bruten, skör

ändå buren

osynlig

ingenting

 ändå älskad 

tårar 

smärta

men i allt: glädjen, skratten

framtiden

oviss, svår

men i allt, är du där

löftet ; aldrig ensam

aldrig övergiven 

aldrig mer än du klarar av

det stormar

blåser kallt

en höst i våren 

men din värme är frid

hoppet 
om en ljus framtid
håller oss vid liv

  

kärlek! /ia

- - -

Gunilla inspirerade mig att skriva en påsktext:

jesus
vi har våra tårar
- men utan din död, så skulle våra kinder vara för evigt våta

jesus
vi har våra sår
- men utan spikhålen i dina händer skulle vi aldrig sluta blöda

jesus
vi har vår ångest
men utan din vånda, den natten, i getsemane, och det valet du gjorde,

- skulle vår ensamhet aldrig ha ett slut

jesus
vi har våra sjukdomar, men utan din kamp, utan dig seger på korset,
- skulle våra sjukdomar aldrig ha en chans att läka ut

jesus
vi har vår glädje
men utan dig, utan din uppståndelse,
- skulle vår glädje vara lika ytlig som en låga som brinner ut

jesus
vi har vår kärlek
men utan din kärlek, du som älskade oss först, du som lärt oss vad kärlek är, utan ditt Ja till faderns befallning
- skulle vår kärlek vara en meningslöshet

jesus
vi har vår död
vår död att döden dö – som vi alla måste göra
- men utan din död skulle vår död vara slutet, det evigt svarta slutet

men i ditt liv överlämnar vi vår död

och i din död har vi vårt liv

/ia, april-12

and I can’t be holding on to what you’ve got when all you’ve got is hurt

-

våren
som dödar mig
år efter år

våren
med allt ditt ljus
du sliter mitt hjärta i stycken
år efter år
när skall du lämna mig ifred?

våren
med all din värme, all din lockelse
rastlösheten jagar i min själ
när ska du ge mig ro?

våren
knopparna som brister,
ja, visst gör det ont med knopparna som brister
med ärren, med tanken,
med viljan att skära bort det onda
med viljan att vara långt härifrån

våren
du med alla dina löften
löften om liv
men du lovar ingenting för de ensamma
bara för de två, de tio

våren
jag vill döda ditt ljus
döda din lockelse
döda dina löften
döda din rastlöshet
jag vill göra dig till mörker och kyla
till frost och september
till fallna löv och tystnad
när fåglarna slutat kvittra
och var och en går in till sitt
då ska jag ha frid. då ska min själ ha ro.

vår… om jag kunde, så skulle jag döda dig.
med nöje.

skrev detta för några dagar sedan,

fast äh.
nu bryr jag mig inte så mycket. så himla hemskt är det väl inte. livet är vad det är liksom.
bah. (och vårregn är mycket mer rogivande än vårsol.... så mera regn är helt ok! och ja: ni får vilja spy på mina väder och årstidstankar, haha)

kärlek! /ia

forever until the end of time

-
när jag är stark drömmer jag om att förändra världen. när jag är svag, kan jag komma på mig själv med att önska och längta efter en enda sak:
en varm rygg att hålla sig fast i, i natten. någon som säger ”allt kommer bli bra”. (och varför skriver, erkänner, jag detta - jo, för att jag tror det finns fler som känner likadant)

-

en varm rygg
i en mörk natt
- det är min enda önskan

en hand på min axel
en fast blick
en röst ”allt kommer bli bra”
- det är min enda längtan

öppen famn
starka armar
bär mig, när jag själv inte orkar
någon som andas luft

när jag själv tappar andan

dagen
när man inte gråter ensam
när man skrattar dubbelt
när man delar sorg och fördubblar glädje
- den dagen

jag ska vänta. utan tillfälliga substitut.

även om min enda längtan
är en varm rygg i en svart natt

/ia

an ache I still remember

-

något jag skrev. förut.

drömmarna
rosa lufslott
lätta moln – lätta fötter

och du krossar
tar ner
bränner
mina broar

välbehövligt
säkert
men att krypa
på knäna – igen

och lyckan
en parantes
ett smakprov
en teaser
och varför skulle man ens få drömma?

inga rosa moln
men röda ögon – igen
och ögonens svarta
långt utanför sin gräns
i den där droppen som trillar

tårar är bara vatten
och salt
en intorkad fläck på mitt golv…
var det allt vi blev?

och vem kommer minnas?
minnas oss?
och vem glömmer först?
/ia

holy holy wild

något från förr:

Som en skärva av glas
En fjäril som just kläckts ur sin kokong
Så känner jag mig bräcklig, ömtålig. Och jag kisar mot ljuset.

