sometimes you can't make it on your own

-
och jag lovar - för eventuellt intresserade ska jag ge en lite mer utförlig rapport om min vasaloppshelg - men inte ikväll. nu ska det mest bli spännande och se om man sover som en stock för att man tagit ut sig och för att jag knappt sov något alls natten som var - eller om man är så uppe i varv att man bara kommer drömma sjuka skiddrömmar? och spännande nr 2: kommer jag ta mig ur sängen imorn? OM jag gör det, blir det nog en ikeadejt-dag med mina fina tjejer - det vore perfekt. jag är både ikeasugen och tjejsugen <3.

och liksom både idag och förra lördagen tänker jag att jag borde gå och lägga mig med ett stort leende på läpparna. för att jag gjort något bra av något jag tycker är kul och något jag lagt mycket tid på. nöjd och stolt.
men förra helgen blev det inte så. för det finns saker som går, som tar, så mycket djupare än skidåkning.
MEN jag ska försöka ändra på det ikväll. och vet ni vad, då är det nog minst lika mycket mina fantastiska vänner, ER, jag ska le för, som vasaloppsprestationen i sig. att NI stöttat mig innan, trott på mig. att ni grattar och peppar efteråt. och visst, vissa tycker säkert man är en uppmärksamhetssökare när man facebookar om sina resultat och så, men jag tänker såhär: delad glädje är dubbel glädje. och jag glädjer mig gärna med ER när ni vill! Så, för alla positiva kommentarer om detta vasalopp så kanske jag kan somna leende ändå.
(och jag har fått tulpaner av mamma - yeay!! /tulpanälskare!)

kärlek! /ia.

jag hoppas att du orkar och att ängeln i rummet, det är henne du ser.

-
de dagar man liksom inte orkar vara stark och positiv, då är det ju helt perfekt att jobba och få massa annat och andra att tänka på. har lärt mig mycket idag! och sen friskis på det och nu träffa tjejerna och vips så slapp jag umgås med mitt eget huvud på hela dagen nästan. grejt.

kärlek! /ia.

det allvar man kan höra i ett höstregn har jag alltid burit i mitt bröst

-
för mig krävs det stort mod att be bönen: "ske i din vilja Gud". För jag tror då att jag öppnar mig för att bli av med det där jag tror mig ha funnit...

MEN, skulle jag inte be så.... Skulle jag krampaktigt hålla kvar i det jag vill ha, leva ett liv i kontroll istället för överlåtelse och tillit, så skulle jag ju ändå förlora allt...

( ännu mer kryptik?? ;) )

Så jag tar mod till mig och ber: Ske i din vilja Gud, inte min.
Mindre kontroll, mer tillit. För frihet, total frihet, är bland det häftigaste jag någonsinn känt.

kärlek!
/ia.

p.s. igår hade jag två av mina fruar här. ni är såååå bra och förgyller mitt liv. d.s.

för denna längtans skull

-
Nästan det enda jag gör när jag har lediga dagar är att jag skriver. Skriver, skriver, skriver. Vissa grejer att publicera, nu eller såsmånigom. Vissa grejer bara för mig själv.

Och jag tror det är bra. Att det är bra för mig att ha fått ett ”intresse” som växer sig nästan minst lika stark som träningen, som förut var det enda. Det gör att träningen får lite konkurrens om min tid och min uppmärksamhet. Det gör att jag kan bearbeta mitt tidigare liv. Men framförallt har jag hittat något annat som ger mig glädje och mening. För man kan inte träna dygnets alla vakna timmar. Skriva dygnets alla vakna timmar, det kan man ju dock faktiskt göra….

Ibland tror jag dock att jag skriver om sånt jag egentligen skulle behöva prata om. Med några få, utvalda. Det kanske inte är så bra kanske...

Och så tänker jag att jag måste själv ta några aktiva steg för att förverkliga mina drömmar. Mina skrivdrömmar. Så det tänker jag göra. NU.
(det här blev lite luddigt kanske… men men, det får ni leva med).

