våra spegelbilder skulle kunna vara omvända

-

Jag drömmer om en värld där inga kvinnor blir misshandlade av sina män.
Jag drömmer om en värld där ingen känner något behov av att använda droger.
Jag drömmer om en värld där alla länder och nationer väljer att rusta ner sina vapentillgångar och militära styrkor, eftersom ingen vill ha krig.

Jag drömmer om en värld där inget barn är rädd för att deras föräldrar ska dricka för mycket, en värld där inga barn blir slagna av sin mammor och pappor.
Jag drömmer om en värld där ingen är intresserad av porrindustrin.
Jag drömmer om en värld där ingen rasism finns, utan på alla sätt är alla människor lika mycket värda, och alla blir bemötta med respekt.

Jag drömmer om en värld där vi fördelar resurserna bättre, så att ingen behöver svälta medan andra har ett sådant oerhört överflöd.
Jag drömmer om en värld där djur och naturliv får blomstra, där vi förvaltar den jord vi fått till låns på bästa sätt, och njuter av naturen utan att förstöra den.
Jag drömmer om en värld med massvis av skratt och lite lagom med gråt.


Och nej. Jag har ingen lust att bara sitta på mitt arsle och säga: ”Det är såhär världen ser ut, det finns ondska i världen och det kan inte bli bra förrän vi kommer till himlen, fören Jesus kommer tillbaka osv.” Visst, den här jorden kommer aldrig att bli ett helt perfekt ställe, men jag har inte lust att vänta. Att inte ens försöka. Tillsammans kan vi…! Såklart. Vi KAN förbättra världen, sprida godhet och glädje. Om vi VILL.

Att följa Jesus handlar för mig inte om att gå runt och vänta på att allt blir bra sen. Han verkade mitt i livet, mitt i den här världen. Och Gud säger: Jag är en Gud för levande, inte för döda. (typ – jag orkar inte leta upp stället ordagrant och exakt)

Jag vill. Jag vet inte exakt hur. Men jag tänker att det är i viljan det börjar. Sen får jag överlämna till Gud att visa mig hur.
Är du med taggad? Kanske vi tillsammans bara kan säga: Här är jag. Använd mig, såsom du vill. Hjälp mig att vara med och sprida glädje, hjälp mig att vara med och försöka förverkliga en bättre värld, hjälp mig att sprida ditt budskap.

Amen.

(och förresten tycker jag att icke-kristna människor också har ett ansvar att vara med och försöka göra världen bättre. inte bara ta vad man vill ha - vad har du gjort för att förtjäna att födas i ett land som sverige där det är en självklarhet med mat på bordet, varmt boende och materiella tillgångar. TÄNK OM du hade varit född på ett annat ställe, med helt andra livsförutsättningar.)

kärlek! /ia.

den där blicken du ger mig är gammal nu

-
jag har tänkt lite på det här med konsumtion, nu när jag är en arbetare istället för student och då eventuellt får lite mer pengar att röra mig med. om att jag vill hålla nere mina levnadskostnader istället för att jobba och stressa ihjäl mig. men jag behöver typ inte skriva nått inlägg, för clara har gjort det så himla bra!

läs och begrunda här.


snygg & klok.


vill ni dessutom kolla in lite proffsiga foton (och ord) från vad jag hade för mig i helgen så kan ni göra det här, på Johannas blogg.

kärlek! /ia

jag klarar tystnad bättre än vem som helst det har jag lagt ner timmar på

-
det här med inställning och hur man hanterar sin situation skulle man ju kunna skriva hur många inlägg som helst om. Här kommer ett:

jag är nyutbildad. ny på jobbet. och det har gått bra, absolut. men i veckan hade jag några dagar som var lite jobbiga, tuffa, massa krångel. och det har vi väl alla på våra jobb/utbildningar/hemma ibland. och då är frågan, vad gör vi, hur bemöter och hanterar vi denna jobbighet? och vad gör vi med den efteråt?

vad gör jag när jag går hem från jobbet och känner: ånej, den där patienten och den där anhöriga fick inte en optimal vård, vi bemötte dem inte på bästa tänkbara sätt, det brast i kommunikationen mellan oss vårdpersonal och det är patienten som får lida för det (och jag framstå som ett okunnigt fån!). när jag kommer hem från en sådan dag är frågan: vad gör jag med det?

alternativ ett: tänker på det, ältar det hela kvällen och mår dåligt.
alternativ två: andas in tre djupa andetag, tänker efter: gjorde jag det bästa jag kunde för att lösa situationen? ja, det gjorde jag. det fanns inget mer jag kunde göra, det får vara bra så. jag släpper det, tänker inte mer på jobbet och har en fin kväll istället.

och det tänkvärda nummer två denna dag var detta: en patient kände sig illa bemött av en läkare. tänkte dra hem från sjukhuset fastän han inte var utskriven. gå hem och supa (han var en alkoholist som verkligen kämpade för att bli fri och hade varit ren ganska länge innan han nyss tog ett återfall.)hursomhelst, jag gick in till honom. tog mig tiden att sitta ner, se honom i ögonen, prata ut om vad som hände i mötet med läkaren. övertalade honom att det var bra att stanna kvar på sjukhuset tills han blev utskriven. lugnade honom. vi hade ett bra och fint samtal. om att ta till alkohol inte var rätt sätt att lösa svåra situationer. han berättade lite om sitt liv. om vad han fick motivation av, om att han verkligen ville komma tillrätta med sitt liv. och jag VET att han hade förtroende för oss övrig vårdpersonal. Och jag VET att han uppskattade att jag tog mig tid att prata med honom och lyssna på honom utan att döma.

hursomhelst: varför är vi människor så att det i denna situation, där jag gjorde något bra och något blev dåligt samma dag, att det bara är det dåliga somjag tar med mig hem? som jag minns? som jag fokuserar på när dagen är slut? det är så ofta det negativa som vi bär med oss. trycker ner oss själva, känner oss dåliga och otillräckliga. varför är vi så? för jag antar ni är många därute som är likadana. och såklart man ska kämpa för att bli bättre, att inte göra samma misstag två gånger, men ibland kanske man ska vara nöjd med sig själv också.

så vet ni vad. sträck på ryggen! alla nyutbildade sjuksköterskor, och alla andra: vi gör ett fantastiskt jobb. och har man gjort sitt bästa kan man faktiskt inte göra mer. ta inte på er allt! ta inte med er jobbet hem. ta tre djupa andetag och lämna jobbet i omklädningsrummet. annars kommer ni bränna ut er själva snabbare än snabbt och inte vara till särskilt mycket nytta och glädje för varken arbetskamrater eller patienter.

och till oss alla: Fokusera på det du gör bra. ändra sånt som är dåligt – om du kan. kan du inte, var nöjd. älta inte det gamla. DU ÄR BRA OCH GÖR DET DU GÖR BRA. jag vet det. så det så.

kärlek! /ia.

allting kommer bli bra tillslut, du ska se att allting ordnar sig

-
jag vill inte vara fjuttig. och tänka fjuttiga tankar. jag vill tänka, leva, stort.
och jag har ju lärt mig att det inte hjälper att vända sig utåt.
så den nya, bästa, taktiken är att vända sig innåt, ta hand om mig, läka mig, men framförallt vända sig uppåt. åt han som har förmåga att ge ny kraft, styrka och mod. få stora tankar av han som är större. större än det här fjutteriet jag ägnar mig åt ibland.

