daughter of mercy, daughter of strenght

lite om träning och hälsa:

jag hade ju ett nyårslöfte om att kunna göra 50 armhävningar i rad innan året är slut. hur går det då? nja... sådär alltså, jag övar ju inte överdrivet mycket på det alltså. den gången jag skulle testa hur jag låg till så blev det 35st med liiiite vilo-fusk, så bara man skulle lägga på ett kål skulle man väl kunna klara 50 innan nyår.. vad nu det ska vara bra för, haha. kan ju träna på det i indien kanske, då lär det väl inte bli mycket annan träning (klart det skrämmer mig - men det blir också en livs-utmaning, har levt med träningen som bästa vän i säkert fem, sex år nu, så att prioritera bort den är också en stor utmaning)

sen fick jag häromdagen för mig att man kanske skulle se hur länge man kan stå i plankan. har aldrig testat att maxa faktiskt, så det kanske vore nått. en minut? två? tre? vad tror ni, vad klarar man?
vi får väl se... vad nu det ska vara bra för också - men det är kul med utmaningar :)

och så tänkte jag meddela den positiva nyheten att jag för första gången på månader känner mig någorlunda trygg i min egen kropp igen, och det är en bra känsla som jag vill vara rädd om och inte förlora.

och dessutom vill jag säga detta: idag har jag vilodag. är helt tömd i benen typ. och jag har vett nog att vila ibland faktiskt, så ni behöver inte vara rädd att jag tränar ihjäl mig direkt, haha.

PT-fia är lite tränings- och hälsoinspiration för mig i bloggvärlden, det får räcka med att läsa en sådan blogg, så det inte stiger mig åt huvudet. man måste passa sig lite för sådant som kan uppsluka en helt. jag tränar på att lära känna mina egna gränser.

kärlek! /ia

allting jag ville säga, det glömde jag ikväll

-
jag har hittat ett litet knep, (bra eller knäppt vet jag inte riktigt men...) på att muntra upp mig själv. för alla har vi väl våra stunder när vi känner oss lite halv-nere sådär. men då tänker jag på: vasaloppet! ja inte loppet i sig, det var ju delvis ganska jobbigt, men det faktum att jag gjorde det. jag genomförde det. jag bestämde mig för en utmaning, jag vågade satsa, och jag genomförde det hela på ett bra sätt. jag har rätt att vara stolt. för att jag tycker att det är en prestatation värd att vara stolt över. och att jag har gjort detta, det kan aldrig någon ta ifrån mig...

ha.! tur att det är lätt att muntra upp sig med tankens kraft ibland :)

och dessutom: jag är helt säker på att DU har något du är stolt över. stort eller smått. tänk på det där ibland, och sträck på dig: du är bra!

kärlek! /ia.

Livet som jag älskar det

-
man kör ett pass. springer helt totalt genomblöt och svettig in på toa, skiftar utstyrseln till en helt torr uppsättning, och kör ett pass till. så man blir blöt igen. så musklerna skakar och man skriker av utmattning. där man lägger på alldeles för mycket vikt och biter ihop bara för jag är banne mig så mycket starkare än jag tror, så stark som min hjärna och vilja sätter gränserna för. det är ruskigt kul att träna. att träna hårt. att träna i mycket fint sällskap. att vara tillbaka på friskan (ur spåret som johanna kallar det - urspårad? ;) )

MEN trots denna nytändning så ska dessa mina fina vänner och trotjänare, som tagit mig 90km i ett sträck, få arbeta några dagar till. men nu med finåkning. för imorn åker jag till fjällen, Funäsdalen, med min familj= mamma, pappa, anna, mats, edvin. Det ska bli riktigt härligt och jag hoppas på finväder och mycket fräknar ;)

Tar med mig datorn (såklart - vad skulle annars de andra i familjen ha att sucka åt..) MEN vågar inte lita helt på att mitt mobila bredband funkar där uppe. Men om det gör det blir ni uppdaterade - om det inte funkar vet ni varför jag är tyst och så hörs vi igen nästa vecka... ok?

puss fina vänner

(märks det att jag är endorfinspeedad eller? haha)

kärlek! /ia.

efter skimret, efter snön

-

och jag tror tjejvasan i lördags gav mig lite självförtroende. om jag kan komma på plats 31 av motionärerna (ca 8700 st) så kan jag ju inte vara helt värdelös på skidåkning liksom. så nu är jag pepp på Vasaloppet också! :) (även om jag inser att det är liiiiiite längre). -

nu har jag varit i sörskog och verkligen njutit utav dagen. passerat den psykologiskt viktiga "50-mil-på-skidor-innan-vasaloppet" gränsen. och massa sol, snö = kärlek. riktigt kände hur energin och livsglädjen återvände. nu orkar jag en bit till. :) Tack Gud för att du ger kraft!

och grattis till alla Marior idag, 28feb. imorgon. 29 feb så är det ju skottdagen och som bekant då tjejer "får" fria. Så, ska ni inte slå till tjejer? do it! jag tror jag avvaktar lite.... ha.

kärlek! /ia.

är det nu, nu som det tar slut?

-
Vad tror ni jag skulle ångra mest i efterhand liksom? Om jag åt ”för” mycket denna vecka, och går upp lite i vikt (kaaanske att jag gör av med lite energi på söndag också?) eller att jag inte kommer orka hela vasaloppet pågrund av dålig laddning och inte tillräckligt med energi och kolhydrater i kroppen?
Jag menar, några kilo kan man faktiskt gå ner sedan, även om jag fått för mig att det är omöjligt för just mig. Men att inte orka genomföra vasaloppet skulle ju vara lite snopet med tanke på att jag tränat för det nästan hela vintern?
Så nu SKA jag äta pasta hela veckan och verkligen försöka äta två, ordentligt stora, mål riktigt mat om dagen. Spännande ;) Kanske kommer jag inte väga 100 kg ändå nästa vecka?
Haha.

