våra spegelbilder skulle kunna vara omvända

-

Jag drömmer om en värld där inga kvinnor blir misshandlade av sina män.
Jag drömmer om en värld där ingen känner något behov av att använda droger.
Jag drömmer om en värld där alla länder och nationer väljer att rusta ner sina vapentillgångar och militära styrkor, eftersom ingen vill ha krig.

Jag drömmer om en värld där inget barn är rädd för att deras föräldrar ska dricka för mycket, en värld där inga barn blir slagna av sin mammor och pappor.
Jag drömmer om en värld där ingen är intresserad av porrindustrin.
Jag drömmer om en värld där ingen rasism finns, utan på alla sätt är alla människor lika mycket värda, och alla blir bemötta med respekt.

Jag drömmer om en värld där vi fördelar resurserna bättre, så att ingen behöver svälta medan andra har ett sådant oerhört överflöd.
Jag drömmer om en värld där djur och naturliv får blomstra, där vi förvaltar den jord vi fått till låns på bästa sätt, och njuter av naturen utan att förstöra den.
Jag drömmer om en värld med massvis av skratt och lite lagom med gråt.


Och nej. Jag har ingen lust att bara sitta på mitt arsle och säga: ”Det är såhär världen ser ut, det finns ondska i världen och det kan inte bli bra förrän vi kommer till himlen, fören Jesus kommer tillbaka osv.” Visst, den här jorden kommer aldrig att bli ett helt perfekt ställe, men jag har inte lust att vänta. Att inte ens försöka. Tillsammans kan vi…! Såklart. Vi KAN förbättra världen, sprida godhet och glädje. Om vi VILL.

Att följa Jesus handlar för mig inte om att gå runt och vänta på att allt blir bra sen. Han verkade mitt i livet, mitt i den här världen. Och Gud säger: Jag är en Gud för levande, inte för döda. (typ – jag orkar inte leta upp stället ordagrant och exakt)

Jag vill. Jag vet inte exakt hur. Men jag tänker att det är i viljan det börjar. Sen får jag överlämna till Gud att visa mig hur.
Är du med taggad? Kanske vi tillsammans bara kan säga: Här är jag. Använd mig, såsom du vill. Hjälp mig att vara med och sprida glädje, hjälp mig att vara med och försöka förverkliga en bättre värld, hjälp mig att sprida ditt budskap.

Amen.

(och förresten tycker jag att icke-kristna människor också har ett ansvar att vara med och försöka göra världen bättre. inte bara ta vad man vill ha - vad har du gjort för att förtjäna att födas i ett land som sverige där det är en självklarhet med mat på bordet, varmt boende och materiella tillgångar. TÄNK OM du hade varit född på ett annat ställe, med helt andra livsförutsättningar.)

kärlek! /ia.

jag kommer inte ta skulden, så säg det och få det gjort, det finns bara ett enda sätt att brinna upp.

-
tack för era kloka kommentarer! :) och att man nästan liksom vill att ni ska svara "följ magkänslan" är väl ett ganska säkert tecken på åt vilket alternativ det lutar.

och ja, jag ska avslöja mig såsmånigom. det är mest det att jag tycker det är jobbigt att skriva en massa om det om det inte skulle bli av. och det är ju en hel del människor som redan vet vad det handalr om (det låter som jag ska göra världens grej, haha. men för mig är det ganska stort iallafall)
men nej: jag ska inte köpa en bil. och nej: jag ska inte åka till hawaii. och ja: jag ska försöka lyssna in Gud i detta, det är det jag försöker hela tiden...

en liten hint kan väl vara att jag snart ska gå ner på stan och säga upp min lägenhet (som jag tydligen måste säga upp 3 månader i förväg även om jag inte får bo kvar efter 31 juli). och jag letar för tillfället inte efter ny lägenhet i falun.

