Visar inlägg med etikett samhälle. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett samhälle. Visa alla inlägg

onsdag 9 december 2015

Att göra något - det gör mig glad

Förra måndagen gjorde jag någonting som kändes så bra och gjorde mig glad i hjärtat. För andra året i rad var jag och M. med och hjälpte till att lasta en stor långtradare fylld med kläder, möbler och andra behövligheter till Rumänien.

Det är ju min mamma, i spetsen, med hjälp av några andra, som driver en hjälporganisation där alla insamlade medel går till en stad/by i Rumänien där hon har en lokal kontaktfamilj som i sin tur hjälper till att fördela grejerna därnere. (Och jo, hon har varit på plats också och vet att grejerna kommer dit de ska).


Varje år skickar de ner sakerna de samlat under året och det behövs såklart bärhjälp till att fylla lastbilen som är ganska stor, 90 kubik tror jag (säger inte mig jättemycket) men den är stoooor. Tror vi lastade ca 700 kartonger samt ett helt rum som var fyllt från golv till tak med möbler. Vi var inte jättemånga och jag, M:s och M:s kompis Henrik var väl kanske den yngsta och mest fysiskt fräscha bärkraften, hehe, så man fick ta i och lyfta en hel del.
Men det känns ju värt det när det går till en sådana bra saker. Värt det både i tid och de svettdroppar och blåmärken som tillkom på köpet.

Tid är ju en oerhört värdefull vara idag och i ett samhälle där brist på tid präglar så mycket av de val vi gör, och inte gör, så anser jag att tid är bland det finaste man kan ge. Det är inte så många som har tid över. Men har man inte tid så får man ta sig tid, prioritera sin tid. Och jag tror att både jag och M. är väldigt glada över den här prioriteringen vi valde förra måndagen.

Tyvärr blev det inte så många foton tagna under kvällen, vi var ju upptagna med att packa, hehe.
Men här är i alla fall en:

Lastbilen nästan fullpackad med mamma framför och den rumänska chauffören uppe på flaket.

HÄR kan ni läsa om och se hur det såg ut förra året, (lite fler foton togs då.)


Och så.... en liten tanke från mig:
Det finns mycket åsikter och många som tycker och tänker och diskuterar mycket om både flyktingar och tiggare (då ofta från just Rumänien) just nu.
Många tycker, och visst är det bra att tycka och diskutera om olika samhällsproblem MEN det är färre som GÖR.
Varför? Det är enklare att tycka än att göra.

Jag själv hamnar i det här diket ofta också, i allra högsta grad. Jag tycker mycket, ibland uttrycker jag mina åsikter verbalt eller här på bloggen och ibland väljer jag att hålla tyst. Men en sak som jag verkligen har som ett mål i mitt liv är att försöka bli bättre på att GÖRA och inte bara tycka.

Här ovan var vi alltså ett gäng människor som faktiskt valt att göra något åt situationen i världen och Sverige, istället för att bara tycka. Och det är ju många som säger att åtgärderna måste ske på plats i Rumänien så att tiggarna aldrig behöver komma hit till Sverige. Det är ju alldeles sant, men hur många GÖR något för att det ska bli så?
Min mamma gör det och det gör mig stolt.


På ett sätt tycker jag såklart att det är bättra att tycka och engagera sig i samhällsdebatten utan att göra något alls. Fast...är det verkligen det?
För egentligen, nu är jag lite cynisk men jag vill ge ett litet exempel att fundera på:
Vi har en människa som tycker att alla människor är lika värda, att man ska hjälpa fattiga människor, att man ska ge av sitt överflöd etc. men inte GÖR något av det här. Sen har vi en annan person som har främlingsfientliga åsikter och inte tycker att alla människor har lika värde men fortfarande inte GÖR någon aktiv handling för att leva ut den här livsstilen. Vad är egentligen skillnaden mellan de här två? Ingen utav dem GÖR ju något för att leva ut det de tror på, så varken 'goda' eller 'onda' handlingar blir ju utfallet av de här människornas liv.

(Sen kan man ju ändå såklart inspirera och påverka andra med sina åsikter, så såklart har det betydelse men jag ville ändå ge ett exempel på att ord utan gärningar är ganska verkningslösa. Och som sagt: jag själv behöver också öva väldigt mycket på det här)

Jag vill avsluta det här inlägget med ett citat ut Bibeln som jag tycker visar väldigt mycket på det jag försökt beskriva i texten ovan.

'Visa mig din tro utan gärningar så ska jag med mina gärningar visa dig min tro'. (Jakobsbrevet 2:18)


Kärlek! /ia

torsdag 19 april 2012

våra spegelbilder skulle kunna vara omvända

-
Jag drömmer om en värld där inga kvinnor blir misshandlade av sina män.
Jag drömmer om en värld där ingen känner något behov av att använda droger.
Jag drömmer om en värld där alla länder och nationer väljer att rusta ner sina vapentillgångar och militära styrkor, eftersom ingen vill ha krig.


Jag drömmer om en värld där inget barn är rädd för att deras föräldrar ska dricka för mycket, en värld där inga barn blir slagna av sin mammor och pappor.
Jag drömmer om en värld där ingen är intresserad av porrindustrin.
Jag drömmer om en värld där ingen rasism finns, utan på alla sätt är alla människor lika mycket värda, och alla blir bemötta med respekt.


Jag drömmer om en värld där vi fördelar resurserna bättre, så att ingen behöver svälta medan andra har ett sådant oerhört överflöd.
Jag drömmer om en värld där djur och naturliv får blomstra, där vi förvaltar den jord vi fått till låns på bästa sätt, och njuter av naturen utan att förstöra den.
Jag drömmer om en värld med massvis av skratt och lite lagom med gråt.


Och nej. Jag har ingen lust att bara sitta på mitt arsle och säga: ”Det är såhär världen ser ut, det finns ondska i världen och det kan inte bli bra förrän vi kommer till himlen, fören Jesus kommer tillbaka osv.” Visst, den här jorden kommer aldrig att bli ett helt perfekt ställe, men jag har inte lust att vänta. Att inte ens försöka. Tillsammans kan vi…! Såklart. Vi KAN förbättra världen, sprida godhet och glädje. Om vi VILL.

Att följa Jesus handlar för mig inte om att gå runt och vänta på att allt blir bra sen. Han verkade mitt i livet, mitt i den här världen. Och Gud säger: Jag är en Gud för levande, inte för döda. (typ – jag orkar inte leta upp stället ordagrant och exakt)

Jag vill. Jag vet inte exakt hur. Men jag tänker att det är i viljan det börjar. Sen får jag överlämna till Gud att visa mig hur.
Är du med taggad? Kanske vi tillsammans bara kan säga: Här är jag. Använd mig, såsom du vill. Hjälp mig att vara med och sprida glädje, hjälp mig att vara med och försöka förverkliga en bättre värld, hjälp mig att sprida ditt budskap.

