daughter of mercy, daughter of strenght

lite om träning och hälsa:

jag hade ju ett nyårslöfte om att kunna göra 50 armhävningar i rad innan året är slut. hur går det då? nja... sådär alltså, jag övar ju inte överdrivet mycket på det alltså. den gången jag skulle testa hur jag låg till så blev det 35st med liiiite vilo-fusk, så bara man skulle lägga på ett kål skulle man väl kunna klara 50 innan nyår.. vad nu det ska vara bra för, haha. kan ju träna på det i indien kanske, då lär det väl inte bli mycket annan träning (klart det skrämmer mig - men det blir också en livs-utmaning, har levt med träningen som bästa vän i säkert fem, sex år nu, så att prioritera bort den är också en stor utmaning)

sen fick jag häromdagen för mig att man kanske skulle se hur länge man kan stå i plankan. har aldrig testat att maxa faktiskt, så det kanske vore nått. en minut? två? tre? vad tror ni, vad klarar man?
vi får väl se... vad nu det ska vara bra för också - men det är kul med utmaningar :)

och så tänkte jag meddela den positiva nyheten att jag för första gången på månader känner mig någorlunda trygg i min egen kropp igen, och det är en bra känsla som jag vill vara rädd om och inte förlora.

och dessutom vill jag säga detta: idag har jag vilodag. är helt tömd i benen typ. och jag har vett nog att vila ibland faktiskt, så ni behöver inte vara rädd att jag tränar ihjäl mig direkt, haha.

PT-fia är lite tränings- och hälsoinspiration för mig i bloggvärlden, det får räcka med att läsa en sådan blogg, så det inte stiger mig åt huvudet. man måste passa sig lite för sådant som kan uppsluka en helt. jag tränar på att lära känna mina egna gränser.

kärlek! /ia

bring me to life

-
detta citat läste jag på en träningsblogg idag: If you still look cute at the end of your workout you didn’t train hard enough.
en teori som jag tillämpar tillfullo! haha. idag körde jag ett av mina allra favoritpass: skivstång intervall. både tuff styrka och dryg kondition - man känner att man lever och får lite power i sig - och inte är man direkt söt efteråt ;)

och på tal om power: jag vill säga tack till emma, hanna, och sara (och alla andra!) som peppar mig och mitt bloggande. det betyder MYCKET. och vet ni, jag tänker att Gud kanske håller på att samla ihop en liten armé av gudskvinnor. armén "ursprung falun". jag tror att vi kommer få vara med om så himla mycket coolt, både i den här staden och över hela världen. i namnet Jesus. om vi bara vill och vågar. visst vill och vågar vi?



kärlek! /ia.

and they don't make no excuse for themselves and there's no need I know

-
Ett tag i vintras tänkte jag att jag skulle lägga ner det här med träning. Att det bara gjorde mig stressad. Och att jag efter vasaloppet bara skulle ”mys-träna” lite, gå mycket promenader osv. Att jag inte skulle ha krav på mig att prestera, inte anmäla mig till nya tävlingar, t.ex. löpartävlingar.

MEN nu är jag peppad som aldrig förr. På att bli starkare, snabbare, smidigare, bättre kondis osv. Och jag liksom förundras över hur kul jag tycker det är att tävla. Att behöva prestera. Att utmana sig själv, att bli bättre, att se att man är bättre än man faktiskt tror man är. Det är sådant som gör en motiverad.
Tyvärr så tycker jag ju löpning inte alls är lika roligt som skidåkning, bara en sämre version av träning och konditionsträning. Men men, jag är ändå skapligt peppad att ta upp löparkarriären. Försöka bli bättre. Bli en löperska. Och jag som absolut inte skulle springa nått lopp planerar redan nu för blodomloppet, vasastafetten och ev. tjejmilen igen, eller Lidingös tjejlopp. Fast jag skulle vilja utmana mig på nått mer sätt också. Hitta min grej, sommartid. Var ju inne och provsmakade lite på crossfit i höstas. Det skulle kunna vara så sjukt kul, och det är sjukt bra träning. Det kanske vore något att ta upp igen? Och sen skulle jag vara sugen på att testa mountainbike. Att cykla massa landsväg är nog inget för mig, men att fara runt i skogen, bland lera, stenar, rötter och skit, det skulle jag nog kunna tycka vara rejält skoj. Och nått för ben och rumpa att bita i : )

MEN jag har också ett nytt träningsmål nu såhär på en gång efter Vasaloppet. Och om vasan var ett mål som var ”fint” och man fick mycket hejarop inför så är det här ett ”fult” träningsmål. Och jag kommer nog inte få många hejarop för det. MEN målet heter: gå ner i vikt. Minus 3,7kg för att vara ganska exakt. (Om det går.. - jag har ganska dålig karaktär och en förbränning som jag kört rätt i botten efter några års mattrixande...) Och jag kan förstå att det låter dumt, med min historia och så. MEN det handlar om att trivas med sig själv, precis som vasaloppet var för min egen skull är detta också för min egen skull. OCH jag har lärt mig en hel del genom åren. Så denna planerade viktnedgång beror inte på dåligt mående. Den ska inte ske på bekostnad av mitt humör – det ska finnas kraft till annat än att gråta (sån jag ofta blivit när jag inte ätit ordentligt). Det ska inte ske på bekostnad av prestation, jag ska orka träna, ska äta ordentligt när jag tränar, ska orka jobba, umgås osv. Den ska inte ske genom att skära ner alldeles för mycket på mat. Den ska inte ske genom hjälp av dieter - jag ska äta en balanserad kost med både kolhydrater, fett och protein. Det ska ske med tålamod (och är tålamod min starka sida…? Nä!), normalt hälsosamt tänk, och får ta den tid det tar – även om det preliminära målet är fem veckor (fram till påsk).


en suddig bild på min nya vän Estelle.

Till min förskräcklese upptäckte jag dock att den våg som funnits i bastun i källaren på mitt lägenhetshus var bortstädad för nån vecka sen. Katastrof! Där jag kunnat gått och ”tjuvvägt” mig eftersom jag bestämde när jag flyttade hemifrån att det inte var bra för mig att ha en våg (då hade jag vägt mig varje dag i ca 2,5år). MEN nu är en ny stjärna inköpt! Jag kallar henne Estelle, hade tänkt att mitt eventuella tredje barn skulle kunna heta så, men det får vi allt se hur det blir med den saken. Så nu är tanken att jag och Estelle ska bli goda vänner och bli glada på varann.

Är jag störd? Döper en våg... Kanske :)
Då kan jag berätta lite fler saker ni kan få himla med ögonen åt: Jag längtar till jul och jag längtar till hösten. September, oktober, november och december är årets bästa månader. Sommarn var väl inte så himla viktig!
När jag är ledig ställer jag klockan på ca 06.30-07.00. Det är skönt att komma upp i tid! : )
Och nått otippat för att vara mig: Tyckte det var riktigt kul att kolla på melodifestivalen, och i förra veckans andra chans ringde jag till och med in en röst (har det nånsinn hänt förr??) På vad? Ja också lite otippat av de som känner min musiksmak kanske, med Top Cats. Jag diggar faktiskt! och så diggar jag dead by aprils överarmar, haha!

kärlek! /ia

man måste härma de som orkar, de som fortsätter ändå

-
hmm, lite konstigt, vasaloppet känns redan lite avlägset på något sätt fastän det var igår. På ett sätt en skön känsla av att ha klarat av sitt livs största träningsmål. å andra sidan – nu när man klarat ”det största” – är det såklart en liten, liten tomhet. nu är det gjort liksom.