(därför håller jag igen lite med skrivandet just nu - har ju bestämt mig för att det jag delar ska vara peppande, inte nedslående. och fortsätter med facebookfastan, det är ju så himla skönt! )

och just i skrivande stund är jag väldigt lugn och glad. det tar jag tillvara på.

kärlek! /ia.

jag föll genom lakanen hundra våningar ner

-
Ibland kan jag komma på mig själv med att tänka ungefär såhär: ”åh, vad de som aldrig tänker på mat/vikt, oroar sig över sånt osv. osv. har det bra” ”de borde verkligen vara tacksamma” ”åhh vilken lyx att ha ett normalt förhållande till ätande” och jadajada. (och ja, självklart är denna ständiga oro rejält på plats och förankrad i min kropp nu när vi är på semester och jag själv inte kan ha den totala kontrollen. farligt, läskigt!)

MEN HALLÅ ia! Det är ju bara för att JAG har problem med detta som jag tänker så. Och JO, mina problem är inte jätteroliga MEN det är ändå hanterbart. Jag lever för det mesta ett hyffsat ”fritt” liv.
OCH hur ofta är jag tacksam/går och tänker på sådana där saker som jag INTE har problem med, som kanske andra tycker är jobbigt.
Så detta är ett inlägg som ska uppmana oss att vara glada över alla problem vi INTE har. Det finns väl tusen exempel egentligen. Vi drar några:

jag har förstått att människor tycker det är jobbigt med acne/finnar. Riktigt, riktigt jobbigt till och med. Men eftersom jag aldrig har eller haft finnar så är ju hyn inget jag tänker på/bekymrar mig över. Och hur ofta är jag glad/tacksam för det? Men idag: Åh vad bra att jag aldrig haft problem med finnar, lyllos mig!

Människor oroar sig över sina snea/stora/spetsiga näsor, sina utstående öron, sina stora lår, sin fula hårfärg osv. osv. Men jag har inge komplex över näsor och öron. TACK, vad bra.!

Och människor skäms över sina håriga ryggar. Eller fjuniga skäggväxt…. Och det gör ju inte jag, eftersom jag varken har speciellt hårig rygg (fördel med att vara blond – hår syns inte) eller någon fjuning skäggväxt. Ett helt liv utan att behöva oroa sig/bekymmra sig/ må dåligt/ ha ångest över detta. Vad himla bra jag har det, om jag bara visste!
Ja ni börjar fatta poängen antar jag..

Och om man då dessutom lägger till ännu mer seriösa saker. Som alla vi som kan vara tacksamma över icke-drogande föräldrar, ja levande föräldrar överhuvudtaget. Eller tacksamm för icke-våldtagen eller icke-misshandlad. Eller tacksam för att inte ha upplevt krig och tortyr. Tacksam för icke-aborterad, icke-fängelsekund, icke-handikappad, icke-sjukskriven, icke-arbetslös, icke-dyslexi, icke-alkoholist. Osv osv.
Vad sjukt mycket det finns som jag INTE har problem med!

Nä, det innebär ju inte att jag bara ska acceptera min lott som ät-problematiker, att jag ska vara tacksam för att det är ett av mina få problem. Det är ett riktigt problem som jag har rätt att vara ledsen över, precis som du där ute har rätt att vara ledsen för din håriga rygg, lite finnar på din nacke och ett alldeles för utstående öra. MEN jag, du, är liksom inte den enda på jorden som har något jobbigt. Vi kan dela det, hjälpa varandra, stort som smått.

Och faktiskt, i alla fall för mig, är det till en hjälp att vara tacksam för allt jag inte bekymrar mig över. Det får mig att inse att jag har det ganska bra, riktigt bra. I jämförelse. Ibland får man lov att tänka så.

kärlek! /ia

mina fötters lykta och ett ljus på min stig

-
När jag bestämt mig för att ge något och någon den mest ärliga chans jag någonsin gett något så tänker jag stå fast vid det beslutet.

Eftersom jag bestämt mig att jag vill bli frisk och leva ett fritt liv, så måste jag fortsätta att vilja det, kämpa för det, inte ge upp. Slita lite, helt enkelt. Att inse, och erkänna för sig själv, att man har problem kanske är en första del av lösningen?

Jag har bestämt att följa Jesus. Det beslutet var noga överlagt när jag valde att döpa mig. Då måste jag tro på att han är vid min sida även de dagar jag inte orkar se.

Eftersom jag bestämt mig att jag vill vara en ödmjuk människa, inte sätta hårt mot hårt, så måste jag följa det beslutet och aldrig ge mig åt stolthet och hårdhet.

Eftersom jag bestämt att jag vill att min blogg ska mestadels sprida något positivt, vara peppande, men samtidigt ärlig, så måste jag kämpa och tänka ”nej” varje gång jag vill posta något om mina upp-och-ner-känslor, om känslan av att misslyckas osv. Det blir bättre sen - andas bara lugnt.

Eftersom jag vill kunna älska mig själv måste jag sluta noja, sträcka på ryggen igen, vara stolt och nöjd över den jag är och det jag gör. Oberoende av andra människors bekräftelse.

När jag är ledsen ofta måste jag fråga mig: Slarvar jag med maten? Eftersom det så ofta är den enkla anledningen till att jag blir sån.

När självförtroendet sviktar måste jag lära mig lita på alla som bekräftat att jag kan skriva, att jag är bra på det, att det kanske är en gåva. Sluta skämmas över att jag har ett ”behov” att blogga. Sluta tänka ”allt du skriver kan misstolkas och missförstås, allt du säger kan vändas emot dig”.

När det är tungt måste jag sluta låtsas, erkänna: Livet är inte perfekt, här och nu. Jag tycker att det är jobbigt att vara ensam och känna mig ensam. Jag kan tycka det är jobbigt att vara singel i en församling där alla andra är par. Jag kan tycka det är jobbigt att ha många kvällar ensam hemma. Det är inte fult att känna så.

När det stormar måste jag lära mig att vila tryggt i Guds famn. Veta att han bär mig. Du som bar mig igenom, bär mig igen, bär mig nu och bär mig ända hem. Jag måste ha min källa till glädje där. Inte vackla så mycket.

När jag vet att jag är så oerhört sårbar, så naken, så kanske jag måste lära mig att skydda mitt hjärta. Ibland. För tillfället.

