beautiful faces, no cares in this world where a girl loves a boy and a boy loves a girl...

-
(Nu matar jag på med lite inlägg här eftersom jag ska till Stockholm i helgen, med bästa Johanna weeeieiei! :) , och antagligen inte kommer blogga på någon dag…
… Så detta var ett gammalt inlägg jag hittade påbörjat men inte publicerat från i våras.. så igår skrev jag klart det och varsegod! Det handlar om kärlek, spännande va? : )

Jag skriver ju rätt mycket om kärlek här på bloggen. Kärleken från och till Gud. Min nya kärlek till livet. Kärlek till vänner och familj. Kärlek till träningen och endorfinerna och välmåendet..
Men jag skriver sällan om den där romantiska kärleken. Mellan pojke & flicka. Tjej & kille. Kvinna & man. (eller mellan tjej och tjej eller kille och kille… men den har jag inte så mkt egna erfarenheter av så det kan bli lite svårt…)

Jag tycker iofs att hela vårt samhälle är så sjukt, osunt, fokuserat på den där sortens kärlek så det är väl bra om man väger upp lite grann och inte skriver ännu mer om det. Samtidigt är det ett stort och viktigt ämne. Men tänk, varenda löpsedel, skvallerblaska, massa tv-program, alla dessa romantiska filmer och suktande kärlekslåtar vi matar oss med – inte konstigt att vi blir kärlekskranka och tror att livet inte kan vara något värt innan vi hittar den där människan att dela sitt liv med… Jag tror det är farligt. Att man ska kunna vara beredd att älska sig själv och sitt eget liv innan man ger sig i kast med att älska någon annan. Lära sig att stå på egna ben och vara nöjd med sig själv och sitt liv utan bekräftelse från någon av motsatt kön….

Aja, skitisamma, sidospår, det var inte det jag ville skriva om egentligen. Jag tänkte skriva att anledningen till att jag inte skriver om den sortens kärlek är flera: 1: Den romantiska kärleken är svår. Så sjukt svår. 2: Den romantiska kärleken är otroligt personlig och utlämnande. För min del mycket mer personlig än att t.ex. skriva om mitt liv med ätstörningar. 3: Jag har i mitt blott 23åriga långa liv åkt på så mycket nitar, både beroende på mig själv och andra, att jag inte vågar lita på mig själv inom detta område. När man gjort fel så många gånger känner man sig inte som rätt person att tipsa andra, eller komma med några råd eller överhuvudtaget uttrycka sig med några säkra ord om kärlek. För ibland jag tror inte jag har en himla aning om nånting.

Men: idag kommer ett undantag. Jag ska skriva en kort grej om kärlek. Som dock är starkt kopplat till det där om mitt tillfrisknande. För lite mer klok och mogen har jag nog blivit på detta, kärlekens, område också.
Och det jag vill komma till är: Jag har, sedan typ i våras eller nått? en sundare syn på vad ett förhållande skulle kunna innebära. Det innebär inte, som jag för några år sen drömde om, att bara ta emot en massa kärlek. Att jag ville ha en pojkvän för att ha någon som tröstade mig, stöttade mig, tyckte synd om mig, tog hand om mig. En pojkvän att få vara liten hos, gråta ut hos, bli omhändertagen av. Som att få vara ett litet barn. En pojkvän för att få fler/nya vänner, få en annan familj att umgås med. Jag ville ha uppmärksamhet men jag tänkte aldrig på vad jag själv skulle kunna ge. Varför man skulle vilja vara ihop med mig. Vad jag hade att erbjuda. På vilka sidor av mig som kunde vara bra respektive dåliga. Vad jag skulle göra för att vara en bra människa och flickvän. Det var bara: Vad kan jag få ut av detta? Hur kan denna kille göra så att jag mår bra, blir lycklig, känner mig sedd och älskad osv. Men bara jag, jag, jag. Tror tyvärr det är ganska vanligt att många går in i ett förhållande för att själva bli bekräftade.

Och visst. Många av dessa delar är också en del av ett förhållande. Saker som det kan innehålla. Som är bra, i måttlig mängd. Jag är inte nån superwomen som alltid är stark och oberoende och inte behöver göra sig beroende av någon annan. Det är inte det jag menar.

Men jag är annorlunda nu. Och tänker på ett annat sätt. Senaste året har jag börjat tänkt på att jag för första gången i livet kanske skulle kunna vara tillräckligt mogen för att klara av ett riktigt förhållande. För att jag inte längre bara tänker på vad jag kan få ut som flickvän, utan på vad jag faktiskt kan ge. Hur jag skulle vilja vara för att bli en bra flickvän, någon som faktiskt är bra, vettig och rolig att vara tillsammans med. Jag drömmer inte om att ha en kille för att bli tröstad av (jo lite förståss, men bara sådär när det verkligen behövs) utan jag drömmer om någon att växa tillsammans med, dela alla livets sidor med. Och jag tror att nu när jag blivit frisk (?) så skulle jag kunna vara en flickvän som inte är asjobbig och bara tänker på sig själv och sina egna behov av att bli sedd & bekräftad hela tiden. Jag skulle kunna var en jämbördig part. Som orkar att hjälpa den andre.
Jag skulle ha kärlek att ge. Inte bara suga åt mig och ta, ta, ta…

Det var några tankar om kille & tjej –kärleken och några detaljer om mitt privatliv lämnar jag inte ut – mohhahahahah! ;)

Kärlek!
/ia.