Att göra något - det gör mig glad

Förra måndagen gjorde jag någonting som kändes så bra och gjorde mig glad i hjärtat. För andra året i rad var jag och M. med och hjälpte till att lasta en stor långtradare fylld med kläder, möbler och andra behövligheter till Rumänien.

Det är ju min mamma, i spetsen, med hjälp av några andra, som driver en hjälporganisation där alla insamlade medel går till en stad/by i Rumänien där hon har en lokal kontaktfamilj som i sin tur hjälper till att fördela grejerna därnere. (Och jo, hon har varit på plats också och vet att grejerna kommer dit de ska).


Varje år skickar de ner sakerna de samlat under året och det behövs såklart bärhjälp till att fylla lastbilen som är ganska stor, 90 kubik tror jag (säger inte mig jättemycket) men den är stoooor. Tror vi lastade ca 700 kartonger samt ett helt rum som var fyllt från golv till tak med möbler. Vi var inte jättemånga och jag, M:s och M:s kompis Henrik var väl kanske den yngsta och mest fysiskt fräscha bärkraften, hehe, så man fick ta i och lyfta en hel del.
Men det känns ju värt det när det går till en sådana bra saker. Värt det både i tid och de svettdroppar och blåmärken som tillkom på köpet.

Tid är ju en oerhört värdefull vara idag och i ett samhälle där brist på tid präglar så mycket av de val vi gör, och inte gör, så anser jag att tid är bland det finaste man kan ge. Det är inte så många som har tid över. Men har man inte tid så får man ta sig tid, prioritera sin tid. Och jag tror att både jag och M. är väldigt glada över den här prioriteringen vi valde förra måndagen.

Tyvärr blev det inte så många foton tagna under kvällen, vi var ju upptagna med att packa, hehe.
Men här är i alla fall en:

Lastbilen nästan fullpackad med mamma framför och den rumänska chauffören uppe på flaket.

HÄR kan ni läsa om och se hur det såg ut förra året, (lite fler foton togs då.)


Och så.... en liten tanke från mig:
Det finns mycket åsikter och många som tycker och tänker och diskuterar mycket om både flyktingar och tiggare (då ofta från just Rumänien) just nu.
Många tycker, och visst är det bra att tycka och diskutera om olika samhällsproblem MEN det är färre som GÖR.
Varför? Det är enklare att tycka än att göra.

Jag själv hamnar i det här diket ofta också, i allra högsta grad. Jag tycker mycket, ibland uttrycker jag mina åsikter verbalt eller här på bloggen och ibland väljer jag att hålla tyst. Men en sak som jag verkligen har som ett mål i mitt liv är att försöka bli bättre på att GÖRA och inte bara tycka.

Här ovan var vi alltså ett gäng människor som faktiskt valt att göra något åt situationen i världen och Sverige, istället för att bara tycka. Och det är ju många som säger att åtgärderna måste ske på plats i Rumänien så att tiggarna aldrig behöver komma hit till Sverige. Det är ju alldeles sant, men hur många GÖR något för att det ska bli så?
Min mamma gör det och det gör mig stolt.


På ett sätt tycker jag såklart att det är bättra att tycka och engagera sig i samhällsdebatten utan att göra något alls. Fast...är det verkligen det?
För egentligen, nu är jag lite cynisk men jag vill ge ett litet exempel att fundera på:
Vi har en människa som tycker att alla människor är lika värda, att man ska hjälpa fattiga människor, att man ska ge av sitt överflöd etc. men inte GÖR något av det här. Sen har vi en annan person som har främlingsfientliga åsikter och inte tycker att alla människor har lika värde men fortfarande inte GÖR någon aktiv handling för att leva ut den här livsstilen. Vad är egentligen skillnaden mellan de här två? Ingen utav dem GÖR ju något för att leva ut det de tror på, så varken 'goda' eller 'onda' handlingar blir ju utfallet av de här människornas liv.

(Sen kan man ju ändå såklart inspirera och påverka andra med sina åsikter, så såklart har det betydelse men jag ville ändå ge ett exempel på att ord utan gärningar är ganska verkningslösa. Och som sagt: jag själv behöver också öva väldigt mycket på det här)

Jag vill avsluta det här inlägget med ett citat ut Bibeln som jag tycker visar väldigt mycket på det jag försökt beskriva i texten ovan.

'Visa mig din tro utan gärningar så ska jag med mina gärningar visa dig min tro'. (Jakobsbrevet 2:18)


Kärlek! /ia

man övar sig och långsamt blir man bättre på att se skillnad mellan sanningar och lögner

  

jag läste något så bra i min Bibel idag. ord som jag bör/ska/försöker ta till mig:

”Lycklig är den som inte måste döma sig själv

och som aldrig ger upp hoppet. ”

och något liknande lite senare i samma text:

”Är man hård mot sig själv, mot vem kan man då vara god? ”

samt
”Neka dig inte en glad dag. Ge och ta och njut av livet. ”

jag skulle ju säkert kunna skriva världens längsta utläggning om det här. men jag ska försöka låta bli. det jag vill ha sagt är väl den att jag tror att jag/vi måste sluta döma oss själva så hårt. man kanske dömer sig själv inom olika områden i livet. karriär, skola/betyg, utseende/vikt, beteende osv.

jo, självklart går min första tanke, i mitt eget liv, att jag måste sluta döma mig själv så hårt när det gäller kroppen. inte en endaste kotte, förutom jag själv, ser väl/bryr sig om ett halvt kilo hit eller dit. därför är det är ju bara jag som förstör för mig själv, förstör mitt liv och mina dagar med att bry mig om sådant. för hundrafemtioelfte gången: jag måste välja vad jag tänker om mig själv.

OCH att det jag tänker om mig själv påverkar hur jag tänker om andra. tänker jag dumma och elaka saker om mig själv är det lätt att behandla andra på samma sätt. är man glad och nöjd och kan acceptera sig själv så är det lättare att göra så mot andra människor med.

så även om det inte vore för min egen skull, så måste jag vara snäll mot mig själv för andra människors skull. för jesu skull. jag vill prisa honom med allt jag gör i mitt liv. att tänka elakt om mig själv är inte att ära honom.
därför måste jag låta hela hans kärleksström omfamna mig. så att jag blir hel och fri.

och jag tackar för sådana här perioder när jag blir klarsynt och ser skillnad på sanningar och lögner. när jag vet åt vilket håll jag måste kämpa. när jag vet vad verkligt liv innebär.

Döm inte dig själv du heller!
Ge inte upp hoppet!
Var inte hård mot dig själv eller andra!
Ha glada dagar och njut av livet!

Amen.



sånt här blir jag glad av

kärlek! /ia.