Hursomhelst, här kommer nåra ord om vasaloppsupplevelsen och hur det hela gick till:

Lördag: Jag och pappa åkte upp mot Sälen. Först stopp i Mora där jag hämtade nummerlappen och fick seeda upp mig till startled åtta tack vare tjejvasetiden. Och i Mora fanns det så sjuuuukt mycket att kolla på – utvalda personer vet exakt vad jag menar med det : )
Sen skidtestning i Risberg, samtidigt som Daniel Tynell. Den killen är grov alltså! Synd han missade segern med så lite. Sen for vi vidare till Lima där vi skulle bo hos ett äldre par, några bekantas bekanta. Det var jag, pappa och tre norrmän. Och en parantes i sammanhanget: det är alltid så roligt att hälsa på folk som bor i hus. Kolla runt hur de har det. Här var det dalahästar lite överallt – jag stortrivdes ;)
Aja, vid tio skulle vi försöka sova för uppgång 03.30. Jag var inte jättenervös men tror ni det blev nån bra sömn den natten? Knappast någon alls… men men, så är det nog för de flesta.


vallateamet fixar skidor i Risberg.


Söndag: kl fem åkte vi iväg till starten, gick in och lämnade mina skidor och fick de väldigt långt fram- kanske beroende på att jag ”råkade” tränga mig rätt rejält i nån kö. Hoppsan! Tur jag ser så liten, snäll och oskyldig ut va? Sen var det bara att sätta sig i bilen, äta risifrutti, stå i lång kiss-kö och invänta starten.
Loppet: Ja först så är det ju bara en parodi på skidåkning. Man köar och köar, och det går i snigelfart upp för de första backarna, som ni säkert sett på tv. Lite synd, man tappar ju så mycket tid liksom. Fast det är ju lika för alla och rätt bra att man inte kan tjuvrusa upp för de första backarna. Fram till första kontrollen i Smågan efter 11km kändes det sådär faktiskt. Fick ont i ryggen efter ca 5km – bra början, då tänkte man: hur sjutton ska det här gå? Men tror det berodde lite på att jag var kissnödig - då spänner jag mig och då får jag ont i ryggen. Så efter kisseri i Smågan (som jag så glatt berättade för svt killen, Jaromir eller vad han nu heter – när han stoppade upp en mick framför mitt svettiga face) gick det bättre. Så resan mellan Smågan fram till Oxberg ungefär var fin. Sex mil skapligt härlig skidåkning, strålande sol, fina spår. Då kände jag mig stark, det var ju trots allt dubbelt så långt som jag åkt förut i mitt liv. Man fick ny energi vid varje kontroll och det var skapligt lätt att ta sig fram i spåren, även om det visserligen var lite folk ivägen emellanåt. 90km krymte rätt snabbt neråt och det kändes positivt och inte alls omöjligt att klara av. Det var svårt att veta hur mycket man vågade stå på, man vill ju inte göra slut på all kraft samtidigt som man inte vill åka långsammare än man känner för..


rejät påbyltad med kläder innan start, ca -13.

Och ja sen då? Sen kom ryggontet. Och ljumskontet. Och axelontet. Och knäontet. Och handledsontet… Men framförallt var det ryggen. Som strax före Oxberg (3 mil kvar) började protestera ordentligt, som jag misstänkte att den skulle göra. Så sista 2,5 timmarna var långa stunder ren och skär plåga, smärta, och man fick kämpa med psyket. Men i mål skulle jag – så var det bara! Ryggen funkade okej så länge man kunde hålla sig till stakningen men så fort jag fick lov att byta stil till diagonalåkning eller byta tillbaka var det som att ryggen låste sig och det drog ända långt ner i stjärt och lår och det gjorde så PISSONT så jag ville skrika högt. Men det gjorde också att jag insåg att jag klarar av att stakåka (utan benspark – gjorde för ont) mycket mer än vad jag trott. Så mina axlar, armar, mage var det som pallade bäst. Och att ta sig framåt genom att röra sig så lite som möjligt var taktiken jag försökte köra på. Fast frustrerande på slutet att inte kunna ta i tillräckligt för att handleden strejkade. Det har man ju aldrig tänkt på innan ens att man använder.
Men jag tog mig i mål….! Det enda jag i efterhand kan känna var frustrerande var att många gled förbi mig i nedförsbackarna och på det lättåkta, (jag är alltid stark uppför - lite färre kilo att släpa på en många andra, haha) samt just det faktum att jag på slutet hade så ont i kroppen att jag inte kunde göra slut på den energi jag hade kvar. För kraften och orken var fortfarande där, men det gick verkligen bara inte att åka fortare när hela kroppen och varenda led gjorde ont. Så tyvärr, jag fick släppa ganska många förbi mig på slutet när jag inte pallade att spurta, och musklerna och hjärtpumpen hade orkat mera – men sjukt sliten kropp. Ett tag hoppades jag på en tid under åtta timmar, men sen var det bara en kamp att komma i mål och man sket i tiden fullständigt.
Känslan vid målgång? Mest bara lättnad. Inte att det känns stort eller magiskt eller värsta upplevelsen som många säger. Mer bara en lättnad för man skulle inte palla en endaste kilometer till och man är så glad att det är över. Om jag hade vetat innan vilken smärta det skulle vara är det tveksamt om jag ställt upp. Å andra sidan, jag hade ca 5 timmars bra skidåkning först också. OCH det är en helt ny prestation att utsätta kroppen för konstant påfrestning i åtta timmar. Jag är nöjd med min kropp och mitt psyke – att vi fixade det. Tid: 8.08.08 (snyggt va -det är viktigt! )Placering då? Kom på plats 686 av ca 1700-1800 damer. Nästan i översta tredjedelen alltså, det får jag nöja mig med tycker jag.
Efter loppet sa jag direkt till pappa ”jag ska aaaaaaldrig göra det här igen” och han svarar: så säger alla. Och jo, jag måste ju erkänna: redan idag börjar ju tankarna på att man kanske, kanske, skulle kunna göra det igen. Försöka förbättra sig. Och jag känner nog allt på mig att 2012 inte var mitt sista Vasaloppsår.

Idag: mindre sliten än jag trodde faktiskt. Men det kanske kommer mer imorgon. Ryggen är stel, vänster axel gör ont när man lyfter den och ljumskarna stramar rejält. Men inte värre än att jag kunnat spendera dagen på IKEA : )

Sammanfattning: roligt och jobbigt, en upplevelse utöver det vanliga. Smärtsamt. cool känsla när man fixat det.