Amen.


(och förresten tycker jag att icke-kristna människor också har ett ansvar att vara med och försöka göra världen bättre. inte bara ta vad man vill ha - vad har du gjort för att förtjäna att födas i ett land som sverige där det är en självklarhet med mat på bordet, varmt boende och materiella tillgångar. TÄNK OM du hade varit född på ett annat ställe, med helt andra livsförutsättningar.)





kärlek! /ia.

måndag 16 april 2012

den där blicken du ger mig är gammal nu

-
jag har tänkt lite på det här med konsumtion, nu när jag är en arbetare istället för student och då eventuellt får lite mer pengar att röra mig med. om att jag vill hålla nere mina levnadskostnader istället för att jobba och stressa ihjäl mig. men jag behöver typ inte skriva nått inlägg, för clara har gjort det så himla bra!

läs och begrunda här.


snygg & klok.


vill ni dessutom kolla in lite proffsiga foton (och ord) från vad jag hade för mig i helgen så kan ni göra det här, på Johannas blogg.

kärlek! /ia

torsdag 16 februari 2012

.. en av dessa mina minsta...

Uppmärksammar läsare som följer mig på IKON kan nog känna igen de blogginlägg jag publicerar där. Och det är inte så underligt, för de senaste veckorna har jag mest lagt in inlägg som jag redan publicerat på den här bloggen. För skrivinspirationen är inte på topp. Men man vill ju inte att det ska vara helt tomt heller när man blivit ”anlitad” på det sättet:) så som tur är har jag ju en massa gamla inlägg om Gud och tro och sånt som jag pluttar upp där ibland. Jag fuskar helt enkelt ;)

På tal om det förra inlägget, där jag skrev något om att det kanske är viktigare att följa Jesus än hur stor tro man har så vill jag ge ett exempel på en person som jag tycker lyckas med detta, och som jag alltid kommer beundra för just det: Min mamma, Anna-Lena. Oavsett hur vår mor-dotterrelation än har varit, är och kommer att bli så finns det en sak som ingen nånsin kan ta ifrån henne: Hon kämpar på de svagas sida. Hon ställer upp. Hon offrar sin egen bekvämlighet. Och brinner för att se och hjälpa dem ingen annan vill se och hjälpa. Hon är inte rädd för skit under naglarna och hårt arbete – utan lön. (eller lön i mänsklig mening i alla fall) Så länge jag kan minnas har hon talar sig varm om de utsattas fattighet, om hur vi som har det så bra borde göra något för de som har det mindre bra. Oavsett om vi i familjen själva haft det knapert ekonomiskt har det alltid funnits pengar att ge till insamlingar, välgörenhet och fadderbarn. Det har varit naturligt, så gör man bara. För man har alltid råd, med något litet. Men där många människors engagemang ofta slutar där, vid en hundring i bössan nån gång ibland (mitt gör det – men jag tror att min mammas gener för de utsatta satt sina spår i mig, som medfött i modersmjölken, och kommer att återspeglas och föras vidare…) Hursomhelst, mamma gör mer. T.ex. så har hon sedan vi två var på en hjälpresa till Rumänien, 2007, startat en hjälporganisation där hon samlar in kläder och pengar för att kunna skicka kläder, mat, hygienartiklar medmera till barn i rumänien som har det illa ställt. Hur många timmar som gått åt till detta? Många, många! Hur mycket engagemang? Massor! Hur många kilo kartongbärnade? Tonvis! Hur många kronor i betalning? Noll. Men tack vare detta kommer några barn i rumänien vara något mindre hungriga, något mer välklädda, något mer renliga, något mer välutbildade. Och säkerligen, vilket nog är den största grejen av alla: känna sig något mer glada, värdefulla, sedda.

DET engagemanget kommer jag alltid beundra. Och jag tror fler än jag gör det, kära mamma! Inte minst den där mannen som hette Jesus och vandrade på jorden för 2000 år sedan som säger ”vad ni har gjort för en av dessa mina minsta, det har ni gjort för mig”. Som säger ”Följ mig”. Du kommer få världens största applåd i himlen, tänk på det när det är tufft. (Här kan ni gå in på hemsidan och skänka pengar!)



lilla, lilla mamma, med ett stort hjärta <3

kärlek! /ia.

söndag 5 februari 2012

these words keep me on my feet when I think i fall apart

-
Nu ska jag berätta om något som gjorde mig så glad. Sen ska jag berätta om varför det gjorde mig så glad. Sen ska jag berätta om varför jag väljer att berätta om detta.

Vad gjorde mig glad:
Har ju börjat inskolning som sjuksköterska på Öron-Näsa-Hals avdelning här i Falun. Andra dagen jag är där kommer en av undersköterskorna, (ännu en alla dessa fantastiska människor som jag känner och imponeras av – som gått igenom något så oerhört tufft och sorgligt i sitt liv, och ändå kan visa upp en livsglädje som slår de flesta på fingrarna. Halleluja för såna människor!) Aja, hursomhelst, ner hon ser att jag är där och ska komma att jobba där spricker hon först upp i ett stort, hjärtligt leende och säger väl nått i stil med ”Åh vad kul”. Och sen ” jag kan inte låta bli att ge dig en kram också” och går fram och ger mig en sån där stor underbar kram så man bara känner sig sådär helt igenom omtyckt.

Varför gör det mig så glad och varför väljer jag att berätta det?:
Det finns en liten tjej i mig, som inte alls är vuxen och 23 år gammal. Hon är typ fem, eller 17, och hon tvivlar på om hon verkligen kan bli omtyckt. Jag kan nog ingenting och det mesta jag gör blir nog fel. Alla som verkar tycka om mig låtsas nog bara, för kan de verkligen gilla mig, det riktiga mig, hon som finns inuti? När jag är den jag är, mig själv? Det finns något i mig som säger: Folk låter dig bara vara med, vara en i gänget, för att de tycker synd om dig. Ingen skulle vilja vara din bästa vän. Du är tyst, tråkig, blyg, oscocial. Du är lat när du jobbar, är slarvig och gör inte mycket rätt. Långsam, okunnig. Jag kan väl ingenting? Jag är nog en bluff.


Ja typ så ni vet… Nån mer som känner igen sig?