The water is warm until you discover how deep

ibland funderar jag på om sådant där som verkar bra vid första anblicken kanske egentligen inte alltid är så bra.

jag tänker på det här med att vara omtyckt. tydligen, har jag märkt, har jag ganska lätt för att bli omtyckt i en ny grupp människor. på jobbet, som nyutbildad sjuksköterska, har jag fått höra ord som "du är en klippa" samt att jag hört på omvägar att jag är omtyckt, duktig, passar in osv. osv. (nä - detta är inte ett skryt-inlägg, läs vidare så ska vi komma till en poäng såsmånigom). och det är självklart jätteroligt. det är bra. det är bra att jag är omtyckt, javisst. och det är väldigt bra om det beror på egenskaper som att jag tar hand om patienterna på ett bra sätt och sådant...

MEN det som har fått mig att fundera är detta: kan det också vara så att jag är omtyckt för att jag är så timid, lugn, snäll, lagomt tystlåten, enkel, okomplicerad, inte säger ifrån... anpassningsbar helt enkelt. detta KAN också vara bra, givetvis. det är inte dåligt att vara snäll och trevlig. det kan vara bra, för framtiden (inte bara för egen del - utan jag tänker självklart i ett "kristet" perspektiv i detta) att inte sticka ut hakan allt för mycket i början utan först bevisa att man är en schysst person som det går att lita på and so on.

MEN ibland kan jag önska att jag inte vore så förbannat snäll och timid! jag kan önska att jag hade mer mod, mer civilkurage, mer rättvisa och sanning i mig. att jag kunde sätta ner foten. på ett bra sätt.
för nej, jag är inte den som snackar skit (förhoppnigsvis - jag försöker verkligen undvika det men ingen människa är ju fläckfri!) men jag är inte heller den som säger STOPP när andra gör det. som jag önskar att jag kunde göra ibland. jag är inte den som yttrar smått rasistiska kommentarer, eller kommenterar utseende och sätt hos människor, men jag säger inte heller till att jag tycker det är FEL när andra gör det. jag säger inte till när jag tycker att en läkare inte gjort sitt jobb så att mitt jobb blir försvårat - jag bara muttrar lite inför mina kollegor.
ja ni fattar va.

ibland är det nog, som sagt, bra att hålla sig lugn. man ska inte hetsa upp sig för ALLT man tycker är lite orättvist och fel, för då skapar man sig nog fler fiender än vänner och kan få en besservisser-attityd runt omkring sig. men ibland måste man ha mer MOD än att ens högsta önskan ska vara att bli älskad och omtyckt av alla.

Jesus var inte timid. Han var, ÄR, godheten. är kärlek. han upprättade människor. han älskade alla, tog döden på sig och gick nerböjd till korset, offrade sig tyst, som ett lamm. men han var också ett rytande lejon. mot orättvisor i samhället. han vågade stå upp för de fattiga och förtryckta. han blev arg. han sa ifrån. han var INTE älskad och omtyckt av alla. hans prio var att göra faderns vilja. inte att vara kompis med hela världen.

lugn är ett personlighetsdrag hos mig som jag INTE ska försöka arbeta bort. men däremot lugnet, försiktigheten MED TILLÄGG av en större portion MOD, så kan det nog bli ännu bättre.

            bild från slussen under min promenad den otroligt fina, nästan sommarkänsliga, 1 maj.

kärlek! /ia.

våra spegelbilder skulle kunna vara omvända

-

Jag drömmer om en värld där inga kvinnor blir misshandlade av sina män.
Jag drömmer om en värld där ingen känner något behov av att använda droger.
Jag drömmer om en värld där alla länder och nationer väljer att rusta ner sina vapentillgångar och militära styrkor, eftersom ingen vill ha krig.

Jag drömmer om en värld där inget barn är rädd för att deras föräldrar ska dricka för mycket, en värld där inga barn blir slagna av sin mammor och pappor.
Jag drömmer om en värld där ingen är intresserad av porrindustrin.
Jag drömmer om en värld där ingen rasism finns, utan på alla sätt är alla människor lika mycket värda, och alla blir bemötta med respekt.

Jag drömmer om en värld där vi fördelar resurserna bättre, så att ingen behöver svälta medan andra har ett sådant oerhört överflöd.
Jag drömmer om en värld där djur och naturliv får blomstra, där vi förvaltar den jord vi fått till låns på bästa sätt, och njuter av naturen utan att förstöra den.
Jag drömmer om en värld med massvis av skratt och lite lagom med gråt.


Och nej. Jag har ingen lust att bara sitta på mitt arsle och säga: ”Det är såhär världen ser ut, det finns ondska i världen och det kan inte bli bra förrän vi kommer till himlen, fören Jesus kommer tillbaka osv.” Visst, den här jorden kommer aldrig att bli ett helt perfekt ställe, men jag har inte lust att vänta. Att inte ens försöka. Tillsammans kan vi…! Såklart. Vi KAN förbättra världen, sprida godhet och glädje. Om vi VILL.

Att följa Jesus handlar för mig inte om att gå runt och vänta på att allt blir bra sen. Han verkade mitt i livet, mitt i den här världen. Och Gud säger: Jag är en Gud för levande, inte för döda. (typ – jag orkar inte leta upp stället ordagrant och exakt)

Jag vill. Jag vet inte exakt hur. Men jag tänker att det är i viljan det börjar. Sen får jag överlämna till Gud att visa mig hur.
Är du med taggad? Kanske vi tillsammans bara kan säga: Här är jag. Använd mig, såsom du vill. Hjälp mig att vara med och sprida glädje, hjälp mig att vara med och försöka förverkliga en bättre värld, hjälp mig att sprida ditt budskap.

Amen.

(och förresten tycker jag att icke-kristna människor också har ett ansvar att vara med och försöka göra världen bättre. inte bara ta vad man vill ha - vad har du gjort för att förtjäna att födas i ett land som sverige där det är en självklarhet med mat på bordet, varmt boende och materiella tillgångar. TÄNK OM du hade varit född på ett annat ställe, med helt andra livsförutsättningar.)

kärlek! /ia.

all you need is love

-
eftersom min tanke med den här bloggen är att vara något annat än att berätta om min högst ordinära vardag, så tänker jag inte skriva spaltmeter om vad vi hade för oss på vår ”bibelbrudarna återförenas” träff i helgen.

MEN jag vill säga detta: för mig är det lyx. lyx att få vardagshänga med lite andra kristna människor. att det får vara något naturligt. att tron liksom är en gemensam grund att stå på, så även när man vardagstjattrar om allt möjligt så liksom vet man ändå att… ja, vi är liksom syskon. eftersom vi alla har samma fader. och den känslan, att kunna vara hel och äkta, att alla ens sidor, livstankar och värderingar faktiskt kan få komma fram, om man vill, det är lyx. att slippa känna att man måste hålla tillbaka, eller inte kan dela, mycket av det som är jag.

för mig är det inte vardag att man i det vanliga umgänget helt plötsligt kan hoppa över till att prata om frågor som gud och kyrka, om samhället och kristenheten, om personlig utveckling i tron, om jesus.
därför är jag så tacksam. för såna här små tillfällen. andningshål som ger en kraft, energi och inspiration att vandra vidare. Så: tack erica, oliva, madde & johanna. ni betyder mycket! <3

bjussar på nån bild:

man kan väl säga att vi åt, fikade, umgicks, promenerade, pratade, såg film och åt och pratade lite till.

kärlek! /ia.