När jag mår bra på morgonen, förmiddagen, dagen och det bara blir jobbigt framåt kvällen och natten så måste jag lära mig att lägga mig och sova.

Viljebeslut är skönt, och ett måste om man flackar hit och dit som jag så ofta gör. Så länge jag är pigg och utvilad funkar jag. När jag blir trött, slarvar med sömn, mat osv. blir jag ett känslomonster. Det tar energi. Men det är ok att känna känslor också..


Käre gode Gud, gör mig lite mer stabil.

Kärlek! /ia.

better life

-
det där om inställningen igen:
jag hade tänkt klaga lite över att vi får betala 700 spänn för att få ut vår sjuksköterskelegitimation av Socialstyrelsen (som man måste ha för att få jobba) MEN när jag tänker efter på hur det svenska skolsystemet är uppbyggt så håller jag käften. Gratis utbildning, till alla. Det är ganska unikt! Att inte behöva betala avgifter, att det inte beror på dina föräldrars ekonomi om du kan utbilda dig eller inte, det är ett fett privilegium.

Det finns rätt många feta privelegium med att vara en 2000-tals svensk faktiskt. Hur ofta tänker vi på det? Hur ofta är vi tacksamma för att vi inte blir nästintill uppätna av vägglöss om natten? typ.

jag håller käften angående semlor dagen till ära också faktiskt. ibland är det bäst att låta laddade ämnen vila. så om jag vågade mig på semmelätande eller lät det vara får bli en hemlighet:) (för de flesta)

kärlek! /ia.

.. en av dessa mina minsta...

Uppmärksammar läsare som följer mig på IKON kan nog känna igen de blogginlägg jag publicerar där. Och det är inte så underligt, för de senaste veckorna har jag mest lagt in inlägg som jag redan publicerat på den här bloggen. För skrivinspirationen är inte på topp. Men man vill ju inte att det ska vara helt tomt heller när man blivit ”anlitad” på det sättet:) så som tur är har jag ju en massa gamla inlägg om Gud och tro och sånt som jag pluttar upp där ibland. Jag fuskar helt enkelt ;)

På tal om det förra inlägget, där jag skrev något om att det kanske är viktigare att följa Jesus än hur stor tro man har så vill jag ge ett exempel på en person som jag tycker lyckas med detta, och som jag alltid kommer beundra för just det: Min mamma, Anna-Lena. Oavsett hur vår mor-dotterrelation än har varit, är och kommer att bli så finns det en sak som ingen nånsin kan ta ifrån henne: Hon kämpar på de svagas sida. Hon ställer upp. Hon offrar sin egen bekvämlighet. Och brinner för att se och hjälpa dem ingen annan vill se och hjälpa. Hon är inte rädd för skit under naglarna och hårt arbete – utan lön. (eller lön i mänsklig mening i alla fall) Så länge jag kan minnas har hon talar sig varm om de utsattas fattighet, om hur vi som har det så bra borde göra något för de som har det mindre bra. Oavsett om vi i familjen själva haft det knapert ekonomiskt har det alltid funnits pengar att ge till insamlingar, välgörenhet och fadderbarn. Det har varit naturligt, så gör man bara. För man har alltid råd, med något litet. Men där många människors engagemang ofta slutar där, vid en hundring i bössan nån gång ibland (mitt gör det – men jag tror att min mammas gener för de utsatta satt sina spår i mig, som medfött i modersmjölken, och kommer att återspeglas och föras vidare…) Hursomhelst, mamma gör mer. T.ex. så har hon sedan vi två var på en hjälpresa till Rumänien, 2007, startat en hjälporganisation där hon samlar in kläder och pengar för att kunna skicka kläder, mat, hygienartiklar medmera till barn i rumänien som har det illa ställt. Hur många timmar som gått åt till detta? Många, många! Hur mycket engagemang? Massor! Hur många kilo kartongbärnade? Tonvis! Hur många kronor i betalning? Noll. Men tack vare detta kommer några barn i rumänien vara något mindre hungriga, något mer välklädda, något mer renliga, något mer välutbildade. Och säkerligen, vilket nog är den största grejen av alla: känna sig något mer glada, värdefulla, sedda.

DET engagemanget kommer jag alltid beundra. Och jag tror fler än jag gör det, kära mamma! Inte minst den där mannen som hette Jesus och vandrade på jorden för 2000 år sedan som säger ”vad ni har gjort för en av dessa mina minsta, det har ni gjort för mig”. Som säger ”Följ mig”. Du kommer få världens största applåd i himlen, tänk på det när det är tufft. (Här kan ni gå in på hemsidan och skänka pengar!)

lilla, lilla mamma, med ett stort hjärta <3

kärlek! /ia.

lie lie lie.

-
Jag har funderat på det här med ”vita lögner”. Är det ok? Jag vet faktiskt inte vad jag tycker. Jag tycker, självklart(?) det är fel att ljuga. Även om det kan kännas som ett bra sätt att slippa undan något för stunden, tror jag alltid att man försvårar för sig själv genom att ljuga. Skjuter upp problem. Och det blir lätt så att man sårar andra. Sanningen skall göra er fria. Hellre en jobbig sanning, än att bygga sitt liv på lögner som förr eller senare rasar samman. Som ett korthus...

Men det är när det börjar komma i gränslandet mellan lögn och sanning det blir svårt tycker jag. Att undanhålla sanningen, är det detsamma som att ljuga? Om man t.ex. inte vill berätta om saker som hänt förr. För att det bara skulle göra människor ledsna i onödan, är inte det ok, man bevarar ju människor smärta? Eller det där om någon frågar hur man mår, och man kanske mår lite halvkasst, men känner att man inte vill diskutera det med just den personen, är det ok att då säga ”jo det är bra”. Jag tycker det, tror jag. Eller om någon man inte träffat på ett tag säger den där random frågan ”jaha, hur går det med kärlekslivet då, har du träffat nån?”. Och OM man nu skulle ha gjort det kanske man inte alls vill berätta om det för precis allt och alla. Är det då att ljuga att inte säga något?

Vad tycker ni?
Kärlek! /ia.

då. förr. nu.

-
Jag har ju då och då här på bloggen haft en tendens att hylla mina vänner. Så det tänkte jag fortsätta med. Men idag ska jag snarare hylla en viss sorts vänskap snarare än personen i sig (eller ja det med men…)

När man var yngre och fram till efter gymnasiet ungefär så hade man ju mest vänner i sin egen ålder, eller möjligtvis nått år yngre/äldre. Så var det för mig i alla fall, men sen har ju sådana saker ändrats, och det fet-gillar jag!

