och hunden överger aldrig människan och hoppet är dess bästa vän....eller hur var det?

-
26 februari 2012: en vårvinterdag med familj i Baggbo.

idylliskt va?

så vilken tur man inte kan fotografera inuti mitt hjärta. som säger: har jag inte alltid sagt att våren gör ont?

men än tänker jag inte sluta hoppas. att "vårkänslor" kan vara något annat än de där vårkänslorna jag känner till: kaos, förrvirring, rastlöshet. talk to me.

kärlek! /ia.

.. en av dessa mina minsta...

Uppmärksammar läsare som följer mig på IKON kan nog känna igen de blogginlägg jag publicerar där. Och det är inte så underligt, för de senaste veckorna har jag mest lagt in inlägg som jag redan publicerat på den här bloggen. För skrivinspirationen är inte på topp. Men man vill ju inte att det ska vara helt tomt heller när man blivit ”anlitad” på det sättet:) så som tur är har jag ju en massa gamla inlägg om Gud och tro och sånt som jag pluttar upp där ibland. Jag fuskar helt enkelt ;)

På tal om det förra inlägget, där jag skrev något om att det kanske är viktigare att följa Jesus än hur stor tro man har så vill jag ge ett exempel på en person som jag tycker lyckas med detta, och som jag alltid kommer beundra för just det: Min mamma, Anna-Lena. Oavsett hur vår mor-dotterrelation än har varit, är och kommer att bli så finns det en sak som ingen nånsin kan ta ifrån henne: Hon kämpar på de svagas sida. Hon ställer upp. Hon offrar sin egen bekvämlighet. Och brinner för att se och hjälpa dem ingen annan vill se och hjälpa. Hon är inte rädd för skit under naglarna och hårt arbete – utan lön. (eller lön i mänsklig mening i alla fall) Så länge jag kan minnas har hon talar sig varm om de utsattas fattighet, om hur vi som har det så bra borde göra något för de som har det mindre bra. Oavsett om vi i familjen själva haft det knapert ekonomiskt har det alltid funnits pengar att ge till insamlingar, välgörenhet och fadderbarn. Det har varit naturligt, så gör man bara. För man har alltid råd, med något litet. Men där många människors engagemang ofta slutar där, vid en hundring i bössan nån gång ibland (mitt gör det – men jag tror att min mammas gener för de utsatta satt sina spår i mig, som medfött i modersmjölken, och kommer att återspeglas och föras vidare…) Hursomhelst, mamma gör mer. T.ex. så har hon sedan vi två var på en hjälpresa till Rumänien, 2007, startat en hjälporganisation där hon samlar in kläder och pengar för att kunna skicka kläder, mat, hygienartiklar medmera till barn i rumänien som har det illa ställt. Hur många timmar som gått åt till detta? Många, många! Hur mycket engagemang? Massor! Hur många kilo kartongbärnade? Tonvis! Hur många kronor i betalning? Noll. Men tack vare detta kommer några barn i rumänien vara något mindre hungriga, något mer välklädda, något mer renliga, något mer välutbildade. Och säkerligen, vilket nog är den största grejen av alla: känna sig något mer glada, värdefulla, sedda.

DET engagemanget kommer jag alltid beundra. Och jag tror fler än jag gör det, kära mamma! Inte minst den där mannen som hette Jesus och vandrade på jorden för 2000 år sedan som säger ”vad ni har gjort för en av dessa mina minsta, det har ni gjort för mig”. Som säger ”Följ mig”. Du kommer få världens största applåd i himlen, tänk på det när det är tufft. (Här kan ni gå in på hemsidan och skänka pengar!)

lilla, lilla mamma, med ett stort hjärta <3

kärlek! /ia.

när jag blir grå, när jag faller, orkar du för två?

-
Äsch då.
Återigen fick jag bli påmind om att det finns en anledning till att jag ska hålla mig ifrån vissa saker. Överkänslig x 3000. Men tur att jag kan skratta åt mig själv i efterhand. Även om jag vet att detta är något jag måste jobba med, att det är en svag punkt, att jag faller gång på gång.
Och tur är också att det mest är mamma som fått se mina hysteriska sammanbrott genom åren. Och numera kan vi båda le lite överseende åt mina tokigheter och svullna köttbulleögon, dagen efter. Och som hon så snällt sa ”… du hade ju ganska fina funderingar i alla fall…”. Och ja, det har jag!
Även om jag blir överdramatisk ibland är livet enligt mig inte en mjuk och gosig romantisk komedi, även om man skulle önska så. Jag tänker mig livet som den mest storslagna action eller äventyrsfilm man kan tänka sig. En kamp mellan gott och ont. Häftigt att få vara med va?Men sen kan det ju säkert komma lite komiska och romantiska inslag emellanåt också, inte mig emot! haha. Ska jag sluta vara så kryptisk? Njej, det är kul:)

Men: Igår var jag alltså ute på krogen, och det slutade som vanligt med att jag fick prata Gud med människor som har en ganska bergfast övertygelse om att han inte finns. Det är bra att få ha de här samtalen, men det kan vara oerhört jobbigt också. Det får mig inte att tvivla på min egen tro, för jag vet vad Gud gjort, men det får mig att få upp ögonen för hur otroligt mycket vår värld skulle behöva höra talas om honom, och hur otroligt svårt det är framföra bilden av Bibelns Gud när människor redan har en bestämd bild av hur den där stränga, onda makt-Guden är. Och det kan vara lite jobbigt, men bra, att inse att mitt liv faktiskt inte längre går ut på att jag ska ha det så bra och roligt som möjligt, utan att jag ska göra Guds vilja med mitt liv. Men det är ju det jag vill innerst inne, så fine!