Mr rock'n' roll is on his own again

-

såhär ser det ut hos mig idag. snön vräker ner och det är vitt överallt.
man kanske inte blir överlycklig av det. men det är fint ändå.


jag tänker att livet handlar mycket om inställning. om hur man ser på det, ser på saker och ting.

jag tänker att där jag står i mitt liv idag så kan jag välja mellan att se två saker. se: ensamhet och osäkerhet. eller se: FRIHET. frihet att tjäna Gud.
Och gissa vilket jag tänker välja?

ensamheten? för jag har inte tusentals nära vänner. ingen bästis. ingen själsfrände. ingen man, fästman, pojkvän eller ens i närheten av. jag har inte alltid världens tajtaste relation till min familj (biologiska – vi är ju alla del i en och samma, stora familj, eller hur?) jag har en bra, fin församling, men ingen jag är supertajt med, delar allt med, umgås en massa på fritiden med. jag har inget plugg, och den gemenskapen det innebär, längre. jag har inget fast jobb eller trolig anställning att vänta mig (ingen längtan efter det heller!) jag har snart inget boende längre. jag har inte en massa coola rätta prylar. jag har inte rätt intressen, hänger inte med i allt som man borde. jag är inte den vackraste, roligaste, smartaste kvinnan i världen.
MEN: Jag har Gud. Och vi har nog aldrig varit så tighta som nu. eller rättare sagt, jag har nog aldrig låtit honom komma så nära förut. aldrig varit så beroende som nu. och det känns…. så bra!

för allt det här som jag inte har…. det gör ju att jag har inget som binder mig. inget som håller mig tillbaka. har man inget, har man inte heller något att förlora. och jag känner mig helt och hållet fri att säga till Gud: du har skapat mig. jag är din, låt det ske med mig som du har sagt. och min, på riktigt, största önskan är att på bästa sätt förverkliga guds plan med mitt liv. min önskan är att älska gud och att älska människor.

och jag skulle kunna välja att se mig själv som en förlorare. som inte har så mycket, som inte har alla de där ingridienserna för ett lyckat liv. men kanske det krävdes att bli en förlorare för att kunna släppa självhävdelse. sluta lita på mig själv, släppa kontrollen, sluta vara stolt.

kanske det krävdes att bli en förlorare för att kunna förstå de andra förlorarna. för att väcka en vilja att se de allra minsta människorna i ögonen och ge dem hoppet tillbaka. och kanske det krävdes att bli en förlorare för att kunna möta denna världens vinnare. kunna säga: hej, jag ser att du egentligen har allt men att du ändå känner oro, tomhet, rastlöshet, ensamhet. kunna säga: jag har något annat att erbjuda. en kontakt med han som har skapat dig, som kan fylla det svarta hålet i ditt hjärta, som kan ge dig hundra procent frid och hundra procent icke-framgångsberoende glädje.

så nej, jag ser inte mig själv som en förlorare. utan som en vinnare. och jag är obeskrivligt lycklig och glad över att ha hittat, i mina ögon, denna världens allra största och vackraste skatt. ett liv i frihet, total frihet. friheten i att slippa stäva efter att lyckas här i livet. friheten i att vila helt i Guds hand.


jag önskar er en bra dag. med glädjen från djupet och friden i hjärtat.

kärlek! /ia.

the sunshine is for you

-
till dig min vän:

må Gud välsinga dig, ditt liv och din dag. hans ljus lyser upp vägen på din stig. och hans kärlek vill för evigt omsluta dig.



kärlek! /ia.

- - -

Gunilla inspirerade mig att skriva en påsktext:

jesus
vi har våra tårar
- men utan din död, så skulle våra kinder vara för evigt våta

jesus
vi har våra sår
- men utan spikhålen i dina händer skulle vi aldrig sluta blöda

jesus
vi har vår ångest
men utan din vånda, den natten, i getsemane, och det valet du gjorde,

- skulle vår ensamhet aldrig ha ett slut

jesus
vi har våra sjukdomar, men utan din kamp, utan dig seger på korset,
- skulle våra sjukdomar aldrig ha en chans att läka ut

jesus
vi har vår glädje
men utan dig, utan din uppståndelse,
- skulle vår glädje vara lika ytlig som en låga som brinner ut

jesus
vi har vår kärlek
men utan din kärlek, du som älskade oss först, du som lärt oss vad kärlek är, utan ditt Ja till faderns befallning
- skulle vår kärlek vara en meningslöshet

jesus
vi har vår död
vår död att döden dö – som vi alla måste göra
- men utan din död skulle vår död vara slutet, det evigt svarta slutet

men i ditt liv överlämnar vi vår död

och i din död har vi vårt liv

/ia, april-12

tack.

-

"Inte heller Människosonen har kommit för att bli tjänad,
utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många"

och jag, jag är ganska lycklig må jag säga. det känns bra. lycklig att ha funnit det som bär genom allt.och lycklig över sådana små grejer som att jag druckit morgonkaffe hos mina grannar och församlingsvänner. som i att jag har en ledig dag där jag ska umgås med min ömme fader och min farmor (och säkert äta massa gott! och köra bil..). som i att jag har fått jobb i helgen (ja, det gör mig glad! två a-turer, helt perfekt). som i att jag ska träffa min mamma, min syster, hennes man och min systerson imorgon. som i att jag ska vara katt och husvakt i veckan. som i att jag ska till linköping nästa helg och ha en weekend med fyra helt eminenta, enastående brudar. som i att jag har en stor, spännande, läskig dröm inför hösten. som i att jag inte känner mig som en stor, klumpig elefant för tillfället. som i att jag insett att jag klarar mig bra på egen hand just nu. som i att jag har en fantastisk församling - ni anar inte vad ni, era ord och era kramar, betyder för mig.

kärlek! /ia

who gonna save us now when we're down and we're lonely?