Som en fjäder, som lätt följer varje vindpust, utan egen vilja.
Som en gummibåt mitt ute på ett stormande hav.
Ett hav av känslor, behov, spruckenhet.
Det gamla. Det nya.
Nya vanor, gamla mönster.
Bojor. Fastfängslad. I en mörk gammal fängelsevägg.
I mina tankar.

Och jag skakar.
Varje liten blick, liten beröring, riskerar att putta ut mig för den svarta branten.
Men om jag tiger, så blir jag aldrig räddad.
En hand. Som för mig upp på gröna ängar. Till en oas. Att vila tryggt.

Jag är en sprucken skärva av glas.
Men jag lever. Andas. Är inte en död sten.
Stendöd?
Jag har kisat mot ljuset. Sett det stora klara skenet.
Och en dag så kommer ja våga mig ur skuggan.
Helt och fullt.
Den mörka smutsiga fängelsehålan ska inte längre vara min tillflykt.
Jag ska inte rymma tillbaks.
Jag ska vara din. Helt och fullt.

och kanske har jag kommit dit nu. När jag tillhör Gud helt och fullt. Där ingen sjukdom längre stjäl mig, stjälper mig, fängslar mig. Samtidigt som min öppenhet i vägen mot tillfrisknande också gör det allt svårare att visa och berätta om dagar, stunder, när det inte är så lätt. För jag är rädd att göra människor besvikna. Var jag inte starkare än så, bättre än så, än att jag fortfarande fängslas i tankar ibland... Men vems väg är spikrak egentligen? Vem snubblar inte och faller? Jag gör. Jag är en människa.

kärlek! /ia.

jag tror du bär på en hemlighet. en dröm om liv.

-
försöker hitta tillbaka till den där lusten. att skriva. skriva kryptiskt och poetiskt. så jag bestämde mig att öva. hur gjorde man? jo, man får lite inspiration.... fångar en känsla. en liten, liten känsla. sen förstäker du den där lilla känslan till x1000. Lite sorg, blir stora ord om sorg. Lite ångest, blir stora ord om ångest. Lite kärlek, blir stora ord om kärlek. (så bli inte rädd för sjutton – jag är inte helt störd!)
sen blundar du. ser det framför dig. känner känslan. sen skriver du:

och jag och du
och havet
jag ännu inte sett

och du och jag
och läpparna
jag ännu inte kysst

och jag skulle skratta.
och du skulle le.
barnen i oss jubla – och lyckan släppas fri.

havet.
och saltet på min kind..
…skulle inte längre vara tårar
utan bara ett stänk,
ett stänk av kärlek

en sommarnatt
och vi skulle älska som fåglarna
älska varann
med alla sår och brister

sand mellan mina tår
din hud doftar sol
vatten i håret och en hand i min hand

vid havet
jag ännu inte sett.

/ia, jan-12.

kärlek!

Jag krossar fönstret, tar mig in i ditt rum.

-

Innanför de fyra väggarna
I det fina, trygga huset
Hos familjen Idyll.
Så finns det något som ingen ser

Kylan.
Murarna som ingen river ner

Ett hus dukat med vita dukar och fint porslin…
… när du bara vill slänga allt glas i golvet och skrika:
Hör mig. Se mig. Älska mig som den jag är. Kan jag inte få duga som den jag är?

Och innanför de stängda dörrarna
I det tysta huset
Så kniper läpparna.
Om det där som gör så ont.

Vi ler och låtsas och pysslar.
Det är fint.
Pyntat och skinande rent.
Ytan.

Och tänk om jag bryter mig in
Med min smuts på det putsade golvet.
Med blodet från mina sår.
Med allt mitt skräp.
Min skuld och skam.
Av den svartaste synd.
Till det vitaste av hus.

När jag skriker i tomma, tysta rum.
Så fönsterrutorna skallrar.
Vad händer då?

Låt allt krackelera.
Innan det är försent.
Innan ni blir stenar.

Stenarna som krossar. dig.

/ia, -11.

en annan natt innan huden började lukta bränt.