Kärlek! /ia.

if it doesn't break your heart it's not enough.

-
Jag hade tänkt slänga in ett snabbt inlägg om lite vardagliga saker. Om att jag träffat två väldigt fina människor idag, varav den ena denna fantastiska unga kvinna. Läs hennes blogg och bli inspirerad på livet!
Jag tänkte skriva om att det känns ganska skönt att åtminstone ha lite koll på vad jag ska göra fram till 15 augusti i år. Hoppas jag får vara lite ledig iaf (det får jag nog!) för jag är pepp på att ta tag i det där att resa runt lite i sverige och träffa de där människorna man alltid vill träffa men aldrig hinner. Så några gamla goda betlare ska kanske uppsökas. och nya vänner. och kanske en roadtripp i dalarna med jocke :)

Och så tänkte jag skriva att jag kommer sakna 23:an och framförallt min handledare imorn när jag går sista dagen. (men jag tänker banne mig inte baka någon kaka. jag gör inte sånt. inte bara för att jag är lat, utan för det är emot mina principer: människor äter alldeles tillräckligt med socker ändå, utan mitt bidrag.) Jag är så tacksam för att jag alltid fått så bra handledare på mina praktiker, varav flera kännts även som vänner förutom handledare. M. är en sån, men vi syns nog på friskis:) och tanken på att det är min allra sista dag på min allra sista praktik (sista dagen som ansvarslös!) tänker jag ignorera. tanken är för stor.

Jag hade tänkt skriva om att jag fått en hyacint av min snälla, förbarmande mamma (som har en alldeles för otrevlig och otacksam dotter alldeles för ofta. Sorry. Men jag jobbar på det, med lite lugn och ro, kaffe och mat i magen brukar det funka bättre). Hyacinten som än så länge lever och blommar och luktar gott. Och att jag mest tycker det är sorgligt att julen är slut. Julen är mysig. Och att jag inte alls längtar till våren! Eller jo, till våren i sig. Men inte till årstiden våren.

MEN när man minst anar det ställs livet på ända. Döden och livet. Alltid ovälkommen. Alltid chockerande. Alltid ledsam. Och man får än en gång fundera. Och vara tacksam för det man har, de man har runt omkring sig. Och inte ta dem förgivet. Och man får känna att man har ett hjärta. Som gör ont – inte för egen del utan för andras skull. Mina fina vänners skull…


Och imorn tänkte jag ev. berätta för er vad ni ska göra på fredag kl. 10.00. Håll utkik! ;) Utkik i rutan skulle man kunna säga till och med…

God natt. (det här blev spretigt, jag vet. Livet är spretigt, glädje och sorg i en salig blandning).
Kärlek!
/ia.

och han tror han är förälskad igen, det är så mycket i skallen. Men när du säger "godnatt, käre vän" så står du påklädd i hallen...

Och han ler och förvandlas som pojkar är små när de är nakna med kläderna på...

Problem 1:
Det är jättebra att vara snäll.
Men det kan vara farligt att inte kunna säga nej. Farligt att inte kunna sätta gränser.
Farligt att vilja vara alla till lags hela tiden.

En gång i tiden gav jag till och med av min egen kropp. Inte alls för att jag ville. Nej. Jag ville inte alls. Innerst inne skrek en liten tjej: Nej, NEJ, NEJ!!!!
Men jag ville vara snäll…
Helt fucking idiotiskt.
Jag ska aldrig göra så igen. Min kropp är min. Bara min, och möjligtvis guds, och den är helig.

