Lovestory

Jag tänkte berätta en liten söt kärlekshistoria, något ni kan sucka 'åh' åt eller något sånt... :)

För tio år sedan (vad tiden går fort! vad gammal man är. som igår, fast ändå en evighet sen...) gick jag i nian. Det började en ny kille i parallellklassen, och eftersom det inte var världens största skola med världens största 'utbud' så la man ju förstås märke till det. Speciellt la man märke till det eftersom den här killen var så väldigt fin, snygg, vacker, mörk, speciell... Och verkade så snäll och bra.

Vi läste matte ihop. Jag minns det så väl. Tänk er själv, den där förälskelsen man kan ha när man är 15år. När det pirrar i hela kroppen, när man får tunghäfta, när man vill synas i hans ögon men inte våga göra något alls. Man vill säga så mycket, men allt man säger låter dumt och man säger....inget alls. det enda man vågar göra är att drömma. dagdrömma. Och nattdrömma.

Jag minns det så väl. Mattelektionerna. där M oftast satt på bänken rakt framför mig, med bara en liten halvmeterslång gång emellan. Pinan. Jag satt där och stirrade in i den där nacken så ofta jag kunde, det gick ju liksom inte att slita blicken.
Jag kan se det framför mig än i dag. Den där vackra vackra nacken. huden. Det mörka, nästan svarta håret.
Jag kunde inte alls koncentrera mig på nån matte. Med den där nacken framför mig. Drömmen att få smeka den där huden, lägga handen i det där håret, se in i de där ögonen, kyssa den där munnen.

Nä, overkligt. Ouppnåeligt. En avlägsen dröm, som var omöjlig och aldrig skulle kunna bli sann.
Jag är förvånad över att jag fick bra betyg ändå, trots att tankarna var nån helt annan stans. hehe.

Tio år sedan, nu denna vår. 

Dagarna gick, slutet på nian närmade sig. Ville inte ha nått slut. Men skulle aldrig våga erkänna vad jag kände. Han var ju alldeles för fin för mig.

Av nån anledning bytte vi väl mobilnr, och hördes faktiskt av sådär i början av sommarlovet, det var tal om att träffas. Men det blev inget, rann ut i sanden, jag var säkert den som inte vågade, den som backade. Jag var livrädd för killar och något som skulle kunna liknas vid dejtande på den tiden...

Gymnasiet. Olika skolor och n vet sån där förälskelse rinner ju ut i sanden när den inte livnärs med dagligt seende. Man finner andra att lägga ögonen på och blir upptagen av.

Ändå. Vet man att det finns vissa människor som alltid är intressanta. Alltid speciella. Alltid har en särskild plats i hjärtat, alltid ett särskilt pirr i magen när man ser dem.
Gammal kärlek rostar aldrig?

2009: En dans på en midsommarafton. Det där speciella. Pirret. Men tiden är inte vår. Ingen vågar ta initiativ. Jag skulle flytta till Stockholm om nån månad, ville kapa alla band hemifrån, inte skaffa nya.

December 12: nyss hemkommen från Indien. En vinterkväll ser jag den där M, strax utanför mitt hus, bogserande en bil. Jag kör förbi , tänker tanken att stanna, men nä den där blygheten sätter stopp. Tänker tanken att skriva nått på Facebook sen, men nä, blygheten sätter stopp och han tycker säkert jag är konstig då och det var ju nästan tio år sen vi gick i skola tillsammans....

En annan december natt, några veckor senare, ses vi igen. 25 december. Och nu är det vår tid. Nio förlorade år att ta igen. Ja det är så vi säger, halvt allvarligt , halvt på skämt.

Och yes, det är storyn. Från det mötet, fram till idag.

Tio år sedan jag stirrade in i den där ouppnåeliga nacken. Drömmen.

Och när verkligheten överträffar drömmen. Jag undrar vad ia 15 år hade sagt om jag, ia 25, hade berättat att jag tio år senare skulle vara tillsammans med den där nacken, den där M. Att jag varje dag skulle få se in i hans ögon, smeka det mörka håret, den vackra huden. Kyssa läpparna, varje dag. Att jag varje natt skulle sova med hans varma kropp omkring min.

Jag hade inte trott det var sant. En ouppnåelig tonårsdröm. I uppfyllelse.

Kärlek!/ ia

vad vi får hålla i sekunder, glimrar till, och går sönder

-
jag tänker på dig. varje dag. såklart.
ibland gör det ont. ibland gör det inte ont.

men jag har lärt mig. man går inte sönder. man går vidare.
och när en gammal dröm dör kan en ny dröm födas.

kärlek! /ia.

-
något som går varmt...Kate Nash. och jag gillar texten. av nån anledning.