och åhh vad fint det var att solen sken lite, äntligen, igen idag. morgonpromenerade med johanna, så fint och vårigt. <3



kärlek! /ia

dina händer bär mig genom rum och tid, jag förblir i ljuset i din frid

-
okej. såhär är det: jag har beslutsångest…! (visst är det jobbigt!?) så nu tänkte jag att ni ska, måste, hjälpa mig lite. så alla som inte brukar lämna några spår efter er, på just det här inlägget är det dags att kommentera..! :)

jag är lite jobbig, så jag kan tyvärr inte berätta helt och hållet vad det handlar om. än så länge, innan saker och ting är helt och hållet bestämt, så är det lite hemlighetsmakeri.

men okej, dilemmat: tänk såhär, ni ska göra en grej. som kostar rätt mycket pengar, men som ni vet att ni har råd med (oavsett alternativ) och verkligen vill göra. och så finns det två alternativa sätt att göra den här grejen på. ganska motsvarande, lite små detaljer som skiljer mest. och din magkänsla säger att alternativ nummer ett känns bäst, tryggast, tilltalar dig mest. egentligen utan jättelogisk förklaring.
alternativ två verkar också bra.
och nu är det så att alternativ ett är runt, säg, nästan 10 000 kr dyrare.

vilket skulle ni valt? magkänslan eller spara 10 000 spänn? Ahh svårt!

siså, se till att lägga en röst och en kommentar, NU! ;)

kärlek! /ia.

utanpå och inuti

-
det är en rätt häftig känsla att veta till 100% vad man vill med sitt liv...!


och förresten ska jag uppdatera er på bostadsfronten: jag blir inte utslängd ur lägenheten förren den sista juli. och boende i augusti har jag typ nästan helt säkert fixat, får nog hyra i kyrkan. jag sa ju att det skulle ordna sig när man har Gud med i planerna! eller rättare sagt att Gud har mig i sina planer kanske.

och har haft en kärleksfull kväll och påskfest i centrumkyrkan. tack fina människor, tack jesus som är anledningen till att vi får ha det så.
<3

och just av den anledningen. att jag känner att jag har människor runt mig som stöttar mig, som tror på mig, som inspirierar mig, som får mig att växa... så känner jag att jag har inget behov av att dela med mig av mitt liv och mina tankar och mina drömmar till de som ständigt ska bedöma, kritisera, ta bort inspirationen och lusten för mina drömmar, de som får mig att tvivla på att jag kan och vågar. de som får mig att känna att allt jag gör, är, vill och drömmer om är fel. de som får mig att krympa. jag behöver inte det.

kärlek! /ia.

kan jag nån gång få bli ledd av nån som tror på nått?

-

Jag har på senaste tid fått en konstig längtan. En längtan till något jag inte ens varit med om. En 70-tals längtan. Haha.
Jag längtar till det jag inbillar mig att 70-talet var. Ord som gemenskap, solidaritet, världsfred, framtidstro, hopp, kämparvilja, frihet… såna ord dyket upp i min hjärna när jag tänker på 70-talet, och dessa ord smakar gott i min mun.



Jag tycker att så mycket är så individualistiskt och materialistiskt i vårt samhälle idag. Jag drömmer om att kämpa för något. Jag drömmer om att demonstrera och gå i protestmarscher mot allt som är så fel. Jag drömmer om att komma tillsammans, tusentals av människor för något vi tror på. Jag drömmer om ett samhälle där tro och politik och socialt arbete hänger samman – en efterföljelse till Jesus som känns äkta. Jag drömmer om en tro som är så mycket mer än nått privatreligiöst som vi sysslar med fem minuter i vår ensamma kammare om kvällen. Jag drömmer om fred på jorden – och människor som vill göra något för att åstadkomma denna fred. Jag drömmer om mindre miljöförstörelse – ett samhälle där vi faktiskt tar hand om den jord vi fått att förvalta. Jag drömmer om mindre ensamhet och mer gemenskap – där vi delar alla våra fina och fula sidor, våra sår, våra drömmar, våra förhoppningar, våra resurser och tillgångar– där vi peppar och pushar varandra till att utföra stordåd vi inte trodde var möjliga. Jag drömmer om att få se de fattiga människorna i ögonen, att de ska hjälpa mig att inse vad livet egentligen är. Och att jag skulle kunna säga till dem: vi gör vad vi kan för att hjälpa er och skapa en rättvis, bättre värld. Jag drömmer om ledare som verkligen älskar sitt folk, herdar som brinner för att leda sina får rätt - inte människor som bara vill ha mer makt, mer ära, mer pengar. Jag beundrar alla människor som tror och drömmer om något stort – som vågar tro på förändring.