Därför, finns det en tjej i mig som jublar, (osunt?) när jag får någon sorts bekräftelse på att det inte är så. Att jag är omtyckt, på riktigt, för just den jag är. Att det finns vuxna, mogna människor som gillar mig, gillar mitt sätt att vara, gillar mitt sätt att hantera patienter. Att jag kan få äkta vänner, som inte bluff-gillar mig. Tack och lov (tror och hoppas jag!) gör inte detta behov av bekräftelse mig hopplöst dryg och att jag vill synas och märkas en massa. Och det innebär INTE att jag har kontakt med människor bara för att få mitt eget bekräftelsebehov uppfyllt. Jag börjar, tack och lov, komma ifrån sådant allt mer och mer. Ju helare och mer läkt jag blir. Och kan mer och mer tänka på och glädjas över att jag nog har saker att ge till andra människor också. .

Men den här lilla tjejen i mig, den osäkra, får också svårt att ta kritik. Är rädd för att misslyckas, göra fel. Rädd för att inte bli omtyckt.
Detta gör också att den här tjejen så lätt tvivlar. Tvivlar på att mina vänner verkligen är mina vänner, och inte tänker elaka tankar om mig så fort jag vänt ryggen till. Det har gjort mig alldeles för känslig för vibbar av omtyckt/ickeomtyckt av t.ex. mina föräldrar, där jag osunt sugit åt mig minsta lilla tecken som bekräftat känslan att allt jag gör blir fel.
Detta gör att jag vill prestera på träning (länge det enda område jag trodde jag var duglig inom). Det gör att jag inte vill visa mig utan smink, för tänk om alla skulle se hur ful jag egentligen är. Som gör att jag tror det skulle vara jordens, eller iallafall min, undergång om jag vägde över 60kg. Om det går några dagar utan positiva uppmuntrande kommentarer om blogginlägg så tänker jag: jag har blivit kass på att skriva och borde lägga ner, alla läsare tycker nog jag är helt dum i huvudet. Det gör att när det går några timmar och jag inte får svar på sms så börjar jag tänka: jag har gjort något fel, gjort någon arg/ledsen, blivit plötsligt o-omtyckt, bortprioriterad.

Och allt ovanstående: Jag vet ju att det inte är logiskt. Jag VET, egentligen, att mina vänner gillar mig, att jag är bra med patienter, att träningsprestationer är obetydligt, att jag inte är världens fulaste utan smink, att man oftast läser blogginlägg som man tycker är bra utan att kommentera det, att man inte svarar på sms beror på upptagenhet – jag är ju exakt likadan själv.
Men det är logiken. Känslorna säger inte alltid samma sak. Därför, som jag skrivit om förut, ska jag inte lyssna allt för starkt till mina känslor. Som fortfarande kan bottna i en tjej som tror att hon gör precis allt fel. Att hon inte duger.

Jag berättar detta för att det kanske finns fler som jag. Som behöver små tecken då och då på att de är omtyckta. Visst vill vi alla det? Och jag tror INTE det är fel. Vi är skapade för att få bekräftelse. Vi behöver andra människor att spegla oss i. Så jag tror inte vi ska förtränga denna vilja att bli omtyckta och bekräftade. Utan istället bejaka den. Så att vi blir ännu bättre på att tycka om och bekräfta andra. Vad du vill att människor ska göra för dig, det ska du göra för dem. En så himla enkel, så himla svår livsregel. (såklart man inte ska bli helt bekräftelse beroende, och förhoppningsvis kunna känna att man är älskad av Gud, skaparen, är det är det allra viktigaste. Men attityden: "människor idag söker så himla mycket bekräftelse", som att det vore något fel, något fult, något konstigt, gör mig lite arg. Klart vi vill ha bekräftelse! Det som är sorgligt är väl kanske sättet vi gör det på... där en avklädd bild på facebook kanske får bli nått sorts substitut för den där föräldren som aldrig var där..eller tusen andra exempel på när bekräftelsebehovet slår fel. men behovet i sig är inte fel! tycker jag...)

Kärlek! /ia.


onsdag 25 januari 2012

vad är det som får prästens dotter att rymma med en knarkare? (eller tvärtom kanske - hahaha...)

-
Jag vill inte döma någon, det är inte meningen med det här inlägget. Och säg gärna emot mig nu om ni tycker jag har fel.

MEN: Jag har funderat lite på det här med präster som säger sig inte veta om de tror på Gud eller inte. Och kommit fram till att jag inte tycker det är så bra/ okej. Finns det ens sådana präster kanske någons reaktion är? Och ja det kan ju verka lite märkligt, tycker jag i alla fall. Men jag läser lite om det då och då och har själv träffat på det. Kanske är framförallt i Svenska Kyrkan detta är aktuellt, hittills har jag iallfall inte läst/sett någon frikyrkopastor som inte säger sig ha en tro till Bibelns Gud och Bibelns Jesus. Tack och lov.

När jag själv konfirmerade mig, i Svenska Kyrkan, så blev jag ganska förvirrad, förvånad och sårad tror jag, när prästen sa att han ibland trodde på Gud och ibland inte. Självklart måste även präster få tvivla, men för mig är det skillnad på tvivel i tron och att säga att man inte ens är säker på Guds existens. Och min bild var att präster skulle vara någon sorts föredömen och ledare i tron. Och jag funderar på vad Gud själv skulle sagt om präster som inte tror på honom. Och vad Jesus skulle sagt om präster som förnekar att Jesus skulle varit något övernaturligt, Guds son.
Ofta tycker jag dessa präster nämner något om att de är intresserade av att diskutera livet och människor, tro och tvivel, att Gud är ”intressant” typ. Varför blir de inte psykologer eller psykoteraupeter istället? Eller journalister, eller vad sjutton som helst.

Drar jag det för långt om jag säger: Vad skulle vi tycka om läkare som inte vill rädda människoliv? Om elektriker som inte kan koppla el? Om trägårdsmästare som inte vill bli smutsiga om fingrarna? Eller nått.
Jag vet inte.


Mer än att jag tycker det känns lite olustigt.
Och väldigt typsikt det samhälle och den tidsålder vi lever i. Där inget får vara rätt eller fel. Där ingenting är absolut sanning, allt är relativt. Där allt ska kännas bra. Där allt är ok så länge det känns bra för dig.

Jag tror på rätt och fel.
Jag tror på absoluta sanningar.
Jag tror att viljan är lika viktig som känslan.
Jag tror på löften som kan hålla livet ut och ända in i evigheten.
Jag tror på ondska och godhet som två motsatta krafter.
Jag tror på Gud. – Men jag ska inte bli präst! – även om det kanske skulle behövas då uppenbarligen (snackar fortfarande mest svenska kyrkan tror jag) (fast i och för sig, sjukhuspräst verkar vara ett himla häftigt yrke, så jag återkommer i frågan om 30 år)

Skjut mig (eller helst inte förresten!) eller kalla mig naiv eller fanatisk eller dum. Men min tro är förankrad i ett urberg, så tyvärr, det gör nog ingen verkan.