Kanske till och med farligt ibland att tro att man kan rädda människor. Genom att vara god och snäll. Speciellt när det gäller de där vilsna småpojkarna (ofta äldre än jag själv iofs men...) som mitt lilla överbeskyddar hjärta ofta börjar banka för. Men kanske är det inte min lott att rädda deras oroliga själar? Speciellt när det jag tror är småpojkar ofta visar sig vara varulvar i fårakläder. Som precis som alla andra bara vill komma åt dig…
Och då kanske inte en sån som jag, som är alldeles för godhjärtat, blåögd och vek och gränslös ska ta mig an… och tro att jag kan bli en god vän.
För jag vet att jag ligger farligt nära den där gränsen hela tiden. Alltså inte gränsen med att ge min kropp till någon. Utan gränsen att ställa upp hela tiden.

Jag ska lära mig säga nej.
Om jag lär mig att våga, inser att det inte är farligt att säga nej. Och om jag lär mig att tydligt visa att mina avsikter inte alls tjej/kille grejen (jag har verkligen helt och hållet gett upp tanken på att ha ett förhållande med någon som inte är kristen. Ett rätt, bra och skönt beslut. Vilket innebär att ca 98% av sveriges befolkning, hur trevliga de än råkar vara, går bort direkt. Så äre bara. Och just nu finns mitt hjärta någonstans, och så länge det är det tänker jag definitivt inte se åt något annat håll!) Men lär jag mig att vara tydlig med mina avsikter, eller rättare sagt icke-avsikter, så kanske jag kan bli, just det, vän, med de där vilsna pojkarna. Men annars ska jag nog hålla mig ifrån dem. Det är ju klokt av mig att ha insett det iallfall.


Problem 2:
Är det nån mer som är som jag?
Som de gånger man själv verkligen skulle behöva hjälp och stöd, inte vågar be om det.

Att man de flesta dagar är social och trevlig och har kontakt med människor, försöker inspirera andra, men att det är just den dagen, den dåliga dagen, som man själv inte hör av sig, fastän man just då skulle behöva lite uppmuntrande ord.
Jag vet ju att jag har flera vänner som sagt: hör av dig när det blir jobbigt ia. Ring om du behöver prata. Du får höra av dig när du vill. Osv. osv.
Men de dagarna stirrar man bara ilsket på telefonen och tror att någon genom tankeläsning ska förstå att jag behöver dig, någon, just, just nu.

Så när jag är tyst. Det är då jag behöver er allra mest.

(och med det inte sagt att den dagen är idag – även fast jag känt mig mer på topp än såhär… lite ilsken, haha. jag tror mest jag behöver en vilodag, 8 dagars rätt hård träning på rak börjar nog ta ut sin rätt.. så imorn ska jag kanske fördriva dagen med shopping istället ;) )

Kärlek!
/ia.

jag vet vilken dy hon varit i.

-
tänkte fortsätta på temat att hylla mina vänner här i bloggen. det känns positivt och bra :)

Idag är det Tores tur.
Efter att jag klarat den praktiska slutentan idag (halleluja vad glad jag är!) så hade det ju känns deppigt att sitta ensam hemma och fira. Så det kunde inte bli bättre än att göra det ute hos en fin vän ute på Ragnvaldsberg hela eftermiddagen. Vi har lagat mat (okej, Tore kom på vad vi skulle göra, betalade, lagade det mesta ... men jag gjorde salladen! haha.). Tre rätters...Lyx! Men man klarar bara slutexaminationen en gång i livet :) (och jag vägrar låta tankarna om dåligt samvete över "för mycket" mat ta över min hjärna. bort, bort, bort! för har man fina stunder med fina vänner ska man uppskatta det och värmen i hjärtat. inte få panik över kalorier och skit. man lever bara en gång - då vill jag vara en glad tjej och inte en självhatare. så det så! så du med dina fula onda tankar, bort! inget ska få förstöra denna lyckliga dag!)

och jag beundrar denna människan och hans familj. för deras generositet, både rent ekonomiskt men lika mycket öppenheten, gästfriheten, spontaniteten och enkelheten. Jag vill också bli mer sådan. Och perfekt med en vän som säger att det inte spelar någon roll om man har det ostädat hemma för att han ändå kommer stöka till det innan han åker därifrån:)
Och jag beundrar hur en familj kan ha en sådan energi och glädje och livslust, blandat med tragedin och sorgen. Och att man kan prata om det. Och att man gör något av sin sorg. Att man inte blir apatisk.