En av anledningarna till att denna lilla 70-tals längtan som jag nog alltid haft har Bnu på senaste är denna bok: ”Det finns en kärlek”. Jag fick den av finaste Emma-Noora i examenspresent och det är en bok där författarinnan och konstnären Birgitta Yavari blandar sköna bilder med små texter, tankar och bibelord om Jesus. (förresten diggar jag Jenny i Forest Gump så sjukt hårt - speciellt när hon är hippie. snygg!)

och sådana där andra saker som man kanske kopplar samman med 70-tal tycker jag också känns lite lockande. Hippieliv. Folkabussar. Att bo i kollektiv, fatta vad nice! Att vara en storfamilj istället för detta traditionella mamma-pappa-barn-villa-volvo-hund. Woodstock. Att verkligen leva församling.

och jag ag är ju ändå, som vissa känner till, inget big fan av bröst och bh:ar så det passar väl också bra då ;) Droger och fritt sex… passar mig jättebra. (nä, nu skojar jag lite!).

att gå från droger till att bli kallad Jesus-folket.. är det bara jag som tycker det är hur stort och mäktigt som helst?

Så om nån är lite sugen på att starta kollektiv med mig, säg till : ) Fast ärligt, om jag inte hittar det jag tycker att jag söker här, gemenskap, drömmar, äkthet, något brinnande…. Så är jag beredd att söka för att hitta det. Om det så är i ett slumkvarter i Bombey liksom.

ur boken "det finns en kärlek".

jag kan bli så förbannat uttråkad och trött på normalitet, ljummenhet, ytor, materialism, stress, pengar, konsumtion, skitsnack, skvaller, små drömmar, uppgivenhet, gråhet, egosim.
Jag vill LEVA, ÄLSKA, ANDAS, DANSA… Uppleva en massa himmelsk överflödande glädje. Leva ett liv som känns äkta, där min tro, mitt privatliv, min livsstil får passa ihop.

Är jag född i fel land och fel årtionde för att uppleva det? Jag tror och hoppas att det INTE är så.

Birgitta Yavari och hennes dotter Fatima.

här var det 70-tal för en kväll...

kärlek! /ia.

Why do you sing hallelujah if it means nothing to you?

-
Ibland kan man önska sig något annat än det man har. En annan vardag än den vardag man står i. Och det är inte fel att drömma sig bort ibland, drömma stora drömmar om lycka: när jag är där och där och jobbar med det och det och är tillsammans med han eller hon och det finns tid för oss och när jag har tid och pengar, och när jag kan resa osv osv.
Men: Tänker du vänta att ditt liv, att det riktiga livet, ska börja tills du utbildat dig färdigt? Tills du fått drömjobbet? Tills du fått barn? Tills du skaffat hus? Tills du har flickvän/pojkvän? Tills du flyttar till en annan stad? Tills du har hittat en församling du verkligen trivs i och kommer till din rätt i? Tills du blivit tillräckligt snygg? Tills du blivit tillräckligt duktig på det du håller på med? Tills du har de rätta vännerna? Tills relationen till dina föräldrar blivit bra? VILKET SLÖSERI MED TID! Det kommer ändå alltid finns något mer att längta efter. Du kommer aldrig bli 100% nöjd. Och tur är väl det : )

Jag kan inte leva mitt liv någon annanstans, på någon annan plats i tanken, vid något annat tillfälle. Det bästa jag kan göra är att leva mitt liv HÄR & NU. Närvarande i Falun 20februari 2012. Och göra det allra bästa åt situationen., här och nu. Att vara närvarande, i mitt sammanhang, mitt liv, min stad, bland mina vänner, IDAG. Vårda de relationer, på plats eller med distans, som betyder något. Klyschan man hört tusen gånger men som banne mig är bland det sannaste som finns: Man kanske inte kan göra något åt situationen (kan man det – gör det!) men man kan ALLTID göra något åt sin inställning till situationen.