Min personliga "medalj" :)


och beviset på att jag nu kan dö med heder, haha :)

Så nu är det väl dags att gå vidare mot nya utmaningar! Och tack igen för alla grattis. Men det allra största tacket till min pappa, som faktiskt inte äger vare sig överdrivet mycket ledig tid eller massvis med pengar. ändå har han: köpt ny skidutrustning till mig (inte jättebilligt!). vallat mina skidor i timtal, flera gånger om,- allt för att få det så perfekt som möjligt. spenderat 3 av 4 av de senaste veckornas lediga dagat till att skjutsa mig till Oxberg och Sälen. Köpt mat åt mig. Bensinpengar. Gått upp 03.30 "frivilligt". Bilköat massor för att kolla in mig på så många ställen som möjligt under spåret (och han hatar köer och folk!). Köpt energipåfyllnings-kit att ha med sig under loppet åt mig. Peppat mig. Osv. osv. Så även om den mannen inte är så stor i orden känner jag mig ordentligt älskad ändå <3.

Kärlek! /ia.

sometimes you can't make it on your own

-
och jag lovar - för eventuellt intresserade ska jag ge en lite mer utförlig rapport om min vasaloppshelg - men inte ikväll. nu ska det mest bli spännande och se om man sover som en stock för att man tagit ut sig och för att jag knappt sov något alls natten som var - eller om man är så uppe i varv att man bara kommer drömma sjuka skiddrömmar? och spännande nr 2: kommer jag ta mig ur sängen imorn? OM jag gör det, blir det nog en ikeadejt-dag med mina fina tjejer - det vore perfekt. jag är både ikeasugen och tjejsugen <3.

och liksom både idag och förra lördagen tänker jag att jag borde gå och lägga mig med ett stort leende på läpparna. för att jag gjort något bra av något jag tycker är kul och något jag lagt mycket tid på. nöjd och stolt.
men förra helgen blev det inte så. för det finns saker som går, som tar, så mycket djupare än skidåkning.
MEN jag ska försöka ändra på det ikväll. och vet ni vad, då är det nog minst lika mycket mina fantastiska vänner, ER, jag ska le för, som vasaloppsprestationen i sig. att NI stöttat mig innan, trott på mig. att ni grattar och peppar efteråt. och visst, vissa tycker säkert man är en uppmärksamhetssökare när man facebookar om sina resultat och så, men jag tänker såhär: delad glädje är dubbel glädje. och jag glädjer mig gärna med ER när ni vill! Så, för alla positiva kommentarer om detta vasalopp så kanske jag kan somna leende ändå.
(och jag har fått tulpaner av mamma - yeay!! /tulpanälskare!)

kärlek! /ia.

högsta taket, högsta våningen

-

jag dopar mig lite ;)

Jaha, då var det snart dags, livets träningsutmaning, Vasaloppet 2012, Sälen till Mora, 90km, start söndag 4 mars kl 8.00. (Ni kollar väl starten på tv va? ) Förresten har jag startnr 18337 om ni vill följa mig. Men då måste ni vara snälla;)

Och… jag trodde jag skulle ha ångrat mig vid det här laget. Undrat vad jag gett mig in på. Ha världens prestationsångest. Inte tro att jag skulle klara av det. Vara rädd för det jobbiga, rädd för smärtan. MEN jag känner bara ett stort lugn. Ett stort sug. Jag är laddad och pepp och tycker det ska bli roligt, jag vill åka NU typ, haha. För vad är det värsta som kan hända? Att jag får kliva av. Dör jag av det? Nej. Behöver jag skämmas för det? Nej. Visst, det skulle vara tråkigt… men men. Jag är stolt över att överhuvudtaget tagit mig an denna utmaning.

Och förresten säger min magkänsla att jag inte kommer behöva kliva av. Det enda jag inte riktigt litar på är min rygg, som krånglar lite till och från, är svag. Jag har ryggskottskänningar då och då, inte helt optimalt. Men ANNARS så litar jag på min kropp. Helt och fullt. DET är en häftig känsla. Att känna: jag är redo för detta och jag klarar detta. Jag har tränat skapligt mycket. Jag har vilat mycket på slutet. Det gick bra i tjejvasan. Jag har laddat med massa mat och annat denna vecka. Jag har den där kalv som vill ut på grönbete-känslan. På tal om mat: jag skulle kanske inte råda nån som jobbar med ätstörningsproblematik att samtidigt göra en Vasaloppssatsning för det har varit så himla tufft och jobbigt bitvis. Men nu, sista veckan, har jag känt en känsla jag nästan glömt bort: Jag har ätit massa mat och en del ”skräp” utan ett uns av dåligt samvete. Häftig känsla! Man borde åka vasaloppet varje vecka :). Och, jag måste erkänna, jag mår rätt bra psykiskt av att få i mig ordentligt med mat tror jag.

Ett Vasalopp handlar ju också mycket om inställning. På söndag är jag inställd på att åka skidor hela dagen. 9,10,11,12 timmar om så krävs. Och jag tycker ju att åka skidor är skitkul, så då blir det väl en bra dag helt enkelt;) Och epitet ”envis som en åsna” kan nog vara användbart vid detta tillfälle. Och ”målmedveten”. Tror ni inte det är två egenskaper som kan bära mig ganska långt?. ÅÅÅHHH vad glad och lättad och stolt över mig själv jag kommer vara om jag når ända till målet i Mora. håll gärna tummarna och be för mig på söndag. Jag har inga tidsmål, vill bara ta mig i mål. Det är väldigt skönt. Eller, möjligtvis att jag är lite sugen på att slå syrrans tid kanske ;)

Och jag tror det blir kanonväder. Och bra före. Såklart – positivt tänk! Man kanske kan sola lite på vägen;) Och jag litar också helt och hållet på mitt vallateam Ove Lindström. Han är som ett proffs ;) Jag litar på min utrustning.
Så, sammanfattningsvis: Det ska bli så ROLIGT att utmana mig själv fysiskt och psykiskt på söndag.

Jag och mina vänner axlarna som jag försökt bygga upp lite denna höst/vinter. Jag litar på dem. Litar på att min kropp kan ta mig från Sälen till Mora på ett par längdskidor.

(Och sån här bild är säkert jätteopassande om man vill vara en sån där duktig korrekt tjej. Fin i kanten och kristen och hela baletten.

Men ibland blir jag så trött på att vara korrekt. Jag kan bli förbannad.

Och vill var opassande. Så förbannat opassande och obekväm. Provocera..Skrika högt..

Jag tror den känslan kan ta en långt, i livet, om man utnyttjar den på rätt sätt och åt rätt saker. Jag vill inte rätta in mig i alla raka led bara för att jag råkar vara tjej. Min kropp är inte skapad för att vara en sexsymbol. Jag är skapad för att vara kraft och styrka, i både kropp och själ.