Amen & God natt.

Kärlek!
/ia.

onsdag 18 januari 2012

do you remember

-
Nästa gång ni är i mataffären och funderar på om ni ska köpa kravmärkt, rättvisemärkt osv. eller inte, trots att det är några kronor dyrare (hoppas ni funderar på det i alla fall!) så kan ni tänka såhär: Gud har skapat jorden och alla människorna och vill att jorden ska må så bra som möjligt och att människorna ska ha så rättvisa arbetsförhållanden som möjligt. Och vilken enkel liten grej att visa, framförallt markera till inköparna, vilka värderingar man står för.

Hjälper det inte att tänka på Gud kan ni tänka på mig och se om det går bättre ;)

(Nej, jag köper inte alltid krav. Men jag försöker tänka på det. Kravbananer är viktigt för mig, för att man har hört om så mycket dåligt med det, gifter, slavliknande arbetsförhållanden. Och att jag skriver om det här, liksom det där med att ge pengar till tiggare, blir ju en pusch för mig själv också. Om jag skrivit om det, måste jag ju göra som jag skrivit. Bra!
Och man kan spara in pengar på annat istället: Skippa bilen en dag. Köp två färre klädesplagg under året. Ät ute en gång mindre. Vips så hade du råd med krav och rättvisemärkt. Bra va? :) )




Mitt ständiga kaffemellanmål. Love it - banan är väl en av frukterna med mest socker i - så självklart är den godast! ;)

Kärlek!
/ia.


onsdag 11 januari 2012

If you think I leave you when you’re down on your knees ….I wouldn’t do that.

-
Jag, och många med mig, vet jag beter sig såhär: Man är jättestressad. Kan knappt andas. Sen, när det blir lugnt, blir man på en gång rastlös. Och kan knappt andas. För man har ingen ro i kroppen. Att sitta still. Att vara ensam. Att faktiskt inte umgås med någon på flera timmar. Hemska tanke! För när vi väl är ”ensamma” så är vi (jag) ju hela tiden uppkopplad på facebook och smsar.

Och det är bra att vara stressade, tror vi. Eller i alla fall coolt. Häftigt. Det är då man är någon. Har man en helt tom kalender och ingenting att göra, är man en nolla. Har man däremot fullt upp precis jämt, ja då är det någon form av status… Att vara fullbokad är att vara populär. Är man populär är man inte misslyckad.

Och nej, jag tycker inte att man ska börja sitta ensam hemma bara för att. Jag älskar att ha saker för mig, umgås, vara social i den mån jag orkar. Alla är olika och behöver olika mycket ensamtid.

Men det är sorgligt att det nästa är skämmigt att berätta om att man är ensam. Att man har långtråkigt. Men eftersom jag inte är ute efter att framstå som hipp och cool med världens mest fantastiska liv så: jag har många gånger känt mig ensam. Suttit hemma en fredag eller lördagkväll. När alla andra har så roligt. Ohippt va?

Och jag kan få panik av att vara själv.

Varför är det så? Jo, såklart vi är skapade för att ha gemenskap med varandra. Men ibland tror jag det höga tempot är skadligt för oss. Att vi rusat på i sådant högt tempo att vi glömt bort att lära känna oss själva. Vem är jag egentligen? I mig själv, när jag inte umgås med andra människor? När jag inte hela tiden blir bekräftad av andra människor, för vad jag gör, uträttar, presterar. Och hur mår jag egentligen? När jag inte rusar på i 110km/h. Är det därför vi inte vågar stanna upp. För att vi är rädda för oss själva, våra egna känslor, rädda för att släppa fram ensamhet och negativa känslor?
(ni fattar att jag skriver detta inlägg lika mycket till mig själv som till er va?)

Men i längden, hur bra tror ni att det är att må bra bara för att man rusar på i livet, omger sig med så mycket informations/mediebrus, att vi egentligen inte vet alls hur vi mår. Att stanna upp, släppa fram det där i oss som kanske inte mår så bra är… obekvämt. Lite jobbigt. Men i längden… tar man reda på sina djupaste bottnar, sina djupaste rädslor kanske man tillslut också vågar ta tag i dem och inte skjuta bort dem längre.
Och höjderna du kan nå när du varit nere på botten och vänt är…. oanat höga. Värt att söka där i bottenslammet, värt att hitta de mindre fina delarna av dig själv. Vem vet, du kanske kan hitta något där. Hittar kärleken. Hittar Gud.

Kärlek!
/ia.

söndag 18 december 2011

Det mörker du ser gör att stjärnorna märks lite mer och ljuset blir större när natten tar form,och värmen blir mer värd i storm.

-
Jag har nog aldrig sett det så tydligt som nu; det finns något gott och så finns det något ont. Det finns någon som vill oss väl och det finns någon som vill oss illa. Och för mig är det inte nån sorts läskig insikt, det är skönt för det ger en förklaring till många saker och det gör mig medveten om att det finns en kamp och jag vet på precis vilken sida jag vill stå i den kampen och det fina är att jag redan nu också vet vad som är starkast av dem båda och vilken sida som kommer att vinna..

Och varför nu vara så här (överdramatisk?) och prata om gott och ont, om kamp och så vidare…Som att det vore något himla krig. Kan du inte bara chilla lite ia? Vara svensk och neutral ;) Njuta lite avslappnat av livet sådär?


Nej, för jag har dels börjat sett, blivit medveten, om den här kampen i mitt eget liv och bland mina egna tankar. Varje dag. Varje dag måste jag välja vilken sida jag tillhör, och om det är de goda tankarna och kärleken som ska få styra min dag, eller om det är de dåliga tankarna. Och jag försöker tänka lite såhär: Man kan inte hindra fåglarna från att flyga över ens huvud, men jag kan hindra dem från att bygga bo… Jag låter ätstörningstankarna rinna av och passera. Med Guds hjälp går det. Allra oftast. Han är starkare.