All I know is that you're so nice
You're the nicest thing I've seen
I wish that we could give it a go
See if we could be something

I wish I was your favourite girl
I wish you thought I was the reason you are in the world
I wish my smile was your favourite kind of smile
I wish the way that I dressed was your favourite kind of style

I wish you couldn't figure me out
But you'd always wanna know what I was about
I wish you'd hold my hand
When I was upset
I wish you'd never forget
The look on my face when we first met

I wish you had a favourite beauty spot
That you loved secretly
'Cause it was on a hidden bit
That nobody else could see
Basically, I wish that you loved me
I wish that you needed me
I wish that you knew when I said two sugars,
Actually I meant three

I wish that without me your heart would break
I wish that without me you'd be spending the rest of your nights awake
I wish that without me you couldn't eat
I wish I was the last thing on your mind before you went to sleep

Look, all I know is that you're the nicest thing I've ever seen
And I wish that we could see if we could be something
Yeah I wish that we could see if we could be something


kärlek! /ia

mina fötters lykta och ett ljus på min stig

-
När jag bestämt mig för att ge något och någon den mest ärliga chans jag någonsin gett något så tänker jag stå fast vid det beslutet.

Eftersom jag bestämt mig att jag vill bli frisk och leva ett fritt liv, så måste jag fortsätta att vilja det, kämpa för det, inte ge upp. Slita lite, helt enkelt. Att inse, och erkänna för sig själv, att man har problem kanske är en första del av lösningen?

Jag har bestämt att följa Jesus. Det beslutet var noga överlagt när jag valde att döpa mig. Då måste jag tro på att han är vid min sida även de dagar jag inte orkar se.

Eftersom jag bestämt mig att jag vill vara en ödmjuk människa, inte sätta hårt mot hårt, så måste jag följa det beslutet och aldrig ge mig åt stolthet och hårdhet.

Eftersom jag bestämt att jag vill att min blogg ska mestadels sprida något positivt, vara peppande, men samtidigt ärlig, så måste jag kämpa och tänka ”nej” varje gång jag vill posta något om mina upp-och-ner-känslor, om känslan av att misslyckas osv. Det blir bättre sen - andas bara lugnt.

Eftersom jag vill kunna älska mig själv måste jag sluta noja, sträcka på ryggen igen, vara stolt och nöjd över den jag är och det jag gör. Oberoende av andra människors bekräftelse.

När jag är ledsen ofta måste jag fråga mig: Slarvar jag med maten? Eftersom det så ofta är den enkla anledningen till att jag blir sån.

När självförtroendet sviktar måste jag lära mig lita på alla som bekräftat att jag kan skriva, att jag är bra på det, att det kanske är en gåva. Sluta skämmas över att jag har ett ”behov” att blogga. Sluta tänka ”allt du skriver kan misstolkas och missförstås, allt du säger kan vändas emot dig”.

När det är tungt måste jag sluta låtsas, erkänna: Livet är inte perfekt, här och nu. Jag tycker att det är jobbigt att vara ensam och känna mig ensam. Jag kan tycka det är jobbigt att vara singel i en församling där alla andra är par. Jag kan tycka det är jobbigt att ha många kvällar ensam hemma. Det är inte fult att känna så.

När det stormar måste jag lära mig att vila tryggt i Guds famn. Veta att han bär mig. Du som bar mig igenom, bär mig igen, bär mig nu och bär mig ända hem. Jag måste ha min källa till glädje där. Inte vackla så mycket.

När jag vet att jag är så oerhört sårbar, så naken, så kanske jag måste lära mig att skydda mitt hjärta. Ibland. För tillfället.

När jag mår bra på morgonen, förmiddagen, dagen och det bara blir jobbigt framåt kvällen och natten så måste jag lära mig att lägga mig och sova.

Viljebeslut är skönt, och ett måste om man flackar hit och dit som jag så ofta gör. Så länge jag är pigg och utvilad funkar jag. När jag blir trött, slarvar med sömn, mat osv. blir jag ett känslomonster. Det tar energi. Men det är ok att känna känslor också..


Käre gode Gud, gör mig lite mer stabil.

Kärlek! /ia.

Why do you sing hallelujah if it means nothing to you?

-
Ibland kan man önska sig något annat än det man har. En annan vardag än den vardag man står i. Och det är inte fel att drömma sig bort ibland, drömma stora drömmar om lycka: när jag är där och där och jobbar med det och det och är tillsammans med han eller hon och det finns tid för oss och när jag har tid och pengar, och när jag kan resa osv osv.
Men: Tänker du vänta att ditt liv, att det riktiga livet, ska börja tills du utbildat dig färdigt? Tills du fått drömjobbet? Tills du fått barn? Tills du skaffat hus? Tills du har flickvän/pojkvän? Tills du flyttar till en annan stad? Tills du har hittat en församling du verkligen trivs i och kommer till din rätt i? Tills du blivit tillräckligt snygg? Tills du blivit tillräckligt duktig på det du håller på med? Tills du har de rätta vännerna? Tills relationen till dina föräldrar blivit bra? VILKET SLÖSERI MED TID! Det kommer ändå alltid finns något mer att längta efter. Du kommer aldrig bli 100% nöjd. Och tur är väl det : )