Och jag är lite arg. Bland annat på dem som skrattat åt mig när jag sagt att jag ska åka Vasaloppet. Som inte trott att jag fattat hur långt det är. Den där ilskan ska jag plocka fram på söndag och visa att: jag kan visst!

kärlek! /ia.

girls just wanna have fun

-

så, nu börjar det äntligen bli dags att avverka min 23-års present: startplats i tjejvasan. Så här kommer ett renodlat skidinlägg ;)

När, var, hur: Imorgon, 10.00, i startled 3, startar jag (och mamma!) våran färd från Oxberg till Mora = 30km på skidor ska avverkas. Jag har startnr 3262 och man kan säkert följa via sms eller kolla upp på datorn hur det går - hur man gör får intresserade ta reda på själv, står säkert på www.vasaloppet.se
Antal åkare: Ca 10 000 (!)
Vallateam: Min eminenta fader.
Mitt mål: Först och främst att förbättra mig från förra året. Då åkte jag på 2h 37min och kom på plats 621. Skulle en ev. förbättring dessutom leda till att jag seedar upp mig till ett bättre startled till Vasaloppet nästa helg skulle det vara kanon! Men det tar jag som en bonus i så fall. Delmål två som jag ju bara måste klara: spöa morsan. (sen är ju allt såklart ganska beroende av vilket före det är)
Min känsla, fysiskt: Jag drog ju på mig en förkylning förra veckan som har gjort att jag inte åkt skidor på snart två veckor, och tyvärr är jag fortfarande lite rosslig och slemmig i halsen. Men annars känns det bra, jag är åtminstonde sugen på att åka. Träningen detta år har sett annorlunda ut än förra året, fler mil i kroppen, fler längre pass, så jag vet att mina skidåkarmuskler är bättre tränade i år än förra året, och förhoppningsvis även bättre teknik. Däremot har jag inte alls kört lika många fart och tempopass, varken i skidspåren eller på Friskis, så jag är osäker på flåset, kan mycket väl ha sämre kondis än för ett år sedan. På plussidan: Jag har inte järnbrist i år, och jag har ny, bra, proffsig (snygg!) utrustning :)
Min känsla psykiskt: Mycket bra! Jag är avslappnad, har inte alls samma prestationsångest som inför förra gången. Dels beroende på att jag vet vad jag har att vänta mig, jag vet att jag absolut klarar att åka 3mil skidor, om inget oförutsätt händer. Eftersom jag ska åka stora Vasan är det här ju bara ett delmål, en liten kul grej. Jag känner heller inte någon press utifrån att prestera, jag är inte rädd för att misslyckas, jag VET att mitt värde inte sitter i om jag klarar av målet jag satt upp (att jag vågar gå ut såhär med ett tidsbestämt mål så alla kan se det är ett framsteg - förr hade jag varit så rädd att misslyckas och känna mig dålig att jag inte hade gjort det). Men: ingen annan har rätt att säga ett dugg om min prestation i skidspåren. Det är JAG som bestämmer om jag ska vara nöjd eller inte, och jag vet att jag kommer göra mitt bästa och då kan man också vara nöjd med det.
Samma med Vasaloppet, ingen annan har rätt att klandra mig om jag inte skulle klara mig igenom hela vägen. Jag är stolt över att överhuvudtaget ha vågat mig på den här utmaningen. För det har varit tufft.

halleluja vilken mycket sundare syn jag har på tjejvasan 2012 än 2011. Det är väl bra :)

kärlek! /ia.

då. förr. nu.

-
Jag har ju då och då här på bloggen haft en tendens att hylla mina vänner. Så det tänkte jag fortsätta med. Men idag ska jag snarare hylla en viss sorts vänskap snarare än personen i sig (eller ja det med men…)

När man var yngre och fram till efter gymnasiet ungefär så hade man ju mest vänner i sin egen ålder, eller möjligtvis nått år yngre/äldre. Så var det för mig i alla fall, men sen har ju sådana saker ändrats, och det fet-gillar jag!

Så en av dem jag idag räknar som en av mina närmaste vänner är Patrik. Han är över 40 bast, (fyller år på världens bästa dag för övrigt – det brukar vi fira;) ) och var min fotbollstränare de sista åren innan jag la av. Och dels det stöd han var för mig då, och dels det häftiga i att vi kan fortsätta ha kontakt flera år efter detta gör mig så glad. Jag tror många unga skulle må bra av att ha en vuxen vän och förebild i sina liv, förutom sina föräldrar som kanske ibland står alldeles för nära för att man ska orka med dem, som ibland inte finns där alls. Där tror jag bland annat ledare i kyrkan, idrottsledare, osv har en mycket viktig roll, större än de kanske anar ibland.

Och eftersom vår vänskap växte fram under min sjukdomsperiod och jag på något vis kände att livets svårigheter gjort mig vuxen i förtid, psykiskt ”mogen” eller vad man nu ska kalla det, kände jag mig ofta mer dragen till att umgås med vuxna än yngre/samma ålder. Så jag kan nog inte räkna alla de bortamatcher då jag åkte med Patrik. Helt perfekt, en vuxen, vettig människa att prata helt alldagliga saker med, diskutera träning med osv. Och jag glömmer aldrig när P. försvarade mig inför de andra tränarna när de inte tyckte att jag skulle vara ute och springa min runda innan varje träning, ifall det inverkade så jag blev trött och inte presterade lika bra på träning. Och att man skulle vila mellan träningarna osv. Men jag kunde inte det!

Självklart var det ätstörningarna som drev mig att träna alldeles för mycket, och JO, jag var ofta trött och sliten på träningar och matcher och presterade nog inte som jag hade kunnat göra med en fräsch kropp. Men hade jag inte fått gjort min extraträning hade ångesten slitit alldeles för mycket i mig, och jag hade nog då valt att lägga av med fotbollen och bara köra mitt eget race mycket tidigare än jag gjorde. Och jag kände, som sagt, att det fanns en vuxen där. Som skulle kunna stötta mig om allt skulle gå helt åt helvete. Någon som trodde på mig. Någon som fick mig att växa, få självkänsla och självförtroende.

Och än idag är det skönt att träffas över en kaffe för att både diskutera träningsupplägg och livet i allmänhet. Jag känner fortfarande att: det finns en vuxen (haha, roligt att jag inte ser mig själv som vuxen utan som en tonåring typ), i närhten, I Falun, och skulle det återigen bli så att allt går åt skogen, så tänker jag att det faktiskt finns någon där som skulle ställa upp för mig. Det gör mig trygg.

Och ja, jag hyllar denna sortens vänskap. Att man kan ha en vuxen man som vän utan att det ligger några ”konstigheter” i bakgrunden. Ja ni fattar..

Så dagens hyllning: Att ha ära vänner som inte är 80-talister – även fast jag gillar det med såklart ;)

för min del, sista matchen nånsinn, aug-09, innan Sthlms flytt.

lite sorgligt, men nog klokt att lägga av innan knäna pajade..

och jag gör mig själv mer rättvisa med ett par längdskidor på fötterna, än med en boll. faktiskt.

kärlek! /ia.

side by side

--
Efter några dar med träningen förlagd i skogen, tystanden, ensamheten, snön (underbart!) så är det ändå rätt gött att få grotta ner sig i lite rejäl styrketräning på gymmet, med rätt dålig hårdrock på alldeles för hög volym i högtalarna, och det stinker av svett. Jag gillar’t!
Och eftersom jag bara hinner träna styrka nån gång per vecka nu så gäller det att prioritera lite. Vilka muskler tar jag slut i först vid skidåkningen? Tydligen ryggen (åhh min kassa rygg – man ska inte vara rädd för ryggskott, igen, när man är 23!) och biceps. Så idag blev det: rygg och biceps.
Och åhh vad jag känner att intresseklubben antecknar nu.