-

jag har alltid varit rädd för kärleken...

rädslan – att stå på gränsen,
vid klyftan. Helvetesgapet.
Mellan den djupaste lyckan och den svartaste avgrunden
jag finns. jag finns inte.
Hjärtat i en berg och dalbana. Och vi vill skrika Stopp!
Men farten ökar. Och ökar.

rädslan – att släppa likgiltigheten och istället brinna
brinna upp, det bränner, bränner.
”inte leka med elden” lilla flicka.
Jag vill vara kall. Kallare. Kallast
Men jag kan inte förneka.
Så bränn mig inte!

rädslan – att visa sig svag
blottad, naken – bara ett rött hjärta som bultar
nått så stort, att tappa andan. Faller… Faller!
hårt.

då – finns Han där. Med sitt fadershjärta.
Så stort och bultande.
Och han fångar mig. Dig. Oss
Och vi får stilla vila. Och brinna.
Han blåser på oss. ”- Kväv inte varann mina barn!”
Men han låter oss brinna. Han ger oss bomull. Att linda våra hjärtan i.
Och det är ok. Det är ok.

/ia.

Writing a black love song for the broken hearted

-

angående förra, nedanstående inlägg ("the drugs don't work"), kom jag att tänka på en text jag skrev för något år sedan.
så den som vill läsa den mer poetiska sidan av den lite längre utläggningen jag gör nedan, varsegod, det är typ såhär jag menar:

jag har blod på mina fingrar

när tonårspojken sparkar på den som redan ligger
när pappan misshandlar sin nya fru
när vi vänder blicken från mannen på gatan
har jag blod på mina fingrar

när tonårstjejen svälter sig
när mamman dricker sin sista vodkadroppe
när barnsoldaten skjuter ihjäl de som var hans skolkamrater
har jag blod på mina fingrar

när trettonåringen tar en överdos amfetamin
när gruppvåldtäkten fullbordas
när girigheten brer ut sig över världen och polarisarna smälter
har jag blod på mina fingrar

när du skär dig i handleden
och tror att ingen ser
så får jag blod på mina fingrar
för vi har alla del i världens bortvändhet från dig

/ia 2009(?)

Men du skriver ord som mord i handen

--
jag glömmer bort, jag har ju en till blogg också: www.ialindstrom.blogg.se . Där kan man gå in och kika om man vill slippa allt mitt vanliga babbel och bara läsa de texter jag skriver då och då (dock alltför sällan numera).

Uppdaterade den nyss med de senaste månadernas trevande poesiförsök.. Och tyckte det var riktigt skoj att läsa igenom vad jag klämt ur mig de senaste åren. Åh minnen alltså... Fina, fula. Minnen av livet.

kärlek!
/ia.

från kylan in i värmen

-
bläddrade igenom lite gammalt och stötte på en text som jag döpt till "Höstdikt". Skriven för ca ett år sen alltså, så säkert publicerad redan då men tänkte jag kunde passa på att göra det igen, nu när det är höst och allt : )

för denna höst känns det som att det finns väldigt lite tid över till att vara poetiskt (ja, om det inte är svt som begär det så ;) ) men uppsatsskrivande och tentaplugg prioriteras lite före. och dessutom skriver man bäst när man är ledsen och jag har inte varit så värst ledsen denna höst....

så en gammal sak, varsegod:


Skogskyrkogården, 14 oktober 2011.

-

höstvinden blåser kallt
vindar
som sveper bort alla löv

Låt det blåsa
Herre, blås bort allt det gamla
så jag kan stå där
naken och skygg
men med chans till nytt liv
En ny vår

Låt det blåsa
Ett sista försök till försoning
blås bort bitterhet och ilska
och låt mig starta på nytt.
Som de röda gula löven
virvlar ner
låt mina tårar blåsa bort

ett höstregn
sköljer bort det gamla
sköljer gatan ren
nya vägar, ny stad, ny möjlighet

som en lövhög
det gamla och smutsiga
får multna bort
under vinterns kalla täcke
så kan kanske sorgerna sakta glömmas
lämnas under ett lager av kall kall snö
och när solen kommer
är det borta
borta
för alltid

/ia, oktober-10.

och faktiskt. nånting har nog hänt. det är en ny höst. mycket gammalt är borta. och det nya är bra.

kärlek!

/ia.

Bjussar på en gammal en....