och för övrigt tänkte jag säga detta: Jag är stolt. Över mig själv. Och tänker tillåta mig att vara det. Jag har alltid varit en sån som mest ryckt på axlarna åt mina MVG:n och klarade tentor. Och tänkt att det liksom hör till, det är den jag är. MEN nu ska/har jag blivit lite bättre på sånt, lite snällare mot mig själv. Och tycker jag jobbat riktigt bra som snart har en högskoleutbildning i min hand. Jag är stolt över att jag klarade examinationen, mest för att det inte handlar om råplugg och bra minne, utan att det handlar om att jag bemöter människor på ett bra sätt och att patienterna uppskattar mig. Det känns guld värt i hjärtat. Och det den här praktiken och examinationen framförallt gett mig, som är så sjukt tacksamt och värdefullt, är en tro på mig själv. Ett självförtroende över att jag faktiskt kan bli en riktigt bra sjuksköterska. Har ju hört det förr, men inte trott på det, inte litat på mig själv. Nu börjar jag inse att det kanske kan vara sant.

Och det gör mig glad, lycklig, stolt och tacksam.

framtiden är ljus och det var verkligen på tiden. Och kanske kaxigt och säga, men jag säger det ändå och med en ödmjukhet att inte ta det förgivet: Jag tycker jag är värd det här. Det här bubblet i hjärtat.

kärlek!
/ia.


det är bra med vänner som lurar ut en på olika aktiviteter...

ps. och föresten ska jag hylla Emelie Frank idag också. Som tagit körkort. Grattis och nu kan vi föralltid tillsammans minnas 21december 2011 som en himla bra dag. Du är så bra och en så fin vän och människa. Kram! d.s.

Och du vet hur munnar ler, de älskar gärna det de ser, men de skräms bort om det finns mer

-
Något litet om den stora prestationsångesten:

21 december, onsdag, den stora nervositetens datum. Då jag ska prestera och bli bedömd… (att jag överhuvudtaget skriver om det här är ju ett framsteg – det innebär ju att jag måste erkänna ett ev. misslyckande för er…)

Och jag önskar mig faktiskt inte en massa hejarop som: Åh det fixar du lätt! Jag vet att du klarar det! Osv. osv.

För ja. Jag klarar ju alltid allt sånt där. Som har med skola och så att göra. Alla förväntar sig det. Jag förväntar mig det. Så vad händer den dag jag misslyckas? Är det därför rädslan är så stor? Att jag egentligen är mer rädd för känslan av misslyckande, min egen och andras reaktion på det, än vad jag är rädd att inte klara själva tentan i sig.

Jag har ju alltid varit duktig. (Sen har jag ju misslyckats på massa andra områden i livet, familj och relationer, kärlek, vänner och gemenskap, att vara kristen och kyrkan, misslyckats med min egen kropp, med hur jag ville att den skulle vara. Misslyckats i att klara av att bli fri och frisk. )

MEN, skolan och prestationer, alltid check! Aldrig ett misslyckande.. Aldrig ett IG, aldrig ett underkänt prov, aldrig en omtenta. Högst betyg på skolan i högstadiet (inte som skryt – utan som ett underlag för var min rädsla att inte lyckas kommer ifrån…), massa stipendier hit och dit, bra gymnasiebetyg (fast inte ens bäst i klassen eftersom jag gick med Anton Lundmark, haha). Teoriprovet till körkortet fixat på första försöket, såklart, med god marginal. Uppkörningen på första försöket (faktiskt! – det var inte helt förväntat). Alltid bra omdömen på praktiken… Alltid beröm om man kliver fram och gör nått i kyrkan…
Jaja… så inför mitt, kanske allra sista, stora grej i skolvärlden, det viktigaste… så önskar jag bara att någon säger:

”Hej ia, det spelar ingen roll om du lyckas eller misslyckas för jag tycker om dig lika mycket ändå, och ser på dig med exakt samma ögon ändå.”