Btw, en viktig insikt för mig, på detta mitt svaga område: När man duschar tillsammans med 100-tals andra kvinnor efter tjejvasan så får man vissa, kloka, insikter. Ca 99% av alla kvinnor ser INTE ut som underklädesmodellerna som sitter uppsmetade på alla varuhusväggar. Som jag ofta tänker. De allra, allra flesta kvinnor har fett på kroppen. Det är inte ovanligt, utan högst normalt att ha ett litet extra lager fett längst ner på magen. Stora delar av Sveriges kvinnliga befolkning ser nog inte ut som elitidrottskvinnor. Har inte magrutor. Kvinnor har rumpa, lår, mage, bröst…. Kanske jag kan vara en av dem och vara nöjd med det? Kanske jag inte behöver vara ett undantag. Kanske jag har existensberättigande utan att vara ett benrangel med ett sexpack på magen. Kanske att man inte är misslyckad för att man inte har lyckats träna bort sina bröst?

och nej, det var ju inte såhär vi såg ut...

kärlek! /ia.

you can't stand too see me shaking

-
Oh shit alltså! Jag vet knappt om jag ska gråta eller skratta åt mig själv just nu. Eller det är väl det jag gör egentligen, gråter och skrattar. Visserligen brukar väl mitt humör och mina känslor kunna vara lite instabila och svajiga, men nu är det extremt. Som tur är kan man ju som tjej alltid skylla på hormoner och så, och i detta fall tror jag att det kan vara en del av förklaringen. Och kanske också att kroppen ligger lite på gränsen. Huvudvärk och illamående brukar inte höra till min vardag, men just nu får jag kanske acceptera det.

Exempel: igår och idag vaknar jag glad. Utvilad, pigg, positiv, lugn, snäll… och sen blir jag typ ledsnare ju längre dagen går. och idag efter jag varit i kyrkan(, åh denna ljuvliga församling och ljuvliga Gud som är så fantastiskt. Där människor kommer fram och säger: Jag har känt att du ligger på mitt hjärta och att jag ska börja be för dig om kvällarna, är det ok om jag gör det? Om det är ok? Självklart! Att få stöd på det sättet är nog den allra bästa hjälp man kan få tror jag.) Så tack alla ni som tänker på mig! Och tack alla som uppmuntrar och stöttar.

Hursomhelst, (jag är expert på sidospår!) jag går hem och känner mig typ som världens lyckligaste människa. Som jag faktiskt så ofta gör nuförtiden. Är det inte fantastiskt att få känna så? Sen drar jag upp på Lugnet och åker 2mil skidor, det går ganska bra, känner mig stark. Men man blir ju trött efteråt. Och just nu känner jag mig mer yrslig än jag brukar. Så när jag åkt klart, både igår och idag, är jag lite borta i huvudet, lite skakis, och rätt svimfärdig. Så vad händer? När jag kommer hem måste jag sätta mig på golvet och gråta en skvätt. Och hålla hårt i diskbänken när jag kokar mina ägg eftersom jag inte är säker på att benen bär. (Och nej, biologiska mamma och alla andra som beter sig som sånna, det är INTE farligt med lågt blodtryck!) Och sen nu, ca 20 minuter senare, sitter jag och skrattar åt mig själv för hur jag betedde mig alldeles, alldeles nyss. Och snart gråter jag säkert igen. Lite komiskt, men rätt tröttsamt faktiskt.

Men jag antar att jag får tycka att det är ok att det är så just nu. Att jag faktiskt inte orkar så mycket mer än såhär. Inte orkar hitta på massa grejer efter att jag åkt skidor. Inte orkar träffa jättemycket vänner just nu (det finns ju säkert massa tid att ta igen det i vår när jag ”bara” är timvikarie!). Inte alltid orkar vara glad och positiv.

MEN jag lär mig saker också. Jag lär mig att säga nej. Jag lär mig att man får vara svag. Jag lär mig att inte ta min ledsamhet alldeles för hårt utan att den helt enkelt kan bero på hormoner och att jag pressar kroppen rätt hårt. Jag lär mig att jag inte ska pressa mig själv alldeles för hårt, psykiskt. För från och med nu och de tre veckorna det är kvar har jag lovat mig själv att bara vasaloppsträna när jag känner för det, när jag har lust. För att det inte ska bli för jobbigt och stor psykisk press, vasaloppet är inte värt att jag ska må dåligt över! Så nu tänker jag ”unna” mig att jag får ta ledigt från skidåkningen nån dag även när jag är ledig och skulle kunna åka. Jag tänker inte heller tvinga i mig massa mat för att det vore mer optimal uppladdning, Vasaloppet är inte värt att mina ätstörningstankar får spädas på.

Jag lär mig också att allt inte kan vara perfekt, alltid, ännu. Att det i gamla relationer som gått mycket framåt på senare år faktiskt kan komma bakslag och att man får lära sig att leva med det. Jag får lära mig att jag fortfarande är känslig, lätt blir ledsen men att det är ok. Att det får finnas en tid för närhet men också en tid för distans. Och så kan man ta upp saker man behöver jobba på längre fram igen, när man inte är lika psykiskt instabil.
Och i det där som gör mig rädd, rädd att något har förändrats, i det får jag lära mig att svälja min stolthet, gång på gång. Och det är bra för mig. För jag vill inte vara stolt.