NEJ, jag vill inte leva mitt liv utan att vara närvarande. Det bästa jag kan göra med min dag är att bemöta mina patienter på det bästa tänkbara sätt just jag kan bemöta dem på. Se till att lära mig så mycket som möjligt. Vad tjänar det till att vara opepp? Vad tjänar det till att tänka: ”det blir aldrig tid för det och det, för oss.” Gör det bästa av din dag oavsett vilka kollegor / pluggkompisar du möter just idag. Och NEJ, jag vill inte sitta instängd i min lägenhet och vänta på att jag själv ska anse mig tillräckligt smal för att ha rätt att se människor i ögonen. (japp, så tänker jag ibland!) Vilket slöseri med potential! (Precis dit Herr Ond vill få oss!) NEJ, jag tänker inte vänta med att försöka bli helt frisk tills jag får det stödet jag tror mig behöva för att klara det. Jag måste kämpa även de dagar jag tycker jag kämpar ensam. De dagar jag tycker jag ger mer än jag får. Självklart är livet så ibland. Vips, så är det jag själv som får så oändligt mycket mer än jag gjort mig förtjänt av.

Vad gör du med din dag? Väntar du på bättre tider? Sluta! Din tid är NU!. För ärligt, visst är det jättebra att drömma, tro och hoppas om framtiden. Jag har superstor tro och fina förhoppningar om en jättefin framtid med massor av kärlek, MEN man vet aldrig! Ärligt (våga inse!) ditt och mitt liv kan ta slut idag! Eller imorgon. Eller om åttio år. Men ta inte förgivet att det tar slut långt efter pensionsålder. Vi ÄR INTE odödliga. Läskigt? Nä. Realitet? Ja. Vänta inte med allt. Res, lär, älska. Nu.

Du som är kristen: Tänker du vänta med att försöka bli kristuslik tills du är lite mer ”färdig”. Du blir aldrig ”färdig”! Du blir inte så mycket godare, bättre, frommare, duktigare än vad du är idag. Vill du ens bli lik honom? Eller vill du ha det "gött" bara? Tänk på hur du vill leva, vara, uppfattas, göra av ditt liv IDAG. Hur du vill att Jesus ska få påverka ditt liv och synas i dig IDAG. Kanske handlar det om att hämta ett extra glas vatten åt en patient utan att se sur ut. Kanske handlar det om att inte hänga med i fruktlöst prat om ditten och datten, som varken för dig eller dina vänner, de som ser dig som en förebild, egentligen, närmare Gud. Hur förbannat många timmar ni än råkar hänga i kyrkan. Och diskutera. Visst, diskutera är fint. Men agera då? Kanske ska just DU le lite extra åt nån ruggig tant på ICA, vem vet vad det betyder i hennes liv?
Kanske handlar det om att sluta se ner på dig själv och älska dina fel och brister, för att kunna acceptera andras fel och brister?

Till alla: Vilken sorts vän/kollega/student/dotter/son/förälder vill du uppfattas som idag? Som någon som är egoistisk, bitter och trött på livet? Eller som någon som sprider något gott? Med eller utan Gud som drivkraft. (Jag tror ju att det är enklare med något som sporrar, men men….)

Och ni fattar va? Att jag utgår från mig själv? Vad JAG behöver jobba med. Och kanske ni med… vad vet jag om era liv? Men det är därför jag delar med mig. Jag VET att jag är väldigt svajig och man kan säga till mig: ”Ska du säga, som vissa dagar bara navelskådar och nojar och tycker synd om dig själv och skriver om hur det funkar med en sådan banal sak som att äta”. JAG VET. Men jag vill vara ärlig, och jag jobbar på’t. ok? Jobbar på't de dagar jag orkar. Ibland är jag bara ledsen, men fine, det är ok det med.Man är svag och stark, pepp och omotiverad om vartannat.