(och är det ingen som säger så för jag väl göra som jag brukar – låtsas att jag är Gud och skicka ett sms till från honom till mig själv eller nått… haha!)

Och jag tycker detta, en praktiskt tenta med någon som ”övervakar” mig känns 1000 gånger värre och nervösare än en skrivtenta… menmen.
Trots all nervositet har jag också samtidigt ett stort lugn. För det är inte på liv och död, och jag tror det ordnar sig. På det ena eller andra viset.

kärlek!/ia

I hear you whispering my name; ”- My love for you will never change..”

-
Snart är ju det här året slut. År 2011.
Och jag minns att jag alldeles innan det här året tänkte, kände på mig: År 2011 kommer bli ett bra år. Och så rätt jag hade! (Och eftersom jag bara några dagar in på nya året begick ett av mitt livs största misstag så kunde det ju bara bli bättre sen,…!)

Alldeles första dagen på det här året köpte jag ett fint jul/nyårskort till mig själv och låtsades att jag var Gud som skrev ett julkort till ia (jag har aldrig sagt att jag inte är knäpp!)

Hur som helst, såhär stod det, 1 januari 2011:
Gott Nytt År Ia!
Låt det här bli ett bra år, där du kommer ihåg hur fin, viktig och värdefull du är. Välj liv, glädje och gemenskap! Kom också ihåg att det viktigaste handlar inte om hur mycket/hårt du tränar, vad du äter, hur mycket du väger.
Att du är ett barn älskat och skapat till Guds avbild är viktigare.

P.S. Alla gör misstag och går fel ibland. D.S.

Fina förhoppningar, en bra önskan. och nästan lite profetiskt där va? :)
För det var ju så det blev, tillslut, till sist, äntligen.
Jag tror, och hoppas, att jag kommer minnas 2011 som året då jag bröt mig fri. Eller rättare sagt, året då Gud bröt mig fri.

Och jag ska även minnas andra höjdpunkter detta år:
10 september 2011. Ska alltid vara i mitt hjärta. Dagen då Edvin föddes. Mitt första syskonbarn. Och jag ska alltid minnas den glädje, det livsmod, den vilja att vara glad som det förde med sig. Den fina stämningen och lyckan i våran, inte längre trasiga, familj.
Hösten 2011: Hösten då allt bara föll. Föll av mina axlar. Och jag blev fri. Och friskheten, den äkta friskheten, tog sin början.
Oktober/November: Att skriva c-uppsats med Hanna. Himla bra och roligt.
Ska också minnas alla roliga praktiker och sommarjobbet på 45:an, då jag verkligen landat i att jag tror att sjuksköterska är ett himla roligt yrke. Och att jag kanske kommer kunna göra det bra till och med…
Året då jag kände att jag verkligen blev en familjemedlem i min församling. Underbart! Så många nya fina kontakter, så många underbara människor. Och att få känna att man har något att bidra med.
Att börja lite mer seriöst med längdskidåkningen och åka Tjejvasan var nog bland det absolut roligaste jag gjort i min idrottskarriär. Är också nöjd rent prestationsmässigt. Överhuvudtaget ett bra träningsår.

Finns ju visserligen en stor viktig grej kvar på detta år för att helt kunna summera det som ett bra år: Vilka julklappar jag får på julafton!;) nejdå, skämtåsido, har ju mitt livs viktigaste, nervösaste prov framför mig: praktiska delen av kliniska slutexaminationen. För att se om jag får bli syrra eller inte. Så sjukligt nervöst! Och klarar jag det, ja då är det verkligen, (på riktigt, vad fint!) det bästa året i mitt liv.

Och kanske, kanske, att 2011 i efterhand också kommer kommas ihåg som året då något bra och stort tog sin början. Men det vet man ingenting om ännu.


