. Och här är jag idag. That’s it.

Kärlek!
/ia.

we found love in a hopeless place.

-
igår gick jag på stan och kollade på ringar med en kille. visst låter det spännande va? den bra, men inte så spännande sanningen, var att jag och min pappa (vilken komplimang att få bli benämnd "kille", haha) var och köpte en examenspresent till mig. Och jag har ju önskat mig smycken, eftersom det är något man kan ha kvar länge. Och det fick bli en s.k. Falu-ring, det passar ju mig eftersom jag blivit så förbannat patriotisk. Mycket nöjd! Nu måste jag bara tålmodigt vänta till 20 januari innan jag får använda den också...

ja igår var en en dag med lite ovanliga, men väldigt roliga aktiviteter: ia handlar, pappa betalar! :) för förutom examenspresent kirrade vi även min julklapp, världens bästa julklapp nånsinn, nämligen: sprillans ny längdskidsutrustning. (och obs! jag brukar verkligen inte få såna här dyra presenter... jag måste ha varit snäll eller något!) Nu ska jag inte åka på något begagnat skit längre utan flyga fram i spåren ;) Vi spräckte budgeten rätt rejält, så jag får kanske lägga ut ett par tusen själv också. Men det kommer bli bra. Så kanske att jag trots allt inte kan flytta söderut utan måste hålla mig här i snölandskapen...nu ska jag bara skaffa mig ork och kondition som motsvarar min utrustning så ska det nog bli bra. Tur att Sörskog finns, finns ju iallafall en 5km slinga med snö där som man kan snurra runt några varv per dag på.

2500:- för endast dessa superpjuks... definitivt det dyraste jag nånsinn har haft på mina fötter.

Jag kommer ju se rätt proffsig ut iaf... och det är väl det som räknas?;)

skidorna är på preparering fortfarande, så jag väntar tålmodigt.

OCH

igår hände något nytt. och bra. jag klarade av att bryta en massa negativa tankar. den här hösten har jag ju tänkt ganska positivt, men det har varit i kombination med att jag levt på ett "bra" sätt också (bra med träning, bra, nyttig mat osv.). Igår åt jag "fel", som vanligt här hemma (det är det som är jobbigt!) och tränade, enligt mig, för lite. Så jag kände mig sådär oduglig. och att jag blir aldrig frisk. MEN då satt jag mig ner, läste några kloka ord, valde vad som var viktigast här i livet.. Jag läste några ord om hur mycket Guds hjärta måste blöda för alla dessa människor som han har skapat sina fantastiska avbilder, till sina barn, och de vill inte veta av honom, de har inte hittat till honom. Vad vill jag då göra av mitt liv, tänka nedsättande tankar om mig själv, eller försöka göra mitt lilla, så gott jag kan, för att sprida den frid, kärlek, glädje som Gud ger...? Jo det senaste såklart! Och jag får be Gud om ursäkt för att jag inte alltid klarar av att älska henne som han har skapat, att jag hatar henne som Jesus dog på korset för. Jag ska sluta med det! Så jag klarade faktsikt av att skärpa till mig, vända tankarna, göra en jobbig negativ dag till en glad positiv dag.

och den, positiva känslan, av att jag fixar det här, med Gud och människors hjälp, det tänker jag ta med mig in i 2012!

GOTT NYTT VÄLSIGNAT ÅR MINA FINA FINA VÄNNER! <3.

(och förresten, tror jag att den här statistikräknaren på bloggen måste ha fel ibland, för i såna fall skulle 35pers ha läst min blogg klockan 06.00 imorse, och i såna fall är ni ju inte riktigt kloka i huvudet!!!!)

kärlek!

/ia