Men jag vill peppa dig och jag vill peppa mig! Till att bli mer än mainstream. Till att ha power från himlen. Omöjligt? Nä, fullt möjligt. Jag vill vara en röst i öknen. Som banar väg för honom som ska komma. Som ger vatten till dem som törstar. Som vågar vara rak i ryggen och se människor i ögonen. Är du med mig?

Kärlek! /ia.

sen vill jag skriva allt jag sett

-
Häftigt från helgen, del 5: (som jag fick reda på när jag kollade min mejl ca 03.00 på examensnatten – tror ni en uppspelt tjej gick helt crazy bananas eller? Nästan!:) )

Och ni vet ju att jag inte kan hålla tyst om sånt där som gör mig uppspelt och glad. Varför skulle jag det? – Glädje är ju till för att spridas! (om ni nu vill vara så snälla och glädjas lite med mig tack! :) )

Men denna gång måste jag ge lite bakgrundsinfo som handlar om mina drömmar. Och det är faktiskt lite småjobbigt tycker jag, att berätta vad man drömmer om. För att man är rädd att misslyckas kanske? För att det avslöjar ens djupaste längtan och vad hjärtat brinner för? Kanske.

Men nu när en liten (eller stor) dröm delvis gått i uppfyllelse så måste jag ju berätta:

Så, en av mina drömmar är att få någon text jag skrivit tryckt i en tidning. Och det har INTE hänt, denna gång, ännu, jag drömmer vidare. En annan dröm är att få ha min blogg kopplad till, eller skriva för, något kristet sammanhang av något slag, typ skriva för en kyrka, eller ha min blogg länkad till en kristen hemsida/ tidning osv….bara för att jag ska känna att mitt skrivande liksom inte står helt tomt och ensamt ute i världen, utan att det faktiskt finns en förankring. Att jag ska bli lite mindre ensamvarg i mitt tjänande, typ…. och NU ska jag (åhh vad glad jag blev!!!) få blogga åt IKON1931.

Ikon är en tidning som jag läst länge och är riktigt bra tycker jag. Fräsch, tar upp viktiga saker och ämnen på ett öppet, ”oindoktrinerat” sätt skulle jag vilja kalla det för. Man får tänka själv liksom. Och ofta väldigt bra texter, krönikor osv. Skulle tro att det är Sveriges största kristna ungdomsmagasin? Och varje månad så har de på sin hemsida, som ni hittar här, en månadsbloggare. (för övrigt är januaris bloggare en vän, alla fall en väns vän som jag umgåtts lite med – så jag räknar David som min vän med, som är i Kenya och pluggar för tillfället. Mycket intressant läsning. Hett tips!)

Och, i februari är det visst jag som ska vara månadens IKONbloggare. Jag känner mig oerhört ärad och smickrad och glad, för som sagt, jag drömmer ju om detta. Så även om det kanske inte låter stort i era öron, så är det stort för mig.

Framförallt är det stort för att jag vet att min blogg för bara några månader sen inte alls hade passat så bra där. När jag mest skrev om träning, försökte vara ironisk men under ytan ge hintar om att det var sjukt jobbigt det här med träningen och maten. Där jag drev lite med mig själv. Skrev visserligen lite vettigt ibland också men….

Att nu få skriva om Gud, om att bli fri från ett stort mörker (en ätstörning i mitt fall då), kanske skriva nån dikt då och då… det känns…. Bra. och fint. Och även om det är lite nervöst tänker jag inte lägga så stor press på mig själv, jag fortsätter väl och skriver som vanligt som jag gör nu helt enkelt. Jag hoppas, och faktiskt tror, att det nog kan bli bra. Betyda att någon kanske blir lite inspirerad, eller puschad, eller tröstad, eller glad. Sådant jag vill få vara med och göra.. För att Gud har skapat oss till att göra det.

Bla bla bla! Nu vet ni det i alla fall.

Ett litet steg för mänskligheten, ett stort steg för ia. : )


kärlek!
(och tack till alla som uppmuntrat mig i mitt skrivande. det har gjort att jag vågar tro på mig själv och vågat ta steget till att göra detta)

/ia.