Jag får lära mig att inte lyssna så mycket till känslolivet när det är såhär rörigt. Inte lyssna till känslan som säger: sluta blogga ett tag, du har ju ändå inget positivt att dela med dig av. Men då bloggar jag ändå, för att det ger mig glädje och energi, för att jag vill göra det för att tjäna Gud, för att jag visst har positiva grejer att dela med mig av även när jag berg-och-dalbanar.

Jag lär mig att inte bygga min glädje endast på relationer till människor, till kroppens utseende och prestationer, till spänning i vardagen, utan till Gud. Bara Gud, helt och fullt. Jag ramlar och faller, och landar i hans famn, hans kärleksfulla famn.
Och samtidigt tror jag det är sunt att erkänna för sig själv och andra: Jag behöver människor. Jag behöver bli sedd. Jag behöver dig.

Så alltså: Glad och ledsen samtidigt, och det är ok!

träningstjej. som hoppas att allt ska vara som vanligt, så bra som vanligt, igen.

kärlek! /ia.

kärleken kommer tillbaka, i en annan sång om oss.

-
inlägg kommer senare, ska bara ut och åka skidor först. Men jag vill säga detta: jag mår bra, har det bra. Det finns alltid grejer att vara glad åt. Åt det fina vädret. Åt att man inte är beroende av droger för att kunna leva. Åt att man har ben som bär. Glädjas för andra människor, bröllopsglädje och bäbisglädje.

Allt behöver inte vara perfekt, men det återkommer jag till. Man kan vara orolig i hjärtat, ledsen och glad samtidigt. Man kan hjälpa andra och få bli hjälpt själv samtidigt. Det är fint.

Nu ska jag ut och rasta mina dyrgripar med näsan i finvädret.
kärlek! /ia.

att vilja. längta. hoppas. bli besviken.

-
Brev till Gud (jo han behöver säkert ett blogginlägg för att höra mig, haha...):
Jag hoppades, och försökte, igen. Tänkte att denna gång kanske. Kanske det skulle ske, det där jag väntat på i så många år. Det där som inte varit ok sedan jan-07. Över fem år sen alltså... Och jag har drömt om hur jag skulle berätta för alla hur jag bett till dig och du skulle göra mig frisk. Och jag har tänkt att det vore det enda, sista steget till att jag kanske skulle helt kunna friskförklara mig själv. Men något fattas. Den fysiska biten. Och jag har hoppats. Och bett. Och blivit bedd för...
Men tillslut orkar man inte mer. Man orkar inte bli besviken, gång på gång på gång. Undra: varför händer det aldrig? När jag ber. När andra ber. Man låter det gå några månader, nått år, och försöker igen. Men det händer absolut ingenting. Nu har jag börjat blivit rädd. Läskiga framtidstankar. Om hur jag förstört mig själv, min kropp, för all framtid? Och det var ju det man varnade mig för…
Så nu Gud, har du ca 10h på dig, 10h på fem år, innan jag ger upp, igen. Kanske sista gången, för som sagt, man orkar inte hur mycket besvikelse som helst. Jag tänkte "till jul". Som blev till "när skolan börjar igen", till "efter examen". Men nä, nu får det vara slut på tidsfristen. Jag ger upp, blir en duktig flicka och lyder läkarna. Jag trodde du var större än dem.

Men, dina vägar är outgrundliga. Jag förstår inte allt. Kanske det finns någon mening i detta också. Kanske inte.



men jag är din. oavsett och för alltid.

kärlek! /ia

om du repar upp historien fast den är så dum. om att klia tills det blöder, på en och samma punkt.

-
Jag känner mig ofta sugen på, och skulle kunna skriva hur många inlägg som helst om kost, träning, min syn på mat/socker osv.. Det finns i mig. Om allt ”äta ordentligt” tjat jag blir utsatt av och vad jag anser om det. Om hur skönt det kan vara att komma till lägenheten och inte bli tvingad att äta middag om man inte känner för det. Om hur mycket bättre jag faktiskt mår när jag inte försöker svälta mig själv. Om dilemmat att vilja göra en vasaloppssatsning och samtidigt gå ner i vikt och inse att det är en väldigt svår, och kanske inte så smart, kombo. Om hur underbart det kan vara med träning och hur imponerad jag blir av alla fantastiska längdskidåkare. Om Marit Björgens kropp. Om hur jag kan tänka: jag står inte ut.

MEN jag vet ju vilka inlägg jag tycker ger en god eftersmak. Vad jag blir stolt över och vad jag inte blir stolt över. Vad jag vill att den här bloggen ska genomsyras av. Vad jag vill att den här bloggen ska förmedla: inspiration, tröst, hopp, glädje. Jag vill att den ska vara ett stort kärleks- och inspirationsbrev, från vår Gud, till er, med en liten mellanlandning i mina fingrar.

Visst. Lite träning då och då, det är ju en del av mitt liv och mitt intresse. Och bloggen ska alltid vara ärlig, jag ska inte visa upp mig själv ädlare och finare än vad jag är, sårbarheten och svagheten gör att Gud kan få verka.
Men man ska inte alltid skriva ut sina negativa tankar, låta dem få plats. Det är bättre att försöka, om det går, hitta personer som kan stötta, hjälpa, uppmuntra, utanför den här bloggen.

Så: När jag börjar tappa. När det blir allt fler och fler inlägg som handlar om mat, träning osv, säg åt mig! Påminn mig när jag börjar skriva en massa inlägg som doftar unket av missnöjdhet över mig själv och mitt liv. Pusha mig att fortsätta inspirera och uppmuntra när jag tappar greppet. Påminn mig om vilken kärleksfull Gud vi har när jag själv verkar glömma bort det. Fråga hur jag mår när om jag börjar falla. Tyck om mig när jag inte orkar tycka om mig själv.



en annan tid. i ett annat liv.

kärlek!
/ia.