Och den här veckan märkte jag en sak… När det var några tuffa dagar så var det en röst som sa åt mig (inte en god röst!): Men du ia, ska du verkligen hålla på och skriva om, och berätta, och prata om att du håller på att bli frisk och så, om all livsglädje du upplever, vad Gud gjort i ditt liv osv… Tänk om det inte är sant. Tänk om det är lögn. Tänk om du bara inbillar dig att du är frisk. Här ser du ju, en riktig skitdag, du mår inte alls bra. Allt är sig likt, allt är som gammalt, om du säger nått annat är det bara lögn. Du är falsk om du vittnar om Gud.
Men såna röster vill jag inte lyssna på! För jag tror det är exakt vad det icke-goda vill. Att vi inte ska tro oss själva att våga berätta om godheten. Att vi ska hålla tyst.. Han vill så ut tvivel och självförakt i våra liv… Men tji, idag fick han så han teg, så det så! Ha!

Jag ser också allt tydligare den här kampen mellan gott och ont i samhället och miljön runt omkring mig. När jag å ena sidan blir helt uppfylld av kärlek för att livet kan vara så fint, fina vänner, familj, en fantastiskt församling och fantastisk gemenskap osv. osv. Och samtidigt hör man om exempelvis mannen som i fredags blev ihjälsparkad på öppen gata i Ludvika. Gatorna jag vandrar varje sommar. Mannen som hade en liten bäbis därhemma som nu inte längre har någon pappa. För att någon valde att sparka ihjäl honom. Då ser jag tydligt det onda… Och jag tror vi måste göra allt för att inte låta det segra. Övervinn det onda med det goda. Övervinn det onda med vänlighet,ömhet och kärlek. Det är svårt - men samtidigt så enkelt! Börja där du är. I din omgivning. Välj, tänk efter om du sprider godhet omkring dig, eller om du sprider något negativt.

Rubriken är ett citat ur en Winnerbäck låt, Vänner, och jag låter även inlägget avslutas med ett citat. Denna gång de välkända orden av Erik Blomberg(?)-

Var inte rädd för mörkret, ty ljuset vilar där. Vi ser ju inga stjärnor, där intet mörker är.

och aldrig i hela mitt liv, över min döda kropp, att jag tänker vara med och låta det onda vinna kampen i mitt liv. Glöm det säger jag bara! Och jag vill även göra allt som står i min makt att för att det är godheten som ska få min energi och min kamp under min tid på jorden.

kärlek!
/ia.

lördag 17 december 2011

break my heart for what break yours

-
Mitt fadderbarn heter Elijah. Han är snart fem år och kommer från Ghana. En liten, svart, söt pojke. Som jag, förhoppningsvis, kan vara med och bidra till får en bra uppväxt. Att han får gå i skola och så.


Är inte DU också lite sugen på att göra något för någon annan? Hjälpa ett barn? 200 svenska riksdaler i månaden. Jag tror du har råd.

kärlek!
/ia.

söndag 11 december 2011

Writing a black love song for the broken hearted

-
angående förra, nedanstående inlägg ("the drugs don't work"), kom jag att tänka på en text jag skrev för något år sedan.
så den som vill läsa den mer poetiska sidan av den lite längre utläggningen jag gör nedan, varsegod, det är typ såhär jag menar:





jag har blod på mina fingrar

när tonårspojken sparkar på den som redan ligger
när pappan misshandlar sin nya fru
när vi vänder blicken från mannen på gatan
har jag blod på mina fingrar

när tonårstjejen svälter sig
när mamman dricker sin sista vodkadroppe
när barnsoldaten skjuter ihjäl de som var hans skolkamrater
har jag blod på mina fingrar

när trettonåringen tar en överdos amfetamin
när gruppvåldtäkten fullbordas
när girigheten brer ut sig över världen och polarisarna smälter
har jag blod på mina fingrar

när du skär dig i handleden
och tror att ingen ser
så får jag blod på mina fingrar
för vi har alla del i världens bortvändhet från dig


/ia 2009(?)

the drugs don't work

-
efter en helg med praktik på sjukan:

Utan att berätta några detaljer, med tanke på sekretess och så, så måste jag säga: mitt hjärta blöder. när jag ser dessa killar, flera år yngre än mig, som kommer in som intoxer. som överdoserar droger. som lever i missbruk sedan de var tonåringar. det gör så ont i mig. så, så fina unga människor. som är på väg att hamna totalt snett och förstöra sina liv. man ser dem så ofta, det är så vanligt. alldeles för vanligt. mitt hjärta går sönder för dessa killar. mitt hjärta går sönder för tjejerna som vill skära sönder sig själva. för jag kan nog ana... den där känslan på insidan.

det som är bra med det hela är att jag känner något. att jag inte blöder för mitt eget hjärta längre. att jag orkat lyfta blicken och se, verkligen se, andra. och känna något. och jag vill göra något, förbättra, förändra. och jag känner att jag i framtiden skulle vilja göra mer än att bara ta blodtryck, temp, puls på dessa patienter och ge dem nån medicin. Jag vill hjälpa på riktigt. Så de kan läka på riktigt. Bli fria. Utvecklas till de fina människor de är innerst inne. Att de ska se sin egen potential. Att de ska känna äkta livsglädje. Att de ska få känna sig älskade och sedda.... Att de ska veta att det finns en Gud som skapat dem övemåttat underbart. Att de ska veta att det finns människor som vill älska dem. Att de ska veta att livet är värt att leva.

och vet ni vad vänner? Det känns som om dessa problem blir allt vanligare. Att allt fler allt yngre människor mår dåligt. Och jag tror inte att det är en slump. Jag tror det beror på att vi vänt Gud ryggen. Och jag tror inte man med några enstaka punktinsatser kan göra något för att förändra situationen på riktigt. Jag tror att det behövs en radikal förändring av våra värderingar och våran samhällsstruktur. Jag tror vi måste bryta oss ur individulismen. Som fångar oss, vare sig vi vill det eller inte. Jag tror vi behöver gemenskap, kärlek, ömsesidigt beroende. Jag tror barnen behöver närvarande föräldrar som ger dem tid och kärlek, inte pengar och prylar som kompensation för den bristande närvaron. Jag tror vi behöver kontakt över generationsgränserna. Jag tror vi behöver bra skolor med bra lärare som får tid att se barnen. Jag tror vi behöver föreningar och gruppaktiviteter istället för fler dataspel och playstation. Jag tror vi behöver vuxna som vågar sätta gränser för sina barn.

och vet ni ännu mer vad? Jag tror inte denna förändring är möjlig om vi inte omvandlar oss själva på djupet och börjar tro på något större än oss själva. Tro på en Gud som har skapat världen, och som vill oss väl. Så länge vi bara tror att det är vi själva som ska skapa oss ett lyckligt liv så kommer vi bli krossade under alla krav. För det är det världen säger åt oss: Du är din egen lyckas smed. Och vi kämpar så hårt, hårt, hårt för att bli lyckade. Jag, min och mitt. Och tid blir en bristvara. Pengar, framgång. Men barnen då? Vem ska ha tid för barnen? När vi bara jobbar och jobbar...
Jag tror vi behöver en Gud för att bli mindre egocentriska. För att se att det finns nått mer efter detta liv. Ett högre mål. En himmel. Ett paradis. Som är så mycket mer än vi kan föreställa oss här. Jag tror vi behöver bli syskon med varandra, inte konkurrenter.