Aja, färdigsvamlat, nu tänkte jag visa lite bilder från julen:


lite snö vare här...
och jag blev så galet sugen på att leka Herran på Täppan,
men ingen ville leka med mig...

På julen ska man ha lata dagar..

Det tog Pipen tillvara på

Och Mattan...

Och pappa... (Och det är lungt, jag har redan varit finkäsnlig nog att påtala att han börjar bli tjock och måste träna mer. Haha!)

Fin finaste Edvin fick en katt av morfar...

och hans händiga och pyssliga morsa (vi fick visst inte samma gener!) hade sytt ett lapptäcke...

Kille i Leksandsdräkt...Patriot - precis som moster:)

och så blev det juldag. här ser ni fyra av fem fruar i månggiftet,

Helena är INTE ett bigfan av fotning.. synd, för hon är snygg!

Förresten, om man får en tvättkorg i julklapp av sin familj tror ni det då är nån sorts pik om att man borde bli lite mer ordningssam?

Varje dag här hemma i Baggbo får jag nån liten mini-utskällning att jag måste sluta vara så slarvig och plocka ordning efter mig - och det värsta är att jag nog måste erkänna att jag förtjänar det!

:)

kärlek!

/ia.

plötsligt händer det.

.
Nu, typ enda veckan på hela terminen, är det något lugnare i skolan. C-uppsatsen klar, tentan skriven osv. Så då passade jag på att ta en dag off igår då jag blev tillfrågad av syster att passa Edvin medan hon och mamma skulle baka julbröd i vår stenugn hemma i Baggbo. Och det var en deal jag inte tackade nej till. Så gårdagen bestod till stora delar: ligga på filt och jollra med bäbis, gå runt med bäbis i famnen och kolla på lampor (enda som hjälper när han blir kinkig - förutom mat då - men där duger jag inte så bra...), passa på sovande bäbis, barnvagnspromenad (något jobbigare att gå upp för Hagenbacken med nästan 7-kilos Edvin och barnvagn!), lukta på bäbis, pussa på bäbis och byta blöja på bäbis.

Så detta var mycket av min vy för dagen: (och jag klagar inte!)

Sedan hände något.... oförutsägbart, skulle man kunna säga ;)

Jag blev lite tjatad på att baka. Men när jag väl satte igång var det ganska roligt.

Och himla duktig var jag också! :)

Och nu när jag varit hos mamma & pappa lite fick jag med mig följande saker till stan: cykelhjälm, cykellyse, diverse matlådor, hembakt bröd, julgardiner, en skruvmejsel (så nu är meningen att jag ska fixa och pula på egen hand, oj, oj, oj), ett par nya handledsvärmare... och säkert nått mer.

Och plötsligt kom en förståelse varför syrran alltid säger att det är jag som är den bortskämda av oss två... Men är man lillasyster så är man! :)

Kärlek!
/ia

you will always be my hero

-

Idag fyller min far år. Min underbara pappa.

Och jag älskar honom. Och han älskar mig. Och även om det kanske inte alltid varit optimalt att ha en pappa som absolut inte kan prata om känslor när man själv var en vilsen, strulig, ganska ledsen tonåring, och som kanske inte alltid insett att det inte riktigt var läge att dra skämt angående min mat & träning så har jag iallafall insett vissa saker:

Att skjutsa sin dotter, år efter år, på så så många fotbollsträningar, offra helgerna åt att vara med på bortamatcher, skjutsa mig på skidtävlingar, ställa upp som sparringpartner i skidspåret även när det snöar alldeles för mycket….Att vara min biodejt när jag inte har nån annan kille att dejta, Det är också kärlek.

Och att offra många, av ganska få lediga timmar, till att fixa med mina cyklar, valla längdskidor, skruva på min snowboard, fixa trasiga plattänger, lampor och allt annat man behöver hjälp med… det är också kärlek.
Att inte skälla ut mig när jag knycklar till bilar, haha, att hjälpa till med de olika flyttlass som körts de senaste åren… det är också kärlek.

Att få ekonomisk hjälp ibland, och veta att skulle jag verkligen behöva pengar så skulle han göra allt för att hjälpa till… det är också kärlek.

Att få kramar, att skratta tillsammans… det är också kärlek.

Att känna sig älskad, precis som man är, att man duger och räcker till... DET ÄR KÄRLEK.

Så om det är något min far lärt mig, är det att kärlek inte alltid behöver uttryckas i ord, utan kan ske genom gärningar också..




Och nu har han blivit morfar också, farsgubben. Och han kommer bli en perfekt sådan.
Vilken lycka för honom, för oss! <3

kärlek!

/ia.

Du är min far och jag är ditt barn.

Imorn är det fars dag. Och jag kommer inte ens träffa min lilla pappa...

(förresten, Friskis&Svettis bjuder på gratis träning till alla pappor imorn så det kan vara en present att ge bort! :) )






Men han är bäst! <3


Och det finns så mycket tragik i livet att man verkligen måste lära sig att vara tacksam, inte ta något för givet, och se varje dag utan sjukdom och olyckor som en gåva. Vänner, ta hand om era nära och kära, man vet faktiskt aldrig hur länge man har dem intill sig...

kärlek!
/ia

puss puss puss

-

och som om det inte vore nog med det jag just nämnt om helgen fick jag dessutom världens finaste mejl av världens finaste syster, som gjorde mig alldeles varm i hjärtat och blöt i ögonen.

och där fanns också världens finaste bild på världens finaste lilla kille.


Kan man känna något annat än oändlig kärlek & tacksamhet?
Fina lilla du! Puss puss puss!

kärlek!
/ia.