Övrigt: jag och julen håller på att göra slut. Lite smärtsamt är det, men jag kör på en rycka-bort-plåster-långsamt taktik, lite julgrejer bort för var dag. Snart har vi separerat helt. Och kanske, kanske, att till och med jag kan inse att det finns nått fint i att gå mot ljusare tider.

Dessa tre meningar har jag klämt ur mig senaste veckan (och jag vet att vissa jublar av förtjusning!)
- ” jag var trött och orkade inte träna ikväll så jag ser på film istället”
- ”jag har kommit på att det är ganska fint och bra och bo i en småstad ändå” (det är denna Jocke hoppar i taket av glädje åt)
- ”jag har ju alltid tänkt att jag kan bo i lägenhet jämt, men nu börjar jag ju lite vilja ha ett hus såsmånigom” (efter ett besök i Kransholmarnas nya, fina hus)
VAD händer med mig?? Jag kommer bli en lantlig Svensson med volvo, barn, hus. Fy! Haha. Men banne mig ALDRIG någon hund, där går alla rimliga gränser!

Och nu fick ni ett inlägg som inte handlade om Gud. Passa på att njut för man vet aldrig när det händer igen ;)

KRAM och kärlek!
/ia.

reach for the stars.

-
ett litet tränings-blogg inlägg:
hur gick det planerade träningslägret över juldagarna där jag skulle skrapa ihop lite träning inför vasaloppsveckan? jo, vädret denna vinter har ju inte varit ultimat för massiv längdskidsträning och satte väl även vissa käppar i hjulet denna vecka, men ändå helt ok. Tur att bästa Sörskog finns med snö fastän Falun varit helt bart. Dock mest kunnat snurrat runt på 5km, mycket lättåkt stakåkning vilket iochförsig är bra inför vasan, men jag vill gärna ha lite tyngre träning också så man får det där riktiga flåset och hjärtpumpet. MEN idag kände jag äntligen att skidåkningen blev mer än motion, det blev ett riktigt tufft, jobbigt, härligt träningspass. Med motvind, snörök i ögonen så man knappt ser, lösa spår, och istappar i ögonfransarna så känner man sig nästan som Gustav Vasa själv, haha. Åkte något längre idag också (och fick en gubbe/man) i hälarna sista varvet så jag fick ju åka på allt jag hade). Bra! För då pumpade hjärtat och flåset kom rejält. Och det är väl när man har blodsmak i munnen efteråt som man kan vara nöjd, eller hur? ;) himla kul iallafall! Så var jag ju iofs aspepp redan innans, säkert beroende på både all mat jag hävde i mig igår + den häftiga kvällen.
Tjejvasan tror jag kommer vara skapligt lätt att fixa, även om det inte skulle bli extremt mycket träning, men där vill jag ju förbättra min tid också. Vasaloppet däremot, där behöver man samla på sig så många kilometer man bara kan i förväg för att vara någorlunda förberedd. Och ja, vintern har ju inte erbjudit så bra kilometerssamlingsväder ännu, men detta blev julens resultat: 96km. (det är ju mer än ett vasalopp iaf;) och två löprundor. helt ok.

och nu är jag tillbaka hemma på Tallis med praktik-nystart imorgon. Och ja, det är skönt att komma hem till ett nästintill tomt kylskåp och inte en massa choklad, bullar, kakor, osv. överallt. Nu får det vara slut på sötebrödsdagarna och lite avvänjning. Och ägg-dagarna kan börja igen :)
För även om man inte är ätstörd så är det väl knappast bra att äta godis precis varje dag. Och även om jag inte tänker ha nån ångest över allt jag ätit den senaste veckan så innebär inte min friskhet att jag vill släppa allt och sluta äta nyttigt osv. Att sluta vara ätstörd innebär på inga sätt att jag har några planer på att gå upp i vikt. så.det.så.
Men jag mår bra. Det är huvudsaken va.

kärlek!
/ia.

i kön och kostymer, svett och parfym ville jag sjunga om den ömhet vi var värda. men det var så svårt.

Lite såhär då va:

Jag tror det är bra att jag lär mig att inte skriva om saker när jag är mitt uppe i det. Man ser inte så klart då. Idag kan jag tolka saker med lite mer distans, så:
Igår tänkte jag att jag skulle skippa träningen och ta en vilodag, för jag behöver det. Skulle äta middag, vara hemma, ensam, mysa och fixa lite. Kanske ta mig tiden att sitta ner och läsa en bok. Men jag pallade bara inte. Jag kunde inte. Kunde inte sitta still. Att äta middag var inte att tänka på. Så tillslut fick jag ju ge upp och gå och träna ändå, såklart. Och blev botad. Kom hem och var trött och glad och ro att landa.
Visst kan jag skippa träningen, så länge jag har något annat för mig. Träffar folk, aktiverar mig. Men att vara ensam hemma, en hel kväll, och själv föra diskussionen med min hjärna, ”varför går du inte och tränar nu när du ändå har tid” – att föra den diskussionen en hel kväll utan någon att bolla det med. Jag pallar inte. Jag står inte ut. Jag ger upp, och tränar. Ett sådant där träningspass som inte drivs av glädje och energi, utan drivs av måste, måste, måste. För att kunna må bra efteråt.
Och det som gjorde mig lite extra ledsen igår var när jag för skojs skull skulle kolla upp hur många dagar sen det var jag var hemma ensam en kväll utan att vare sig gå och träna eller iväg och träffa nån, så såg jag att det var över fyra veckor sedan…
Och insikten drabbade mig: Jag klarar inte av att vara själv. Ensam hemma.

Och det handlar ju inte bara om tankar och psyket, utan (bra eller dåligt??) min kropp är så van med att få träna nästan varje dag, och få den där endorfinkicken, så när jag ska gå hemma en hel kväll, utan att ha fått kicken, så blir jag helt rastlös. Ledsen. Gör massa dumma grejer som jag ångrar och skäms för sen.
Ska det verkligen vara så? Att man måste träna varje dag för att kunna slappna av och vara glad? Och jag börjar tvivla på mina tankar om friskhet… Men banne mig, nej, jag är ju för sjutton 1000 gånger friare och gladare än jag varit, så jag har kommit långt. Men jag kanske inte är så framme som jag trodde…

Och jag släpper fram det där ordet: Träningsberoende. Jag tränar ju med glädje och lust, allra allra oftast. Men… jag vet ju att det här varit min svaga sida i många många år, att äta normal mat och lite fika då och då, det pallar jag, men att inte träna…. Nej. Det är för svårt, för jobbigt.
Och visst, det är ju inte världens sämsta beroende direkt. Bättre än alkohol, droger, tabletter osv. såklart. Men ändå.