Nyårsafton 2010. Skål för ett bra år!

kärlek!
/ia.

Dom har molnen i famnen men du skriver ord som mord i handen

__


Men nu är hon inte så kaxig längre, tjejen.

Jo jag är som vanligt tacksam för livet, och det är underbart. MEN bland det tråkigaste man kan göra är ju att ha massa förväntningar om saker och sedan blir det inte som man tänkt sig.
Till exempel om man förväntat sig att ens lediga vecka ska innehålla sol och bad och en massa träning (skulle ju ha träningsläger med två pass/dag så min borttappade kondition skulle ha en chans att komma tillbaka…). Och så efter en dags ledighet slår det värsta halsontet jag nog haft i mitt liv till. Så nu har det blivit en Alvedon-vecka istället. Hann dock med fyra gym-pass på två dagar och träningsvärken från den blandat med feber-värk var inte så skönt. (lugn, snart ska jag sluta klaga!). Men först: svenska sommarvädret; jo visserligen, det är varmt och så, sol ibland. Men aldrig nånsinn klarblå himmel, jämt en massa moln som kommer precis när man har tänkt sig att ligga och pressa lite. Typiskt! / bitter kärring…

Så ja, denna lediga vecka blev inte riktigt så rolig som jag tänkt… MEN, jag hade en trevlig frisk dag med Jocke i Sågmyra i måndags, jag pallade lite styrketräning i alla fall, äntligen tid att träffa M för en snack-stund igår, skön dag hemma idag, imorn blir det Leksand med omgivning och Anna&Mats-besök, på lördag lite vigsel i Vika kanske och söndag en påhälsning till farmor. Och så länge jag käkar piller håller jag mig ju så pass frisk att jag pallar att hänga med. Så så illa är det inte.. Får väl ta tag i träningen sen när jag frisknat till lite. Är grymt motiverad nu i alla fall!
Och ganska tur ändå nu när jag mår lite tjyvens att jag varken befinner mig på Hönö eller jobbar.


Och att, tydligen, vara hatad av någon jag inte känner. Och som inte känner mig… känns lustigt och märkligt. Och väldigt lessamt.
Jag som ibland ser på mig själv som en liten tjej som inte gör en fluga förnär…. Tydligen håller alla inte med och jag förstår inte ens att man orkar lägga energin på att avsky mig och allt och alla som har med mig att göra. Sorgligt var ordet!

/ia

Helgen i bilder.

Helgen inleddes med fredagsmys: Tacos i Bagarmossen.

Och fortsatte med ett glas vin inne i stan, där Johanna hängde på. Trevligt!

Lördag: Och jag väntar och njuter av solen medan Madde gör sitt typ 3:e klädbyte;)

Fika-utsikt från Panorama i Kulturhuset. Massa kaffe och jag vill inte bada i fontänen!

Det var Jesusmanifestationen i Stockholm i helgen. Och jag var en passiv, men tummen upp, åskadare.

Lunchade i gräset på Mariatorget. Det var vi inte direkt ensamma om....

Dessa fina flickor hängde in.

Och Erica & Olivia. Bra tjejer, minst sagt!

Sen tvingade jag såklar Madde att traska runt på söder...

och att sitta och kramas på en mur med fin Stockholmsutsikt

Men hon älskar att kramas med mig så det är lungt! :)


Söndag:

Perfekt väder för turist-utflyckta lite på Djurgården.

1,5 år senare, och jag kan fortfaranade posera vid denna skylt. Kontaktannons nästa, haha!



Rosendahls trädgård blev nästa utflyktsmål...

Lunch bland en massa Stockholms-brats och silikonbröst, ha!

Och fräscht att jag redan börjat glufsa i mig mitt käk innan jag fotar:)

Syster trädgårdsmästare hade gillat detta.

Helgens sista anhalt blev Betel och Betelstock. Första besöket sen flytten för ett år sen. Det kändes... typ ingenting. Jag är en känslokall bitch! (Och det får avsluta detta inlägg)/ia