Så en av dem jag idag räknar som en av mina närmaste vänner är Patrik. Han är över 40 bast, (fyller år på världens bästa dag för övrigt – det brukar vi fira;) ) och var min fotbollstränare de sista åren innan jag la av. Och dels det stöd han var för mig då, och dels det häftiga i att vi kan fortsätta ha kontakt flera år efter detta gör mig så glad. Jag tror många unga skulle må bra av att ha en vuxen vän och förebild i sina liv, förutom sina föräldrar som kanske ibland står alldeles för nära för att man ska orka med dem, som ibland inte finns där alls. Där tror jag bland annat ledare i kyrkan, idrottsledare, osv har en mycket viktig roll, större än de kanske anar ibland.

Och eftersom vår vänskap växte fram under min sjukdomsperiod och jag på något vis kände att livets svårigheter gjort mig vuxen i förtid, psykiskt ”mogen” eller vad man nu ska kalla det, kände jag mig ofta mer dragen till att umgås med vuxna än yngre/samma ålder. Så jag kan nog inte räkna alla de bortamatcher då jag åkte med Patrik. Helt perfekt, en vuxen, vettig människa att prata helt alldagliga saker med, diskutera träning med osv. Och jag glömmer aldrig när P. försvarade mig inför de andra tränarna när de inte tyckte att jag skulle vara ute och springa min runda innan varje träning, ifall det inverkade så jag blev trött och inte presterade lika bra på träning. Och att man skulle vila mellan träningarna osv. Men jag kunde inte det!

Självklart var det ätstörningarna som drev mig att träna alldeles för mycket, och JO, jag var ofta trött och sliten på träningar och matcher och presterade nog inte som jag hade kunnat göra med en fräsch kropp. Men hade jag inte fått gjort min extraträning hade ångesten slitit alldeles för mycket i mig, och jag hade nog då valt att lägga av med fotbollen och bara köra mitt eget race mycket tidigare än jag gjorde. Och jag kände, som sagt, att det fanns en vuxen där. Som skulle kunna stötta mig om allt skulle gå helt åt helvete. Någon som trodde på mig. Någon som fick mig att växa, få självkänsla och självförtroende.

Och än idag är det skönt att träffas över en kaffe för att både diskutera träningsupplägg och livet i allmänhet. Jag känner fortfarande att: det finns en vuxen (haha, roligt att jag inte ser mig själv som vuxen utan som en tonåring typ), i närhten, I Falun, och skulle det återigen bli så att allt går åt skogen, så tänker jag att det faktiskt finns någon där som skulle ställa upp för mig. Det gör mig trygg.

Och ja, jag hyllar denna sortens vänskap. Att man kan ha en vuxen man som vän utan att det ligger några ”konstigheter” i bakgrunden. Ja ni fattar..

Så dagens hyllning: Att ha ära vänner som inte är 80-talister – även fast jag gillar det med såklart ;)

för min del, sista matchen nånsinn, aug-09, innan Sthlms flytt.

lite sorgligt, men nog klokt att lägga av innan knäna pajade..

och jag gör mig själv mer rättvisa med ett par längdskidor på fötterna, än med en boll. faktiskt.

kärlek! /ia.

And I don't wanna live that way, reading into every word you say

-
och det har varit en pissdag (förutom skidåkningen)

Men vet ni vad det underliga är? Trots detta, sitter jag här på kvällskvisten och ler och är glad och mjuk i hjärtat. Vad livet blivit konstigt. Konstigt bra.

Så då kanske jag inte ens kan kalla det för pissdag?

och varför detta? jo, för att min självkänsla är inte lika svajig längre. jag grundar inte den i vad människor tycker, och säger till mig. jag grundar den inte lika mycket på onda cirklar, gamla missförstånd och ord som gör ont.

Jag vet vem som definerar mig. Gud. Jesus. Som ansåg att jag var så värdefull att jag var värd att dö för. Varför skulle jag då låta massa skit dra ner mig? Det är ju bara jag själv som blir lidande om jag går runt och tänker en massa på hur saker är, varit, blivit, skulle kunna vara. Vad som är fel och vad som är rätt.
och dessutom har jag ju så många fina människor i mitt liv som gör mig glad. och jag har det bra och har lärt mig tacksamhetens gåva.

visst, jag tillåter mig att känna att det gör ont. tillåter mig att bli ledsen och gråta. men jag stannar inte kvar där. och inte den gamla överlevnadstaktiken: göra sig hård och förtränga och lösa problem på destruktiva sätt.

nä, jag låter det rinna av. bryr mig inte så mycket. sätter fokus på andra saker. på vem jag är i Guds ögon. Inte högmodigt. Man tar till sig av kritik och rannsakar sig och tänker: vad kan jag göra för att det ska bli bättre? Men jag orkar faktiskt inte gräva ner mig och tycka synd om mig själv eller om andra. Livet är för kort för självömkan.

kärlek! /ia

these words keep me on my feet when I think i fall apart

-
Nu ska jag berätta om något som gjorde mig så glad. Sen ska jag berätta om varför det gjorde mig så glad. Sen ska jag berätta om varför jag väljer att berätta om detta.

Vad gjorde mig glad: Har ju börjat inskolning som sjuksköterska på Öron-Näsa-Hals avdelning här i Falun. Andra dagen jag är där kommer en av undersköterskorna, (ännu en alla dessa fantastiska människor som jag känner och imponeras av – som gått igenom något så oerhört tufft och sorgligt i sitt liv, och ändå kan visa upp en livsglädje som slår de flesta på fingrarna. Halleluja för såna människor!) Aja, hursomhelst, ner hon ser att jag är där och ska komma att jobba där spricker hon först upp i ett stort, hjärtligt leende och säger väl nått i stil med ”Åh vad kul”. Och sen ” jag kan inte låta bli att ge dig en kram också” och går fram och ger mig en sån där stor underbar kram så man bara känner sig sådär helt igenom omtyckt.

Varför gör det mig så glad och varför väljer jag att berätta det?:
Det finns en liten tjej i mig, som inte alls är vuxen och 23 år gammal. Hon är typ fem, eller 17, och hon tvivlar på om hon verkligen kan bli omtyckt. Jag kan nog ingenting och det mesta jag gör blir nog fel. Alla som verkar tycka om mig låtsas nog bara, för kan de verkligen gilla mig, det riktiga mig, hon som finns inuti? När jag är den jag är, mig själv? Det finns något i mig som säger: Folk låter dig bara vara med, vara en i gänget, för att de tycker synd om dig. Ingen skulle vilja vara din bästa vän. Du är tyst, tråkig, blyg, oscocial. Du är lat när du jobbar, är slarvig och gör inte mycket rätt. Långsam, okunnig. Jag kan väl ingenting? Jag är nog en bluff.

Ja typ så ni vet… Nån mer som känner igen sig?