Och vet ni vad nr 3: Jag tror vi behöver ta reda på vem den där Jesus var, vad han sa och gjorde, hur han sa åt oss att leva, för att kunna hitta den där Guden, för att kunna leva tillsammans. För att kunna älska.
För att kunna hindra att unga människor stoppar kropparna fulla i gift för att de inte orkar med den här verkligeten. För att kunna hindra att människor skär sönder sina kroppar för att de inte klarar av ångesten som bor inuti.

Det här är vad jag tror. Och ni behöver inte hålla med. Men personligen är min fasta övertygelse att med mer Jesus, mer Gud i vårat samhälle så skulle vi få mer gemenskap och kärlek. Och jag tror att vi skulle få färre barn som går sönder.
Färre intoxer, mindre alkohol, mindre droger, mindre våld, mindre självskadebeteende, färre självmord, mindre våld i relationer, mindre otrohet, mindre barnmisshandel, mindre pedofili och barnporr, färre anorexifall osv osv osv.
Är det inte värt att testa?

För mitt hjärta blöder när jag ser den där pojken i den där sjukhussängen. Det hade kunnat vara annorlunda.....

Och kalla mig gärna naiv. kalla mig drömmare. Men jag tror man kan förändra världen. Bidra
med något positiv. Jag vill att mitt liv ska få betyda något för några. (och när jag funderat lite mer HUR jag ska göra kan jag ju återkomma ;)

kärlek!
/ia.

torsdag 17 november 2011

And why do you sing Hallelujah If it means nothing to you?

-
Jag gick förbi en tiggare idag. Eller en gatumusikant kanske det var. Eller nått däremellan, en kvinna med en tamburin och en pappkartong för pengainsamling framför sig.

Jag gick på stan. Köpte födelsedagspresent åt min pappa. Köpte, trots att jag anser mig ha lite dåligt med pengar på kontot som den student jag är, en grej åt mig själv för ca hundralappen. Utan så mycket övervägande. Välbehövligt, men absolut inte helt nödvändigt.


Så cirka en timme senare går jag förbi kvinnan med tamburinen igen. Som sitter ute på torget och spelar, barhänt och barhuvad, trots att det är minusgrader och frost. Går fram och ger henne en sedel (definitivt mindre än de jag köpte kläder åt mig själv för…)Och det som smärtar så, så mycket i hjärtat, är att se att det endast ligger några enstaka små enkronor i hennes kartong. Hur många människor har gått förbi henne denna timme utan att ge henne några pengar? Och hur mycket pengar har inte dessa människor shoppat för under denna timme? Det gör ont i hjärtat, för jag vet att anledningen till att människorna inte ger några pengar inte är för att de själva har det dåligt ställt. Det är för att vi är hårdhjärtade. Det är för att vi är individualister. Det är för att vi tycker att var och en ska sköta sitt. Det är för att vi inte tycker om att se svaga, utstötta människor på våra torg. Vi vill låtsas att allt är bra. Inte veta om att alla inte har det lika bra som oss. Inte låtsas om att vi själva kanske skulle behöva offra något för andras skull. Jag är en av dem som helst inte vill. Jag är en av oss.

Och då kanske du säger:
Men en tiggare kanske inte alls egentligen är fattig. Den där kvinnan kanske köper sprit för pengarna. Det är socialen, samhällets uppdrag att ta hand om dem, inte mitt personliga ansvar.
Visst, fine. MEN, inte för att jag ska betala hela hennes hyra, utan för att visa RESPEKT går jag fram och ger henne en peng. För att hon ska känna att någon faktiskt SER henne. Att inte alla bara struntar att hon måste sitta ute i kylan och tigga pengar.

Och Jesus sa: Ge åt den som ber dig. Han sa inte: Ge åt den som ber dig som du är helt säker på att den inte kommer att köpa sprit för pengarna, eller: ge åt den som ber dig men bara om den inte redan fått hjälp från socialen. (Tack, tack fina Lina J, det var du som fick mig att få upp ögonen för det här. Och det räknar jag faktiskt som en av mina allra viktigaste lärdomar av Betel, och då lärde jag mig ändå bra mycket! Och tack mamma, för att du gett mig denna vänster-ådra, denna ömhet för svaga, redan med modersmjölken…)
Och tänk om alla människor la en tia när de gick förbi en tiggare, dels skulle de ju få en hel del pengar som de skulle kunna använda, dels skulle de troligtvis känna sig mer accepterade, få ett större människovärde, känna sig mer välkommna i samhället. Helt enkelt må bättre som människor.

Kan vi inte göra dem den tjänsten? Ge människor mer värde. Gå fram, se dem i ögonen. Bekräfta dem. Le åt dem. Önska dem en bra dag. Jag slår vad om att varenda läsare av den här bloggen skulle ha råd att ge en tiggare tio spänn. Eller hundra.

Och nu på slutet skulle jag kunna skämta till det. Få det att låta lite mera lättsamt. Inte vara så allvarlig och seriös.
Men jag gör inte det.
För det är på allvar. Det är inte ett skämt att vi håller på att få ett samhälle som blir allt hårdare och hårdare, allt kallare och kallare, allt mer individualistiskt. Där man ska sköta sig själv och skita i andra. Jag vill inte skita i, eller på, andra.

Vi behöver varandra. Helt ärligt, vad vore vi annars? Utan andra människor omkring oss? Ingenting,
absolut ingenting!
Kanska dags att vi vågar kliva ur vår bekvämlighetszon och älska någon utanför vår familj, utanför vår vanliga vänkrets, älska någon som kanske inte älskar dig tillbaka. Älska någon som har skit under naglarna, trasiga kläder och som luktar alkohol.

Det är svårt, jag vet. Jag är inte där. Jag har inte förmågan, viljan av mig själv. Men jag ber till Gud att få den. Och jag vill försöka.
Är du med mig?


'
Man behöver inte åka över Östersjön till Ryssland för att hitta utslagna människor.
Gå ner på din egen stads torg vettja!

Fast St:Petersburg nån mer gång i livet? Ja tack! :)

kärlek!
/ia.

måndag 14 november 2011

...som ett bi.

-


en ocean av kärlek...