(och nu blir jag rädd att ni ska tro att det är jobbigt nu. att jag inte mår bra nu. det gör jag. detta är bara ett inlägg i förebyggande syfte. ha! )

kärlek x2!
kram.

utan dig är jag en spillra på ett mörkt och stormigt hav.

-
Jag är så otroligt glad och tacksam över att jag kann känna mig pepp på andra saker utöver träning (även om det såklart är bland det allra, allra roligaste!). Men jag kan också vara pepp på livet, pepp på vänner, pepp på Gud och kyrka, pepp på att skriva och blogga och sprida något gott. Pepp på att få vara ute i naturen och snön, pepp på att fira jul med min familj.

ja så är det.

sen är det alltid ett litet antiklimax att ena stunden vara totalt uppfylld, att vara med en massa människor man tycker så oerhört mycket om, och sen i nästa stund komma hem till en helt tom lägenhet. Men det är något jag måste lära mig att hantera...

och nu kilar jag iväg på ett, förhoppningsvis, hårt och svettigt spinningpass på Friskis. Pepp var ordet!

kärlek!
/ia

Om vi förlorar varandra här i vimmlet, så minns att jag står bakom dig

-

Förutom att träffa min underbara, älskade, knäppa lilla familj igår (och pussa på Edvin och lukta i hans mjuka bäbisfjun till hår!) så fick jag också träffa min allra bästa Margareta. Fantastiska kvinna. En av mina stora förebilder i livet. Och jag tror det är feting värt att ha kompisar inte bara i sin egen ålder utan även lite äldre, med mer livserfarenhet än man själv har. M är en sådan vän.
Och som om det inte vore nog med det så har hon och Getahun öppnat sitt hem för mig i Göteborg. Så vill jag flytta dit så är jag så varmt välkommen att bo hos dem (till att börja med, såklart man vill ha något eget om man blir långvarig). Och det känns fantastiskt tryggt och fint, inte bara det att jag får bo hos dem utan att de faktiskt vill och önskar att jag ska göra det. Och Göteborg... fina fina stad. Som jag sagt jag vill prova att bo däri nån gång i livet. Och det kanske är nu snart chansen kommer, då det ser lite halvt hopplöst ut med jobb här i Falun...
Men den nuvarande planen är att stanna här över sommaren, sen får vi se. Göteborg kanske, att bara behöva fixa jobb till en början och slippa tänka boende vore ju skönt. Och vilket boende sen, med två helt galet bra människor. Fine!


När jag ändå är inne på så bra saker ska jag berätta lite mer om mina segrar, de där små stegen för mänskligheten men stora, friskhets-stegen för ia:

Seger 1: Jag kan ha, och trivs i, ett träningslinne i min egen storlek (small alltså). När jag själv köpt linnen de senaste åren blev det alltid Large, storlek 40,42 osv, bara för att "jag vägrar att ha nått som sitter tajt över min groteskt stora, äckliga mage" typ. Jag trivdes inte i det. Men så fick jag ett träningslinne av mina fina tjejer i födelsedagspresent. I min egen small-storlek. Hjälp! tänkte jag. Det där kommer jag aldrig nånsinn kunna ha på mig, visa mig offentligt i, trivas med... Men jag gav det en chans. Jag vågade prova och hej: Jag trivs fantastiskt fint. Fastän det inte sitter löst och hängigt. Min kropp är inte nån supermodells, men den är min och jag är nöjd. Den bär mig var dag. Varför skulle jag då hata den? Vem får inte ett eller flera veck på magen när man har alldeles för tajta jeans och böjer sig ner? Det är helt normalt och inget man behöver skämmas för eller ha ångest över eller tänka på dag och natt eller tänka nedsättande tankar om sig själv för.
Att sluta med sånt är en helt fantastisk befrielse!

Seger 2: Imorgon blev vårt seminarium flyttat från förmiddag till eftermiddag. Fine, tänkte jag, då går jag upp tidigt, går min vanliga morgonpromenad, äter frukos, går ner till gymmet och kör en sväng och sen till skolan. Men då sa min (numera lite smartare hjärna): Hej ia! Skulle du inte egentligen mer behöva sova, eftersom det blivit ganska dåligt med det på senaste tid. Tror du inte att du och kroppen egentligen skulle må bättre av att försöka få åtta timmars vila och sömn och återhämtning än vad den behöver pumpa muskler? Jag ska ju ändå köra ett skivstångspass imorn kväll liksom.. Och jo, det skulle jag må bättre av. Gå upp, ta promenaden, sen bara vara lite hemma utan att stressa för en gångs skull.
Och grejen är den att såhär kunde jag tänka förut också, inse vad som egentligen var bäst och mest logiskt. Men jag skulle ändå tillslut alltid valt träningsalternativet, för jag visste hur dåligt jag skulle må annars, hur lat jag skulle känna mig. Det var inte värt det.
Men jag väljer bättre nu.