Därför, finns det en tjej i mig som jublar, (osunt?) när jag får någon sorts bekräftelse på att det inte är så. Att jag är omtyckt, på riktigt, för just den jag är. Att det finns vuxna, mogna människor som gillar mig, gillar mitt sätt att vara, gillar mitt sätt att hantera patienter. Att jag kan få äkta vänner, som inte bluff-gillar mig. Tack och lov (tror och hoppas jag!) gör inte detta behov av bekräftelse mig hopplöst dryg och att jag vill synas och märkas en massa. Och det innebär INTE att jag har kontakt med människor bara för att få mitt eget bekräftelsebehov uppfyllt. Jag börjar, tack och lov, komma ifrån sådant allt mer och mer. Ju helare och mer läkt jag blir. Och kan mer och mer tänka på och glädjas över att jag nog har saker att ge till andra människor också. .

Men den här lilla tjejen i mig, den osäkra, får också svårt att ta kritik. Är rädd för att misslyckas, göra fel. Rädd för att inte bli omtyckt.
Detta gör också att den här tjejen så lätt tvivlar. Tvivlar på att mina vänner verkligen är mina vänner, och inte tänker elaka tankar om mig så fort jag vänt ryggen till. Det har gjort mig alldeles för känslig för vibbar av omtyckt/ickeomtyckt av t.ex. mina föräldrar, där jag osunt sugit åt mig minsta lilla tecken som bekräftat känslan att allt jag gör blir fel.
Detta gör att jag vill prestera på träning (länge det enda område jag trodde jag var duglig inom). Det gör att jag inte vill visa mig utan smink, för tänk om alla skulle se hur ful jag egentligen är. Som gör att jag tror det skulle vara jordens, eller iallafall min, undergång om jag vägde över 60kg. Om det går några dagar utan positiva uppmuntrande kommentarer om blogginlägg så tänker jag: jag har blivit kass på att skriva och borde lägga ner, alla läsare tycker nog jag är helt dum i huvudet. Det gör att när det går några timmar och jag inte får svar på sms så börjar jag tänka: jag har gjort något fel, gjort någon arg/ledsen, blivit plötsligt o-omtyckt, bortprioriterad.

Och allt ovanstående: Jag vet ju att det inte är logiskt. Jag VET, egentligen, att mina vänner gillar mig, att jag är bra med patienter, att träningsprestationer är obetydligt, att jag inte är världens fulaste utan smink, att man oftast läser blogginlägg som man tycker är bra utan att kommentera det, att man inte svarar på sms beror på upptagenhet – jag är ju exakt likadan själv.
Men det är logiken. Känslorna säger inte alltid samma sak. Därför, som jag skrivit om förut, ska jag inte lyssna allt för starkt till mina känslor. Som fortfarande kan bottna i en tjej som tror att hon gör precis allt fel. Att hon inte duger.

Jag berättar detta för att det kanske finns fler som jag. Som behöver små tecken då och då på att de är omtyckta. Visst vill vi alla det? Och jag tror INTE det är fel. Vi är skapade för att få bekräftelse. Vi behöver andra människor att spegla oss i. Så jag tror inte vi ska förtränga denna vilja att bli omtyckta och bekräftade. Utan istället bejaka den. Så att vi blir ännu bättre på att tycka om och bekräfta andra. Vad du vill att människor ska göra för dig, det ska du göra för dem. En så himla enkel, så himla svår livsregel. (såklart man inte ska bli helt bekräftelse beroende, och förhoppningsvis kunna känna att man är älskad av Gud, skaparen, är det är det allra viktigaste. Men attityden: "människor idag söker så himla mycket bekräftelse", som att det vore något fel, något fult, något konstigt, gör mig lite arg. Klart vi vill ha bekräftelse! Det som är sorgligt är väl kanske sättet vi gör det på... där en avklädd bild på facebook kanske får bli nått sorts substitut för den där föräldren som aldrig var där..eller tusen andra exempel på när bekräftelsebehovet slår fel. men behovet i sig är inte fel! tycker jag...)

Kärlek! /ia.

i vems armar ska du då bli hel?

-
Fick denna kommentaren nyligen:
"Ia hela min värld har rasat samman under den här veckan. Min bästis har gått ur församlingen (och det är en stor sak där jag kommer ifrån) och killen som jag älskar har träffat en annan. Jag ber och ber om styrka men det känns som om jag faller ihop. Hur ska jag orka gå vidare..."

Och eftersom det var skrivet anonymt, och jag vill självklart ställa upp och svara så gott jag kan, så får det bli ett svar här i bloggen. Men om någon någon gång vill skriva något, och ni tycker det är ok att jag vet vem ni är, men inte hela bloggvärlden, så är det hur fritt som helst att mejla mig på: ia_lindstrom@hotmail.com

Tillbaka till ovanstående:
Ett: jag blir rörd. Och berörd, för din skull! Och glad att du, vem du än är, vill höra av dig till mig.

Två: Jag tror jag kan säga, utan att ljuga, jag förstår, eller i alla fall delvis förstår, den smärta du känner just nu. För jag har varit med om något liknande. Jag vet inte hur mycket jag vill skriva om det här på bloggen, men när en av mina allra bästa vänner jag fann på bibelskolan, hon jag kanske delade mest tid med, som var min ”bästis”, några månader efter Betels slut berättade att hon tappat tron, inte gick till kyrkan längre osv. osv. så gjorde det SÅ ONT i mig. Dels av rent egoistiska själ (jag är INTE alltigenom god och helig direkt!). Ont att JAG, som nästan aldrig haft några nära, kristna vänner, att just JAG skulle mista detta igen. Inte mista vännen, för helt självklart, (älskade vän! Om du läser detta!) älskar jag dig/henne precis lika mycket som tidigare. Och har inga planer på att sluta umgås bara för at hon inte kallar sig kristen längre. MEN, det gjorde ändå oerhört ont för det kändes så TYPISKT, att det var just min bästa vän som inte ville veta av kristendomen längre. Jag som så väl behövde kristna, nära vänner, en av anledningarna till att gå bibelskola överhuvudtaget. Det gjorde ont när jag insåg att jag förlorat den kontakten som äntligen hade fört mig in i kristna sammanhang, hon som tagit mig med till Hönö, Frizon och som så öppenhjärtigt låtit hennes vänner bli mina vänner. Så, bland annat av den anledningen, blev det nu i sommar, ännu en sommar där jag inte kunde åka på några kristna konferenser osv, dels beroende på mkt jobb, men framförallt det gamla vanliga: Jag hade ingen att åka med. För jag känner inte tusen miljoners kristna….

Men aja, det var den egoistiska anledning till att det gjorde ont. Den andra, (för övrigt satt jag och lipade nästan hela vägen hem från frizon det året, när jag insåg hur det blivit, och för lite sömn och en förkylning på g, - sånt gör mig till en riktig grin-olle, haha). Den andra anledningen är att det gjorde ONT för det får mig att fundera: hur kan människor tappa tron? Kan jag också göra det? Vad får människor som verkar så övertygade att plötsligt ändra inrikning? Och varför Gud, gör du inte något åt det?
Och alla andra man sett lämna kyrkan…. Så JA, visst gör det ont!