Och att jag inte kan hantera ensamhet… ja det är ju också lite sorgligt. Men, tyvärr, tror jag knappast jag är ensam om det. Om önskan att livet ska gå i 110km/h, om att nästan alltid vara omgiven av människor. För att slippa sig själv. Och jo, jag tror det finns något naturligt och bra i detta också… I att vi inte är skapade att vara ensamma. Men man kanske måste klara av att vara ensam några timmar varje dag...

Nu till de bra sakerna med denna insikt: Att jag kände mig absolut tvingad att gå och träna, handlade inte om att jag trodde jag skulle bli tjock om jag inte gjorde det. Alltså ingen ätstörning. Ett träningsberoende och rädsla för att vara själv är vad det är.

Vad gör man åt det? Skaffar en barnvakt åt mig själv kanske? Haha. Att få bort träningsberoendet genom att träna mindre kommer inte på fråga just nu då jag ska hårdträna inför en grej. Men, jag kanske aktivt måste, i förväg, planera in dagar då jag måste vila.

Idag då? Jo, eftersom jag tränade igår är jag ju i ännu mer behov av vila, speciellt eftersom planen är att köra skiten ur mig själv imorn på skivstång intervall, och kanske träning hela helgen. Och idag tror jag att jag klarar det. Med ett knep ( av det lite tragiska slaget…), dels är jag ju rätt trött i kroppen, så om jag då bara äter exakt vad som behövs för att inte vara hungrig, men absolut inte så man blir så där energifylld, pigg och sprallig ni vet, utan att man är sådär trött att man faktiskt inte orkar göra någonting, inte ens har lust att träna för man är trött. Ja då funkar det. Yeey vilken seger. Hmm.
Men första gången på en månad jag är ensam hemma en kväll utan träning. alltid något.
Nu ska jag bara brottas i nån timme med tanken på om jag ändå inte borde gå ut och gå lite när jag faktiskt inte har tränat idag. För att inte vara helt och hållet lat…


Nä men gud vad negativt det här kändes. Jag mår bra! Jag är inte anorektiskt, ätstörd, jag är glad och mår helt okej. Jag har fina vänner, en bra familj, ett spännande liv, en praktikplats där jag lär mig massor, snart en högskoleutbildning i min hand, en frisk kropp, en människa som gör mig glad nästan varje dag och framförallt: En tro som bär allt, som håller. En Gud. Grundtryggheten. Friden.

Sen har jag tydligen lite att jobba på. Livet ska inte vara lätt som en plätt.

Kärlek!
/ia.

du sa att livet var något enkelt, men jag kunde inte hålla med dig

-
Dilemmat: Jag vill att den här bloggen ska vara något positivt, något som inspirerar människor. Något som sprider glädje och kärlek. Jag vill vara någon som sprider glädje och kärlek.

Hur gör man då med dagarna då allt går åt skogen? När det blir fel.
Ska man låta bli att skriva om det för att inte sprida något negativt? Eller ska man dela med sig för att visa att livet inte alltid är enkelt och perfekt och går på raka spår? För att vara ärlig. (Jag borde bli bättre på att hålla käften helt och hållet tror jag, haha!)

Ikväll var en tuff kväll, med tuffa insikter om mig själv. Och jag ska klura på om det är bra att dela med sig av de lärdomar man kan dra av det. Eller om jag ska hålla mig till att skriva när jag har något positivt att dela med mig av.
Och så är jag rädd att göra människor ledsna och sårade om jag berättar hur det verkligen är. Ibland.

Vi får se. Vad tycker ni?

Kärlek!
/ia.

om du äter upp mig ska jag hämta mina bröder

-
och jag kan som vanligt inte låta bli att hinta när jag har nått stort på gång. och nu kanske jag ev. står inför en utav livets största utmaningar. åtminstonde den fysiskt största utmaningen. läskigt och spännande i såfall, och det är väl så det ska vara.

jag återkommer när definitiva beslut är tagna, måste bl.a. diskutera lite ekonomi, logi och utrustning osv. med mitt vallateam, ha :) Men tar jag det här beslutet så lovar jag att ni ska få följa mig. och i såna fall vill det till lite hårdträning i vinter.

och jag kanske inte behöver säga mer än såhär för att de flesta ska fatta vad det handlar om: första söndagen i mars...

snö, snö, snö. Jag älskar snö.

kärlek!

/ia.

de vill ha allt som natten kan ge, men jag vill bara att du ser mig

-

man måste ha mål och utmaningar för att utvecklas...

Jag är stolt över mig själv. För dagens träning. Men kanske inte på det sätt man kan tro. Jo, visst är jag väl lite stolt över den fysiska insatsen/prestationen också. För det var jäkligt jobbigt. Och kul. Men det är inte det som gör mig stolt. Utan att jag vågar utsätta mig för nya situationer. Fastän jag egentligen avskyr sånt. Hatar att känna mig ny. Osäker. Inte veta, inte kunna. Hatar att känna mig bortkommen. Hatar att vara nybörjare. Och ja, jag hatar inte, men tycker det kan vara väldigt jobbigt, att träffa nya människor. (fast innerst inne är det ju skitkul också, egentligen!) Men jag vill ha kontroll. Jag är ett himla kontroll-freak.

Och då skulle det vara så lätt, att göra det gamla vanliga, det trygga, det bekväma. Träna alla mina pass på Friskis, där jag känner mig säker, bekväm, trygg. Jag vet vad som väntar. Jag vet vad jag får ut av det. Men… jag vill utmana min kropp ännu mera. Passen på Friskis är jättekul, men jag behöver och vill testa mina begränsningar. Se hur långt man kan puscha sig själv. Se hur mycket man kan utvecklas. Kroppen behöver chockas ibland och inte bara köra på i samma gamla vanliga träningspass, även om man kör skiten ur sig på just de träningspassen.

Och då har jag tänkt att jag borde testa på crossfit. För det verkar vara sjukt bra träning. Vettig för att få det att hända något. Och för att kunna träna crossfit måste jag, just det, utsätta mig för nya situationer. Med nya människor. (Som är så sjukt mycket mer vältränade och duktiga på detta än mig!) Och nya träningsställen (bara en sån sak tycker jag är jobbig – man kan ju gå vilse eller vad 17 som helst, haha).

Okej, ja ja, jag är en feg tönt… Men då är det väl stort av mig att utmana mina rädslor? Hade jag nog faktiskt inte klarat av om jag fortfarande var sjuk och utan den här livsglädjen jag har nu.
Och tack tack Erik för att du står ut med att ha en ocool, nervös nybörjare med dig : )


Typ så... :)


Och efter dagens träningsutmaning så satt det fint med en välförtjänt kebab. Eller nej förresten, man ska inte prata om mat i termar av ”välförtjänt” tycker jag. Så jag åt kebabpizza helt enkelt och det var gott. (Och jag börjar snart närma mig att ha klarat hela denna vecka också utan att laga ett endaste mål med ordentlig mat… jag skäms, skärpningsdax? )

Och efter träningspersen, och en stor fet pizza nerklämd i magen och allt blod dit tror jag mitt, även i vanliga fall, låga blodtryck fick sig en riktig utmaning, så att följa med tjejerna på krogen eller ta mig ut till Jocke i Stennäset kom inte på fråga. Istället har jag däckat i fåtöljen med myskläder och film. Inte helt fel det heller faktiskt…

Kärlek!
/ia.