Så: Sovmorgon nästa! (en sovmorgon är alltså till kanske 07.30 om nån undrar, haha - men skillnad från 05.30!)


bästa människorna. och att bo hos er vore en fantastisk förmån...
vi får se vad Gud och livet vill med mig.

kärlek!
godnatt /ia.

it's a beautiful day

--
Uppvuxen på landet som jag är, tycker jag det är sådan lyx att ha affären nära. När jag vid frukosten upptäcker och inser att det enda jag är sugen på och kan tänka mig att få ner i min illamående/aptitlösa mage är fil, vilket jag inte hade hemma, så var det bara att kila ner till Handlarn och tillbaka igen på 5min, och så hade jag min frukostfil. Perfekt!
Ute i Baggbo är det ju 3km till närmaste affär, så då blir ju allt så extra besvärligt om man inser att man behöver nått akut just nu.
Visst, det är ett lyxproblem, men det är just såna här små detaljer som gör mig ganska helt säker på att jag trivs och vill bo i en stad mycket hellre än på landet. Det är ju så nedrans långt till allt där! Här kan man ju få både natur och stadsliv i ett liksom:)
Ochh även om jag för tillfället blivit väldigt hemmakär i Falun så är det nog något lite större som lockar såsmånigom.

När vi ändå är inne på lyxproblem och vad jag skrev ovanstående så måste jag klaga lite: illamående i stort sett varje dag. och det är ju inte så vidare kul. Och nej, jag är inte gravid och jag är inte magsjuk men misstänker att det möjligtvis kan vara lite hormoner som spelar mig ett spratt. Hoppas på det, så det kanske går över snart. Jag försöker med det lilla enkla knep jag vet: äta salt. Brukar fungera skapligt.
Men att sluta med kaffe, som brukar göra illamåendet mycket värre, kommer faktiskt inte på fråga. Inget liv utan kaffe! :)

Ikväll blir det tentafest, tack Jessica för det fina iniativet, det förtjänar vi!

Kärlek och kram vänner!
/ia.

Tips från coachen!

--
Lite smarta(?) funderingar som jag tänker att jag ska dela med mig av. Endera lyssnar man på andra och lär sig av deras misstag eller så är man så dum som jag så jag måste begå alla misstag själv innan jag kan inse vad som är bra och inte, haha.

Nejdå. Men det är ju bra att dela med sig om sina tips och lärdomar från livet. Och eftersom jag vet att det är lite blandat folk som läser bloggen tänkte jag ge två tips om lite olika saker, det ena om tro/kristendom och det andra om träning/mat/hälsa. så läs det som tilltalar dig, eller läs allt ändå eller om du är tråkig: läs inget.

Vi börjar med tron. För den är faktiskt först. Det viktigaste, nr 1. ”Sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall allt annat tillfalla er.” Aja, det jag skulle säga var: Till er kristna/troende som har den förmånen att umgås med någon annan kristen i vardagen, t.ex. att ni går i samma klass, träffas på fritiden eller nått så säger jag: Utnyttja detta! Det är en fantastisk förmån och tillgång. Låt inte er vänskap 6 dagar i veckan handla endast om skolarbete, träning, musik, vänner, pojk/flickvän eller vad sjutton ni nu sysslar med tillsammans. Försök prata lite om Gud varje dag (obs Gud – inte bara kyrka och verksamhet). Det är en enorm kraft ni har tillsammans. Och Gud är alldeles för stor, häftig, mäktig, viktig och användbar för att bara få ca 2 timmar av våra söndagar. Han är värd mer än så! Och för att din personliga tro ska bli växa tror jag Gud behöver mer utrymme i ditt vardagsliv.

Är jag bra på detta och passar på att klanka ner på andra? Nej. ! MEN jag har egna erfarenheter av att aldrig nånsin ha gått i samma klass eller så som någon kristen, alltid varit ensam, aldrig direkt haft någon nära gemenskap av kristna vänner. Fram till ganska nyss, med först bibelskola (vore ju lite illa om man inte hade nån kristen i klassen där kanske…) och nu sista 1,5åren av högskola. Så jag vet vilken glädje och förmån det är, och vad nyttigt det är. Att försöka, om så bara fem minuter per dag, prata om det som faktiskt binder oss samman För att det är det viktigaste i livet. Viktigare än skolarbete. Viktigare än träning. Viktigare än karriär och jobb. Osv….


Tips 2: Jag har, äntligen, lärt mig (eller rättare sagt accepterat kanske) att det är så viktigt att äta ordentligt/bra efter att man har tränat!! Iallafall om man vill ha något som helst nytta och resultat av träningen (och åh, vad människor, tjatat på mig om detta genom åren. Och åh, hur många års träning har egentligen varit rätt bortkastad på grund av att jag inte lärt mig detta? Hur många styrketräningspass har varit helt förgäves och inte gett mig en mm ner muskler på kroppen??) Jag kunde t.ex. äta middag vid ca 17, sedan träna fotboll mellan ca 19-21, sedan komma hem och äta endast ett äpple innan jag gick och la mig. För jag tänkte: det är enklare att stå ut med att vara hungrig på kvällen, för jag ska ju ändå snart sova och då går det snabbt till det blir frukost (Om man nu kunde sova – på grund av smärtorna i magen...) och jag unnar mig hellre att äta imorgon så jag slipper vara så hungrig då. Idiot, typ.

Och hur många gånger har man inte hört att man inte ska äta sent på kvällen för att det är det man blir tjock av? Och jo, vissa poänger finns det ju i det, men har du tränat måste du äta efteråt! Speciellt vid styrketräning så bygger ju hela grejen på att du utsätter musklerna för så hårt arbete att de bryts ned och det är sedan när du vilar, och äter, som musklerna byggs upp igen. Då behövs det mat, dels kolhydrater men framförallt protein. Så numera äter jag alltid något, om det så än är efter klockan tio på kvällen. Inte en hel middag, men nått med mycket protein, t.ex. ägg, kvarg, keso, skinka/kassler, fisk eller så. Och ja, äntligen, äntligen, känner jag att musklerna faktiskt byggs upp. Jag blir starkare och starkare (och snart en biff kanske? ;) ). Och man blir inte tjock av att äta efter träning! Och det allra bästa av allt: Jag är inte alls lika muskeltrött som tidigare. Träningsvärk är en sak, det är helt ok och en skön smärta, men muskeltrötthet, det är bara gyttja, seghet, spagetti som gör att det krampar när du går upp för trapporna och du inte kan träna effektivt på flera dagar igen.
Nu när jag lärt mig att äta efter träning så återhämtar jag mig så sjukt mycket fortare och jag och kroppen pallar faktiskt träning ca 6 dar i veckan, vi mår bra av det och gör det inte för att hjärnan och demonerna tvingar mig till det trots en utsliten kropp, som det var förut.