Tre: Brustna hjärtan på grund av kärlek… Jag kan säga att jag nog förstår det med, för jag (trodde?) jag var kär en gång. Och blev dumpad. Och sviken på massa andra sätt, där bland annat att han var med en kompis till mig. Men jag vill inte skriva så mycket om det, av respekt till lite olika människor.

Fyra: Det viktigaste jag vill säga, förmedla, är: DU måste inte orka vidare, just nu., Du FÅR falla ihop.! Det är helt naturligt. Be inte att du ska kunna släppa detta lätt som en plätt och bara gå vidare. DET vore konstigt. Låt det göra ont! Gråt precis så många tårar du vill! Låt ingen säga åt dig ”ryck upp dig nu”. Om du kan och vågar, våga visa att du är ledsen. Håll inte upp någon fasad. Hitta någon att prata med. Eller skriv brev, till de här personerna. Det är ett hett tips. Skriv om du är besviken, hur du känner, ös ur dig all din bittra galla över dem. Sen kan det vara en väldigt smart ide att INTE posta de där breven. Men du har fått skriva hur du verkligen känner. Jag har gjort så, skrev till och med en gång ett brev till han, där jag berättade hur mycket jag hatade honom för att han hade förstört mitt liv. Drastiskt? Ja. överdrivet? Ja, kanske lite. Men det kändes så just då, och jag behövde få det ur mig. Försök inte vara tapper och stark hela tiden…

För då, när vi inte stänger in vår smärta längre, det är då den får en chans att faktiskt sakta läka ut. Till ett litet ärr, som visserligen fortfarande kan göra ont, men som inte plågar oss dag och natt längre. Som inte äter upp oss innefrån. Gud vill att vi ska vara ärliga. Var arg och ledsen när du är det. Släpp fram det. Passa samtidigt på att vara glad så fort du känner att du orkar och får en chans till det. Sen bryter du ihop igen. Precis så många gånger just DU behöver. Sen tror jag det är oerhört viktigt att förlåta. Såsmånigom, när man kan. För det är då man kan läka. Släppa det. Och jag tror Gud kan skapa en glädje i våra hjärtan, trots svårigheter. En himmelsk glädje. Men försök inte pressa fram den där glädjen. Den kommer när den kommer...

Den största av kramar!

Kärlek! /ia

My temporary state of lightness would scare me

-

Idag tänker jag på skillnaderna i det här: ”gå dit hjärtat leder dig” (som den här världen så ofta säger till oss) eller ”led ditt hjärta dit du vill gå”.

För mig är det en väsentlig skillnad. Och det handlar mycket om det där att jag tror att livet bör dikteras av mer än känslor. Att man bör tänka igenom vad man vill med sitt liv, och ta viljebeslut och sedan följa dem oavsett vad känslorna säger just då. JA, känslorna talar om viktiga saker för dig. Och NEJ man ska verkligen inte förtränga känslor, speciellt inte negativa, som vi så ofta gör. De vill säkert säga något viktigt om varför du känner så. MEN man kan ta reda på vad känslorna berättar för en, men sen ändå välja vad man gör med denna kunskap, hur man hanterar och handlar efter det. För om du hela tiden följer känslorna och inte har en inriktning, bestämd av viljan, så tror jag att hela livet riskerar att bli som en fladdrande papperspåse i vinden. Veligt. Fram och tillbaka. Hit och dit.

Viljan är beständig.

När jag döpte mig valde jag att följa Jesus, livet ut, även om det såklart inte alltid kommer kännas så bra och roligt jämt. Jag har sagt att jag ska göra det, även om jag får lida för det.

Jag har valt att försöka bli en bra människa, tänker på hur jag vill vara, hur jag vill behandla andra, även om jag ibland känner för att bara ge upp och sura ner mig i ett hörn.

Jag har valt att vilja bli frisk från mina ätstörningar även om jag ibland känner för att göra allt för att gå ner i vikt.

Jag har valt att jag vill klara av att genomföra ett Vasalopp i mitt liv, även om jag vet att det knappast kommer kännas roligt i alla 90km.

Och som jag var inne på i förra inlägget, väljer man att gifta sig, lova någon kärlek tills döden skiljer er åt, så är det ett viljebeslut man lovar att följa även de dagar man kanske helst skulle vilja slå en stekpanna i den andres huvud.

Och för en sån människa som mig där känslolivet kan vara som en flygande bergochdalbana är nog detta extra viktigt. Jag skulle ju kunna få för mig vilka dumheter som helst annars. Men har jag ett viljebeslut att luta mig emot, så hittar jag alltid tillbaka till det som är fast som stål, även om man är ute och fladdrar lite ibland.

Så jag övar. På att bli mer stabil. Mindre känslostyrd. Lyssna till känslorna – men ta beslut även efter vilja och förnuft.

Hur gör du?


tänk, tänk så att hjärncellerna brinner upp! :)

kärlek!
/ia

life is not in black and white, sometimes you just grab whatever gets you trough the night

-
Jag VET att jag MÅSTE äta mycket, både innan och efter, när jag åker skidor ca 3h om dagen och ska försöka orka med ett Vasalopp om ca 5 veckor. MEN det är inte roligt. Det är SVÅRT och det är JOBBIGT. Och jag kan längta till när den här tiden äntligen är över. När jag slipper äta gigantiska frukostar. För hur mycket jag än förmår proppa i mig är man ju ändå alltid tom på energi efter någon timmes körning. Det känns ganska ÄCKLIGT att äta så här mycket. samtidigt som någon del av mig gillar det. Och det får mig bara att känna mig ännu äckligare. Och som vanligt längtar jag nu efter tomma kylskåp och sallad... Men nu flyttar jag snart hem till Falun igen!

Men med dessa känslor gäller det att fokusera på annat. Inte tänka på det, utan tänka på vilket fint liv jag har omgiven av fina människor och en tro som liksom bär mig.

Och det var inte det jag ville säga i detta inlägg utan: Jag har en fin vän, Emma, som också bloggar, och som gör det himla bra! Och hon har skrivit ett inlägg, om kärlek, giftermål och skilsmässor LÄS HÄR!, som jag tyckte var så tänkvärt. Så varför ska jag formulera en massa egna tankar i ämnet när någon annan gör det lika bra.
Och det enda tillägget jag gör att är jag ska göra ALLT som står i min makt för att, om jag någon gång gifter mig, INTE bli en del av skilsmässostatistiken. Lovar man så lovar man. Och det ska jag kämpa järnet för, är jag inte beredd att göra det ska jag inte gifta mig. Sen om man själv blir lämnad (detta är min, väldigt genomtänkta, mardröm ) ensam med fyra snoriga ungar att ta hand om, för nån ung, snygg, superkvinna så är det ju inte mitt val.