Jag kan inte leva mitt liv någon annanstans, på någon annan plats i tanken, vid något annat tillfälle. Det bästa jag kan göra är att leva mitt liv HÄR & NU. Närvarande i Falun 20februari 2012. Och göra det allra bästa åt situationen., här och nu. Att vara närvarande, i mitt sammanhang, mitt liv, min stad, bland mina vänner, IDAG. Vårda de relationer, på plats eller med distans, som betyder något. Klyschan man hört tusen gånger men som banne mig är bland det sannaste som finns: Man kanske inte kan göra något åt situationen (kan man det – gör det!) men man kan ALLTID göra något åt sin inställning till situationen.

NEJ, jag vill inte leva mitt liv utan att vara närvarande. Det bästa jag kan göra med min dag är att bemöta mina patienter på det bästa tänkbara sätt just jag kan bemöta dem på. Se till att lära mig så mycket som möjligt. Vad tjänar det till att vara opepp? Vad tjänar det till att tänka: ”det blir aldrig tid för det och det, för oss.” Gör det bästa av din dag oavsett vilka kollegor / pluggkompisar du möter just idag. Och NEJ, jag vill inte sitta instängd i min lägenhet och vänta på att jag själv ska anse mig tillräckligt smal för att ha rätt att se människor i ögonen. (japp, så tänker jag ibland!) Vilket slöseri med potential! (Precis dit Herr Ond vill få oss!) NEJ, jag tänker inte vänta med att försöka bli helt frisk tills jag får det stödet jag tror mig behöva för att klara det. Jag måste kämpa även de dagar jag tycker jag kämpar ensam. De dagar jag tycker jag ger mer än jag får. Självklart är livet så ibland. Vips, så är det jag själv som får så oändligt mycket mer än jag gjort mig förtjänt av.

Vad gör du med din dag? Väntar du på bättre tider? Sluta! Din tid är NU!. För ärligt, visst är det jättebra att drömma, tro och hoppas om framtiden. Jag har superstor tro och fina förhoppningar om en jättefin framtid med massor av kärlek, MEN man vet aldrig! Ärligt (våga inse!) ditt och mitt liv kan ta slut idag! Eller imorgon. Eller om åttio år. Men ta inte förgivet att det tar slut långt efter pensionsålder. Vi ÄR INTE odödliga. Läskigt? Nä. Realitet? Ja. Vänta inte med allt. Res, lär, älska. Nu.

Du som är kristen: Tänker du vänta med att försöka bli kristuslik tills du är lite mer ”färdig”. Du blir aldrig ”färdig”! Du blir inte så mycket godare, bättre, frommare, duktigare än vad du är idag. Vill du ens bli lik honom? Eller vill du ha det "gött" bara? Tänk på hur du vill leva, vara, uppfattas, göra av ditt liv IDAG. Hur du vill att Jesus ska få påverka ditt liv och synas i dig IDAG. Kanske handlar det om att hämta ett extra glas vatten åt en patient utan att se sur ut. Kanske handlar det om att inte hänga med i fruktlöst prat om ditten och datten, som varken för dig eller dina vänner, de som ser dig som en förebild, egentligen, närmare Gud. Hur förbannat många timmar ni än råkar hänga i kyrkan. Och diskutera. Visst, diskutera är fint. Men agera då? Kanske ska just DU le lite extra åt nån ruggig tant på ICA, vem vet vad det betyder i hennes liv?
Kanske handlar det om att sluta se ner på dig själv och älska dina fel och brister, för att kunna acceptera andras fel och brister?

Till alla: Vilken sorts vän/kollega/student/dotter/son/förälder vill du uppfattas som idag? Som någon som är egoistisk, bitter och trött på livet? Eller som någon som sprider något gott? Med eller utan Gud som drivkraft. (Jag tror ju att det är enklare med något som sporrar, men men….)

Och ni fattar va? Att jag utgår från mig själv? Vad JAG behöver jobba med. Och kanske ni med… vad vet jag om era liv? Men det är därför jag delar med mig. Jag VET att jag är väldigt svajig och man kan säga till mig: ”Ska du säga, som vissa dagar bara navelskådar och nojar och tycker synd om dig själv och skriver om hur det funkar med en sådan banal sak som att äta”. JAG VET. Men jag vill vara ärlig, och jag jobbar på’t. ok? Jobbar på't de dagar jag orkar. Ibland är jag bara ledsen, men fine, det är ok det med.Man är svag och stark, pepp och omotiverad om vartannat.