-

nästan varje söndag när jag går till min kyrka står det en man (som är med i kyrkan) utanför kyrkdörren och röker, innan han går in. och det gör mig så glad. och jag tycker det är så bra. missförstå mig rätt (haha, dels tycker jag rök i lite lätt, lagom mängd kan lukta gott, det får mig att tänka på krogen, och fest... och det kan ju vara ganska trevligt, och har trots allt så många roliga minnen från krogen...) aja. jag tycker såklart det inte är bra för honom personligen. som sjuksköterksa och hälsofreak anser jag nog rökning vara det absolut mest dumma man kan utsätta sin kropp för. MEN att han står där utanför kyrkan och röker får mig att känna att kraven och pressen skruvas ner. Att: nej, man behöver inte vara perfekt och fin i kanten för att vara med i den här kyrkan. Nej, det är inte bara övre medelklasssvennsons med perfekt tillrätta lagda liv och perfekt tillrätta lagt hår och perfekt tillrätta lagda strykveck på skjortor och kjolar. Vi är en församling med trasiga, vanliga enkla människor. Som inte är perfekta. Som inte är framme än. Som har saker som vi jobbar med. Som gör saker som vi kanske egentligen inte borde göra. Och jag hoppas andra kan känna så med. Att kyrkan inte är ett ställa för de perfekta, de goda, snälla människorna. Utan att kyrkan är en plats för de som vandrar vilse på egen hand och behöver andra vilsnegångna människor. Och en Gud, en stark hand och en öppen famn att samlas kring, att falla i....

Och en annas sak som jag också gillar med min kyrka är en sån grej som vi gör ikväll. En påskfest. Där själva huvudtanken är glädje och gemenskap. Inte att man ska sitta och titta varandra i nacken och lyssna på någon som står på en scen och säkert säger något klokt. (om man hade orkat lyssna...). Vi har knytis, så alla tar med sig något litet och enkelt eller vad man vill. Och så delar man på rubbet. Åhh äntligen hittar jag något som känns som lite av det där "de-första-tidens-kristna" som jag söker. Som jag tror på. Som behövs. För hur ska vi bli pepp på församling och att berätta för andra människor om Jesus om vi känner oss ensamma, om vi känner att andra kan det så mycket bättre, om vi känner oss små och ledsna och vilsnegågna. Men om vi är en gemenskap, där man känner att man får energi och inspiration och glädje av de andra, av sina familjemedlemmar i Guds familj, då tror jag den glädjen och den tron på Gud lättare kan smitta av sig på människor utanför kyrkan också.

och det här är liksom ingen sluten sammankomst för de fina och utvalda, utan vill du vara med så kom till Centrumkyrkan kl. 18.00 och ta med dig ett kokt ägg eller nått ;)

Så ja, GLAD PÅSK på er då alla fina läsare och vänner. Och numera har jag lite förstånd att förstå att påsken verkligen är en glädjens högtid. När jag var mindre tyckte jag bara den var mest jobbig för jag förstod det som att man fick lov att vara ledsen hela påsken för att jesus hade dött. (och så ska man ju bråka lite på alla högtider, eller hur?)

MEN nu fattar jag. Påsken är ju världens glädje. Just för att Jesus dog. För han dog ju inte bara. Han återuppstod. Och det är ju i hans död, i att han tog allting på sig på korset, all ångest och smärta och sjukhet och skuld och skam och synd som jag har chansen att LEVA. Tack för det, käre fine Jesus. Jag ska försöka ära dig genom att vara glad.

Fast däremot kan påsk, och andra högtider vara jobbig på ett annat sätt. För att stora högtider är till för de med stora familjer. Och så. Jag pratade med en vän om påsk-panik. Om att man inte gillar att vara ensamma på stora helger och så. Om att man kanske helst vill dra ett täcke över huvudet och sova bort hela påsken. För man är ensam. Skild. Änkling. Bor långt från vänner och bekanta. Inte har några vänner. Inte har nån kontakt med sin familj. Är flykting. Eller vad som helst.

Och jag blev så glad av att flera kommenterade på det där om att jag var "nördig" när jag satt ensam hemma en lördagkväll. Tydligen är vi många som gör det. Ska vi sluta skämmas kanske och inse att vi är många ensamma själar därute. Och att vi kan trösta och uppmuntra varandr

Så du som har en påsk med mycket glädje och gemenskap och vänner och bekanta: Njut verkligen av det med gott samvete!

Du som är omgiven av människor med ändå känner dig ensam... kanske du ska söka han som kan mätta dig på riktigt, Gudarnas gud och hans son,?

Och du som känner dig ensam... Du är inte ensam! Vi är ett helt land av massa ensamma människor. Vi är med varandra i tanken.

kärlek! /ia.

ibland kan allting verka dött i ögonen på alla jag mött

-
det jag säger nu är bara mina egna tankar och funderingar. inte grundat i nån kyrka, eller bibeln eller nått så tycker ni jag är knasig är det bara mina egna påhitt som är knasiga : )

ibland kan jag tänka: det kanske är dags att lämna kyrkan. inte för mig personligen. inte för människor som går varje gång går dit med en förväntan på att möta jesus och bli berörd av gud. inte för de människor som längtar efter kyrkan och församlingen och gemenskapen när de inte är där. inte för de som känner som sig som en skadad kroppsdel i en haltande kropp – för då finns viljan, ödmjukheten, sårbarheten.

(Och jag säger inte att man ska lämna kyrkan för att man upplever att den församlingen man tillhör inte är perfekt, inte tilltalar mig till 100%, inte är min stil, inte innehåller "rätt" folk osv. då ska man inte lämna – då ska man vara med och förändra kyrkan till det bättre.)

MEN om man går till kyrkan varje söndag med ett dött hjärta. av pliktskyldighet. av vana, för att man alltid gjort det. för att det är mysigt. för att man ser det som ett jobb – man kanske hjälper till med diverse saker. för att ens föräldrar skulle bli sura/besvikna på dig annars. för att du inte vet vad du skulle göra istället. för att du har alla dina vänner i kyrkan. för att du tror att Gud kommer bli arg/straffa dig eller nått annars. om äktheten och glöden inte finns där, DÅ kanske du ska lämna kyrkan.

Det handlar inte om att jag tror att man alltid måste vara pepp. men om man helt har stängt av hjärtat, stängt av förväntningarna och drömmarna och längtan, och det bara är prestationer och krav och tradition ja då… kanske du hittar Gud, den verkliga Gud, någon annanstans än i just kyrkan.

om det enda som håller dig från att leva på ”världens sätt” är ditt dåliga samvete gente Gud och kristna föräldrar så tror jag det är helt fel anledning.

Om du innerst inne VILL supa och ha sex och festa och vara populär och handla och konsumera och flirta hej vilt och strula runt och bli rik, framgångsrik, snygg och populär – men bara håller tillbaka för andras skull så är mitt råd: Gör det! - Sup och hångla och köp och lev ”livet” och var egoistiskt och ytlig och allt vad du vill! I värsta fall (och då är ju inte det här inlägget så himla smart!) så fastnar du där.