Så mitt bästa tips är alltså: ÄT och få en mer effektiv träning /( från en som har flera års erfarenhet av att göra totalt fel. Så banne mig att jag vet vad jag pratar om!)

Dessutom blir man glad och får energi att leva, tänka och skratta av att äta ordentligt. Och det kan ju också vara lite värt sådär : )

Träningen är, med en kropp som inte är trött och utsliten, roligare än aldrig förr.

Ikväll är planen att dejta både löpbandet och skivstången. Nu kör vi!

kärlek!

/ia.

(och ursäkta lååångt inlägg!)

...som ett bi.

-

en ocean av kärlek...


Jag ljuger. Och så får det ju inte gå till. Eller rättare sagt, jag är nog lite dålig på huvudräkning. För efter ett litet påpekande från Tore så insåg jag att jag ju inte alls tar 10kg biceps på skivstången. 2.5+2.5+1.5+1.5 är ju inte tio, utan åtta. Heja mig! Så, rätt ska vara rätt: Jag har gått från ca 3,5kg till 8 kg. Men då kan ju 10 vara ett bra mål att kämpa emot, eller hur? : )


och förövrigt: sånt här http://www.dt.se/nyheter/falun/1.4095378-lamnades-att-do-framfor-tv-n gör mig så sjukt pissigt förbannad. Äldre (eller ja, alla människor förståss - men speciellt äldre, sjuka och svaga) ska behandlas med VÄRDIGHET! De har byggt upp vårt land, kämpat och slitit hela sitt liv, och vad är tacken: Jo att dö ensam med ångest och smärtor. PÅ grund av ekonomiska själ.FY! Jag skäms över att vara människa. Detta borde vara förbjudet och de ansvariga borde (nästan - jag överdriver lite) halshuggas.

Skulle du vilja dö ensam? Med dödsångest? Smärtor? NÄ, inte jag heller.

/ ia,

(en upprörd blivande sjuksköterska i sitt esse. Detta hade inte omvårdnadsteretikerna inte gillat. Och inte jag heller!)

nu när jag känt kärlek vill jag bara ha mer

--
Jag blir så rädd ibland.

Så rädd för all den här glädjen och lyckan som flyttat in i mitt hjärta. Jag är rädd att det är inbillning, att det snart går över. Att jag inte alls är frisk än och trillar tillbaka. Jag är rädd för att jag vet att man inte kan vara som nykär, som rosa små moln, förälskad i livet precis hela tiden, livet ut. Nån gång vänder det, kommer jobbigheter, vare sig man vill eller inte. Vad händer då?

Jag är så rädd. Rädd att den här glädjen som jag verkligen tror kommer från Gud också bara är psykologisk glädje, som det varit förut i perioder när jag varit glad. Att det egentligen handlar om att jag nu känner mig rätt fit, tränar bra, äter hälsosamt, väger ok och sånt. Att det är det min glädje handlar om egentligen, men att jag tror att den är från Gud.

Jag är så rädd. Jag är så rädd att den här glädjen handlar om att jag har så fullt upp nu att jag inte hinner vara ensam och ledsen. Att det bara är för att jag inte hinner tänka som jag är glad. Att det är för att jag träffar mycket folk hela tiden, att relationerna i familjen är så bra, att jag är så glad och trygg i församlingen, att det är det som gör mig glad. Vad händer då när jag blir arbetslös, när jag blir mer ensam, när vi bråkar hemma….?

Jag är så rädd. Så rädd att något ska komma i vägen för det här fokuset jag har på Gud. Att vara hans barn och göra hans vilja. Jag är rädd att nått världsligt ska komma emellan. Att jag ska börja bry mig om vad folk tycker och tänker om mig om min tro. Att det ska dyka upp nån sån där jobbig killhistorie, dejting och sånt (har lust att skriva ”sånt skit”!) som förut bara bränt mig, skadat mig, gjort mig skör, och som drar mig bort från Gud. Som får mig att fokusera på annat. Får mig att släppa den här frimodigheten. Som får mig att komma ifrån det där med att vara helt, totalt överlämnad i Guds famn. Jag vill att det ska vara rätt. Rätt man. Som drar mig närmare Gud, inte längre ifrån. Annars vill jag inte ha nått alls!

Jag är så rädd. Så rädd att det här med Gud tillslut också bara ska bli en prestation. Om hur många blogginlägg jag kan skriva om honom för att andra ska få höra om hur fantastisk han är (och jag ska känna mig som en duktig kristen?) Och hur många läsare jag kan få. Att jag ska glömma att jag är total helt beroende av Jesus i mitt liv, i mitt hjärta, varje dag för att kunna vara någonting alls, att kunna leva. Att jag ska bli högmodig mitt i all den här lyckan. Jag vill vara ödmjuk.

Jag är så rädd. Att jag ska bli tvungen att välja, offra, lida, på riktigt. Välja bort glädje, familj, vänner, ”myslivet” för Honom, Herren.

Jag är så rädd. För hur misslyckad jag ska känna mig nästa gång jag går snett. Nästa gång jag ev. får panikångest. Nästa gång jag ev. super mig full. Nästa gång jag ev. är med en kille jag inte ens är kär i. Nästa gång jag gör illa mig själv.