Men jag vill peppa dig och jag vill peppa mig! Till att bli mer än mainstream. Till att ha power från himlen. Omöjligt? Nä, fullt möjligt. Jag vill vara en röst i öknen. Som banar väg för honom som ska komma. Som ger vatten till dem som törstar. Som vågar vara rak i ryggen och se människor i ögonen. Är du med mig?

Kärlek! /ia.

My temporary state of lightness would scare me

-

Idag tänker jag på skillnaderna i det här: ”gå dit hjärtat leder dig” (som den här världen så ofta säger till oss) eller ”led ditt hjärta dit du vill gå”.

För mig är det en väsentlig skillnad. Och det handlar mycket om det där att jag tror att livet bör dikteras av mer än känslor. Att man bör tänka igenom vad man vill med sitt liv, och ta viljebeslut och sedan följa dem oavsett vad känslorna säger just då. JA, känslorna talar om viktiga saker för dig. Och NEJ man ska verkligen inte förtränga känslor, speciellt inte negativa, som vi så ofta gör. De vill säkert säga något viktigt om varför du känner så. MEN man kan ta reda på vad känslorna berättar för en, men sen ändå välja vad man gör med denna kunskap, hur man hanterar och handlar efter det. För om du hela tiden följer känslorna och inte har en inriktning, bestämd av viljan, så tror jag att hela livet riskerar att bli som en fladdrande papperspåse i vinden. Veligt. Fram och tillbaka. Hit och dit.

Viljan är beständig.

När jag döpte mig valde jag att följa Jesus, livet ut, även om det såklart inte alltid kommer kännas så bra och roligt jämt. Jag har sagt att jag ska göra det, även om jag får lida för det.

Jag har valt att försöka bli en bra människa, tänker på hur jag vill vara, hur jag vill behandla andra, även om jag ibland känner för att bara ge upp och sura ner mig i ett hörn.

Jag har valt att vilja bli frisk från mina ätstörningar även om jag ibland känner för att göra allt för att gå ner i vikt.

Jag har valt att jag vill klara av att genomföra ett Vasalopp i mitt liv, även om jag vet att det knappast kommer kännas roligt i alla 90km.

Och som jag var inne på i förra inlägget, väljer man att gifta sig, lova någon kärlek tills döden skiljer er åt, så är det ett viljebeslut man lovar att följa även de dagar man kanske helst skulle vilja slå en stekpanna i den andres huvud.

Och för en sån människa som mig där känslolivet kan vara som en flygande bergochdalbana är nog detta extra viktigt. Jag skulle ju kunna få för mig vilka dumheter som helst annars. Men har jag ett viljebeslut att luta mig emot, så hittar jag alltid tillbaka till det som är fast som stål, även om man är ute och fladdrar lite ibland.

Så jag övar. På att bli mer stabil. Mindre känslostyrd. Lyssna till känslorna – men ta beslut även efter vilja och förnuft.

Hur gör du?


tänk, tänk så att hjärncellerna brinner upp! :)

kärlek!
/ia

it's a little bit funny, this feeling inside

Man ska ju ta till sig av kritik, både positiv och negativ, av lagom mängd, och då jag fick en kommentar angående mitt kärleksinlägg då personen i fråga inte höll med om att det skrivs för mycket om kärlek utan snarare om sex och att man borde skriva mer om kärlek som motvikt och att man inte behöver utlämna några detaljer… så vill jag dels försvara mig lite, lite grann. För även om det skrivs om kärlek på ett bra sätt tror jag det är farligt när man tror, speciellt som singel kanske, att kärlek (av det romantiska slaget ) är det enda som räknas, det enda som gäller för att man ska bli lycklig. Har sett det så många gånger och jag tror det är farligt. MEN främst blev jag inspirerad av kommentaren att skriva mer om kärlek, på ett positivt sätt, kopplat till mig men utan att det handlar om mig och mina upplevelser. Och då dök det genast upp ett par i mitt huvud, som betytt oerhört mycket för min tro på kärlek. Min syster, Anna, och hennes man Mats. (och som vanligt skriver jag om personer utan att fråga om lov först – ni får väl skjuta mig på julafton om ni vill;) )

För ett par år sedan trodde jag inte alls på äktenskapet. Förstod inte det fina i det, det heliga. Förbundet. Jag ville inte ha några barn heller. Tyckte det vore alltför egoistiskt och elakt att sätta barn till en ond värld. Riskera att de skulle må dåligt. Jag var rädd för att bli världens sämsta förälder. Jag såg mig själv som en ensam, stark kvinna. Som satte all min tid, all energi, åt karriären. Springa runt på gator i New York, sitta i en skyskrapa och lägga all min energi på att jobba för en bättre värld, mänskliga rättigheter, utsatta barn. Osv. bli FN-diplomat kanske.
Jag tycker fortfarande att det är fina drömmar. Men jag tror inte längre att kärlek är lögn.