I bästa fall – och det är det jag drömmer om att se, så inser du att det där är inget att ha. inte ett dugg värt. gör dig bara tom. och kanske att du DÅ verkligen börjar söka den levande Guden. den levande Jesus som ska ge dig av sitt vatten, så att du aldrig törstar mer.

kanske att du då inser vilken nöd det finns i världen, all den här tomheten med tomma människor som söker bekräftelse på vilket sätt som helst. kanske du inser att du behöver Gud för att kunna vara glad och leva.
jag tror inte Gud blir ”arg” av detta. jag tror att han hellre ser 100 övertygade, ödmjuka kristna med massa fult bagage, än 1000 levande-döda kristna som har gudstjänsten som en veckopunkt bland alla andra veckopunkter.

visst, jag talar mycket utifrån mig själv. att det var den här resan jag gjorde. från att gå från ett försök att vara duktig kristen, till att göra det jag trodde jag ville: Uppror. Fest. Killar. Närhet.
till att inse att det är inte Gud som behöver mig, som en duktig flicka, utan jag som behöver Gud. att jag inte får ut nånting av min tro och av att gå till kyrkan om det är för andras skull. utan att jag själv måste söka Jesus med ett uppriktigt, sårat och blödande hjärta.

såklart inte alla behöver göra den här vandringen. alla behöver inte testa alkohol och ”världens” liv. det är väl jättebra om man kan låta bli. men kanske du måste göra något annat litet för att bli lite mer levande:
- gå till en kyrka med bara massa tanter där du inte känner någon alls.
- ta en kort kyrkpaus på nån månad för att se om du saknar det.
- stanna upp, gå ut i tystnaden i skogen och söka Gud istället för att ständigt lyssna på lovsång, predikningar och läsa kristna böcker.

Kanske du ska avstå från att göra ”din” roll i kyrkan, det du är bra på och får bekräftelse för, och istället ta ett kliv bort från rampljuset och tjäna i all enkelhet i skymundan. kanske du ska bryta en jättetät kontakt med dina föräldrar för en kort period – för att se om det är din tro eller dina föräldrars tro och önskan om att vara tillräckligt bra som driver dig.

kanske ska du åka ut i buschen bland tusentals muslimer för att se om du fortfarande kan tro på Jesus.
Kanske ska du prova att säga en svordom högt för att se om Gud slår ner dig med en blixt från himlen eller inte.

SEN tror jag att du kanske får en helt annan dimension av ditt ”kristna liv”.
Och varför säger jag allt detta? för att Gud inte tycker om människor som är svala? NEJ, det handlar inte om Gud nu. Det handlar om DIG. Vilket liv vill du ha? Ett halvtråkigt, halvljumt, halvmysigt? Eller ett ascoolt, brinnande, häftigt?
och vad har du för argument för att andra ska bli kristna? För att det är schysst musik och bra ljud och cool belysning i kyrkan ELLER för att Jesus har förmågan att förvandla ditt liv. inifrån och ut, till att bli rakt uppochnedvänt.

vill du hjälpa andra människor för att man bör, för att det hamnar på pluskontot den dag man står inför sankte per (eller vad han nu heter) eller för att ditt hjärta brinner och blöder för de som har det svårt. för att du vet hur det känns.
Vill du ha en glädje som kommer innefrån hjärtat oberoende av framgång, eller en glädje som består av yttre omständigheter?

nu känner jag mig elak, som vanligt. och jag kanske är helt ute och cyklar. glöm mina ord i så fall.
men såhär var det för mig. och jag vill ju bara att människors tro ska vara levande. inte levande-döda.


Kärlek! /ia.

i din kärlek kan min kärlek gro

-
det är så fint, så bra, de där dagarna, de där stunderna när man har förmågan att glädjas åt det lilla, lilla. åt den allra minsta lilla grejen. att det står tulpaner på bordet. åt små uppmuntrande ord. när man ser det goda i Guds skapelse. i den enklaste vardag.

kärlek! /ia

bring me to life

-
detta citat läste jag på en träningsblogg idag: If you still look cute at the end of your workout you didn’t train hard enough.
en teori som jag tillämpar tillfullo! haha. idag körde jag ett av mina allra favoritpass: skivstång intervall. både tuff styrka och dryg kondition - man känner att man lever och får lite power i sig - och inte är man direkt söt efteråt ;)

och på tal om power: jag vill säga tack till emma, hanna, och sara (och alla andra!) som peppar mig och mitt bloggande. det betyder MYCKET. och vet ni, jag tänker att Gud kanske håller på att samla ihop en liten armé av gudskvinnor. armén "ursprung falun". jag tror att vi kommer få vara med om så himla mycket coolt, både i den här staden och över hela världen. i namnet Jesus. om vi bara vill och vågar. visst vill och vågar vi?



kärlek! /ia.

"människan ska leva av mer än bröd"

-
Jag har ju förut skrivit om hur jag väljer att avstå litegrann från facebook och bloggar såhär i fastetider.

Idag provar jag på den ”riktiga” fastan. Alltså matfastan. Tanken är alltså att jag håller mig till endast vatten (och ev. lite salt om jag blir yr) idag. Fick lite oväntat ledigt från jobb och då tanken om fasta spirat i mig ett tag var väl en helt vanlig onsdag utan några speciella saker inplanerade en bra dag att ta tag i detta.

Varför? Självklart handlar det INTE, som jag hoppas ni förstår, om något av min gamla sida, att jag inte äter idag har ingenting med min vilja till viktnedgång att göra. Och SJÄLVKLART tränar jag inte en dag som denna! Utan är bara hemma och strosar och ska gå en liten promenad med Hanna på eftermiddagen bara.

Fast på ett sätt kan man ändå säga att anledningen till att jag genomför denna fasta faktiskt har med mina ätstörningar att göra. Vissa kanske anser att jag borde låta bli fasta just för att jag haft problem med att äta. MEN, jag anser att det är just därför jag behöver göra det här, att det kan vara bra för mig och min relation till Gud, (för det är ju det all fasta i grund och botten (bör) handla om). Och varför är det bra? Jo, för att jag vill bevisa för mig själv och för Gud att han är viktigare för mig än att få äta.

För vet ni vad, (jag tycker det är lite ”pinsamt” att erkänna detta men…) : en ätstörd tänker nog mycket mer på mat än en som inte gör det. Att man drar ner på mat, äter lite osv innebär INTE att man tänker mindre på det, fokuserar mindre, bryr sig mindre om mat än andra. Bara MYCKET mycket mer. Men man tänker på vad man INTE ska/får äta. Hur man kan äta minsta möjliga med största möjliga välbefinnande, så mycket mättnad som möjligt på minsta antal kalorier. Och när man får ”unna” sig saker. När man är som värst kan man helt enkelt leva för att få äta. Det enda som man tycker ger en någon som helst livsglädjeoch njutning här i livet – läskig känsla! (fast det är ju för att kroppen ropar efter det när man har en näringsbrist). MEN därför kan jag känna att mat och ätande har alldeles för stort fokus i mitt liv. Att jag njuter alldeles för mycket av det jag ”får” äta. Njuter av att ha kontroll. Och mina kaffestunder är ju rent ut sagt heliga för mig. Mat är viktigt för mig. Mycket viktigt. FÖR mycket viktigt, FÖR mycket fokus.