JAG.VILL.INTE.TILLBAKA.!

Nu öppnade jag mitt hjärta. Ta emot det väl. (och ge mig gärna stöd - jag behöver det!)
Och nej det är inte såhär ännu. Jag är fortfarande lycklig. Sprudlande glad. Men just nu är jag också liten. Liten och rädd.

Men jag vet. Att det enda jag kan göra med denna rädsla är att lämna den till Gud. Lämna mig i hans hand. Be honom leda mig dag för dag. Be honom ge mig det mått av glädje och det mått av sorg som är det bästa. Skratta i dagar av glädje, och gråta i dagar av sorg.

Kärlek!
/ia.

facit

-
Jag har ju skrivit här om min förvandling. Om mitt välmående. Om mina steg mot befrielse. Och om hur jag tackar Gud för detta . Och så är det verkligen. MEN jag vill poängtera en annan sak också:

Jag har lärt mig att mitt välmående underlättas av små enkla saker som jag måste försöka se till att priorotera och ha en balans på: Jag har lärt mig att för att må bra måste jag: sova ordentligt. Visst, man fixar några dagar med för lite sömn, men inte hela tiden. Sömn och vila är kroppens och hjärnans sätt att återhämta sig. Och jag vet att jag vill ha mina sömntimmar på natten, inte morgon/förmiddag. Att lägga sig så man är utsövd vid ca kl sju är funkar helt perfekt för mig.
Äta ordentligt. Att bli fri från min ätstörning handlar verkligen inte om att jag vill börja äta socker-grejer sju dar i veckan, eller snabb/skräpmat till middag. Jag vet att jag måste ha en balans (visst, unna sig ibland) där just jag och min mage och hjärna mår bra av att t.ex. inte äta för mycket kolhydrater (men inte heller för lite). Träna. Att bli ätstörningsfri handlar inte heller om att jag vill träna mindre eller mindre hårt. Snarare tvärtom, jag älskar träning och är nog mer pepp än nånsinn på att bli stark, vältränad och prestera. Däremot behöver jag bli fri från mitt träningsberoende, jag behöver lära mig att man inte måste träna varje dag, att det är bättre att träna hårt och effektivt när man väl tränar, och sen vila däremellan. Att det inte bara är mängden som räknas. Att jag måste kunna må bra även de dagar jag inte tränar (och jag är på god väg!). Ha egentid. Behöver inte vara jättemycket, älskar att ha fullt upp och slippa vara ensam hemma, men ibland behöver man lugna ner sig, andas, vara själv, tänka. Det är därför jag gladeligen kliver upp halv sex varje morgon för att gå ut gå i mörkret. Tyst, lugnt, tid för eftertanke och bön. Ha social tid. Där man bara slappnar av, inte ”utnyttjar” tiden, inte är produktiv, inga måsten. Bara vara.

Och vad vill jag säga med det här: Jo, att jag tror fler än jag, väldiigt många faktiskt, skulle må bra av och kunna öka sitt psykiska välmående bara genom att kolla över några små enkla fysiska grejer: Sover du tillräckligt? Äter du bra, näringsrik mat som ger dig energi eller ger du kroppen en chock med en massa snabba kolhydrater som blodsockret att åka berg- och dalbana? Rör du på dig och motionerar några gånger i veckan? Har du tid för dig själv som minskar stressen? Har du nått tillfälle i veckan där du träffar människor du tycker om riktigt mycket och som får dig full av glädje och energi?

I så fall: Grattis! Jag tror du har väldigt stora chanser att må helt hyffsat.

Glad, utsövd, mätt, träningspepp tjej.

Ha en fin kväll! / ia.

i fäders spår för framtids segrar...

-

förresten har jag varit med och tävlat om en startplats i riktiga, långa Vasaloppet. (att jag ska åka tjejvasan är ju redan klart & betalt så att säga).

Säkert asmånga som anmält sig till samma tävling MEN jag brukar ha tur i spel (och otur i kärlek! ha) så det skulle väl inte förvåna mig om jag står där med en startplats.

och det vore ju rena (mar?)drömmen! Nån jäkla gång i livet ska jag iallafall bita ihop de där 9 milen. Så är det bara. Annars kan jag inte dö nöjd med ett fullbordat liv. Jag är ju redan sen många år den enda i familjen som inte åkt så... redan på efterkälken.
haha.

åh längtar så till årets första skidtur. när nu den kommer, nu är det ju varmt som sommarn nästan....

kärlek!

/ia.

let the earth be glad

--
det är förunderligt. förunderligt bra. hur jag nu när jag är sjuk och inte kan träna ändå mår så bra. Ja det är klart det är jobbigt att vara förkyld - och tråkigt att inte få träna - MEN jag har fortfarande kvar min livsglädje. Jag mår inte dåligt. Jag tycker jag är lika mycket värd. Jag känner mig inte tjockare än vanligt. Jag tror inte jag kommer gå upp en massa i vikt. Livet har fortfarande kvalité. Jag känner mig inte deprimerad.

det är ju nästan så jag kan tycka att det var ok att bli sjuk bara för att få inse detta, vilken förändring som skett, att jag klarar av att vara sjuk och låta bli träningen och ändå må bra.

och även om ingen (förut Maria<3) skriker Jippi! åt detta så betyder det oerhört mycket för mig. Fantastiskt fint!

Men när jag blir frisk, då ska jag banne mig träna skiten ur mig! För att det är KUL! <3

Glädje innefrån och ut. Glädje från hjärtat.

- Och det är skillnad än glädje från det man presterar.