Det är många som bidragit till att jag fått min åsikt ändrad under vägen. Tänkte alltså nämna några av de första, och viktigaste personerna till att jag fick tillbaka min tro på kärleken. Och på äktenskapet. Min syster Anna. Och hennes man.
Hon har aldrig som jag strulat runt (alltså jag menar inte ”strulat runt” på DET sättet utan hon har inte varit lika besvärlig på detta område som jag då, om man säger så.) Och sen har hon inte strulat runt så heller, inte träffat en massa olika killar hit och dit. Men så, strax innan Anna skulle fylla tjugo tror jag, matchar Anna & Mats gemensamma vänner ihop dem på en resa till IKEA, kärlek vid första ögonkastet typ ? och cirkus 1, 2 (?) veckor senare är de ett par. Några år senare flyttar ihop, förlovar sig, nått år till och de gifter sig, sedan köper de hus och nu har de en liten 3-månaders Edvin! <3. Och hela tiden med kärlek och respekt. Hela tiden snälla mot varandra. Aldrig hårda ord, aldrig förakt, aldrig nedlåtande. Vad jag vet aldrig bråk. Husfrid. De arbetar gemensamt. Med varandra. Inte mot varandra. De delar på vardagens bördor. Stöttar och hjälper varandra. De är ett team. Ett oskiljaktigt team. Och passar som handen i handsken för varandra. Gjorda för varandra. Skapade för varandra. Menade för varandra. Bra för varandra.
Och att Mats blev en del av vår familj känns som en av de största välsignelser Gud har gett oss. För att se någon som gör min älskade syster glad är det bästa man kan tänka sig.


2009-07-25

Så: Tack för att ni får mig att tro på kärlek! <3

kärlek!
/ia.

hjärta mot hjärta och hand i hand mot olyckan

-

Studenten... lyckans dag. och jag bara gick sönder den kvällen. på grund av dig. och grät mig till sömns. som nästan alla andra nätter den våren...på grund av dig...och en hemsk sjukdom.

Följande är också ett gammalt inlägg.

Och jag vet att jag kanske skriver för mycket om mig själv. Men som sagt, om det är tvunget att göra så för att slutgiltigt lämna saker bakom mig så har jag nog inget val. Plus att det finns en viktig poäng i det jag vill säga. Jag vill hindra mig själv från att göra samma misstag igen, och peppa andra att inte göra de misstagen.
Så nu får ni en liten liten del av storyn. Om droppen som fick bägaren att rinna över. För även om det var här historien började, så var det så, så mycket bakom som låg långt bak i tiden. Saker som jag förstått först nu i efterhand…
Så poängen med detta inlägg kan lika gärna sägas nu: Det är ok att vara ledsen! Stäng inte in det inuti dig, för då kan det bli jättefel…

Så varsegod:
”Jag mår bra nu, allra allra oftast. Det gör jag. En helt ny glädje. Jag har fått mitt liv, min livslust tillbaka.
För några dagar sedan lyssnade jag på en låt. Satte på en skiva från då. Lyssnade på en enda låt, och jag var tillbaka till när jag var 17,18 år. När det var svart. Kallt. En enda låt, och det räckte för att hjärtat skulle kramas åt, tårarna börja rinna. Jag minns.

Jag minns känslorna hos den tjej som var jag. Och tårarna rinner nu av denna låt för jag tycker synd om den tjejen som var då. Det gjorde så ont. Och jag ser nu, vad jag inte såg då: Att det var OK att det gjorde ont. Det var helt förklarligt att jag var ledsen. Men då förstod jag inte det. Jag trodde inte jag hade rätt att vara ledsen. Och eftersom jag inte trodde att jag hade rätt att vara ledsen så delade jag inte med mig. Höll min smärta inombords. Det var det som var felet, det som var problemet, det som ledde fram till så mycket, mycket dåligt. Problemet var inte att bli dumpad, problemet var att inte kunna hantera det på ett vettigt sätt. Att jag bara grät och panikade i min ensamhet. Att jag inte berättade för mina föräldrar, vänner, honom, hur ont det gjorde.

Behöll allt inom mig, och jag tog ut det på helt fel sätt. Jag bestämde mig för att gå ner så mycket som möjligt i vikt. Det började som ett expriment. Som övergick i dödligt allvar. Som blev allt. Som var lekande enkelt, för jag hade all motivation i världen. Jag hade inget annat att leva för. Jag bestämde mig för att blir jag tillräckligt smal, blir jag tillräckligt sjuk, då kommer han se mig igen. Då kommer jag få göra det jag vill allra, allra, allra helst av allt. Gråta. I hans famn.