Därför väljer jag idag att säga: Hej Gud. MAT är viktigt, jag gillar att äta, avskyr att vara hungrig och svag, är rädd för hunger MEN du är så mycket viktigare, så mycket större, så därför avstår jag idag den njutning jag har i av att äta ”lagomt” och ”rätt” och ger dagen till dig istället. Jag vill visa för dig att DU ÄR SÅ MYCKET VIKTIGARE OCH STÖRRE ÄN MIN ÄTSTÖRNING!

Jag tror det också är bra att bevisa för mig och Gud att jag ju faktiskt kan avstå att träna, avstå att försöka få en avguderi-kropp. Att jag friviliigt kan göra något med min kropp som inte bygger upp den.
OCH jag tror dessutom det är bra att kunna sätta in sig i andra människors situation. Kanske skulle vi behöva avstå från mat flera dagar i rad, sova ute i kylan, klä oss i alldeles för tunna kläder och stänga av värmen i våra lägenheter för att verkligen inse och förstå vad nöd och lidande är??

Så hur gåre då? Ja inte blir man direkt hungrig av att fasta. Snarare slut i huvudet, svag i benen, lite yr, lite småseg sådär. Och första dagen på cirka två år (senast jag fastade var på Betel) som jag ska vara utan kaffe en hel dag. Och jag som är superberoende med spränghuvudvärk utan min abstinens stillad, detta kan bli en tuff och spännade dag, haha ; )

(nej, jag skriver inte detta för att bevisa mig "duktig". jag skriver för att jag vill inspirera andra att visa för Gud vad just DU är för beroende av och vad du kan göra för att avstå detta beroende, för att Gud ska få vara större)

kärlek! /ia.

You may say I'm a dreamer, but I'm not the only one.

-
när jag ändå är inne på det där med pengar... jag har funderat på en grej. jag läser apostlagärningarna (en bok i Bibeln) just nu. förut tyckte jag alltid det var en tråkig bok i bibeln (bara massa Paulus hit och dit), men nu förtiden förundras jag. över hur det gick till bland de första kristna. och jag vill också ha det så, vill ha det som de hade. och jag tror att ordet om Jesus skulle bli så mycket mer på riktigt, äkta, levande, förverkligat om vi levde lite mer som de första lärljungarna. och vad var så speciellt med dem och deras livsstil då?

Jo, lyssna till det här: de första kristna "höll ihop i ständig bön", "de troende fortsatte att samlas och hade allting gemensamt" "de sålde allt vad de ägde och hade, och delade ut åt alla, efter vars och ens behov", "de möttes varje dag", "i hemmen bröt de brödet och höll måltid med varandra", "alla de många som hade kommit till tro var ett hjärta och en själ", "ingen betraktade något av det han ägde som sitt; de hade allt gemensamt", "ingen av dem led någon nöd" och så vidare..

är det såhär de flesta av oss lever ut vår kristendom i sverige idag, 2012? njaaa.... inte riktigt va. men TÄNK OM vi skulle göra det, vad skulle hända då?
när vi undrar varför inget händer i Sverige... kanske det inte är så konstigt när många av oss (mig inklusive!) lever ett individuellt liv ca 6,75 dagar i veckan och lite "kristet" nåra timmar per vecka, max. har gemenskap med kristna ca en eller ett par gånger i veckan.

delar vi allt? knappast?! varken av våra bekymmer, våra sår, våra glädjeämnen, våra själar, våra hjärtan, våra böner. men knappast heller våra tillgångar, ägodelar och så vidare. det är väl väldigt känsligt. mitt och ditt. saker som jag kämpat ihop för mina egna pengar. som jag slitit SÅ för. ska nån annan få del av dem? tror inte det va! (förutom tiondegivandet då kanske - annars kanske pastorn eller Gud blir sur på mig??)

MEN är det verkligen en utopi i Sverige idag, att dela allt? Kanske. Kanske inte. Jag önskar att det inte vore så. Har vi ens försökt? Varför skulle det inte gå? En församling där allas inkomster sätts in på ett gemensamt konto sen delar man ut rättvist efter vars och ens behov. och det som blir över delar man ut åt fattiga eller gör nått vettigt för Guds rike av. (nu kommer jag ha en liten elak tunga men ibland smakar det väldigt illa i mina öron när man hör om kristna som har den nyaste bilen OCH en båt OCH ett sommarställe OCH åker utomlands 2ggr/år... typ. )

TÄNK om vi kristna delade måltid tillsammans varje dag. firade nattvard tillsammans varje dag. hade gemenskap varje dag. bad tillsammans varje dag. och inte en gång/vecka. Om vi delade med oss till våra medmänniskor. Häftigt!
Jag tror vi skulle kunna göra ett enormt intryck på vår omgivning om vi levde såhär. Det skulle vara så radikalt annorlunda från vår totalt materialistiska och individualistiska / tvåsamhets omgivning.

För helt ärligt, (nu är jag elak igen!) hur mycket tror ni att vi kristna påverkar vår omgivning idag där det enda vi gör annorlunda (eller det de andra tror vi gör annorlunda iallafall) är att vi lever ett helt vanligt liv förutom att vi inte får "njuta" av alkohol, sex utanför äktenskapet, samt "måste" gå till kyrkan och lyssna på en astrist predikan varje söndag. där man dessutom måste vara vit medelklass med en snygg klädkod för att passa in. Tror ni folk blir sugna på att bli kristna pågrund av det? nja, tveksamt va?

MEN om vi skulle kunna visa på nått annat, det jag glimtat, vet finns där: kärlek, gemenskap, frid, vänlighet, glädje, äkthet, övernaturlighet, helande, upprättade människor, befriade själar osv. osv. DÅ tror jag folk skulle bli intresserade och lockade på riktigt.

det här är lätt att skriva. men SÅ mycket svårare att leva ut. jag är själv INTE bra på att leva "kristet", leva kärleksfullt, annorlunda. Jag har inte lockat några människor att "omvända" sig och bli kristna vad jag vet. Men det är min önskan. Att leva radikalt och annorunda och i gemenskap och kärleksfullt - allt för att försöka visa på vem Jesus var.

kan vi göra det? eller är det omöjligt? ..... jag tror man kan ALLT om man VILL!
om det är någon som drömmer som jag - säg gärna till. kanske vi kan drömma, och förverkliga, tillsammans.

puss & hej trevlig tisdagskväll önskas er! / kärlek - ia.

de små små orden är svåra ord, de hårda orden är enkla ord

-
Det gör lite bra saker med mig det där att jag är kristen. Vissa saker som kommer mina vänner och bekanta till fördel också. Det handlar om respekt.