Tips från coachen!

--
Lite smarta(?) funderingar som jag tänker att jag ska dela med mig av. Endera lyssnar man på andra och lär sig av deras misstag eller så är man så dum som jag så jag måste begå alla misstag själv innan jag kan inse vad som är bra och inte, haha.

Nejdå. Men det är ju bra att dela med sig om sina tips och lärdomar från livet. Och eftersom jag vet att det är lite blandat folk som läser bloggen tänkte jag ge två tips om lite olika saker, det ena om tro/kristendom och det andra om träning/mat/hälsa. så läs det som tilltalar dig, eller läs allt ändå eller om du är tråkig: läs inget.

Vi börjar med tron. För den är faktiskt först. Det viktigaste, nr 1. ”Sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall allt annat tillfalla er.” Aja, det jag skulle säga var: Till er kristna/troende som har den förmånen att umgås med någon annan kristen i vardagen, t.ex. att ni går i samma klass, träffas på fritiden eller nått så säger jag: Utnyttja detta! Det är en fantastisk förmån och tillgång. Låt inte er vänskap 6 dagar i veckan handla endast om skolarbete, träning, musik, vänner, pojk/flickvän eller vad sjutton ni nu sysslar med tillsammans. Försök prata lite om Gud varje dag (obs Gud – inte bara kyrka och verksamhet). Det är en enorm kraft ni har tillsammans. Och Gud är alldeles för stor, häftig, mäktig, viktig och användbar för att bara få ca 2 timmar av våra söndagar. Han är värd mer än så! Och för att din personliga tro ska bli växa tror jag Gud behöver mer utrymme i ditt vardagsliv.

Är jag bra på detta och passar på att klanka ner på andra? Nej. ! MEN jag har egna erfarenheter av att aldrig nånsin ha gått i samma klass eller så som någon kristen, alltid varit ensam, aldrig direkt haft någon nära gemenskap av kristna vänner. Fram till ganska nyss, med först bibelskola (vore ju lite illa om man inte hade nån kristen i klassen där kanske…) och nu sista 1,5åren av högskola. Så jag vet vilken glädje och förmån det är, och vad nyttigt det är. Att försöka, om så bara fem minuter per dag, prata om det som faktiskt binder oss samman För att det är det viktigaste i livet. Viktigare än skolarbete. Viktigare än träning. Viktigare än karriär och jobb. Osv….


Tips 2: Jag har, äntligen, lärt mig (eller rättare sagt accepterat kanske) att det är så viktigt att äta ordentligt/bra efter att man har tränat!! Iallafall om man vill ha något som helst nytta och resultat av träningen (och åh, vad människor, tjatat på mig om detta genom åren. Och åh, hur många års träning har egentligen varit rätt bortkastad på grund av att jag inte lärt mig detta? Hur många styrketräningspass har varit helt förgäves och inte gett mig en mm ner muskler på kroppen??) Jag kunde t.ex. äta middag vid ca 17, sedan träna fotboll mellan ca 19-21, sedan komma hem och äta endast ett äpple innan jag gick och la mig. För jag tänkte: det är enklare att stå ut med att vara hungrig på kvällen, för jag ska ju ändå snart sova och då går det snabbt till det blir frukost (Om man nu kunde sova – på grund av smärtorna i magen...) och jag unnar mig hellre att äta imorgon så jag slipper vara så hungrig då. Idiot, typ.

Och hur många gånger har man inte hört att man inte ska äta sent på kvällen för att det är det man blir tjock av? Och jo, vissa poänger finns det ju i det, men har du tränat måste du äta efteråt! Speciellt vid styrketräning så bygger ju hela grejen på att du utsätter musklerna för så hårt arbete att de bryts ned och det är sedan när du vilar, och äter, som musklerna byggs upp igen. Då behövs det mat, dels kolhydrater men framförallt protein. Så numera äter jag alltid något, om det så än är efter klockan tio på kvällen. Inte en hel middag, men nått med mycket protein, t.ex. ägg, kvarg, keso, skinka/kassler, fisk eller så. Och ja, äntligen, äntligen, känner jag att musklerna faktiskt byggs upp. Jag blir starkare och starkare (och snart en biff kanske? ;) ). Och man blir inte tjock av att äta efter träning! Och det allra bästa av allt: Jag är inte alls lika muskeltrött som tidigare. Träningsvärk är en sak, det är helt ok och en skön smärta, men muskeltrötthet, det är bara gyttja, seghet, spagetti som gör att det krampar när du går upp för trapporna och du inte kan träna effektivt på flera dagar igen.
Nu när jag lärt mig att äta efter träning så återhämtar jag mig så sjukt mycket fortare och jag och kroppen pallar faktiskt träning ca 6 dar i veckan, vi mår bra av det och gör det inte för att hjärnan och demonerna tvingar mig till det trots en utsliten kropp, som det var förut.

Så mitt bästa tips är alltså: ÄT och få en mer effektiv träning /( från en som har flera års erfarenhet av att göra totalt fel. Så banne mig att jag vet vad jag pratar om!)

Dessutom blir man glad och får energi att leva, tänka och skratta av att äta ordentligt. Och det kan ju också vara lite värt sådär : )

Träningen är, med en kropp som inte är trött och utsliten, roligare än aldrig förr.

Ikväll är planen att dejta både löpbandet och skivstången. Nu kör vi!

kärlek!

/ia.

(och ursäkta lååångt inlägg!)

vad vore jag utan dina andetag?

-

förut när jag körde biceps under bodypump/skivstångspass så hade jag ca 3-3,5kg på båda sidor av stången (man jobbar med en muskelgrupp i taget i ca 3min..). Idag var jag för första gången uppe på 10kg.

Sånt gör mig pepp!

kärlek!
/ia.

jag är en vampyr.

-
Nu har jag sagt upp mig.

Efter fem års troget blodgivande får det vara stopp nu. Eller i alla fall paus.
Och det känns lite sorgligt.

Men det bästa tror jag. För min kropp. Som det senaste året visat för mig allt tydligare att den vill behålla sitt blod för sig själv.
Men lite egoistisk känner man ju sig. Och skulle det hänga på liv och död om att just mitt blod behövs – så självklart ställer jag upp.
Men just nu är blodgivning: illamående, huvudvärk, ljuskänslighet, trötthet, frysenhet, tappad aptit samt dålig prestationsförmåga…

Och en sak säger jag bara: Aldrig mera järnbrist! Aldrig mer den enorma energiutsugande tröttheten, den där tröttheten som liksom övermannar en som en blöt filt. Som gör att man bara grinar innan man ska ta tag i nästa punkt i sitt liv och på dagsordningen. För att man är så trött. Så orkeslös. Så frusen.
Så nej.