Jag ljuger. Och så får det ju inte gå till. Eller rättare sagt, jag är nog lite dålig på huvudräkning. För efter ett litet påpekande från Tore så insåg jag att jag ju inte alls tar 10kg biceps på skivstången. 2.5+2.5+1.5+1.5 är ju inte tio, utan åtta. Heja mig! Så, rätt ska vara rätt: Jag har gått från ca 3,5kg till 8 kg. Men då kan ju 10 vara ett bra mål att kämpa emot, eller hur? : )


och förövrigt: sånt här http://www.dt.se/nyheter/falun/1.4095378-lamnades-att-do-framfor-tv-n gör mig så sjukt pissigt förbannad. Äldre (eller ja, alla människor förståss - men speciellt äldre, sjuka och svaga) ska behandlas med VÄRDIGHET! De har byggt upp vårt land, kämpat och slitit hela sitt liv, och vad är tacken: Jo att dö ensam med ångest och smärtor. PÅ grund av ekonomiska själ.FY! Jag skäms över att vara människa. Detta borde vara förbjudet och de ansvariga borde (nästan - jag överdriver lite) halshuggas.

Skulle du vilja dö ensam? Med dödsångest? Smärtor? NÄ, inte jag heller.

/ ia,

(en upprörd blivande sjuksköterska i sitt esse. Detta hade inte omvårdnadsteretikerna inte gillat. Och inte jag heller!)

måndag 24 oktober 2011

helt. fantastiska. löften.

--

Jesaja 58: 6-11

"Nej, detta är den fasta jag vill se: att du lossar orättfärdiga bojor, sliter sönder okets rep, befriar de förtryckta, krossar alla ok. Dela ditt bröd med den hungrige, ge hemlösa stackare husrum, ser du en naken så klä honom, vänd inte dina egna ryggen! Då bryter gryningsljuset fram för dig, och dina sår skall genast läkas. Din rättfärdighet ska gå framför dig och Herrens härlighet gå sist i ditt tåg. Då skall Herren svara när du kallar, när du ropar säger han: "Här är jag".
Om du gör slut på allt förtryck hos dig, hot och hån och förtal, om du räcker ditt bröd åt den hungrige och mättar den som lider nöd, då skall ljus bryta fram för dig i mörkret, din natt bli strålande dag. Herren ska alltid leda dig, han mättar dig i ödemarken och ger styrka åt benen i din kropp. Du skall bli som en vattenrik trädgård, en oas där vattnet aldrig sinar."


Jag säger inte så mycket mer här heller.

Kärlek!
/ia.

inte ett enda barn fick förgäves liv nån gång.

-



Här är en liten del av siffrorna jag fick mig presenterade i lördags:
- Varje dag dör 30 000 människor pågrund av hunger.
- 100kg mat per person slängs varje år i Sverige.

Och jag tror inte jag tänker skriva nått långt inlägg om mina tankar och åsikter om det här.

Jag tycker du ska tänka själv.

Tycker vi att det här är ok?
Vad är vi beredda att göra åt saken?


kärlek!
/ia.

söndag 25 september 2011

Life in plastic, it's fantastic...eller?

-


Vem är fri och vem är bunden?





En sak som fick mig att tänka till lite var härom veckan när jag läste en insändare i FK. Den var skriven av en svensk man, och handlade om hur han tyckte att kvinnor som bör burka/slöja och dylikt inte ska behöva bli förtryckta av män på det sättet när de lever här i Sverige.

Och ja, nån liten poäng kanske han har. MEN, kära herre som skrev denna artikel och alla andra som tänker som honom: Vem har sagt att dessa kvinnor så självklart känner sig förtryckta? Tycker verkligen de själva det? Och vem har bestämt att vi svenska kvinnor som ”tvingas” sminka och fixa oss, klä oss moderiktigt osv. inte också är förtryckta i sånna fall? (och ja, killar som måste leva upp till utseendeidealen med såklart) Förtryckta av en modebransch som bara vill tjäna pengar på oss kanske?

En del kvinnor vill säkert inte klä sig i burkor/slöjor och gör det bara för att de måste, men jag tror att många trivs med det, känner sig trygg, att det hör till deras kultur osv. Att de är stolta över det. Är det förtryck när en kvinna inte känner att hon måste se ut som en sexsymbol?
Och alla unga svenska tonårstjejer som känner sig tvingade att klä sig i tajta kläder, stringtrosor, puschup-BH, urringat, sexigt och så för att passa in, är inte också det ett jävla förtryck kanske?
Vi svenskor kanske också borde klä oss i lite mer burkaaktiga saker så det inte är vår utsida som värderas hela tiden.
Vad är fritt val, egentligen? Och vad är förtryck?

Jag tror i alla fall inte det är så enkelt som det först kan verka…

/ia

torsdag 18 augusti 2011

Oh Lord.


Förut har jag tänkt typ såhär (och skrivit nått om det också tror jag…?): att jag inte visste om min tro liksom höll måttet eftersom kristna i andra länder t.ex. Kina och de första kristna, är/var beredda att lida så för sin tro, bli torterade, dödade etc. Och att jag inte alls visste/trodde att jag skulle kunna göra det på samma sätt.

Och många gånger kan man höra tankar som liknar detta: Att vi kristna i Sverige idag, på 2010-talet är ganska fega. Vågar inte stå för vår tro. Att vi inte är beredda att lida. Att vi är bortskämda. Att vi har det för bra. Att vi inte offrar något.

Och visst, jag tror det finns en hel massa poänger i ovanstående påståenden. Att de delvis stämmer. Att vi nog troligtvis har det alldeles för bra materiellt ställt för att våga göra oss riktigt beroende av Gud. Och massa mer…

MEN det var inte det jag tänkte skriva om nu. Utan en ny tanke som slagit mig på sistone och som växt i mig: Vi kanske dömer oss själva för hårt? Och jämför oss på fel sätt. För JO, jag har kommit på att kristna i Sverige år 2011 visst riskerar något, måste offra något, lida osv.. Men det handlar inte om rent kroppsligt, fysiskt lidande och tortyr och såna saker: MEN en kristen i Sverige 2011, som vågar stå upp för sin tro, som gör den till mer än en privatsak, som verkligen lever i Guds närvaro, som är framåt och rak med sin tro, låter det påverka sina livsval, hävdar att det finns en absolut sanning, inte vill leva som denna världen och detta samhälle säger till oss att vi ska leva riskerar att: förlora sitt anseende. Sin status. Sin popularitet. Sin chans att vara omtyckt. Att vara en i mängden. Att vara älskad av allt och alla. Och vad kan vara viktigare än det i dagens samhälle? Inte mycket. Vem vill frivilligt bli stämplad som annorlunda. Töntig. Knäpp. Tappad verklighetsuppfattning?