Jag hade fel. Så fel, så fel. Så sjukt fel. Jag förvred min hjärna för många, många år framåt…

Det var ok att vara ledsen. Jag hade varit kär. Tillåtit mig att vara kär. För första, och kanske enda gången i mitt liv. Men det största, det värsta, det i efterhand dumma: Jag var beredd att offra. Offra allt för honom (man ska inte göra så!). Jag var på väg att offra en av mina allra bästa vänner, och kanske hela mitt tjejgäng. Jag var beredd att offra en bra/lydig relation till mina föräldrar. Jag var beredd att offra kyrkgemenskapen, träningen. Jag var beredd att offra vad jag visste Gud sa var rätt. Jag var beredd att offra mina egna ideal, min kropp och mina drömmar om mitt framtida liv. Jag var beredd att offra min tid. Offra allt.
Och när jag så hade tagit det beslutet, att offra allt för honom… så sa han helt plötsligt: Nej tack. Nej tack ia, jag vill inte ha dig. Inte ha din kärlek. Inte ha ditt liv. Inte ha allt det du hade tänkt och redan har offrat för mig. Jag vill inte ha dig.

Jag gick sönder.
Jag hade varit beredd att offra allt. Och blev lämnad.. Ensam. på ett trägolv. Jag minns det än idag. Måndag. Det var ett telefonsamtal. Ett jävla telefonsamtal… hur feg får man bli? Kunde du inte se mig i ögonen?

Men nej, problemet var inte att bli dumpad. Problemet är när en ung människa inte har utvecklat en förmåga att hantera problem. När man inte känner sig själv. När man inte har nån trygghet i den man är. Det var inte hans fel. Vill man inte vara med någon så måste man få säga det.

Och det hade räckt där. Jag hade kanske klarat det. Med ett tydligt och definitivt slut. Brutit ihop och kommit igen…. Men att sen, i 11 månader, bli släpad hit och dit. Som en lydig hundvalp. Du ville ha mig. Du ville inte ha mig. Du var med en av mina kompisar. Du sa att du ville, du sa ”jag hör av mig” tusen gånger om. Full förstås. Och du hörde aldrig av dig…
Och jag följde med dig hem. Och du lovade. Men du höll aldrig vad du lovade. Fastän jag trodde på dig.
Du gjorde sönder mig.

Och när du gjorde det förbjuda…
Jag har förlåtit. Förlät kanske alltför fort. Men jag glömmer aldrig. Glömmer aldrig rädslan. Känslan av att vara rädd för den man tror man älskar. Och det här händer inte mig.

och dig behövde jag bara några få månader i skilda städer för att komma över. helt och totalt. men sjukdomen... det tog fem år.

Men jag läker nu. Tillslut. ”


Så vänner: Är ni ledsna… Var ledsna! Tillåt er att vara det. Det behöver inte vara värsta stora grejen. Tillåt er att vara ledsna över stora grejer och små grejer. Är man ledsen så är man. Och har rätt att vara det. Och framförallt: dela med er. Till någon enda åtminstone. Bär inte allt själv! Människor finns där och vill lyssna bara du tillåter dem och släpper in dem. Tro inte att du måste ha kommit över din sorg efter en viss tid, att det är ok att vara ledsen i någon vecka men inte mer. Man får vara ledsen så länge man behöver det. Man får blanda ledsenhet och glädje i en vild salig blandning om man vill det.
Och kan du gråta: Gråt. Så mycket du vill, så mycket du känner för. Gråten kanske läker dig tillslut.

Och sist: Ta hand om er. Och ta hand om era hjärtan. För även om man läker, vissa saker får man aldrig ogjorda.

Kärlek!
/ia.

ps. för sjutton! kombinera aldrig, aldrig att ni får för er att ni ska banta och gå ner i vikt, med en period av ledsenhet och dåligt mående. det kan urarta totalt och är livsfarligt! lova mig det! ok? d.s.

beautiful faces, no cares in this world where a girl loves a boy and a boy loves a girl...

-
(Nu matar jag på med lite inlägg här eftersom jag ska till Stockholm i helgen, med bästa Johanna weeeieiei! :) , och antagligen inte kommer blogga på någon dag…
… Så detta var ett gammalt inlägg jag hittade påbörjat men inte publicerat från i våras.. så igår skrev jag klart det och varsegod! Det handlar om kärlek, spännande va? : )

Jag skriver ju rätt mycket om kärlek här på bloggen. Kärleken från och till Gud. Min nya kärlek till livet. Kärlek till vänner och familj. Kärlek till träningen och endorfinerna och välmåendet..
Men jag skriver sällan om den där romantiska kärleken. Mellan pojke & flicka. Tjej & kille. Kvinna & man. (eller mellan tjej och tjej eller kille och kille… men den har jag inte så mkt egna erfarenheter av så det kan bli lite svårt…)

Jag tycker iofs att hela vårt samhälle är så sjukt, osunt, fokuserat på den där sortens kärlek så det är väl bra om man väger upp lite grann och inte skriver ännu mer om det. Samtidigt är det ett stort och viktigt ämne. Men tänk, varenda löpsedel, skvallerblaska, massa tv-program, alla dessa romantiska filmer och suktande kärlekslåtar vi matar oss med – inte konstigt att vi blir kärlekskranka och tror att livet inte kan vara något värt innan vi hittar den där människan att dela sitt liv med… Jag tror det är farligt. Att man ska kunna vara beredd att älska sig själv och sitt eget liv innan man ger sig i kast med att älska någon annan. Lära sig att stå på egna ben och vara nöjd med sig själv och sitt liv utan bekräftelse från någon av motsatt kön….