-

Du tar en hand
Vill hjälpa, vill trösta, vill smeka
Du ger
Och du tar

Och ett hjärta öppnas
Ger det innersta
Det ömtåliga
Det fina
Och det fula

Men
Vidöppet
Lämnar du det där
Hjärtat
När du inte får
Får det du vill ha
När du inte får betalt
För ditt slit, för dina fina fina ord

Du överger
Lämnar
När du inte längre får kyssa dom där läpparna
Bara hålla min kalla hand
Så är det inte värt att vara kvar

Igen och igen, igen.
Men det ska aldrig dö.
Hjärtat ska aldrig dö.

/ia.

snälla bli min igen, men låt det va som i en film

-
Jag skrev det här när.... ja, för ett tag sen.


Han och hon
Han: Jag, min, mitt.
Och hon likadant.
Och de krossades. Längs vägen. Tillsammans.

Ilskan. Vreden.
Som jag såg i ögon.
Förtränga, inte låtsas om.
För hennes skull.
Ögon som sa: Jag orkar inte längre. Jag vill inte längre.

Och jag såg. Såg allt komma.
Ett åskmoln som drog in.
Ett åskmoln i pannan.
Och vi räknande tiden.
Räknade ner.
10, 9, 8, 7…..
Och så pang!
Men: ett misstag.
6, 5,4… Igen.
Vi reder ut. Rider ut. Stormen,
3, 2, 1….

Noll.
Inget kvar. Slut, utan återvändo.

Hon är krossad.
Förkrossad.
När hon gett allt liv till någon.
Som inte ville bära det.
Inte kunde.
Som sa nej.
Som gick.
Som lämnade kvar.
Ett ensamt oroshjärta.


och förlåt, du som fattar, dig, er, det handlar om. om det blir personligt. hårt, utlämnande. men det här är min tolkning. och jag älskar dig min vän, mitt lilla oroshjärta <3. och allt blir bra tillslut!

/ia.

I wish I was your favorite girl

-

en sån där förvarning: nej jag är inte mörkt, svart deprimerad. jag har bara försökt fånga en känsla - ett ögonblicksmoment - en kväll...

...igen

Alla så lyckliga.
Du ler.
Så att ingen ska se. Bakom masken.
Maskäten.

Trycket stiger.
Skriket – det tysta gallskriket som ingen hör.
Hotar att ta sig ut.
Så knip. Läpparna hårt.
Och le.

Och varje gång jag ser
Dig.
Er.
Ett litet hugg i hjärtat.
Ett lätt slag i magen.
Bländad.
Av dig.
Av Er.
Om
Om inte. Om, det hade kunnat varit jag.
Som stod där vid din sida.
Strålande lycklig och vacker.
Som fick ta din brunbrända hand.
Stryka genom ditt hår.
Jag skulle torka dina tårar,
Såsom ingen annan nånsinn gjort.

Och i min säng om natten.
När alla är så lyckliga.
Efter kärlekens kväll.
Är jag den enda som inte ler?
Som kväver ett skrik.
Som rullar varv efter varv.
Som vrider mig bland mina lakan.
Som en metmask vrider sig på kroken
Dödsdömd

Innan
Den sköna, befriande sömnen tar mig med.
Som en gäst,
Till lyckans land.

/ia

du har rock'n' roll i dina bröst, du har blues i dina lår, du har visor i ditt hår och poesi i dina sår

-

(obs! mannen på bilden har ingenting med texten att göra. däremot kan kvinnan(?) på bilden vara något inblandad....)

Jag skrev om nått. Som inte är så aktuellt längre. Men rörde om, då. Nu är det över. Var över redan då.

Jag förlorade.
Igen.
Det enda som inte skulle hända. Inte fick hända.
Men jag är svag.
Och förlorar. Min kamp. Mina ideal. Den fina bilden av mig själv. Av min nystart.
Jag förlorade.
Och du vann ingenting.
Bara lite skam och skuld.
Att du tog tillfället i akt.
Jag förlorade.
Vi vann ingenting.
Det var inte ens för kärleks skull.
”- Orkar. Inte. Längre. Vara. Duktig.!”
Enda anledningen.
Till att du fick mig. Hela mig.
Utom mitt hjärta.
Jag förlorade.
Det vita oskuldsfulla, än en gång.
Blev grå, än en gång.

och här är den flera år gamla ursprungstexten. för den som glömt. hur man nu kan göra det ;)

Jag ville vara vit. Som snö.
Men jag svek. Och blev svart. Röd. Och tillslut alldeles grå…
Som en urtvättad trasmatta, använd.