Jag är en sån där människa som har väldigt svårt att komma i tid. Tidsoptimist. Seg. Och ja, jag är ofta, fortfarande, ute i sista sekund (eller nåra minuter sent) väldigt ofta. MEN när jag bestämt en träff med någon/några så har jag börjat skärpa till mig. T.ex. om jag ska träffa någon på stan och jag tänkt gå ner och inte cykla (man bränner väl fler kalorier om man går – det är så jag tänker, ja…… suck, fucking-skit-tankar) men då jag nästan alltid blir lite sen hemifrån och skulle komma acceptabelt försent, (typ 5 min) men ändock försent, så väljer jag, av respekt för mina vänner (och att äs-tankarna inte alltid ska få vinna!) att ta cykeln fastän jag hellre skulle vilja gå. Och kommer i tid.
Att jag vill visa mina vänner den respekten beror på att jag tycker min Bibel säger att det är så man ska behandla människor. Att jag vill göra såsom det står i Bibeln beror på Jesus.

Så: Om ni har en dejt inbokad med mig och jag kommer i tid, tacka Jesus! ;)


Kärlek! /ia

kan jag nån gång få bli ledd av nån som tror på nått?

-

Jag har på senaste tid fått en konstig längtan. En längtan till något jag inte ens varit med om. En 70-tals längtan. Haha.
Jag längtar till det jag inbillar mig att 70-talet var. Ord som gemenskap, solidaritet, världsfred, framtidstro, hopp, kämparvilja, frihet… såna ord dyket upp i min hjärna när jag tänker på 70-talet, och dessa ord smakar gott i min mun.



Jag tycker att så mycket är så individualistiskt och materialistiskt i vårt samhälle idag. Jag drömmer om att kämpa för något. Jag drömmer om att demonstrera och gå i protestmarscher mot allt som är så fel. Jag drömmer om att komma tillsammans, tusentals av människor för något vi tror på. Jag drömmer om ett samhälle där tro och politik och socialt arbete hänger samman – en efterföljelse till Jesus som känns äkta. Jag drömmer om en tro som är så mycket mer än nått privatreligiöst som vi sysslar med fem minuter i vår ensamma kammare om kvällen. Jag drömmer om fred på jorden – och människor som vill göra något för att åstadkomma denna fred. Jag drömmer om mindre miljöförstörelse – ett samhälle där vi faktiskt tar hand om den jord vi fått att förvalta. Jag drömmer om mindre ensamhet och mer gemenskap – där vi delar alla våra fina och fula sidor, våra sår, våra drömmar, våra förhoppningar, våra resurser och tillgångar– där vi peppar och pushar varandra till att utföra stordåd vi inte trodde var möjliga. Jag drömmer om att få se de fattiga människorna i ögonen, att de ska hjälpa mig att inse vad livet egentligen är. Och att jag skulle kunna säga till dem: vi gör vad vi kan för att hjälpa er och skapa en rättvis, bättre värld. Jag drömmer om ledare som verkligen älskar sitt folk, herdar som brinner för att leda sina får rätt - inte människor som bara vill ha mer makt, mer ära, mer pengar. Jag beundrar alla människor som tror och drömmer om något stort – som vågar tro på förändring.



En av anledningarna till att denna lilla 70-tals längtan som jag nog alltid haft har Bnu på senaste är denna bok: ”Det finns en kärlek”. Jag fick den av finaste Emma-Noora i examenspresent och det är en bok där författarinnan och konstnären Birgitta Yavari blandar sköna bilder med små texter, tankar och bibelord om Jesus. (förresten diggar jag Jenny i Forest Gump så sjukt hårt - speciellt när hon är hippie. snygg!)

och sådana där andra saker som man kanske kopplar samman med 70-tal tycker jag också känns lite lockande. Hippieliv. Folkabussar. Att bo i kollektiv, fatta vad nice! Att vara en storfamilj istället för detta traditionella mamma-pappa-barn-villa-volvo-hund. Woodstock. Att verkligen leva församling.

och jag ag är ju ändå, som vissa känner till, inget big fan av bröst och bh:ar så det passar väl också bra då ;) Droger och fritt sex… passar mig jättebra. (nä, nu skojar jag lite!).

att gå från droger till att bli kallad Jesus-folket.. är det bara jag som tycker det är hur stort och mäktigt som helst?

Så om nån är lite sugen på att starta kollektiv med mig, säg till : ) Fast ärligt, om jag inte hittar det jag tycker att jag söker här, gemenskap, drömmar, äkthet, något brinnande…. Så är jag beredd att söka för att hitta det. Om det så är i ett slumkvarter i Bombey liksom.

ur boken "det finns en kärlek".

jag kan bli så förbannat uttråkad och trött på normalitet, ljummenhet, ytor, materialism, stress, pengar, konsumtion, skitsnack, skvaller, små drömmar, uppgivenhet, gråhet, egosim.
Jag vill LEVA, ÄLSKA, ANDAS, DANSA… Uppleva en massa himmelsk överflödande glädje. Leva ett liv som känns äkta, där min tro, mitt privatliv, min livsstil får passa ihop.

Är jag född i fel land och fel årtionde för att uppleva det? Jag tror och hoppas att det INTE är så.

Birgitta Yavari och hennes dotter Fatima.

här var det 70-tal för en kväll...

kärlek! /ia.

inatt ska vi älska som fåglarna vill

-
Nu ska jag förklara lite om det där med min blogg och facebookfasta som jag kör en dag/vecka, fram till påsk. För det är nog inte helt uppenbart för alla vad det är för vits med det.

Så: Fasta… Vad är det och varför? I grund och botten är det ju en gammal religiös tradition som handlar om att avstå från mat och dryck. Och grundtanken är väl, så vitt jag vet, att man ska avstå från något (som ändå är ett grundläggande behov), för att ära Gud. Och det är den tanken jag vill fånga. Visst, det skulle säkert vara bra med ett försök att avstå mat nån dag också, jag är ju ganska matbesatt, men när jag går till mitt eget liv och kollar på vad som får mycket av min tid och energi så är det: datorn. Musik, läsa bloggar, blogga själv, facebook – vara social via sociala medier helt enkelt. Och jag tror verkligen det finns en massa bra i detta – man kan evangelisera hur bra som helst genom dessa verktyg. Man kan bli peppad genom att läsa bra bloggar. Man kan få tänka till och kanske sprida något gott när man själv bloggar. MEN det kan bli en stress. Som tar fokus från Gud. En stress att prestera, att bli bekräftad, att ha koll på allt och alla osv.