Så nej, det är väl inte så konstigt att unga i skolan inte skryter och ställer sig upp på borden i cafeterian och ropar ut sin tro (inte för att jag tror det skulle vara ett så smart drag men ni fattar nog poängen..). Inte så konstigt att man kanske håller tyst om sin idol Jesus på sin arbetsplats även fast man hyllar honom i kyrkan varje söndag. Kan lätt kännas som lite dubbelmoral i det hela. Tror knappast jag är den enda kristna som känt mig falsk någon gång då och då. Eller ganska ofta. Som tvivlat på hela livsstilen. Hur är man en Jesu efterföljare på 2000-talet?

Men som sagt, jag tror inte det är konstigt att vi är lite blyga i vår tro när hela detta samhälle har nån sorts jantelag över sig att man inte ska sticka ut. Och att vara troende är ganska utstickande. Kanske inte om man svävande säger ”… jo men jag tror på nått. Typ en Gud. Som har skapat världen. Och som älskar alla människor. Och som man kan be till när man har det svårt. Något övernaturligt. Typ…”
Men säger man att: Jag tror Jesus är vägen, sannigen och livet och att ingen kommer till Gud utom genom Jesus. Om man säger att man tror att det finns en himmel och ett helvete och att man faktiskt själv måste tacka ja till erbjudandet att få vara Guds barn i himlen för att komma dit. Om man säger att man tror att det finns en djävul som vill ondska och vill förstöra (men som Jesus har vunnit över, så man behöver inte vara rädd för den lilla besten!). Om man säger att tron och Jesus är mer än ett fritidsintresse, en snuttefilt, utan det viktigaste i sitt liv, viktigare än allt annat…
Ja då är man ganska kontroversiell, tror jag, i en tid där budskapet är: allt kan vara sanning, bara det känns bra för dig. Men om man vill göra sin tro till något mer än en privatsak… ja då simmar man på djupt vatten.

Så summan av kardemumman (av experten på långa inlägg): Jag tror visst kristna i Sverige måste offra något för att stå upp för sin tro, nämligen anseendet bland andra, och det är svårt om något i en kultur där alla vill vara älskade och omtyckta av alla. (Sen tror jag givetvis att man kan bli väldigt omtyckt just av att ha Jesus som förebild och försöka leva som han med kärlek, ödmjukhet, rättvisa, omsorg om de svaga osv. som ledstjärna i sitt liv)

Och nej jag ser inte det jag skrivit om som en anledning, en ursäkt, att stoppa in sin tro i den privata garderoben. Men däremot kanske en förklaring till att det lätt blir så…

/ia.

söndag 14 augusti 2011

Jag vädrar blod, det luktar sorg.

-

den här bilden är till för att ge dig dåligt samvete - för det är verklighet

- så varsegod!


vill ni göra mig glad?

skänk då en peng till någon välgörenhetsorganisation. ett bra förslag kan vara att skänka något till svältkatasrofen på Afrikas horn.
Som ni säkert vet tycker jag att det är ganska orättvist att det ska få vara så att vissa människor, som bara haft oturen att födas i "fel" land svälter ihjäl medan vi bara haft tur att födas i ett land med välfärd. (Jag såg på nyheterna om en kvinna som inom ett dygn förlorat fyra av sina fem barn pågrund av torkan och svälten - går det ens att sätta sig in i?) Vi har ju inte direkt gjort något jättestort för att förtjäna att ha det så här bra. eller inte jag iallafall. Jag menar inte att vi ska skämmas över att ha det bra, men vara tacksamma och dela med oss till andra.
Det är gott att få ge!

och skulle tro att alla som läser det här har råd. Om inte: strunta en pizza, en godispåse, en ny t-shirt, en bilresa eller en ny gardin och vips: du har råd att skänka en hundring.

Så come on! alla som gör det kan få en kram av mig. (vilket åtråvärd belöning, hallå!)

och JO, det gör visst skillnad, det spelar roll, pengarna behövs! Tänk att få vara med att förändra världen till lite, lite bättre. Vilken grym chans. Och det gör inte bara skillnad för människor borta i Afrika, det gör skillnad i ditt eget hjärta också skulle jag tro.

(och ja - jag ger, såklart, annars vore det lite magstarkt att skriva detta inlägg va?)

/ia.

måndag 25 juli 2011

Father Of A Son

-


Man skulle kunna skriva och säga så mycket om det som hänt i Norge. Men det är så stort, så ofattbart att jag inte ens tror jag förstår särskilt mycket. Kan inte ta in. Och jag sörjer över att jag inte kan gråta. Men jag tänker på er.
Och man skulle kunna säga så mycket om att man borde tänka på andra katastrofer också, men det får bli en annan gång.

Men detta lilla vill jag säga:
Ogrundat, men en liten reflektion jag fick igår bara… Man sa på nyheterna om gärningsmannen att ”…han växte upp med sin mor….”. Och jag undrar, hur hade situationen sett ut idag, vad hade hänt med alltihop, om det istället hade hetat: ”… han växte upp med sin mor och far…”. Det kanske inte hade varit någon skillnad alls. Eller så hade det varit all skillnad.

Jag vet inget om denna mans uppväxt. Om den var bra/dålig, lycklig/olycklig. Men jag tror, att rent generellt skulle den här världen vara ännu mycket bättre och mer god och kärleksfull om alla barn fick chansen att växa upp med en mamma och en pappa som gav dem massvis med ovillkorlig kärlek. Om alla barn fick känna sig upp över öronen älskade för precis vilka de är, då tror jag världen skulle sett annorlunda ut.

Ja, såklart det kan gå fel även om man växer upp men en mamma och en pappa, jag säger INTE att ensamstående barn automatiskt blir sämre människor. Men kanske en sämre chans att känna sig hela?

Och jag säger inte att det alltid är föräldrarnas fel att barn blir som de blir när de blir vuxna, men jag tror de har en viktig del i att lägga en trygg grund.

Och jag säger inte att man blir automatiskt blir lycklig bara för att man växer upp med både sin mamma och pappa, dessa kan ju vara förskräckliga människor som behandlar sina barn dåligt och det kanske vore bättre för barnen om de skilde sig åt.

Men ändå… Jag har svårt att se hur barn som är genomtrygga sedan uppväxten sedan skulle begå sådana fruktansvärda brott och massakrer som det som hänt i Norge.

Jag kanske överpsykologiserar allt.
Eller så har jag fullkomligt rätt!

Så för att vara på den säkra sidan älskar vi alla våra barn, nuvarande eller i framtiden kommande lite extra mycket. Ok?

/ia