MEN: för att lindra mitt dåliga samvete lite så tänker jag nu pusha just dig till att bli blodgivare om du inte redan är det. Jätteenkelt sätt att göra en god gärning som är betydelsefull. (För de ca 4 första åren så var det ju helt ok och inte som det är nu. För de allra flesta brukar blodgivningen gå bra och inte kännas så mycket).
Gå in här: http://www.geblod.nu


Tackar och bockar för ikväll.
Kärlek!

/ia.

let your body decide where you want to go, high or low, fast or slow

-

hittills denna vecka har jag haft träningsvärk i: vaderna, baksida lår, framsida lår, rumpa, mage, biceps, skuldror och axlar.
jag gillart! för jag känner att jag lever.

och jag tackar Gud för en frisk kropp som gör att jag kan röra mig. för rörelseglädje. för endorfiner. för motivation och tid. för blåsiga, soliga höstpromenader. för livsglädje. för frid, för ro. för svett och träningsvärk. för muskler och starka hjärtan.

Ja, träningen gör mig så tacksam för den får mig att må så bra!!
(fastän man ibland undrar varför man älskar något som mest får en att bli svettig, ful, trött och illaluktande... men jag älskar det!)



/ia.

(ps. ingen har gissat rätt namn ännu :) )

träningsglädje

.

- Jag har aldrig förut tränat så här mycket.
- Jag har aldrig förut tränat så här hårt.
- Jag har aldrig förut känt mig så här stark.
- Jag har aldrig förr haft en sån här träningsglädje!

Förut i perioder när jag tränat mycket har jag jämt känt mig så sliten, vissa pass tvingat mig själv att träna, bara för att få bort obehagskänslorna (har lärt mig att ångest är ett starkt ord som man ska vara lite försiktig med…).
Hursomhelst, jag är så himla glad, för nu tror jag dels att kroppen vant sig vid en rätt hög träningsdos men framförallt tränar (och äter) jag mycket mer effektivt och smartare än förr. Duktigt av mig att hitta lite mera rätt. Så att kroppen pallar 6 dagar per vecka eller träning 7dar i rad utan att gå under.

Hur är jag smartare nuförtiden då?
Jo, det jag kör, kör jag hårt, men försöker vila andra delar av kroppen. T.ex. såhär: har jag varit på spinning, sprungit eller gymmat ben nåra dar i rad vet jag att jag måste vila benen 1-2 dagar för att inte bli helt stum (det var främst benen som tog stryk förr). Men det innebär ju inte att man behöver vila helt. Kan man t.ex. köra mage, triceps, axlar ena dagen på gymmet. Och typ bröst, biceps, skuldror den andra. Plus nån promenad. Så har man vips vilat benen i två dagar, de är pigga och fit for fight igen, medan man blivit sjuuukt tränad på överkroppen undertiden ;) Och sen behöver ju de musklerna ha sin vila i nåra dar, så då kan man köra lite löpning, spinning, ben/rygg-gym nåra dar igen. Och så kan man rulla på. (Jo såklart det kan vara vettig med nån heldagsvila ibland också)

Och så det där med maten då. Att äta smartare, hur gör jag det? Jo, förr trodde jag att jag fick lov att äta mycket innan träning för att jag skulle orka. Och sen kunde jag äta skitlite/dåligt efteråt för då tyckte jag att jag redan fått min ranson för dagen, och att det ju inte var så långt att ”stå ut” till frukost. Inte konstigt att mina stackars små benmuskler blev jätteslitna när de inte fick någon mat (protein) som kunde bygga upp dem igen efter nedbrytande träning.
Jag äter fortfarande nått innan träningen, men inte lika mycket. ( = annat positivt -> mindre problem med sura uppstötningar.) (haha, gosch vad fräsch info jag ger om mig själv här nu alltså). Och så äter jag mer efter träningen istället. Och försöker äta bra saker som bygger upp, typ ägg, keso, blodpudding, fisk. (Köttfronten undviks dock i stort sett).
Och så gör ju säkert värmen, ljuset och att jag kommit mer tillrätta med min järnbrist såklart att man blir piggare på träning. (och kanske lite fina saker att titta på i gymmet)

Det enda som irriterar mig nu är ju att det här hade man väl kunnat listat ut tidigare. Om man varit bättre på att lyssna på goda råd om vila och mat. Men man är ju född till att vara så förbannat envis så man måste lära sig av sina egna misstag och inte kan lyssna på andras tips. Så gör jag jämt. Lite korkat ja.

Och faktum är (törs knappt säga det här för man blir så rädd för bakslag då…)
Men det var längesen jag kände mig så frisk. På ät-fronten alltså. Nu när jag tränar hårdare än nånsinn förr (med glädje!) så är också matnojan mindre. Känner att jag kan äta. Att det inte spelar så stor roll. Är inte så fokuserad vid vågen (klarade nyss 2,5veckor utan vägning!) så länge jag känner mig stark och pigg och märker att jag kan ha mina gamla kläder igen, som jag kunde ha innan Stockholmsåret.

Ja, jag har nog inte på flera år, sen skiten började, känt så lite frustration och förakt för min kropp. Jag är glad att jag har den, att den bär mig, att den gör att jag kan träna. För det är ju det jag älskar! Så då måste ja väl helt enkelt tycka om den kropp som gör att jag kan göra det jag älskar.

Min idol och mina gener, haha! : )

/ia

men ett enda ont ord om dig har alltid fått mig upp i ringen.

Jag tycker synd om den som ska bo ihop med mig en vacker dag. När jag får mina eftermiddags-blodsockerdippar är jag ett monster! Eller beteer mig som en 3-åring typ. Inte så smickrande, speciellt inte när man tittar tillbaka på det i efterhand. MEN lugn, det finns ett enkelt botemedel: Sätt en kopp kaffe och en smörgås/banan framför mig så blir jag så snäll och gullig såååå igen :)

Fast man börjar lära känna sin kropp iallafall. På kvällarna när jag får plötsligt insättande illamående har jag lärt mig att: äta något saltat med extra salt på. Då går det över. Så då borde det ju vara det som är anledningen och inte så farligt att äta lite extra salt väl? Det händer ju i princip alltid efter svettiga träningspass så då borde det ju vara vad kroppen behöver.

När vi ändå är inne på ämnet: Vi har ju anmält oss till Tjejmilen nu. Känns lite läskigt, men mest spännande och sporrande än så länge. Idag blev det årets första Jungfrubergs-tur. Gick inte överdrivet bra men inte överdrivet dåligt heller. Tror jag iallafall är bättre form än samma tid förra året, så det kan man ju glädjas åt.

Och idag har jag varit en duktig sjuksköterskestudent. Och på den fronten kan jag behöva allt självförtroende som nånsinn går att få. Så förbenat läskigt att det börjar närma sig eximinationsdagen... Men idag är jag nöjd och glad med min insats. Det kanske finns hopp för den blivande yrkeskarriären trots allt.


godnatt!
(och hoppas bara ingen går förbi mitt öppna fönster nu ikväll. för jag lyssnar på musik som jag skulle skämmas att erkänna att jag lyssnar på. Men Jessica skulle vara nöjd om jag säger så, haha.)

/ ia