MEN nu till något VIKTIGT: Vad gör jag av denna fasta och varför? Om jag hade spenderat tiden jag får över genom att skippa datorn med att istället slö-kolla på tv (nu har ju inte jag nån tv, men ni fattar) då tycker jag inte fastan skulle ha nån vits alls. Som vanligt tror jag det är viktigt att tänka igenom VARFÖR man gör grejer, och att ta aktiva val för att genomföra de handlingar man vill genomföra, för att kunna bli den sortens människa som man vill bli. Så, tiden jag igår fick över av att inte facebooka gjorde jag detta: läste en bok som får mig oerhört motiverad och peppad på Jesus och hans liv. Tog det lugnt, tänkte, på vad jag själv vill, vem jag är, vad Gud vill. Jag gjorde det fint runtomkring mig. Jag fick ro.

Spotify-fasta klarade jag inte riktigt av, men det fick även där bara bli musik som bygger upp mig. Får mig att tänka mindre på mig själv och mer på Gud. Och vad skönt det var, när jag kom hem rätt sent på kvällen och det var sovdags att faktiskt skippa det annars obligatoriska ”kolla-igenom-facebook-och-bloggarna-innan-jag-lägger-mig-bara”. En frid i att inte ha koll på folk.
"ja men vad du är himla duktig då" - nej det var inte så jag menade! det här är ett tips, som funkar för mig för att stressa ner, hitta viktiga värden i livet. Jag tror det är bra för mig ibland att inte uttrycka alla mina tankar inför andra människor. Även om det kliar i fingrarna. Att mina tankar bara får vara mina ibland, och växa stilla där… Sen sittar jag ju ändå här sex dagar i veckan och njuter av det så :)

Så hett tips: stäng av litegrann ibland. Skippa uppkopplingen.

kärlek! /ia.

jag kan inte prata med dig när du tittar bort.

-
det finns ett ställe i Bibeln som jag liksom alltid kan återvända till för att det ger mig en sån enorm tillförsikt och trygghet, hur mycket det än stormar runt omkring så kan jag läsa det och veta i vilken riktning mitt liv måste gå.
Bibelordet kommer från Joh 6:68, där många av de som följde Jesus valda att överge honom. Då frågar Jesus sina tolv närmaste lärljungar om de också vill lämna honom. Petrus svarar då de orden, som för mig är bland de allra starkaste i hela Bibeln. "- Herre, till vem skulle vi gå?".

Ja, Herre.. Till vem skulle jag, vi, gå om inte till dig? Jag vet ju det, det finns liksom ingen annan väg. Om jag är i problem kan jag inte söka lösningen nån annanstans. Du är tröstens fader. Jag kan inte gå till någon annan. Som håller mig, som bär mig. Och jag vill inte gå i någon annan riktning.


och när vi ändå är inne på Bibelställen: Jag är inte så mycket för det där med "tummverser", ( = att man slår upp en mening i Bibeln på måfå och tror att just den meningen är utvald av Gud och ska betyda något speciellt för mit liv idag) Jag tycker det är att slumpa ut Guds ord, sätta Gud på prov och att Bibeln läses bäst i sitt stora sammanhang. Så jag brukar aldrig slå upp bibelverser på det viset. MEN häromnatten hade jag alldeles för ont i magen och var alldeles för orolig, för att kunna somna om. Så istället för att vrida mig som en ål bland lakanen gick jag upp, drack varm mjölk (psykologiskt bara eller sann kunna-sova-kur?) . Hursomhelst, jag slog upp en s.k. tummvers i bibeln. Och då kan jag faktiskt undra om det verkligen bara var en slump att mina ögon hamnade bland dessa verser: Därför skall den som tror sig stå stadigt se till att han inte faller. Era prövningar har inte varit övermänskliga. Gud är trofast och skall inte låta er prövas över förmåga: när han sänder prövningen visar han er också en utväg, så att ni kommer igenom den. (1 Kor 10:12-13)
Jag kunde somna om. Man tar sig igenom allt, förr eller senare, på ena eller andra viset. Lite stukad, eller lite styrkt.

Men ibland tänker jag att jag skulle behöva en tv. och en katt.

kärlek! /ia.

mina fötters lykta och ett ljus på min stig

-
När jag bestämt mig för att ge något och någon den mest ärliga chans jag någonsin gett något så tänker jag stå fast vid det beslutet.

Eftersom jag bestämt mig att jag vill bli frisk och leva ett fritt liv, så måste jag fortsätta att vilja det, kämpa för det, inte ge upp. Slita lite, helt enkelt. Att inse, och erkänna för sig själv, att man har problem kanske är en första del av lösningen?

Jag har bestämt att följa Jesus. Det beslutet var noga överlagt när jag valde att döpa mig. Då måste jag tro på att han är vid min sida även de dagar jag inte orkar se.

Eftersom jag bestämt mig att jag vill vara en ödmjuk människa, inte sätta hårt mot hårt, så måste jag följa det beslutet och aldrig ge mig åt stolthet och hårdhet.

Eftersom jag bestämt att jag vill att min blogg ska mestadels sprida något positivt, vara peppande, men samtidigt ärlig, så måste jag kämpa och tänka ”nej” varje gång jag vill posta något om mina upp-och-ner-känslor, om känslan av att misslyckas osv. Det blir bättre sen - andas bara lugnt.

Eftersom jag vill kunna älska mig själv måste jag sluta noja, sträcka på ryggen igen, vara stolt och nöjd över den jag är och det jag gör. Oberoende av andra människors bekräftelse.

När jag är ledsen ofta måste jag fråga mig: Slarvar jag med maten? Eftersom det så ofta är den enkla anledningen till att jag blir sån.

När självförtroendet sviktar måste jag lära mig lita på alla som bekräftat att jag kan skriva, att jag är bra på det, att det kanske är en gåva. Sluta skämmas över att jag har ett ”behov” att blogga. Sluta tänka ”allt du skriver kan misstolkas och missförstås, allt du säger kan vändas emot dig”.

När det är tungt måste jag sluta låtsas, erkänna: Livet är inte perfekt, här och nu. Jag tycker att det är jobbigt att vara ensam och känna mig ensam. Jag kan tycka det är jobbigt att vara singel i en församling där alla andra är par. Jag kan tycka det är jobbigt att ha många kvällar ensam hemma. Det är inte fult att känna så.

När det stormar måste jag lära mig att vila tryggt i Guds famn. Veta att han bär mig. Du som bar mig igenom, bär mig igen, bär mig nu och bär mig ända hem. Jag måste ha min källa till glädje där. Inte vackla så mycket.

När jag vet att jag är så oerhört sårbar, så naken, så kanske jag måste lära mig att skydda mitt hjärta. Ibland. För tillfället.

När jag mår bra på morgonen, förmiddagen, dagen och det bara blir jobbigt framåt kvällen och natten så måste jag lära mig att lägga mig och sova.

Viljebeslut är skönt, och ett måste om man flackar hit och dit som jag så ofta gör. Så länge jag är pigg och utvilad funkar jag. När jag blir trött, slarvar med sömn, mat osv. blir jag ett känslomonster. Det tar energi. Men det är ok att känna känslor också..


Käre gode Gud, gör mig lite mer stabil.

Kärlek! /ia.