Tack Gud för den här vackra dagen, precis som alla andra dagar.

kärlek!
/ia.

vad är det som får prästens dotter att rymma med en knarkare? (eller tvärtom kanske - hahaha...)

-
Jag vill inte döma någon, det är inte meningen med det här inlägget. Och säg gärna emot mig nu om ni tycker jag har fel.

MEN: Jag har funderat lite på det här med präster som säger sig inte veta om de tror på Gud eller inte. Och kommit fram till att jag inte tycker det är så bra/ okej. Finns det ens sådana präster kanske någons reaktion är? Och ja det kan ju verka lite märkligt, tycker jag i alla fall. Men jag läser lite om det då och då och har själv träffat på det. Kanske är framförallt i Svenska Kyrkan detta är aktuellt, hittills har jag iallfall inte läst/sett någon frikyrkopastor som inte säger sig ha en tro till Bibelns Gud och Bibelns Jesus. Tack och lov.

När jag själv konfirmerade mig, i Svenska Kyrkan, så blev jag ganska förvirrad, förvånad och sårad tror jag, när prästen sa att han ibland trodde på Gud och ibland inte. Självklart måste även präster få tvivla, men för mig är det skillnad på tvivel i tron och att säga att man inte ens är säker på Guds existens. Och min bild var att präster skulle vara någon sorts föredömen och ledare i tron. Och jag funderar på vad Gud själv skulle sagt om präster som inte tror på honom. Och vad Jesus skulle sagt om präster som förnekar att Jesus skulle varit något övernaturligt, Guds son.
Ofta tycker jag dessa präster nämner något om att de är intresserade av att diskutera livet och människor, tro och tvivel, att Gud är ”intressant” typ. Varför blir de inte psykologer eller psykoteraupeter istället? Eller journalister, eller vad sjutton som helst.

Drar jag det för långt om jag säger: Vad skulle vi tycka om läkare som inte vill rädda människoliv? Om elektriker som inte kan koppla el? Om trägårdsmästare som inte vill bli smutsiga om fingrarna? Eller nått.
Jag vet inte.

Mer än att jag tycker det känns lite olustigt.
Och väldigt typsikt det samhälle och den tidsålder vi lever i. Där inget får vara rätt eller fel. Där ingenting är absolut sanning, allt är relativt. Där allt ska kännas bra. Där allt är ok så länge det känns bra för dig.

Jag tror på rätt och fel.
Jag tror på absoluta sanningar.
Jag tror att viljan är lika viktig som känslan.
Jag tror på löften som kan hålla livet ut och ända in i evigheten.
Jag tror på ondska och godhet som två motsatta krafter.
Jag tror på Gud. – Men jag ska inte bli präst! – även om det kanske skulle behövas då uppenbarligen (snackar fortfarande mest svenska kyrkan tror jag) (fast i och för sig, sjukhuspräst verkar vara ett himla häftigt yrke, så jag återkommer i frågan om 30 år)

Skjut mig (eller helst inte förresten!) eller kalla mig naiv eller fanatisk eller dum. Men min tro är förankrad i ett urberg, så tyvärr, det gör nog ingen verkan.

Amen & God natt.

Kärlek!
/ia.

love will not die, love will change the world

-
Man ska drömma stort!

Och för att förtydliga det kan jag ju nämna vilka några av mina förebilder är, några som får hjärtat att brinna i bröstet på mig:

- Martin Luther King
- Moder Theresa
- Muhatma Ghandi
Och så finns det säkert tusen andra som gjort en massa bra saker som man aldrig har hört talas om.

Jag säger inte att jag vill, eller tror, att jag kan bli som dessa personer. Däremot tror jag att de aldrig hade lyckats åstadkomma det de faktiskt gjorde om de inte hade:
1. Trott på sina drömmar
2. Haft något större än sitt eget självförverkligande att tro på, en dröm om ett större liv. En dröm om Gud.


Öhh ja. Så då var det ju bara det där med att fundera ut vad man ska göra med sitt liv. Eller nä, kanske sluta fundera och bara leva det, och varje dag komma ihåg att lyssna in sig på Gud, på vilken väg och riktning man ska ta. Så blir det nog bra.

kärlek! /ia.

jag ska sjunga så högt så du hör: jag älskar dig.

-

Jag älskar den här staden, Falun.
Inte älskar som att jag aldrig skulle kunna lämna den, det är dags när det är dags. Men jag älskar den som att i att vi har försonats med varandra. Som att jag inte skulle vara en av alla dem som lämnar sin ungdomsstad med ord som ”åh jag hatar den där lilla hålan”.

Skulle jag lämna Falun nu, skulle det inte vara för att jag flyr från den. Som jag gjorde -09, när jag flyttade till Stockholm. Då var det flykt. Flykt från min familj, flykt från min skola, flykt från ytliga bekantskaper, flykt från pojkvän (eller det var ju redan då en före detta sådan, men ja, flykt från alla försök att leva tillsammans med någon som inte delar min tro…). Flykt från krogen och alkohol. Flykt från min livsstil. Flykt från ätstörningar. Miljöombyte, som man så fint kallar det.

Och jag visste inte ens om jag nånsin ville tillbaka. Nån gång följde jag med kompisar hem på loven för att slippa åka hem. Så mycket dåliga minnen, dåliga referenser.
Planen var, eller det jag ville i alla fall om det inte var för alla praktiska detaljer, att fortsätta plugget nån annanstans. Stanna i Stockholm kanske, eller Jönköping, Göteborg var väl också alternativ. Kollade upp allt en del. Jag trivdes ju bättre med mitt liv nu, så vart ville jag bo? Vad kunde jag få ut bästa möjliga av?

MEN
På påsklovet -10, då jag var hemma i Falun över lovet hände detta:
Jag hade bestämt mig att jag under lovet skulle ta beslut om vart jag skulle satsa på att bo. Stanna i Falun eller försöka vara kvar i Stockholm. Jag var ut på krogen på påskafton, nykter, med gamla gymnasiegänget. Inte jätteroligt. Och jag hade bara varit på krogen en liten stund när en sån där gammal bekantskap dök upp. En av alla de där man kände för att man festat tillsammans.
Och det första han frågade var: du går på nån sån där bibelskola nu va? Jag: jo… ja det gör jag. Han var väldigt ivrig att prata om detta, och Gud, med mig. För han var nämligen ateist. Fullt övertygad, genomtänkt ateist, med massa argument hit och dit. Och vi pratade. Pratade Gud. Från ca tolv, ett på kvällen. Till klockan sju på morgonen! (ha, galet att tänka sig jag var vaken så länge ju!) Och ha sa orden, som fick mig helt och klart bestämma att jag självklart skulle flytta tillbaka till Falun: ”Jag har aldrig träffat någon kristen i min ålder här i Falun”. Så himla tragiskt! Självklart, självklart var min plats här. Om ingen annan ville, så fick jag allt lov att ge lite tillbaka till denna stad och inte bara smita. Det vore fegt. Vara kvar, göra om och göra rätt.