Tack Gud för att du bor i mitt hjärta och att du gör mig glad. För att göra det i mig själv, av egen kraft, på mitt eget vis, det har jag lärt mig att jag inte fixar - då handlar det bara om vad jag presterar, inte om vem jag är.

Kärlek!

/ia

hush baby, speak softly

-

två fina (och säkert kloka av livserfarenhet) damer på rullators-promenad i mina kvarter....


Ålder är en imponerande egenskap som borde ges mer uppskattning!


Nu är november här. En månad som enligt många är årets värsta, mörk, tråkig, trist, jobbig och rätt meningslös. Jag håller inte med! November är härlig! På sitt sätt. En paus och ett andningshål. Som om naturen behöver en viloperiod innan allt drar igång igen. Det kan nog vi människor också behöva.

Jag gillar november för att när det är så mörkt och ruggigt så känns det liksom helt ok att sitta inne i en liten lägenhet och plugga (med tända, levande ljus såklart!) en hel eftermiddag/kväll även om man varit i skolan hela dagen. Och eftersom naturen är ganska ful, eller iallafall inte lika bedårande vacker som den kan vara alla andra årstider så känner jag ingen hets att jag måste ut i naturen och röra på mig hela tiden. Alltså mindre stress och mer hemma-mys. Och lika som det känns ok att vara hemma och plugga så känns det okej att gå runt och fixa med städ, tvätt, disk och allt sånt där. Nästintill roligt och mysigt faktiskt.

Och det känns som om november är den perfekta månaden för att ladda upp. Ladda upp inför julmånaden som kan vara ganska hektiskt och fylld med aktiviteteter. November är en månad utan en massa högtider och fester, en månad där man får vara för sig själv, lyssna in sig själv, ta tid för sig själv. Det händer liksom ingenting mer än vardagsrutiner. Perfekt för att hitta lugnet.

Så är det för mig iallafall och därmed är jag klar med min novemberhyllning!


Aja, det jag egentligen skulle säga, innan jag blev november-lyrisk, var:

Ibland ploppar det upp små klokheter i skallen. Som små summeringar av vad jag går runt och funderar på. Så nu tänkte jag lite spontant och på måfå slänga ur mig några stycken, vi kan kalla dem för ia's talespråk/ livsvisdomar. Så om inte någon redan kläckt ur sig just detta (vilket det nog är någon som har - jag är nog mindre av Einstein eller Nobel än vad jag vill intala mig själv) så tar jag härmed patent på följande:

- pengar är inte en källa till problem - pengar är tillgång som skapar möjligheter till att göra gott

- att ge av sin tid är bland det mest värdefulla och fina man kan ge till en annan annan människa


- ingen kunskap (om det så är viktig livserfarenhet eller små petitessa detaljer om något oväsentligt) som du nånsinn tillägnar dig är onödig eller förgäves



och så har jag kommit på (som inte behöver räknas till mina livs-visdomar) att om jag vore klok så skulle jag skaffa mig ett cykellyse. (en cykellampa alltså) för annars kanske jag inte tänker så mycket alls snart mera....

och vore jag ännu mera klok borde jag också låta bli att träna på några dagar då jag faktiskt redan googlat upp "hjärtmuskelinflammation", läst symtomen och dessutom sett att OM man drabbas av denna skit så ska man sedan avstå från träning i 6 månader. 6 fucking månader utan träning, det är mer än vad jag står ut med att tänka på!
Så det borde inte vara värt nått pass mer eller mindre denna vecka...

Men som hon (jag minns inte namnet) i Masjävlar säger: -Vi får väl si hur jag gööööör.

(men det som är MYCKET BRA är att problemet med att avstå träning numera INTE handlar om att jag är superrädd för att gå upp massa i vikt av att hoppa över nått träningspass då och då. Det beror helt enkelt på att det är så roligt och att jag älskar det så mycket som det är svårt att låta bli. Bra va? :) )

kärlek!
/ia


ps. jag saknar Ica's egna märke på blodpudding. Den där i rund-korv form. Den är den godaste, men tydligen borttagen. Kanske inte blir så mycket mer blodpudding i framtiden då....

huj!

your holy presence living in me

--
Någonting har hänt med mig. Något stort och bra.

Jag orkar inte längre bry mig så mycket om mig själv, tänka på mig själv, hur jag mår, hur jag ser ut osv. Jag har fått lite självdistans, jorden snurrar inte runt mig och det är så f*** skönt att ha insett det är så.

Jag har inte tid att förstöra mitt liv genom att tänka dåliga tankar om mig själv, att förakta och tycka illa om mig själv och vilja bestraffa mig själv. Livet är för kort för sånt. Jag vill leva, njuta, älska.

Så äre.
Och när jag nu haft en helg där jag ätit "alldeles för mycket" så måste jag själv välja om jag ska må dåligt över detta, hata mig själv, tycka min kropp är groteskt äcklig och fundera på det i massa dagar framåt eller välja att se hur trevligt jag haft, hur bra jag mått, vilka fantastiska människor jag umgåtts med.
Jag väljer det senaste!



en av orsakerna till att jag tänker kämpa för friskhet -
Edvin förtjänar en moster som är glad i livet
istället för en som tycker synd om sig själv.



Jag är så glad att Jesus har flyttat in i mitt hjärta på riktigt. Att jag har så fina vänner. En sån fin familj. En sån fin församling. Ett så fint liv.

När så många människor omkring mig älskar mig, varför skulle jag då hata mig själv?



Det är inte enkelt, men det är ett val, ett val jag måste göra varje dag.
Att välja att må bra.
och när jag inte orkar själv, får jag be en bön om hjälp.

kärlek!

/ia.