Jag ville vara bra. Som man ska vara.
Men jag svek. Mig själv, mina ideal, mina drömmar.
Som en barbie, jag gör vad du vill.

Jag ville vara som det förväntas. Göra min plikt.
Så jag svek. Dig, med min falskhet.
Som en skådespelerska, jag gör min roll.

Och svart, rött, grått kan aldrig bli vitt.
Kanske ljusbeigt.
Men jag drömde en gång om att vara vit. Som snö.


/ia.

Du vet det är som om tio kampsportshundar tuggar taktfast på min halspulsåder

-
en annan dags frustration:

Varför.
Varför får du fortfarande styra mig.
Vara så stor, när jag är så liten.
Förbytas med Gud. Avgud.

Varför.
Varför får du säga till mig att jag inte är lycklig.
Att jag inte mår bra.
När jag var så glad.

Varför.
Varför får dina ord sån stor betydelse.
Varför blir det sant.
Varför blir jag ledsen, frustrerad och arg.
Varför får du möblera om i mitt hjärta, min själ.

Varför.
Varför får du mig fortfarande att känna mig dålig, otillräcklig.
Som att alla världens fel är mina fel.
Varför får jag inte vara fri, glad och lycklig.
Varför gråter du för min skull? Det gör bara ont, värre.
Mitt dåliga samvete.
Varför dömer du mig, min nära, min kära?

/ia.

Yes of course I miss you and I miss you bad. But I also felt this way when I was still with you

-
fånga en känsla. förstora den 10 gånger. ge det en blank sida och fem minuter.
till någon som fick mig att känna något:


Nån
Som inte borde vara nån.
Bortgömd, glömd och förlåten.
Som är 1000 mil ifrån.
Får fortfarande hjärtat att slå. Ögon att glittra. Munnen att le.
Men låt mig glömma. Dig.
Eller låt mig vara din vän.
Nån.
Som alltid tillhört någon annan.
Som fick mig att tappa andan, bli stum.
Som fick mig att leva.
Att gråta. Besvikelse.
Frustration.
Oåtkomlig längtan.
Du försvinner bort, i minnet, i glömskan, dimman.
Försvann i regnet.
Bort från mig.
Låt det vara.
Men nej. Du hoppar upp ibland.
En röd ruta.
Gubben i lådan.
Och det jag läkt, rivs upp igen.
Hade inga förväntningar.
Så ger du en förhoppning.
Det allra farligaste. Att få en tjej att tro, drömma, hoppas.
Men nej.
Du glömde mig igen.
För jag är bara något. Litet. Avlägset.
Du var stor. För mig.
Du åkte. Såg din ryggtavla försvinna.
Låt mig glömma. Eller kom hit och le.
För alla andra är så bleka. I jämförelse.
Ordagrant.
På alla sätt och vis.

Men kanske var det vackert?


/ia.

and I'm losing a friend

Hon
Jag inte känner. Hatar mig.
Och jag. Jag kommer förlora en vän.
Och han. Förlorar sitt liv. När han ljuger för sig själv.
Men det var jag. Som satt oss i situationen. Kanske.
Men jag ljög inte om mitt liv.
Och fick en andra chans, en ny fin fin vän.
Men nu är det snart över.
Och det är synd när hatet ska få vinna.
Synd om henne.
Där osäkerheten, hos en liten liten flicka, tar sig uttryck i hat.
Synd, när hon kväver relationerna omkring sig.
Släpp taget. Lita på honom du har kär.
Jag har det inte.
För jag gick vidare. För länge länge sedan.

/ia.

jag är alltid tryggast när du är en liten bit ifrån. en rörelse i ögonvrån.

-
Avslutar kvällen med en bön. Som jag formulerade för så längesedan. Som i novber 2009 typ.
Men jag skulle kunna be den varje dag och om och om igen. För det är min längtan.


Kom med din heliga kärlek och rör vid mig
Så att jag kan förstå
Djupet i din godhet
Det stora i din kärlek, din totala utgivelse

Kom med din oändliga makt, din eviga ande
Så att jag kan acceptera
Min egen litenhet
Och samtidigt min storhet, i att få avspegla dig

Kom, så att jag kan förstå
Hur man gör när man älskar

/ia.
godnatt!