Det behövs unga kristna i studentåldern i småstäderna. En av anledningarna till att jag inte ville flytta tillbaka var ju just den: det finns inga kristna i min ålder att umgås med för mig här. Nä men fine, då umgås man med folk som inte är exakt samma ålder! Skaffar lite vänner över alla tydligt dragna generationsgränser.
Såklart det behövs unga kristna 20-30åringar i t.ex. Stockholm också. Och det var ju så trevligt med dessa gudstjänster när man för en gångs skull var omgiven med en hel hög jämnåriga. Man kunde ju till och med spana in killar på gudstjänsterna, inte vanligt förekommande här i Falun kan jag ju säga!

Men det var ett beslut och ett val. Jag flyttade tillbaka till Falun med vetskapen att det inte kommer vara en massa student-kristna i min situation som singel och så. Och jag flyttade tillbaka med inställningen att: ok, jag kommer inte träffa någon kille de närmaste 1,5åren eftersom det inte finns några kristna killar för mig här.
Men det var ok. För jag tänkte att jag få betyda mer här, fylla en roll. Behövas mer. En kristen, singelstudent i en småstad.

Och jag är så glad att jag flyttade tillbaka! För nu har jag försonats. Försonats med min familj, min uppväxt, min stad, min skolgång, min kyrka, min församling (som jag äääääääääälskar!). Falun är inte längre staden där jag försökte svälta mig själv och dricka mig bekräftad.
Falun är staden där jag älskar. Där jag blev frisk. Där jag fann vänner, fann församling. Där jag hade mina 1,5 roligaste skolår. Där jag döpte mig. Där jag trivdes i min lägenhet. Där jag hade massa mysiga fikastunder nere på stan. Osv….

Lämnar jag nu, lämnar jag utan flykt och med positiva minnen och frid i hjärtat. (fast fram till 15aug har jag ju ett anställningsavtal så var lugna, än blir ni inte av med mig! )

kärlek!
/ia.

If you think I leave you when you’re down on your knees ….I wouldn’t do that.

-
Jag, och många med mig, vet jag beter sig såhär: Man är jättestressad. Kan knappt andas. Sen, när det blir lugnt, blir man på en gång rastlös. Och kan knappt andas. För man har ingen ro i kroppen. Att sitta still. Att vara ensam. Att faktiskt inte umgås med någon på flera timmar. Hemska tanke! För när vi väl är ”ensamma” så är vi (jag) ju hela tiden uppkopplad på facebook och smsar.

Och det är bra att vara stressade, tror vi. Eller i alla fall coolt. Häftigt. Det är då man är någon. Har man en helt tom kalender och ingenting att göra, är man en nolla. Har man däremot fullt upp precis jämt, ja då är det någon form av status… Att vara fullbokad är att vara populär. Är man populär är man inte misslyckad.

Och nej, jag tycker inte att man ska börja sitta ensam hemma bara för att. Jag älskar att ha saker för mig, umgås, vara social i den mån jag orkar. Alla är olika och behöver olika mycket ensamtid.

Men det är sorgligt att det nästa är skämmigt att berätta om att man är ensam. Att man har långtråkigt. Men eftersom jag inte är ute efter att framstå som hipp och cool med världens mest fantastiska liv så: jag har många gånger känt mig ensam. Suttit hemma en fredag eller lördagkväll. När alla andra har så roligt. Ohippt va?

Och jag kan få panik av att vara själv.

Varför är det så? Jo, såklart vi är skapade för att ha gemenskap med varandra. Men ibland tror jag det höga tempot är skadligt för oss. Att vi rusat på i sådant högt tempo att vi glömt bort att lära känna oss själva. Vem är jag egentligen? I mig själv, när jag inte umgås med andra människor? När jag inte hela tiden blir bekräftad av andra människor, för vad jag gör, uträttar, presterar. Och hur mår jag egentligen? När jag inte rusar på i 110km/h. Är det därför vi inte vågar stanna upp. För att vi är rädda för oss själva, våra egna känslor, rädda för att släppa fram ensamhet och negativa känslor?
(ni fattar att jag skriver detta inlägg lika mycket till mig själv som till er va?)

Men i längden, hur bra tror ni att det är att må bra bara för att man rusar på i livet, omger sig med så mycket informations/mediebrus, att vi egentligen inte vet alls hur vi mår. Att stanna upp, släppa fram det där i oss som kanske inte mår så bra är… obekvämt. Lite jobbigt. Men i längden… tar man reda på sina djupaste bottnar, sina djupaste rädslor kanske man tillslut också vågar ta tag i dem och inte skjuta bort dem längre.
Och höjderna du kan nå när du varit nere på botten och vänt är…. oanat höga. Värt att söka där i bottenslammet, värt att hitta de mindre fina delarna av dig själv. Vem vet, du kanske kan hitta något där. Hittar kärleken. Hittar Gud.

Kärlek!
/ia.

I'm sorry.

-
jag läste några ord, om förlåtelse, i IKON1931 häromdagen. Och de träffade mitt i prick, beskrev preeeeecis vad jag själv tänker. Så varför ska jag hitta på massa egna ord om det? Nej varsegod:

"Att förlåta är svårt. Det är lättare att fly in i sin bubbla. Det kan vara skönt att linda in sig i självömkan och ensamhet, att få känna sig som minst i världen. Minst, men samtidigt viktigast i världen. Det är ju jag som blev dåligt behandlad, det är mig det är synd om. Jag, jag, jag.
Ibland känns det bra att vara där i sin egen värld och bara deppa. Men i längden odlar det bara bitterhet. Deppbubblan ställer sig bara i vägen för allt positivt och man är fånge i sin egen oförlåtelse."¨

Jag levde så, på det sättet, länge. Alldeles för länge. Jag levde i oförlåtelsen och bitterheten. Mycket aggressioner, mycket ilska. Men att börja ta klivet därifrån, bestämma sig för att förlåta även om känslolivet kanske inte alltid höll med, det är bland det bästa jag gjort i mitt liv. Det har gjort mig fri. För det är bara mig själv jag stänger in och förstör för när jag lever i oförlåtelsen. Det är sitt eget liv man förstör... Bestäm dig för att förlåta även om du inte känner för det. Med viljans hjälp kan man göra det, lite i taget. Att förlåta är den mest helande kraft man kan tänka sig. Det kan lappa ihop relationer man trodde var körda. Det kan bli början på nått nytt... Och för mig var det så, att började jag i den änden som hade lett in i allt ont, så blev också problemet löst från rätt håll, och lösningen blir därmed bestående. Amen :)

Att lära mig förlåta och släppa bitterhet har satt mig fri. Fri att älska.

kärlek!
/ia.