Aja, skitisamma, sidospår, det var inte det jag ville skriva om egentligen. Jag tänkte skriva att anledningen till att jag inte skriver om den sortens kärlek är flera: 1: Den romantiska kärleken är svår. Så sjukt svår. 2: Den romantiska kärleken är otroligt personlig och utlämnande. För min del mycket mer personlig än att t.ex. skriva om mitt liv med ätstörningar. 3: Jag har i mitt blott 23åriga långa liv åkt på så mycket nitar, både beroende på mig själv och andra, att jag inte vågar lita på mig själv inom detta område. När man gjort fel så många gånger känner man sig inte som rätt person att tipsa andra, eller komma med några råd eller överhuvudtaget uttrycka sig med några säkra ord om kärlek. För ibland jag tror inte jag har en himla aning om nånting.

Men: idag kommer ett undantag. Jag ska skriva en kort grej om kärlek. Som dock är starkt kopplat till det där om mitt tillfrisknande. För lite mer klok och mogen har jag nog blivit på detta, kärlekens, område också.
Och det jag vill komma till är: Jag har, sedan typ i våras eller nått? en sundare syn på vad ett förhållande skulle kunna innebära. Det innebär inte, som jag för några år sen drömde om, att bara ta emot en massa kärlek. Att jag ville ha en pojkvän för att ha någon som tröstade mig, stöttade mig, tyckte synd om mig, tog hand om mig. En pojkvän att få vara liten hos, gråta ut hos, bli omhändertagen av. Som att få vara ett litet barn. En pojkvän för att få fler/nya vänner, få en annan familj att umgås med. Jag ville ha uppmärksamhet men jag tänkte aldrig på vad jag själv skulle kunna ge. Varför man skulle vilja vara ihop med mig. Vad jag hade att erbjuda. På vilka sidor av mig som kunde vara bra respektive dåliga. Vad jag skulle göra för att vara en bra människa och flickvän. Det var bara: Vad kan jag få ut av detta? Hur kan denna kille göra så att jag mår bra, blir lycklig, känner mig sedd och älskad osv. Men bara jag, jag, jag. Tror tyvärr det är ganska vanligt att många går in i ett förhållande för att själva bli bekräftade.

Och visst. Många av dessa delar är också en del av ett förhållande. Saker som det kan innehålla. Som är bra, i måttlig mängd. Jag är inte nån superwomen som alltid är stark och oberoende och inte behöver göra sig beroende av någon annan. Det är inte det jag menar.

Men jag är annorlunda nu. Och tänker på ett annat sätt. Senaste året har jag börjat tänkt på att jag för första gången i livet kanske skulle kunna vara tillräckligt mogen för att klara av ett riktigt förhållande. För att jag inte längre bara tänker på vad jag kan få ut som flickvän, utan på vad jag faktiskt kan ge. Hur jag skulle vilja vara för att bli en bra flickvän, någon som faktiskt är bra, vettig och rolig att vara tillsammans med. Jag drömmer inte om att ha en kille för att bli tröstad av (jo lite förståss, men bara sådär när det verkligen behövs) utan jag drömmer om någon att växa tillsammans med, dela alla livets sidor med. Och jag tror att nu när jag blivit frisk (?) så skulle jag kunna vara en flickvän som inte är asjobbig och bara tänker på sig själv och sina egna behov av att bli sedd & bekräftad hela tiden. Jag skulle kunna var en jämbördig part. Som orkar att hjälpa den andre.
Jag skulle ha kärlek att ge. Inte bara suga åt mig och ta, ta, ta…

Det var några tankar om kille & tjej –kärleken och några detaljer om mitt privatliv lämnar jag inte ut – mohhahahahah! ;)

Kärlek!
/ia.

nu när jag känt kärlek vill jag bara ha mer

--
Jag blir så rädd ibland.

Så rädd för all den här glädjen och lyckan som flyttat in i mitt hjärta. Jag är rädd att det är inbillning, att det snart går över. Att jag inte alls är frisk än och trillar tillbaka. Jag är rädd för att jag vet att man inte kan vara som nykär, som rosa små moln, förälskad i livet precis hela tiden, livet ut. Nån gång vänder det, kommer jobbigheter, vare sig man vill eller inte. Vad händer då?

Jag är så rädd. Rädd att den här glädjen som jag verkligen tror kommer från Gud också bara är psykologisk glädje, som det varit förut i perioder när jag varit glad. Att det egentligen handlar om att jag nu känner mig rätt fit, tränar bra, äter hälsosamt, väger ok och sånt. Att det är det min glädje handlar om egentligen, men att jag tror att den är från Gud.

Jag är så rädd. Jag är så rädd att den här glädjen handlar om att jag har så fullt upp nu att jag inte hinner vara ensam och ledsen. Att det bara är för att jag inte hinner tänka som jag är glad. Att det är för att jag träffar mycket folk hela tiden, att relationerna i familjen är så bra, att jag är så glad och trygg i församlingen, att det är det som gör mig glad. Vad händer då när jag blir arbetslös, när jag blir mer ensam, när vi bråkar hemma….?

Jag är så rädd. Så rädd att något ska komma i vägen för det här fokuset jag har på Gud. Att vara hans barn och göra hans vilja. Jag är rädd att nått världsligt ska komma emellan. Att jag ska börja bry mig om vad folk tycker och tänker om mig om min tro. Att det ska dyka upp nån sån där jobbig killhistorie, dejting och sånt (har lust att skriva ”sånt skit”!) som förut bara bränt mig, skadat mig, gjort mig skör, och som drar mig bort från Gud. Som får mig att fokusera på annat. Får mig att släppa den här frimodigheten. Som får mig att komma ifrån det där med att vara helt, totalt överlämnad i Guds famn. Jag vill att det ska vara rätt. Rätt man. Som drar mig närmare Gud, inte längre ifrån. Annars vill jag inte ha nått alls!

Jag är så rädd. Så rädd att det här med Gud tillslut också bara ska bli en prestation. Om hur många blogginlägg jag kan skriva om honom för att andra ska få höra om hur fantastisk han är (och jag ska känna mig som en duktig kristen?) Och hur många läsare jag kan få. Att jag ska glömma att jag är total helt beroende av Jesus i mitt liv, i mitt hjärta, varje dag för att kunna vara någonting alls, att kunna leva. Att jag ska bli högmodig mitt i all den här lyckan. Jag vill vara ödmjuk.

Jag är så rädd. Att jag ska bli tvungen att välja, offra, lida, på riktigt. Välja bort glädje, familj, vänner, ”myslivet” för Honom, Herren.

Jag är så rädd. För hur misslyckad jag ska känna mig nästa gång jag går snett. Nästa gång jag ev. får panikångest. Nästa gång jag ev. super mig full. Nästa gång jag ev. är med en kille jag inte ens är kär i. Nästa gång jag gör illa mig själv.

JAG.VILL.INTE.TILLBAKA.!

Nu öppnade jag mitt hjärta. Ta emot det väl. (och ge mig gärna stöd - jag behöver det!)
Och nej det är inte såhär ännu. Jag är fortfarande lycklig. Sprudlande glad. Men just nu är jag också liten. Liten och rädd.

Men jag vet. Att det enda jag kan göra med denna rädsla är att lämna den till Gud. Lämna mig i hans hand. Be honom leda mig dag för dag. Be honom ge mig det mått av glädje och det mått av sorg som är det bästa. Skratta i dagar av glädje, och gråta i dagar av sorg.

Kärlek!
/ia.

om du inte finns till - vad ska jag göra då?

plötsligt händer det....???


Jag erkänner. Mer än gärna. Jag vill träffa någon. (ja att vara tillsammans med alltså)
Jag vill träffa någon som är kristen.
Jag träffar och umgås inte med några kristna killar. (finns inga i falun - bara gifta och förlovade – och det lovar jag – de stöter jag inte på!) Lär inte känna några nya. Rör mig inte i frikyrkokretsar.

Jaha, så hur får man ihop denna olösliga ekvation? Finns det nått snille därute som kan berätta det för mig.
Tell me.

(eller tror ni drömprinsen kommer ridande på en vit häst och knackar på min dörr en vacker dag kanske…?)

(Och obs! idag var första gången jag tänkte tanken att jag skulle kunna vara tillsammans med en tjej. För så snygg/vacker var den tjej/kvinna jag såg idag. Nått speciellt.
Men nej. Det är inte min grej. Så håller mig till att drömma om bara prinsar ett tag till.)


För seriöst. Ibland tänker jag att min bästa tid är ju nu. Eller skulle kunna vara. Men jag har ingen att dela den med. Jag vill inte vara gråhårig när jag gifter mig....

/ia.

Words are unnecessary

-

För det kallas kärlek.

Marcus & Mariann 2011-08-06

-

You got that something that keeps me so off balance

-
Att jag faktiskt, mot all förmodan, bara tycker det är lugnt och skönt, en ro i hjärtat, en ostressad själ, sen han åkte måste ju bara tyda att han tog sig alldeles för långt in i mitt hjärta, rörde om alldeles för mycket i min hjärna.
Ibland saknar jag det.

/ia.